Fredagslistan 2019, vecka 22: Covers mark III

Gott folk!

Det har gått 3 år sedan jag gjorde en fredagslista på temat covers, med andra ord dags att gotta ner sig i detta vällustiga träsk av ivrigt utforskande och uttolkande av andras låtar som de flesta band ägnar sig någon gång under sin levnads bana.

Vi kör!

Finska ENSIFERUM lirar episk folk metall, och det kära vänner, är inte min go to-genre. Men nu märks detta inte så mycket när de tar sig an GIPSY KINGS otroligt uttjatade Bamboleo med den äran. Här blir det blasts, tvåtakt, growl och latin så det bara stänker om det. Det är faktiskt helt oemotståndligt!

Från västra Australien kommer CHAOS DIVINE som, och nu får ni tolka detta välvilligt, har den goda smaken att tolka Africa av TOTO. Jag tror att jag har nämnt detta innan att som yngling så blev det en hel massa lyssnat på just TOTO, och då i synnerhet deras fjärde platta med de ohemula hitsen Africa och Rosanna, bland annat. Det är svårt att hitta ett annat exempel på ett band som är lika respekterat av musiker i studiomiljö som det är hatat av musikjournalister som TOTO. Jag gillar CHAOS DIVINEs version som är betydligt mer undanröjt i understämmorna än originalet. Plus att dubbeltrampet är något som Jeff Porcaro som spelade på förlagan aldrig skulle ha lagt in.

1970-talets JUDAS PRIEST var ju något helt annat än vad bandet är nu, och det menar jag inte som något klander. "Sin After Sin" är, i alla fall om vi ska tro skribenter på Metal Archives, en förbisedd skiva i bandets diskografi. Jag vet inte, ni andra som kan PRIEST bättre får gärna yttra er i frågan. I alla fall, JUDAS PRIEST valde att göra en cover på Diamonds And Rust av JOAN BAEZ, en förgrundsfigur inom folkmusiken och den scen som skapades under sent 1960-tal då revolutionsromantiken flödade ymnigt. Rob Halford visar sannerligen vilken gudabenådad sångare han är i bandets version. Harmonierna sitter ju som en klamp på en felparkerad bil. Resten av bandet gör också en bra insats, men sången sticker ut som den verkliga kvalitetshöjaren här.

Nu blir det shred och teatralisk musik då NEVERMORE tolkar Simon & Garfunkels The Sound Of Silence. Ja, du glade detta är en låt som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Å ena sidan gillar jag den rent instrumentella delen av låten, men sången? Avgör själva, haha!

Nu blir det depp! Eller, åtminstone rejäl svärta då A PERFECT CIRCLE tolkar John Lennons Imagine, och gör det riktigt fint faktiskt! Nu har ju Maynard James Keenan en betydligt råare röst än Lennon, och det ger APCs version en helt annan atmosfär än originalet som ju är en ganska fin, vacker och optimistisk låt. Den känslan får jag inte alls när jag lyssnar på covern. Gott så!

Vilka låtar ett band väljer att göra covers av är ganska talande på det bandets utblick på sitt hantverk. Det gäller såklart att ha kul också! Och det ser AUGUST BURNS RED till att ha när de tar en break från sin ganska allvarstyngda metalcore och levererar en krossarkul version av Britney Spears ...Baby One More Time. Jag tycker att detta är ett ypperligt sätt att avsluta veckans fredagslista på, gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 22: Covers mark III

Fredagslistan 2019, vecka 21: Mgla

God afton.

Idag hade jag planerat ett Copenhell-tema modell yster ringdans till fredagslistan men så kom livets små krumbuktningar emellan och hela dagen liksom föll ihop som ett korthus. Vid sådana tillfällen är det fint att kunna dra sig tillbaka och ta till sina säkra kort. Feelgoodmusik till feelbad-stunder helt enkelt. Därav ger jag eder MGLA, min boj i bukten. Luta er tillbaka och låt "With Hearts Towards None" och "Exercises In Futility" smeka era öron rakt in i den nattsvarta tryggheten.

