Nya plattor på biblioteket

Nya fläskiga metalplattor att ytterligare förstärka vårvälmåendet - bor du i Helsingborg med omnejd kan ett besök på biblioteket fixa det.

Draconian är inget band jag kände till förrän kollega Michael Holmström på Werock.se recenserade Turning Seasons Within. Tillräckligt dödsig för att hålla mitt intresse uppe, exellerar Draconian i stämningsfull musik som sällan går över 200 bpm - men märkligt nog funkar det. Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.

Stort hopp till rejäl tysk ångestladdad black/death metal. Brutalt mangel är ett genomgående tema hos Endstille - och de försätter inget ögonblick att släppa lös sin furiösa energi på lyssnaren. Utmattande är vad Endstilles Reich är.

Himsas Summon in Thunder bjuder på köttig metalcore med visst inslag av thrash.

One Cold Winter's Night är en liveplatta. Kamelot är ett band vars namn jag sett fladdra förbi i olika sammanhang. Det här är fläskig episk symfonisk metal exekverad av skickliga musiker.

Ruggigt bra platta med genomgående starka låtar - och Dio på sång. Rainbow lirar med ett självförtroende på Rising och levererar ett jävligt skönt sväng. Det här är en riktig partyplatta som gjord att förfesta till.

Nej, Ozzy är inte bara en halvkomisk tomte på MTV - han har gjort en jäkla hög skitbra musik också. På sitt debutalbum Blizzard of Ozz visar han detta tydligare än någonsin - "I don't know", "Crazy Train", "Suicide solution" och "Mr Crowley" är bara ett axplock av låtar från en skiva som dessutom har en Randy Rhoads i absolut kanonform.

Viking Metal tillhör inte det jag brukar sätta på hemmavid - men ska man göra det föreslår jag Turisas. Ostigt - javisst men ändå riktigt skickligt exekverat och väldigt välproducerat gör The Varangian Way till en stunds trevlig förströelse.

Nasumintervju

Min bekantskap med legendariska grindcore-bandet Nasum började med öronrensskivan Shift. Låtar som "Engine of death" och "Ett inflammerat sår" satte med sin ferocitet alla andra band i skuggan i fråga om aggressivitet och rent rens.

Lika stor glädje som upptäckten av bandet skänkte, lika stor var sorgen när gruppen valde att lägga ner efter sångaren Mieszko Talarczyks förtidiga bortgång i tsunamin. Bandet, genom trummisen Anders Jakobsson, har dock fortsatt hållt hemsidan öppen för fansens skull.

Anders, numera aktiv i blastande dödsmetallbandet Coldworker, ringde upp Tomzcek för en i mina ögon mycket emotsedd intervju som finns att läsa på Werock.

Shadows of the north

För undertecknad vars smak inom svartmetallen i bästa fall kan betecknas som mainstream är det skönt att ha tillgång till utmärkta bloggen Shadows of the north.

Vissa bloggar känns inte så där värst relevanta för mig personligen - kommer förmodligen aldrig att gå in på Blondin-Bellas om jag säger som så - och varför ska man göra det när man mycket hellre kan tillbringa tid på den helt till Black Metal dedikerade bloggen Shadows of the north?

Inte bara får man de senaste nyheterna från svartmetallens mörka värld - det ges länkar till höger och vänster, allt serverat av en skribent som verkligen brinner för genren.

Kanon helt enkelt.

The Formation Of Damnation

Efter 9 (!) år sedan senaste skivsläppet "The Gathering", ett monstrum till platta kommer Bay Area Thrashens stolthet TESTAMENT tillbaka med "The Formation Of Damnation".

För egen del ser jag mer fram emot detta skivsläpp än vad jag gjorde med IN FLAMES senaste giv, för är det något TESTAMENT gjort sig kända för på gott och ont är att på platta efter platta hålla sig till sin formel - jäkligt habil thrash metal.

Gårkvällens lyssning på bandets myspacesida av några av de kommande låtarna har inte direkt sänkt förväntningarna. Att bandet har tillgängliggjort hela skivan på detta sätt tycker jag, föga förvånande, är alldeles ypperligt. Dels visar det på att bandet uppenbarligen är stolta över materialet, dels att de verkar tycka, med rätta, att det verkligen var på tiden att släppa nytt material.

Och det låter verkligen som TESTAMENT - Chuck Billys mäktiga stämma, denna gång inte fullt så growlbetonad som på "The Gathering" pryder verkligen låtarna. Sen kan man ju inte komma ifrån att Alex Skolnick och Eric Peterson tryfferar musiken med sin rent bländande teknik. Plus att Paul Bostaph har återvänt till lägret istället för Nick Barker som säkerligen hade gjort ett förträffligt jobb, men drabbades av visumproblem.

