Fredagslistan 2019, vecka 29: Current state of affairs

Gott folk!

Det blir en ganska spretig lista denna vecka. Jag har mest lyssnat planlöst på nyare musik, och från en hel massa olika subgenrer så att hävda att alla kommer att hitta minst en låt att spinna vidare på är ingen överdrift.

Vi kör!

Första smakprovet från OPETHs kommande "In Cauda Veneum" som bjuder på både engelska och svenska versioner av samma låt kom ju i förra veckan, tror jag. Heart In Hand/Handen vet vad hjärtat gör låter ju typiskt OPETH, och det är ju alltid trevligt även om jag hoppas att det kommer finnas lite mer utmanande musik än detta. Jag vill gärna att det ska ta lite möda att uppleva ett album från OPETH.

Mycket mer möda kan jag garanterat lova när DISENTOMB dukar upp till en meckig dödsfest som heter duga. Det är inte lika jobbigt att lyssna på som exempelvis ULCERATE, men inte långt därifrån. Jag har tillbringat försvarlig tid med "The Decaying Light" under veckan, och upptäcker ständigt nya detaljer i detta mästerliga rens.

Ni fattar att nu blir det 1980-tal så det bara stänker om det, eller hur? RIOT CITY älskar verkligen sitt IRON MAIDEN, ACCEPT, och JUDAS PRIEST och de gör det utan att be om ursäkt alls. Och varför skulle de? Detta är totalt underbart och gör att jag vill dricka öl, yla med och luftgitarrspela!

"Planetary Clairvoyance". Lägg den titeln på minnet. Detta kan vara den bästa dödsmetallplattan ni kommer höra i år. TOMB MOLD får mig att minnas varför jag verkligen älskar death metal. Detta är rakt igenom en murkenhetens fest för öronen. Med osviklig ackuratess ser det här kanadensiska bandet till att även den mest kräsne death metallyssnare kommer att vilja röja undan möblemanget och mosha.

Kolla in det omslaget! Efter all hetsig musik i veckans lista så tänkte jag avrunda med en fin, vemodig och sorgsen låt från DEAD TO A DYING WORLDs senaste platta "Elegy". En låt som Syzgy gör att jag vill ta och krypa upp i soffan, sluta ögonen och bara andas. Oerhört vacker.

/Martin


Fredagslistan 2019, vecka 29: Current state of affairs

Fredagslistan 2019, vecka 28: Ålarens

Goddagens!

Jag blev inspirerad av Martins ystra sommarlista förra veckan och tänkte fortsätta på det feelgoodaspirerande spåret även idag. Idel muntrationer ur kategorin hopp och studs-döds således. Vi kör!

Först ut är veteranerna TERRORIZER och virvelvinden till låt Turbulence från fullängdaren "Caustic Attack" som släpptes förra året. När sångaren Sam Molina tar i ända från tårna och vrålar just TÖÖR-BJU-LÄÄNS känner man att här gränsar det allt till modern nackhårsresar-klassiker. Fem av fem solstolar!

En ny bekantskap sedan med THE SPIRIT från tyska Saarbrücken. "Sounds From The Vortex" är deras första fullängdare och från den har jag valt The Clouds Of Damnation som har lika delar rens och melodislingor. Framför allt är det här döds som känns som att dyka rakt ner i 90-talsbassängens djupa ände, med andra ord mycket bra.

Bidrag numro tre står LIK för med sin Celebration Of The Twisted. Här kommer ett skepp lastat med mycket habil Stockholmsdöds och det är ju som vi vet den allra bästa sortens. Inga krusiduller, bara fulla muggar med rens.

Sedan ett band som jag alltid varit svag för, inte minst på grund av det gedigna riffarbetet, hastigheten och det obönhörliga manglet; THE CROWN. På nya fullängdaren "Cobra Speed Venom" (från förra året) går de fram som ett veritabelt djävla blitzkrieg och är så sinnessjukt bra på det de gör att jag redan har spelat sönder titelspåret. Och det tänker jag banne mig fortsätta göra hela resten av denna sommar. Tack Trollhättan för THE CROWN!

ORIGIN då avslutningsvis och följaktligen mer tekniskt meckiga tongångar med Mind Asylum. Förutom att bjussa på förstklassigt rens och karaktäristiskt väsgrowl har ORIGIN också haft den mycket goda smaken att ta med den mäktiga örnnebulosan på omslaget till sin "Abiogenesis". Bra där!