Ha också en fantastisk helg!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 21: Mgla

Fredagslistan 2019, vecka 20: Är det något ruttet med Danmark?

Gott folk!

För de litterärt bevandrande av er så kanske ni uppfattar titeln på den här veckans lista som något av en parafras av William Shakespeare och hans Hamlet som ju utspelar sig på Kronborgs slott i Danmark. Och under många herrans år så var vårt grannland inte speciellt berömt för sin metalscen, men det var då. Sedan ett antal år har danskarna spottat ur sig mängder med bra band som har levererat oerhört intresseväckande musik - och då pratar jag inte om exempelvis HATESPHERE, ILLDISPOSED, DIRT FORGE eller DAWN OF DEMISE som vi ju skrivit om ganska mycket under åren.

Vi kör!

Aalborg har inte bara ett brännvin i världsklass, de kan också skryta med ANUBIS GATE som lirar en väldigt stilren och välproducerad metal med progressiva inslag och det är i alla fall för mig omöjligt att inte falla för hur jävla snyggt det låter. Tack och lov är det inte det enda företrädet ANUBIS GATE har - det osar av talang och hantverksskicklighet om det här gänget.

Betydligt hårdare, men inte mindre välljudande är MANTICORA som har hållit på ett tag till stor acklamation om vi ska tro recensenterna på Metal Archives som ger bandet från Hvidovre vädigt goda betyg. MANTICORA spelar en form av progressiv power/speed metal som är galet bra till stora delar. Att de rackarna är duktiga på melodier också gör att jag stundtals tänder på alla cylindrar.

PYRAMAZE från Hjordkær brer på med besked! Det är så satans snyggt att jag baxnar mest hela tiden. Gillar du power metal med rejält med både feeling och finlir så kommer du att gilla detta, det vågar jag nästan lova.

RISING från Köpenhamn har inte bara ett kriminellt snyggt omslag på senaste plattan "Sword And Scythe", de har också fyllt skivan med så hårt frestande musik att den är en njutning från början till slut. Rejält organisk ljudbild, framför allt låter trummorna ordentligt jordiga. Jag såg RISING på Copenhell 2017 och slogs då av hur galet bra det här gänget är live. De har lyckats kanalisera den känslan på ett väldigt fint sätt ner i senaste skivan.

Åh, SLAEGT! Combon av black metal och traditionell heavy metal är så svårt frestande att det är lika bra att ge upp direkt. Följer ni mina mupperier på WeRock så kanske ni drar er till minnes att jag satte köpenhamnarnas "The Wheel" på plats 10 över förra årets skivor? Jag har återkommit med stigande frekvens till den skivan även efter det att årsbästalistan spikades. Bara det borde få er att kolla in den, haha!

Bonus! URKRAFT matar fram riffen så tjocka att det bara är att spänna fast haklappen och haka på. Bonus för att de använder slagverksinstrumentet vibraslap med stor ackuratess!


Och med det tar vi helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 20: Är det något ruttet med Danmark? 

Fredagslistan 2019, vecka 19: Sludge für alle!

Gomorrn!

Snart är den kvalmiga sommaren över oss och eftersom jag rent musikaliskt förknippar sommar med sludge ska vi idag gräva oss ned i den grytan.

Vi inleder med en dos inspirerande slagverksarbete i form av INTER ARMAs utmärkta Hollow Lands från "Sulphur English". "Sulphur English" är detta gängs fjärde fullängdare och släpptes för ungefär en månad sedan på Relapse Records. Jag tycker att det är deras bökigaste skiva hittills men den ger också mycket efter några genomlyssningar. På det där sättet som riktigt bra och hållbara album gör.

Vad får man om man blandar döds, grind, punk och sludge undrar ni? BRAINOIL från Oakland svarar jag. I låten Blank Static Void från "Singularity To Extinction" står intensiteten som spön i backen och för att vara sludge går det förhållandevis snabbt, tack vare dödsinfluenserna. Plus i kanten för mycket bra riffarbete.