Det är för tidigt att säga om "The Formation Of Damnation" är i klass med plattor som "The New Order", "The Gathering" och "The Legacy" men rent spontant känns plattan riktigt stark. Återkommer med ytterligare intryck i nästa vecka.

Frånvaro

Nä, bloggen ligger inte nere - tro inte det! Just denna veckan är jag inte särskilt mycket framför datorn, men desto mer bakom trummorna - därav den internetella tystnaden.

Lyssnartips

Svårt att hitta något bra att lyssna på? Surfa då in på Werock.se - där ligger det en hel hög nya recensioner.

A sense of purpose

Läsare av bloggen vet säkert med sig att göteborgsönerna i In Flames musik ligger skribenten varmt om hjärtat - nya skivan A sense of purpose har länge varit emotsedd. Frågan är - är den bra eller inte?

Att In Flames med nya given har i det närmaste totalt fjärmat sig från skivor som Lunar Strain och Whoracle med nya given tar inte många sekunder att konstatera. För mig som upptäckte bandet med i mina öron ypperliga Clayman kanske inte bandets utveckling behöver besjungas med så bittra ordalag som många har gjort med det mesta gruppen har släppt. Bandet struntar i vilket, och vi som lyssnare kan bara välja att följa med eller inte.

Att många recencenter har hyllat nya plattan har blivit uppenbart. Metalcentral skriver i sin 7/10 recension att,

Det råder ingen tvekan om att IN FLAMES har skapat ytterligare en listklättrare där deras förmåga att kombinera hårdhet med kommersiell gångbarhet lyser tydligare än någonsin, även om bandet åter igen i stora drag återupprepar den formula som utvecklades kring 2000-talets intåg.

Samma linje är Mattias Kling inne på i sin fyra plus recension i Aftonbladet där han iakttar att

Syftet är inte revolution, att störta eller att skaka om.
In Flames nionde studioalbum är snarare ett konstaterande. Ett kvitto på gruppens ställning huvuden över tänkta konkurrenter.

Martin Carlsson i Expressen (fyra getingar av fem) konstaterar här att

Albumets livsnerv, den allt i slutändan kretsar kring, vecklar på sant postrockmanér långsamt ut sig för att slutligen nå ett crescendo där In Flames blir ett metalliskt Radiohead. Det låter kanske också märkligt, men upplevelsen är väldigt äkta.

För mig blir det blandade omdömet att, visst plattan är långt ifrån dålig, men den är inte lika omedelbar som exempelvis Clayman eller Come Clarity. Det tog mig runt 15 genomlyssningar att nå fram till att det på A sense of purpose finns låtar som är riktigt riktigt bra, "Sober and Irrelevant" exempelvis. Men skivan behöver tid på sig. Låtarna kommer att växa än mer, men i skrivande stund konstaterar jag att gruppen trots allt har gjort skivor som jag personligen håller högre.

In Flames

Tillbringade en god stund av gårdagens kväll till att lyssna igenom In Flames kommande platta A sense of purpose via bandets myspacesida, och det enda jag kunde komma fram till var - vad lätt de gjort det för sig. Visst det låter bra, patenterad In Flames melodisk dödsmetall, men inget sticker ut och dessvärre låter det som om bandet går lite på tomgång. Detta var de första omedelbara intrycken, och jag hoppas verkligen att jag inte kommer att tycka likadant om ett antal genomlyssningar.

Studioblogg plus lite annat

Gillar du falkenbergsgänget Sonic Syndicate som har varit uppvärmare åt i mina öron betydligt intressantare Dark Tranquillity rekommenderas ett besök på Werock där man kan följa bandets ansträngningar för att spela in ett nytt album.

Förutom detta kan man även gotta sig åt ett helt gäng konsertrecensioner, bland annat Opeth och HIM.

Ordvrängeri

Som skribent faller det sig naturligt att man gillar att läsa - i alla fall enligt mitt sätt att se det - och Nima Daryamadjs krönikor i Close-Up Magazine hör oftast till det jag ser fram emot i varje nytt nummer. Senaste krönikan blev inget undantag - det var längesen jag skrattade så gott åt en text.

Och annat är ju svårt när mannen med det bisarrt välansade skägget får ihop fraser som

"Tonhöjd: KORN har redan stämt ned strängarna så att de fladdrar som gubbtestiklar i styv kuling. Herman LI från Nintendometalbandet [*asgarv* ja jävlar i min låda!] DRAGONFORCE har i sin tur redan (med hjälp av Digitech Whammy-pedalens tonhöjningseffekter) förpestat världen med pipiga solon som låter som skapta av Onanismurfen, smurfvärldens svar på Yngwie Malmsteen."