Med detta tager vi helg och jag återgår högaktningsfullt till semesterkaffet.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 28: Ålarens

Fredagslistan 2019, vecka 27: Summer motherfuckers!

Gott folk!

Jag är inne på min andra semestervecka från lönearbete, och ni kan ju tänka er att vilopulsen är mer eller mindre jämn, förutom när jag ska stoja med barnen. Jag njuter helt enkelt av att bara vara ledig, och kunna göra i stort sett vad jag vill. Vilket i stort sett brukar innebära att jag gör vad barnen vill, haha! I vilket fall - veckans lista är en ihopsamling av låtar som har den där fina somriga känslan som en kan behöva ha stundtals, framför allt som idag då regnet vräker ner i Helsingborg. Är ni beredda?

Vi kör!

Norska SPIDERGAWD vet ni ju med er sedan innan att jag verkligen gillar. Det här bandet har ett sådant helvetiskt härligt sväng att jag blir glad bara vid själva tanken på bandet. Is This Love? är en gammal favorit från bandets fjärde platta, och faktiskt den första låten jag hörde med bandet någonsin. Jag föll ju såklart som en hyvlad ulk och har älskat bandet i stort sett förbehållslöst sedan dess. Refrängen, gott folk, jag säger bara refrängen!




Satellite fick ett förfärligt antal lyssningar första dagen den fanns tillgänglig, det vill jag lova! THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ju blivit ett band som det är omöjligt att inte älska, i alla fall för min egen del. Spelglädjen, svänget och den självklara pondus som finns här är ju helt oemotståndligt!



Mer norskt! CIRCUS MAXIMUS har i låten Flames skapat en låt som bara skriker "lyssna på medan du kör i valfritt fordon". Och vem gillar inte den känslan? När jag lyssnar på den här låten så får jag flashbacks till sommaren 2011 då det åktes en hel del i vårt avlånga land, bland annat en hel massa till och från Göteborg då både IRON MAIDEN och Big 4 lirade bara dagarna efter varandra. Så här i efterhand framstår den sommaren som den mest metal-artade i mitt liv någonsin.

Tiden går. Jag hajade till när jag upptäckte att det var 2017 som UNLEASH THE ARCHERS "Apex" kom ut. Satan vilken fin skiva! Här blir det energi till max i The Coward's Way där hela bandet levererar på ett helt ypperligt sätt.

Jag blev lite bedrövad av att se att SPELLCASTER hade splittrats. Ett väldigt undervärderat band om ni frågar mig, vars hybrid av heavy och speed metal förtjänade fler lyssnare. Aria från bandets sista skiva "Night Hides The World" är en finfin, tempofrisk dänga med gudaskön sång. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den här låten!

Bonuslåt! Ja, jag fick lite feeling och ni får helt enkelt en låt av RUSH också. The Spirit Of Radio från "Permanent Waves" från 1980 är en fantastisk låt även med RUSH-mått, inte minst för sin fina medryckande känsla.

Med det tar vi helg gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 29: Summer motherfuckers!

Fredagslistan 2019 v 26: Pissgrave - Posthumous Humiliation

Goder afton!

Förra veckan hade jag tänkt avhandla mina förväntningar inför Copenhell men eftersom en synnerligen oönskad migränattack grumlade planerna på att åka på festivalen fick det temat helt sonika falla bort. Istället för att gråta över spilld festivalmjölk siktar vi denna vecka in oss på en platta som utgör en alldeles ypperlig start på helgen, nämligen PISSGRAVEs andra fullängdare "Posthumous Humiliation" som såg dagens ljus den första mars innestående år.

Originalomslaget utgör en mycket väl iscensatt visualisering av begreppet "att må som en påse skridskor", här ovan ser ni den barnvänligare versionen. Personligen är jag vän av gore och slask och blir munter av dylika tilltag men jag tänker låta det vara upp till var och en av er om ni vill göra den omslagsgooglingen, vänlig som jag är.

Hur låter det då? Jo tack, bara bra. Dödsmetallkross skulle jag säga, andra hade nog benämnt det goregrind men allt det där är egentligen sekundärt. Det viktiga är att PISSGRAVE är otroligt bra på det de gör - det vill säga att leverera fullt ställ utan pardon och lyckas låta tajta samtidigt som musiken är fantastisk skitig och hal. Som ett välorganiserat blodbad ungefär. Med detta episka album säger jag god helg och smaklig musikalisk spis.