THOU och THE BODY är var för sig två höjdarband och när de jobbar tillsammans skapar de ren magi. År 2015 drämde de till med en samarbetsskiva med den tjusiga titeln "Released From Love / You, Whom I Have Always Hated" som innehåller åtta klockrena fullträffar med elände. Desperat, ledsen sludge som sparkar rakt mot hjärteroten skulle jag kalla det här. På ett mycket angenämt sätt.

Från den mer eländiga tyngden i föregående bidrag vänder vi nu våra öron mot split-EP'n som PRIMITIVE MAN och HELL släppte i februari detta år. Där bjuds vi nämligen på fortsatt blytyngd men av den mer malande sorten för är det något dessa tvenne band kan så är det långsamt sludge-mal. När PRIMITIVE MAN släppte fullängdaren "Caustic" så lyssnade jag i princip sönder den och de gör en minst lika episk insats i Oily Tears. Det här growlet skojar man inte bort och omslaget är fantastiskt snyggt dessutom - fem av fem solstolar!

Avslutningsvis piggar vi upp oss med ett gammalt favoritband - RAGANA. I sammanhanget känns de lättlyssnade och luftiga i The Void från albumet "Let Our Names Be Forgotten" som av en ren händelse är en split. Med tidigare nämnda genierna THOU! Som kuriosa har jag själv också släppt en bok med illustrationer för ett par år sedan som heter just Void. Och med detta sluter vi cirkeln och tager helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 19: Sludge für alle!

Fredagslistan 2019, vecka 18: Nytt och noterbart?

Gott folk!

Det har blivit dags för ytterligare en lista på nytt och noterbarttemat, men som den observante lyssnaren observerar så har det smugit sig in en rejält gammal låt också i slutet på listan. Anledningen kommer att bli uppenbar, tror jag, haha!

Vi kör!

Det är ju i det närmaste att betrakta som naturlag att när SPIRIT ADRIFT släpper nytt så kommer de att dyka upp på bloggen. Och ni kan lika gärna springa till banken med att det här gänget från Arizona kommer dyka upp många fler gånger under resten av 2019 då kommande skivan "Divided By Darkness" är så gastkramande bra. Bara så ni vet. Låtvalet denna veckan är Angel And Abyss som inte bara får in en satans allitteration i titeln, utan också är en låt som börjar lugnt och fint och stegras allt eftersom.

Gammal låt som färöiska genibandet HAMFERD har spelat in på nytt och som verkligen är så bedövande vacker! Herrejävlar vilken i det närmaste ljuvlig smekning som Deydir Vardar är.

Jag får sannerligen mersmak av The Great One från FIRESPAWNs kommande platta "Abominate". För det första är produktionen så satans mycket köttigare än på förra plattan. För det andra är det så mycket riff, puk och growlmumma att det sprutar death metal över alla brädder när dessa minst sagt rutinerade herrar axlar oket på allvar. Matte Modin är, som vanligt, en best bakom kaggarna. Det finns ett parti när han går över till en tvåtakt så massiv att jag ramlade av stolen.

Nu blir det lite easy listening. Jag har inte brytt mig om CHILDREN OF BODOM på bra länge. Hade inte Robert recenserat senaste skivan "Hexed" på WeRock så hade även den gått mig förbi utan större sorg. Men den är faktiskt inte så tokig! Rejält underhållande till och med!

Jag avslutar veckans lista med SLAYER, helt enkelt för att det igår var Jeff Hannemans dödsdag. 2013, och jag undrar var fan tiden tog vägen?

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 18: Nytt och noterbart? 

Fredagslistan 2019, vecka 16: Glad påsk!

Gott folk!

Jag vet inte vilket förhållande ni har till påsken, men för egen del så är den en källa till trevnad och umgänge med familj och vänner, på ett nästan helt kravlöst sätt. Tro nu inte att veckans fredagslista speglar detta - det finns gott om rejält matig musik att tugga i sig i veckans urval - men jag var ju tvungen att sätta någon rubrik på veckans lista, haha!

Vi kör!