Och, angående gutturalsång:

"Hur som haver slår inget det tidiga CARCASS, där gutturalsången lät som någon i färd med att spy upp köttfärs gjord på ett ruttet griskadavers röv som paketerats om på ett Icabutiksgolv."

Vad säger man; Världsklass!

Lite nya plattor

Ny månad - nya skivor på avdelning Hårdrock på Helsingborgs Stadsbibliotek.

- "My name is Ken Owen and I'm the definition of Heavy Metal". Yttrandet har satt sina spår och sitter kvar i huvudet sedan TV-programmet Diezel hade ett inslag om legendariska death-metal bandet Carcass. Konstigt nog har det dröjt tills nu som jag har börjat lyssna på bandet! Fast å andra sidan inser jag mer och mer att bandets återföreningsturné (dock med Daniel Erlandsson på trumpallen istället för Owen som drabbades av alvarlig sjukdom och är oförmögen att spela dessvärre) kommer att bli riktigt bra om man ska gå på låtmaterial. Heartwork delar fansen i två läger - i alla fall om man ska tro allmusic.com - men för egen del tycker jag att plattan är mumma. Feta riff över hela linjen är det som gäller från gitarrist Michael Amott (numera i Arch Enemy), och plattan är tung och brutal. Dessutom kopplar bandet på svänget lite då och då.

Om man tycker att man faktiskt kan vara med i fler än ett band kan man göra som Edguy's sångare Tobias Sammet - skriva en rockopera i 2 delar. Normalt sett är inte detta min kopp av te, men ta mig fan om inte The metal opera pt 1 och pt 2 är svåra att stå emot. Musiken är bitvis väldigt traditionell powermetal, men det som gör plattorna bra i mina öron är den svallvåg av gästartister som svallar över plattorna - Mikael Kiske kanske är den i sammanhanget mest kända. Varje sångare har en roll i operan och det finns en grundhistoria - men plattorna funkar lika bra rent musikaliskt om man vill strunta i denna. För en fullständig genomgång av gästartister se denna artikel från Wikipedia.

Candlemass behöver väl inte nån närmre introduktion - detta är klassisk doom-metal av ett av de bästa banden inom scenen. Candlemass tillhör inte banden jag brukar slänga på hemmavid, men det är ju närmast att betrakta som kardinalsbrott att inte ha minst en skiva av Edlings pojkar i beståndet.

Likadant är det med mannen till höger - oavsett om man gillar gitarronani på den nivå som Malmsteen ligger på eller inte; han är en jävulsk lirare på att bända strängar och Fire and Ice är inget undantag från denna regel - lååååånga solon a la en hårdrockens Paganini.

Mer ved på brasan

Gillar man som jag In Flames gör man sig en stor otjänst om man inte surfar in på Werock och läser Tomzceks feta intervju med stängbändaren Björn Gelotte.

Slänga ved på brasan

Om man vill kittla den där känslan av längtan tills dess att man får beskåda Iron Maiden i sommar rekommenderas det att man går in och läser Tomczeks recension av järnjungfruns konsert på Acer Arena i Sydney på Werock. Och när man ändå befinner sig inne på Werocks domäner kan man läsa om göteborgsmetallens spridande till Stockholm i BiblioteKarins intervju med Degradead.

Mäktigt

Omslaget till Testaments kommande platta The formation of damnation tillhör kategorin bland det snyggaste jag sett. Hoppas bara att musiken håller samma klass - bandet har ju en helvetes platta att följa upp The Gathering från -99. Detta faktum är ju också ganska otroligt - ska det verkligen behöva ta 9 år att göra en platta?

Tristess?

Hur förgylla en tröstlös februari?

Februari - denna bottenlösa träskmånad om du frågar mig. Tror aldrig jag har upplevt denna månad som så oerhört seg och tröstlös som jag gör i år. I sken av detta behövs det mycket för att lyfta livsandarna - som exempelvis att gå förbi den lokala Folk å Rock i Helsingborg och upptäcka att de kör 25% rabatt på hela sortimentet! I en mycket märklig känsloblandning av extrem oro över att affären kanske skulle stänga och en stor glädje över att man faktiskt nog skulle köpa några feta plattor gick jag in i affären. Och nä, affären ska inte stänga bara rensa bland hyllorna.

Vad som sedan tog vid var en ren lyssnarnjutning av metal i varierande extremitetsgrad. Nog för att jag måste ha sett kul ut där jag fånleende stod och bara njöt av tongångarna. Coheed and Cambria kan nog vara det mest pretentiösa bandet på jorden - hur får man annars idéen till en 5 skivor lång svit för att berätta en historia? Good Apollo, I'm Burning Star

gör mig i alla fall inte besviken - vemodet är så påtagligt i de två första låtarna att det förstärker mitt eget och ibland kan ju det vara skönt. Coheed and Cambria är inte vad jag normalt brukar lägga i skivspelaren därhemma, men Good Apollo...drabbar mig hårt med sin angelägna ton och bitvis förödande tyngd.