/Susanne

Fredagslistan 2019 v 26: Pissgrave - Posthumous Humiliation

Fredagslistan 2019, vecka 24: Förväntningar på Copenhell - Martins val

Gott folk!

Nästa fredag är, om allt går väl, jag och Susanne på Copenhell. Copenhell firar i år sitt tioårsjubileum och har  dukat upp med ett helt okej startfält må jag säga. Högst smäller för väldigt många TOOL som spelar på torsdagen, men för mig finns det en drös andra brand som jag håller högre för mig personligen i alla fall. I veckans lista får ni ta del av 4 band som jag ser fram emot att få se på festivalen, och nästa vecka så får ni Susannes. Bra, eller hur? Tänkte väl det!

Vi kör!

Det fanns en tid då jag verkligen dyrkade TESSERACT. Det var vid tiden för bandets första släpp runt 2011, och jag var mer än lovligt lockad av den sortens rytmik som bandet ägnade sig åt. Kan nämnas att det var även under samma tid då jag hissade ANIMALS AS LEADERS till skyarna. Bara så ni får en referensram. TESSERACTs musik avnjutes kanske bäst i en extremt kontrollerad miljö - typ släckt rum med riktigt bra hörlurar - och just därför tror jag att krocken med den totalt annorlunda atmosfären på en festival kan bli intressant. Plus att bandet verkligen kan lira som bara den. Bandet lirar kl. kvart över 3. Bara en sådan sak.

Ni kanske anade att MANTICORA kunde dyka upp i veckans lista? Efter det att jag hade med bandet i listan med lovande danska band så har de fått mer speltid än innan - och när väl poletten trillade ner för mig när det gäller detta progressiva powerhus ja, då gjorde den det med besked. Bandet blir det första jag ser nästa fredag  - klockan 13.00 går de på.

Fortsätter med danskt och åldermännen i PRETTY MAIDS. Jag har alltid varit svag för melodier, och gosse om det här bandet har det i fucking drivor. Lite snällt till stora delar, men det stör mig inte nämnvärt när det här bandet ofta har underbart köttiga riff också.

Det band jag mest, ohotat med hästlängder, ser fram emot att se är CLUTCH. Det har hört av bandet på skiva har fått mig att studsa omkring i olika miljöer med ett tokleende på läpparna. Live ska de tydligen vara ännu bättre. Jag kommer att i vilket fall vara galet tacksam för att jag får se bandet trots att jag nog anar att bandet bäst kommer till sin fulla rätt i en svettig klubbmiljö.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 24: Förväntningar på Copenhell - Martins val

Fredagslistan 2019, vecka 23: Nya landvinningar

Howdy!

Idag tänker jag sätta tänderna i diverse nya landvinningar som jag gjort den senaste tiden. Utan further ado så kör vi!

Låt nummer ett i ordningen är Cold Hope från nysläppta albumet "Nighttime Stories" av PELICAN. PELICAN är ett band från staterna som är hyfsat gamla i gemet när det kommer till så kallad post-metal, ety de bildades 2001 som ett sidoprojekt till TUSK.

För min del ska det rätt mycket till för att instrumentala band ska göra något djupare intryck i medvetandet men här får jag säga att man lyckas. Musiken kan väl närmst beskrivas som tunggung, tänk luftig sludge med sväng och melodislingor. Fem av fem plommon från mig.

Nästa bandkonstellation har det småtramsiga namnet BELZEBUBS och härstammar från en webserie med samma namn, skapad av illustratören Jussi-Pekka Ahonen. Och nu blir det lättsmält gimmick-metal för fulla muggar. Det här är musik som är mer rolig än bra men som ändå håller en relativt hög standard. Storvulna pianoplinksdängan Cathedrals Of Mourning kunde ha varit bra mycket sämre än den är i all sin dramatiska skrud - istället rycker det lite smått i galopptaktsfoten vid genomlyssning.

Mot det mer karga och seriösa sedan med egyptisk-franska GRAVEFIELDS och deras Psychoactive Rites från "Embrace The Void". Bra uppbyggnad i början av låten i sann gammal svenskdöds-anda som avlöses av en riffparad utan dess like, kombinerad med rivig distanserad sång, kan det vara något? Jajjemen, det sitter som en smäck!