Det här franska bandet släpper sin andra platta idag faktiskt, och den är väl värd att kolla in! Gillar man sin death metal med inslag av både progressiva som tekniska inslag så är FRACTAL UNIVERSE ett band att kolla in. Några genreindikatorer: jag hör spår av DEATH, CYNIC men också stänk av DARKANE i fransmännens musik som trots att skivan har gått på repeat nästan hela veckan ständigt bjuder på nya upptäckter.

Jomenvisst, även ALLEGAEON släpper nytt idag, och vill man veta i detalj vad jag tycker om den så tycker jag ni ska kolla in min recension av "Apoptosis" på WeRock. Det är i vanlig ordning rejält matig, vetenskaplig shred som bandet från Colorado bjuder på. På de två senaste plattorna så har ALLEGAEON växlat ut rejält och bjudit på sin bästa musik genom hela karriären.

Jag har med skrämmande frekvens återkommit till AVANTASIAs senaste platta "Moonglow" den senaste tiden. Den är så mäktig och bra genomgående att jag utan vidare omsvep deklarerar att jag tycker den är svinbra. Episkt långa The Raven Child med bland andra Jorn Lange på sång är en ren njutning rakt igenom.

En skiva som har gått varm under veckan är NUMENOREANs "Adore". Det här post-black metal bandet från Calgary har lyckats skriva en skiva som totalt fängslar med sitt hantverk. Det är oerhört stämningsfullt med ett stråk av djupaste vemod i allt rens som finns med på den här skivan. Av de skivor jag hört i år så kvalar "Adore" helt klart in på den övre halvan. Häromdagen lyssnade jag på skivan rakt igenom tre gånger i rad, och hade utan problem lyssnat fler gånger om jag inte skulle ha pass på biblioteket. Så bra är skivan att jag utan tvekan har lagt hela jävla albumet som avslutning i veckans lista.

Med det tar vi helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 16: Glad påsk!

Fredagslistan 2019, vecka 15: Favorit i repris - Ragana

 Ave fredag!

Då det varit en mastodontvecka av rang får ni denna fredag en favorit i repris från undertecknad. Tur då att den är så rasande bra! Imorgon ska två tredjedelar av bloggen gå och se på Lords Of Chaos på lokal, vilket vi är försiktigt peppade på. Måhända dyker det upp en recension av sagda film här vad det lider. Den som lever får som bekant se. Nu lyssnar vi på RAGANA och tager helg!

/Susanne

----------

Gomorrn!

Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfattande och spretat och krumbuktat åt olika håll. Jag har lyssnat på alla möjliga upptänkliga genrer av metal, klurat på teman, hittat nytt, slängt och kastat, gått tillbaka och lyssnat igen. Men inte hittat en enda låt som höll måttet att ställas mot den episka RAGANA-låt jag utgick ifrån. Inget jag hittade passade heller ihop med den, varken stilmässigt eller i intensitet. Det enda som kan mäta sig i känsla är faktiskt resten av albumet och nu i elfte timmen inser jag att det är dags att kapitulera och låta naturen ha sin gång. Fredagslistan kommer helt enkelt bestå av ett album, en artist och en mycket fascinerad metallbibliotekarie.

Jag snubblade över RAGANA i helgen, närmare bestämt låten You Take Nothing som också är titelspåret till den magnifika skiva vi ska lyssna på idag. Jag kan med berått mod säga att jag har lyssnat på den här låten sedan dess, en veckas tid i streck. I sjok, i omgångar, på repeat. Den är en del av mitt DNA nu, så mycket har jag tvagat öronen med den. Och resten av skivan är lika briljant den.

Albumet är släppt av skivbolaget An Out Recordings som har sin bas i Portland och profilerar sig som ett anarkistiskt, queert, feministiskt och antirasistiskt bolag. Fokus ligger främst inom black metal, doom, drone och noise.

Det vi presenteras för av RAGANA är rå, atmosfärisk black metal i sin mest desperata form. Det är otroligt deppigt, vansinnigt intensivt och bara helt underbart vackert. Tempot är dessutom nedskruvat vilket ger en skönt doomig känsla och kontrasterar snyggt mot den desperata skriksången. Melodislingorna är avskalade och sitter som en smäck. Hela uttrycket är för övrigt väldigt spartanskt och det finns en befriande omedelbarhet i det. Den här musiken griper bokstavligen tag som en skruvtving runt hjärtat!

Bandet är en anarkafeministisk duo bestående av medlemmarna Maria och Nicole som slog sina musikaliska bandpåsar ihop 2011. Deras intressen inkluderar skogen, artisten Cat Power samt den totala nedmonteringen av kapitalismen enligt presentationen på hemsidan. Texterna skildrar samhället vi lever i, i synnerhet maktobalansen mellan män och kvinnor och den trötthet som den kampen för med sig. Det syns också i albumets låttitlar som heter enligt följande:

1. Spare No Man
2. To Leave
3. Winter's Light
4. Destroyer
5. Somewhere
6. You Take Nothing

You Take Nothing som ligger som sista låt på skivan består till största delen av ett återkommande gitarriff som skulle kunna komma från något av de tongivande grungebanden på 90-talet men som sedan bryts av med refrängen som formligen ylas fram. Maria förklarar:

"This constant power struggle is so frustrating—especially for women, especially for queer people—where people are taking so much from you all the time; women's emotional labor and queer people's emotional labor and people of color's emotional labor. I wanted to keep the lyrics really simple—just 'you take nothing' over and over again—because I wanted everybody to feel connected to it."

Vidare i intervjun berättas att sången är tänkt som en besvärjelse som ska påminna oss om att vi var och en har en inre kärna som oavsett vad som händer inte kan tas ifrån oss. Ja, ni förstår ju själva - RAGANA skriver texter som verkligen säger något, som är politiska statements och som formligen briserar av känslor. Jag säger bara, ge mig mer av detta! Kärlek vid första ögonkastet för undertecknads del, vilket ni nog räknat ut vid det här laget.

För den namnnyfikne kan tilläggas att en snabb sökning på RAGANA ger vid handen dessa förklaringar: ett vattendrag i Kenya, en fjärilsart samt häxa på lettiska. Nog snackat, dags att lyssna och njuta till denna känslomässiga käftsmäll. God fredag och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Fredagslistan 2019, vecka 14: Empath

Gott folk!

Den gångna veckan har jag umgåtts, nästan enbart, med Devin Townsends nya platta "Empath". Det har faktiskt känts helt meningslöst att lyssna på någon annan skiva, så då kanske ni förstår att jag har förälskat mig upp till fontanellen i detta helt magiska album.



Det är inte bara det att i stort sett samtliga olika inriktningar som Townsend har följt under sin karriär på ett helt lysande sätt finns representerade på "Empath" - de knyts samman på ett sätt som jag inte har upplevt någonsin på en platta som Townsend har varit med på att skapa. Jag tror ni vet sedan innan att de flesta metalheads, och jag är själv inget undantag, mest har gillat STRAPPING YOUNG LAD för att där trampades det minsann på gaspedalen allt som oftast och gallskreks till max. Och det finns absolut detta på "Empath", men det jag framför allt gillar med "Empath" är att den är så vansinnigt vacker. Det finns hela sjok av symfonisk musik, körsång och verkligt innerligt menad musik rakt igenom hela skivan. Genesis sammanfattar vad skivan handlar om i en enda låt, men Devin växlar ut i samtliga låtar de olika inriktningar han lägger ut i Genesis.

I flera intervjuer har herr Townsend berättat att han i hela sin karriär har "hållit igen", och det kanske kan tyckas som ett märkligt yttrande för en man vars låtskrivande verkligen har bifallit vartenda infall som har poppat upp i skallen på skaparen, men jag tror att det handlar om en mental inställning som, högst verkligt, har stått i vägen för att skapa ett enhetligt mästerverk som håller hela vägen. Det gör "Empath" på ett sätt som gör att jag är väldigt säker på att denna skiva kommer hamna någonstans på min årsbästalista. Just nu är den ohotad etta. Kolla in den.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 14: Empath

Fredagslistan 2019, vecka 13: Nytt och njutbart

God afton!