Tänk NILE fast med ett ljudlandskap som är ett par snäpp kyligare. Awesome sauce.

Bidrag fyra i listan är signerat VENOM PRISON, ett band med såväl dödsmetall- som hardcoreinfluenser hemmahörande i södra Wales. Jag får tillstå att jag oftast tar på mig den smått skeptiska uppsynen när det talas om att blanda just hardcore med döds eftersom jag upplever att få akter gör det med den äran men det här är sannerligen ett undantag. Matriphagy från fullängdaren "Samsara" är en välriktad smocka som växer vid upprepade genomlyssningar.

Så avslutningsvis en ny favorit! VANUM seglar upp med en själfull och atmosfärisk black metal som sopar banan med det mesta i samma liga. Jag är så barnsligt förtjust att jag har svårt att riktigt sätta fingret på vad det är exakt som gör "Ageless Fire" till en så otroligt bra skiva men jag tror att det är helheten som sådan och (om ni tillåter ordvitsen) - känslan av tidlöshet.

Jaws Of Rapture andas av DISSECTIONS gamla goda "Storm Of The Lights Bane" men har en miltals mer eländig sång, vilket piggar upp. Det här är ungefär så bra det blir när det kommer till sorgsen black metal, mina vänner. Top notch och hatten av.

Och med detta, tillönskningar om en strålande helg!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 23: Nya landvinningar

Fredagslistan 2019, vecka 22: Covers mark III

Gott folk!

Det har gått 3 år sedan jag gjorde en fredagslista på temat covers, med andra ord dags att gotta ner sig i detta vällustiga träsk av ivrigt utforskande och uttolkande av andras låtar som de flesta band ägnar sig någon gång under sin levnads bana.

Vi kör!

Finska ENSIFERUM lirar episk folk metall, och det kära vänner, är inte min go to-genre. Men nu märks detta inte så mycket när de tar sig an GIPSY KINGS otroligt uttjatade Bamboleo med den äran. Här blir det blasts, tvåtakt, growl och latin så det bara stänker om det. Det är faktiskt helt oemotståndligt!

Från västra Australien kommer CHAOS DIVINE som, och nu får ni tolka detta välvilligt, har den goda smaken att tolka Africa av TOTO. Jag tror att jag har nämnt detta innan att som yngling så blev det en hel massa lyssnat på just TOTO, och då i synnerhet deras fjärde platta med de ohemula hitsen Africa och Rosanna, bland annat. Det är svårt att hitta ett annat exempel på ett band som är lika respekterat av musiker i studiomiljö som det är hatat av musikjournalister som TOTO. Jag gillar CHAOS DIVINEs version som är betydligt mer undanröjt i understämmorna än originalet. Plus att dubbeltrampet är något som Jeff Porcaro som spelade på förlagan aldrig skulle ha lagt in.

1970-talets JUDAS PRIEST var ju något helt annat än vad bandet är nu, och det menar jag inte som något klander. "Sin After Sin" är, i alla fall om vi ska tro skribenter på Metal Archives, en förbisedd skiva i bandets diskografi. Jag vet inte, ni andra som kan PRIEST bättre får gärna yttra er i frågan. I alla fall, JUDAS PRIEST valde att göra en cover på Diamonds And Rust av JOAN BAEZ, en förgrundsfigur inom folkmusiken och den scen som skapades under sent 1960-tal då revolutionsromantiken flödade ymnigt. Rob Halford visar sannerligen vilken gudabenådad sångare han är i bandets version. Harmonierna sitter ju som en klamp på en felparkerad bil. Resten av bandet gör också en bra insats, men sången sticker ut som den verkliga kvalitetshöjaren här.

Nu blir det shred och teatralisk musik då NEVERMORE tolkar Simon & Garfunkels The Sound Of Silence. Ja, du glade detta är en låt som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Å ena sidan gillar jag den rent instrumentella delen av låten, men sången? Avgör själva, haha!

Nu blir det depp! Eller, åtminstone rejäl svärta då A PERFECT CIRCLE tolkar John Lennons Imagine, och gör det riktigt fint faktiskt! Nu har ju Maynard James Keenan en betydligt råare röst än Lennon, och det ger APCs version en helt annan atmosfär än originalet som ju är en ganska fin, vacker och optimistisk låt. Den känslan får jag inte alls när jag lyssnar på covern. Gott så!