Denna fredag ska ni få er två album till livs, under temat nytt och njutbart. Vi kör!

Första skivan ut är black metal-bandet AORATOS "Gods Without Name" som släpptes den 22/3 på Debemur Morti Productions. Parallax, Pt. 1 inleder starkt med grammofonknaster och olycksbådande melodislingor och tillåts sträcka ut sig runt fyra minuter. Det bäddar gott för låt två, Holy Mother of Terror, som är en rejäl knytnäve rakt i solar plexus och det tyder på god självkänsla att låta saker och ting ta sin tid. Det här är riktigt bra och genomtänkt black metal med ockult känsla och en ta i ända från tårna-vrede.

Bitvis påminner anslaget om DEATHSPELL OMEGA men i en mycket mer koncentrerad och mindre spretig form, vilket jag tycker är tilltalande. Ljudbilden är böljande men precist avvägd och mangelfaktorn ovanpå det gör att det här känns som ett av de mer intressanta släppen hittills under 2019. Tack Colorado för AORATOS!

Album nummer två skiljer sig rejält från det första och ovänner till den progressiva skolan kan med fördel härmed slå dövörat till. För oss andra väntar idel guld och gröna skogar i form av SERMON!

"Birth Of The Marvellous" släpptes på samma dag som ovanstående alster, nämligen 22/3 på bolaget Prosthetic Records. Här hålls det sannerligen inte igen när det kommer till vidsträckta filmiska ljudlanskap, smäktande postpunkgotiska tongångar, mellotronpartier och känsloindränkta sånginsatser. Och jag vill hävda att trumspelet är rent av episkt! Det här är musik som är som smör för ens hörselgångar, som lägger sig som en omslutande hinna över ens hårda arbetsvecka och vänligt bjussar på en kopp te när man känner sig frusen. Det ska bli kul att se vad SERMON hittar på framgent, min gissning är storverk.

Och med detta tager vi helg!

Allt gott,

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 13: Nytt och njutbart

Fredagslistan 2019, vecka 12: Nytt och noterbart

Gott folk!

Föga förvånande så är det dags för en fredagslista med ny, intressant musik. Ni börjar kanske ana ett mönster i hur jag tänker mig lägga upp mitt fredagslistande under 2019, och det gör ni alldeles rätt i, haha!

Vi kör!

Kanadensaren tillhör den ganska lilla skara musiker som jag tycker sticker ut lite extra i sitt skapande - alltid spretigt och ofta utmanande har Devin Townsend med sjuklig produktivitet varit en sporadisk följeslagare i mitt liv. Oftast har hans gamla band STRAPPING YOUNG LAD varit förstahandsvalet, men nu kan detta ändras då kommande "Empath" lyckas kombinera influenser från SYL med finess med, ja, en hel massa annat. Genesis är en ypperlig låt som innehåller allt från blastats, körer, och ren episkhet. Jag misstänker dock att detta är en vattendelare till låt och artist, haha!

Jag erkänner utan omsvep att jag verkligen älskar BATTLE BEAST, den finska dunderorkestern som sannerligen kan konsten att kavla ut en mustig deg som osar av heavy metal med starka refränger. Eden, som är låtvalet från dagsfärska "No More Hollywood Endings" är inte på något sätt en nyskapande låt. Men den är rackarns effektiv och lätt den låt i veckans lista som jag har lyssnat flest gånger på.

Jag drar gärna en lans för WHITECHAPEL, deathcorebandet från Knoxville i Tennessee, trots att de oftast inte lyckas producera skivor som håller hela vägen. Men det finns alltid ett antal låtar på varje skiva som knäcker. Återstår att se om "The Valley" som släpps nästa vecka lyckas knäcka hela vägen som inledande spåret When A Demon Defiles A Witch gör. Till stora delar stenhård, har låten ändå mycket mer melodier än vad jag är van vid när det kommer till detta band.