Vilka låtar ett band väljer att göra covers av är ganska talande på det bandets utblick på sitt hantverk. Det gäller såklart att ha kul också! Och det ser AUGUST BURNS RED till att ha när de tar en break från sin ganska allvarstyngda metalcore och levererar en krossarkul version av Britney Spears ...Baby One More Time. Jag tycker att detta är ett ypperligt sätt att avsluta veckans fredagslista på, gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 22: Covers mark III

Fredagslistan 2019, vecka 21: Mgla

God afton.

Idag hade jag planerat ett Copenhell-tema modell yster ringdans till fredagslistan men så kom livets små krumbuktningar emellan och hela dagen liksom föll ihop som ett korthus. Vid sådana tillfällen är det fint att kunna dra sig tillbaka och ta till sina säkra kort. Feelgoodmusik till feelbad-stunder helt enkelt. Därav ger jag eder MGLA, min boj i bukten. Luta er tillbaka och låt "With Hearts Towards None" och "Exercises In Futility" smeka era öron rakt in i den nattsvarta tryggheten.

Ha också en fantastisk helg!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 21: Mgla

Fredagslistan 2019, vecka 20: Är det något ruttet med Danmark?

Gott folk!

För de litterärt bevandrande av er så kanske ni uppfattar titeln på den här veckans lista som något av en parafras av William Shakespeare och hans Hamlet som ju utspelar sig på Kronborgs slott i Danmark. Och under många herrans år så var vårt grannland inte speciellt berömt för sin metalscen, men det var då. Sedan ett antal år har danskarna spottat ur sig mängder med bra band som har levererat oerhört intresseväckande musik - och då pratar jag inte om exempelvis HATESPHERE, ILLDISPOSED, DIRT FORGE eller DAWN OF DEMISE som vi ju skrivit om ganska mycket under åren.

Vi kör!

Aalborg har inte bara ett brännvin i världsklass, de kan också skryta med ANUBIS GATE som lirar en väldigt stilren och välproducerad metal med progressiva inslag och det är i alla fall för mig omöjligt att inte falla för hur jävla snyggt det låter. Tack och lov är det inte det enda företrädet ANUBIS GATE har - det osar av talang och hantverksskicklighet om det här gänget.

Betydligt hårdare, men inte mindre välljudande är MANTICORA som har hållit på ett tag till stor acklamation om vi ska tro recensenterna på Metal Archives som ger bandet från Hvidovre vädigt goda betyg. MANTICORA spelar en form av progressiv power/speed metal som är galet bra till stora delar. Att de rackarna är duktiga på melodier också gör att jag stundtals tänder på alla cylindrar.

PYRAMAZE från Hjordkær brer på med besked! Det är så satans snyggt att jag baxnar mest hela tiden. Gillar du power metal med rejält med både feeling och finlir så kommer du att gilla detta, det vågar jag nästan lova.

RISING från Köpenhamn har inte bara ett kriminellt snyggt omslag på senaste plattan "Sword And Scythe", de har också fyllt skivan med så hårt frestande musik att den är en njutning från början till slut. Rejält organisk ljudbild, framför allt låter trummorna ordentligt jordiga. Jag såg RISING på Copenhell 2017 och slogs då av hur galet bra det här gänget är live. De har lyckats kanalisera den känslan på ett väldigt fint sätt ner i senaste skivan.

Åh, SLAEGT! Combon av black metal och traditionell heavy metal är så svårt frestande att det är lika bra att ge upp direkt. Följer ni mina mupperier på WeRock så kanske ni drar er till minnes att jag satte köpenhamnarnas "The Wheel" på plats 10 över förra årets skivor? Jag har återkommit med stigande frekvens till den skivan även efter det att årsbästalistan spikades. Bara det borde få er att kolla in den, haha!

Bonus! URKRAFT matar fram riffen så tjocka att det bara är att spänna fast haklappen och haka på. Bonus för att de använder slagverksinstrumentet vibraslap med stor ackuratess!


Och med det tar vi helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 20: Är det något ruttet med Danmark? 

Fredagslistan 2019, vecka 19: Sludge für alle!

Gomorrn!

Snart är den kvalmiga sommaren över oss och eftersom jag rent musikaliskt förknippar sommar med sludge ska vi idag gräva oss ned i den grytan.