Ett extremt hopp över till australiensiska VOYAGER som jag har lyssnat vrålmycket på den här veckan. Och framför allt då Brightstar som är väldigt snygg och melodisk progressiv metal. Den här låten har så sjuka 80-tals och 90-talsvibbar! Jag tänker ofta på ett band som heter MEW (som inte alls är metal, men kolla gärna in skivan "Frengers" som är mycket bra), när jag lyssnar på den här låten. Den har något vansinnigt hemsökande i sig.

Nytt från ABNORMALITY! Jag blev så satans glad över att det vankas nytt från detta brutala tekniska gäng att jag dansade en liten dans när jag drog igång Curb Stomp. Det är lika svintungt som på förra plattan "Mechanisms Of Omniscience" som jag gav en betygsåtta för två år sedan - och precis lika välskriven och minnesvärd som den skivan är. Röj undan möblemanget - nu blir det mosh!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 12: Nytt och noterbart

Fredagslistan 2019, vecka 11: Ataraxie - Résignés

God afton!

Idag ska jag med hjälp av det franska bandet ATARAXIE visa hur en funeral doom-slipsten ska dras! Ataraxia är en i grunden grekisk term som användes av filosoferna Pyrrhon och Epikuros och kännetecknar ett mänskligt idealtillstånd, nämligen lugn i kropp och själ. Atarax är också en tablett som är antihistamin till sin natur, dämpar klåda, är icke vanebildande och som ibland förskrivs till patienter som behöver något milt lugnande. Som ni förstår ska vi denna fredag ta det piano.

"Résignés" är bandets fjärde fullängdare och släpptes för exakt en vecka sedan på bolaget XenoKorp. Det klockar spelmässigt in på en timma och tjugotre minuter och innehåller totalt fyra spår, varav den kortaste låten ligger strax under arton minutersstrecket. Det är något av en bedrift att lyckas fånga och hålla kvar ett lyssnarintresse i så pass långa låtar, särskilt om man spelar musik som bitvis tycks stå stilla.

Men det är också det som är det fina i kråksången för även om det till stor del går väldigt långsamt är det ändå varierat. Det smygs in vackra, melodiska partier. Det eländesgrowlas. Det manglas på bästa dödsmetalmanér. Kort sagt, det är en mycket angenäm och tjusig portion mörk nihilism som vi serveras.

"Résignés" i hörlurar i ett nedsläckt rum, mina vänner, sedan är vi med råge redo för helgen.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 11: Ataraxie - Résignés

Fredagslistan 2019, vecka 10: More cowbell!

Gott folk!

Det är dags att dryfta allvar och hylla ett slagverksinstrument som är både hatat och odödliggjort - koklockan!



Alla som sett denna rent makalöst tramsiga och ändå djupt hjärtevärmande sketch från Saturday Night Live förstår ju utan vidare vidlyftigt filosoferande att detta är ett tema för bra för att inte göra något av i en fredagslista, eller hur?

Vi kör!

Jag inleder med ett band som i striktaste mening inte är metal - MOUNTAIN. Alla som nån gång spelat Guitar Hero kommer dock att känna igen låten Mississippi Queen - alla andra kommer förhoppningsvis att älska det här brutalt svängiga bandets hänsynslösa bruk av koklocka.

Ni känner väl till min kärlek till BARREN EARTH som bara tycks ta sig till nya nivåer hela tiden. A Complex Of Cages är inte bara en satans bra låt från en magiskt bra skiva, den får mig varje gång jag hör den tänka att den där koklockan som kommer in i slutet av låten är ren och skär magi. Varje gång.

Det var oerhört längesen vi skrev någonting alls om GUNS N' ROSES på den här bloggen, men ta mig fan om det inte är med lite extra känsla som jag lade till låten Nighttrain till den här listan. Jag tycker alla jävla turer kring det här bandet till trots att bandets plattor "Apetite For Destruction" och "Use Your Illusion" plattorna innehåller mycket enormt bra musik.

PRONG är ett band som jag aldrig har lyssnat på på platta. Däremot så dök bandet ofta upp både i MTVs Headbangers Ball och Diezel. Bandets mix av crossover, thrash och sväng är riktigt uppfriskande. For Dear Life är med på bandets platta från 1990, "Beg To Differ", och den är inte alls tokig.

Ytterligare ett favoritband! Ni märker att jag ökar intensiteten nu eller hur? BETWEEN THE BURIED AND ME är ett oerhört vanligt förekommande band på den här bloggen. Men de går inte att undvika, och framför allt när deras magiska låt Ants Of The Sky, en monstrositet på 13 minuter genialitet också innehåller koklocka, ja då fattar ni att det är en no brainer att lägga till den till listan, haha!

Nu blir det party! Ni märker dessutom att jag drar över de vanliga fem låtarna som brukar befolka listorna, men jag tänkte att jag ville ta i som fan denna veckan! 3 INCHES OF BLOOD är så sjukt underhållande - bara Sam Pipes sång får mig att slänga pengarna åt bandets håll. Synd bara att det inte står nån där och fångar, då bandet är splittrat sedan 2015. Det här bandet älskade verkligen sin heavy metal, men var inte rädda att blanda in andra element. Väl värda att kolla in.

Melodisk black metal med koklocka är nästan för bra för att vara sant, men norska VREID ser till att banka åt klockan i Satans namn med övertygelse.

Jag öppnade med en gammeldags låt, och jag avslutar med en. LED ZEPPELINs Moby Dick där Bonham går loss som en påstruken galning med ackuratess.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 10: More Cowbell!

Fredagslistan 2019, vecka 9: Bisarra bandnamn

Howdy!

Jag hade för avsikt att följa Martins goda exempel med nytt och noterbart den här veckan och sagt och gjort men det smög sig in ännu ett tema insåg jag när jag färdigställt listan, nämligen bisarra bandnamn. Vi kör!

Först ut är VIMUR som lånat sitt namn från en älv i nordisk mytologi och som släpper en fullängdare i dagarna; "Triumphant Master of Fates". Låten Adversarial Impetus Ignition är en mycket melodisk och taktfast historia med smäktande slingor, riviga riff och kyligt distanserad sång. En blandning som egentligen inte borde funka alldeles klockrent men som på något märkligt sätt ändå gör det. Plus i kanten för det störtsköna omslaget som består av en ensam spjutgubbe på karg klippavsats.

Sedan går vi raskt vidare till bandet med ett av de knäppaste namn jag skådat; BLUE HUMMINGBIRD ON THE LEFT. Varför, tänker man. Svaret går att finna hos våra vänner aztekerna, vars ena gud - Huitzilopochtli - blir just BLUE HUMMINGBIRD ON THE LEFT i direktöversättning. Gudens ansvarsområde var krig och delvis därför har jag valt öppningsspåret Sun/War Club till fredagslistan.

Youtube vill att vi ska lyssna på hela skivan och det är för all del en god idé men vill man begränsa sig slutar Sun/War Club 04:41 in. Jag tänker inte försöka förklara hur det låter annat än "mer bra än knäppt".

Dags att lugna ner sig ett par hekto och säga hej och goddag till sludge! MASTIFF, bandet med dagens minst konstiga namn, står för dessa fioler. Som överkurs kan nämnas att mastiff också är en hundras av molossertyp med ursprung Storbritannien, liksom bandet.

"Plague" är en habil skiva inom det mer långsamma registret och skulle jag få önska mig något vore det att sångaren körde mer elände än stön i rösten i låten Quarantine men man kan som bekant inte få allt här i världen.

Så till låt fyra som får den äran att knyta ihop säcken. Ni förstår ju själva att ett band med namn WITCHGÖAT har en given plats i listan! (Även om det handlar om ett namn som är mer bra än bisarrt.) Black Vomit of Souls charmar denna fröken redan från första anslaget med både sedvanligt buäh!-ljud och yster hopp och studs-takt. Jo, jag tackar jag! Det här påminner mig om TRIBULATION när de var som allra bäst, det vill säga vid första fullängdssläppet, och det är ett gott betyg. Snäppet mer thrash-influenser dock från detta El Salvadoriska gäng. “Egregors of the Black Faith” tänker jag borde vara perfekt som förfestskiva för det går minst sagt undan.

Med detta säger jag god helg och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 9: Bisarra bandnamn