Vi inleder med en dos inspirerande slagverksarbete i form av INTER ARMAs utmärkta Hollow Lands från "Sulphur English". "Sulphur English" är detta gängs fjärde fullängdare och släpptes för ungefär en månad sedan på Relapse Records. Jag tycker att det är deras bökigaste skiva hittills men den ger också mycket efter några genomlyssningar. På det där sättet som riktigt bra och hållbara album gör.

Vad får man om man blandar döds, grind, punk och sludge undrar ni? BRAINOIL från Oakland svarar jag. I låten Blank Static Void från "Singularity To Extinction" står intensiteten som spön i backen och för att vara sludge går det förhållandevis snabbt, tack vare dödsinfluenserna. Plus i kanten för mycket bra riffarbete.

THOU och THE BODY är var för sig två höjdarband och när de jobbar tillsammans skapar de ren magi. År 2015 drämde de till med en samarbetsskiva med den tjusiga titeln "Released From Love / You, Whom I Have Always Hated" som innehåller åtta klockrena fullträffar med elände. Desperat, ledsen sludge som sparkar rakt mot hjärteroten skulle jag kalla det här. På ett mycket angenämt sätt.

Från den mer eländiga tyngden i föregående bidrag vänder vi nu våra öron mot split-EP'n som PRIMITIVE MAN och HELL släppte i februari detta år. Där bjuds vi nämligen på fortsatt blytyngd men av den mer malande sorten för är det något dessa tvenne band kan så är det långsamt sludge-mal. När PRIMITIVE MAN släppte fullängdaren "Caustic" så lyssnade jag i princip sönder den och de gör en minst lika episk insats i Oily Tears. Det här growlet skojar man inte bort och omslaget är fantastiskt snyggt dessutom - fem av fem solstolar!

Avslutningsvis piggar vi upp oss med ett gammalt favoritband - RAGANA. I sammanhanget känns de lättlyssnade och luftiga i The Void från albumet "Let Our Names Be Forgotten" som av en ren händelse är en split. Med tidigare nämnda genierna THOU! Som kuriosa har jag själv också släppt en bok med illustrationer för ett par år sedan som heter just Void. Och med detta sluter vi cirkeln och tager helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 19: Sludge für alle!

Fredagslistan 2019, vecka 18: Nytt och noterbart?

Gott folk!

Det har blivit dags för ytterligare en lista på nytt och noterbarttemat, men som den observante lyssnaren observerar så har det smugit sig in en rejält gammal låt också i slutet på listan. Anledningen kommer att bli uppenbar, tror jag, haha!

Vi kör!

Det är ju i det närmaste att betrakta som naturlag att när SPIRIT ADRIFT släpper nytt så kommer de att dyka upp på bloggen. Och ni kan lika gärna springa till banken med att det här gänget från Arizona kommer dyka upp många fler gånger under resten av 2019 då kommande skivan "Divided By Darkness" är så gastkramande bra. Bara så ni vet. Låtvalet denna veckan är Angel And Abyss som inte bara får in en satans allitteration i titeln, utan också är en låt som börjar lugnt och fint och stegras allt eftersom.

Gammal låt som färöiska genibandet HAMFERD har spelat in på nytt och som verkligen är så bedövande vacker! Herrejävlar vilken i det närmaste ljuvlig smekning som Deydir Vardar är.

Jag får sannerligen mersmak av The Great One från FIRESPAWNs kommande platta "Abominate". För det första är produktionen så satans mycket köttigare än på förra plattan. För det andra är det så mycket riff, puk och growlmumma att det sprutar death metal över alla brädder när dessa minst sagt rutinerade herrar axlar oket på allvar. Matte Modin är, som vanligt, en best bakom kaggarna. Det finns ett parti när han går över till en tvåtakt så massiv att jag ramlade av stolen.

Nu blir det lite easy listening. Jag har inte brytt mig om CHILDREN OF BODOM på bra länge. Hade inte Robert recenserat senaste skivan "Hexed" på WeRock så hade även den gått mig förbi utan större sorg. Men den är faktiskt inte så tokig! Rejält underhållande till och med!

Jag avslutar veckans lista med SLAYER, helt enkelt för att det igår var Jeff Hannemans dödsdag. 2013, och jag undrar var fan tiden tog vägen?

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 18: Nytt och noterbart?