Att Vomitory inte spelar i samma genre som Coheed and Cambria blir ganska uppenbart om man jämför skivomslag eller hur? Vad som slår mig direkt är att Erik Rundqvist nog kan ha en av de bästa growlrösterna i landet. Precis så nattsvart aggression som man förväntar sig av omslaget till Terrorize Brutalize Sodomize strömmar ur hörlurarna - bandet öser på som fan! Tobias Gustafsson levererar en matta så kompakt från sitt trumset att man häpnar. För en utförlig intervju om inspelningen rekommenderas man att gå in på Nasums hemsida och läsa intervjun Anders gjorde med Tobias. Hur kul som helst!

Jesper Strömblads (In Flames) sidoprojekt Dimension Zero är rent rens - i alla fall det jag hittills har hunnit lyssna igenom på skivan This is Hell. Skivan inleds med ett visserligen långsamt spår med en virveltrumma från helvetet och talad text innan vansinnet släpps löst i en vansinnig 2-taktsmatning. Storgrinet kom fram i affären, för 2-takt det är rent socker i min bok. Det här kommer vara bra musik att sätta på när man behöver avreagera sig på något - till exempel en upptäckt att någon infam fan har stulit Reign in Blood av Slayer som jag blev uppmärksammad på idag.

För fler skivtipps rekommenderas att man går in på Werock där jag har recenserat Dillinger Escape Plans nya mästerverk Ire Works och Primordials To the nameless dead - plus en hel massa annat smått och gott.

Massiv invasion

Efter en insats som lämnade min hjärna en smula mosig kunde jag sätta ner en försvarbar mängd metal på avdelningen igår eftermiddag.

Efter en grundlig genomgång av Marc21 formatet kunde jag äntligen ta mig an den hög skivor som jag med stigande frustration inte har kunnat lägga in förrän i går. Det var längesedan jag kände mig så nöjd med en arbetsdag som jag gjorde igår *skratt*.

Decapitateds avtryck på den globala deathmetalscenen torde vara ganska oomtvistat. Efter den tragiska olycka som krävde trummisen Viteks liv får vi se om det kan komma något mer från detta fantastiska band. Nihility blev gruppens andra släpp och den supertekniska metal som bandet gjorde till sitt signum får fullt utrymme på denna platta. Viteks lir ger mig som vanligt gåshus och det är så orättvist att en sådan makalös musiker och människa slits bort från livet vid 23 års ålder.

Tvärt hopp till danska sönerna Volbeats Metal 'n' roll. Det här är riktigt kul musik att lyssna på! En given partyplatta, med glimten i ögat utan att för den skull bli oseriös. Michael Poulsen har en grym röst dessutom!

Vi håller oss kvar i Danmark och röjer loss till Hatesphere. 2-taktsmatarthrash hör till mina favoritgenrer och det är Hatesphere riktigt bra på. Serpent Smiles and killer eyes är sista plattan med Jacob Bredahl på sång, vilket är synd eftersom han verkligen visar var skåpet ska stå.

Man må tycka vad man vill om Phil Anselmo som person - som sångare visar han att gnistan finns kvar på Downs senaste släpp Over the under. Tung, skitig, svängig metal som alltsom oftast befinner sig i spelaren därhemma.

Detta var endast ett par exempel på nya plattor på Helsingborgs Stadsbibliotek.

Lite nytt

Så - äntligen fick jag ner lite skivor till avdelningen.

Ibland kan det vara vanskligt att skaffa skivor till bibliotek, framför allt om man är tvungen att skriva katalogposterna själv. Eftersom vi bytte system här i Helsingborg för ett tag sedan gäller inte de gamla reglerna, utan man måste lära sig att skriva posterna i det sk marc-21 formatet vilket jag äntligen skall få lära mig imorgon - och då kommer det att rassla till på metalavdelningen: 10 nya plattor kommer då att finnas till utlån och det känns ju bra. Fast några plattor fick jag ner redan idag, tack vare att de fanns på andra bibliotek - däribland High on Fires domedagskross till skiva Death is this communion.

Metal - the definitive guide

Vi har alla stött på dem - feta uppslagsverk fyllda med metalband, med en genomsnittslig längd av 7 cm per band. Garry Sharpe-Youngs Metal - the definitive guide hör tack och lov inte till denna kategori. Istället får läsaren en distosande tegelsten på närmre 500 sidor, där författaren istället för att försöka klämma in så många band som möjligt har valt ut ca 300 band och skrivit längre stycken om dessa.

Är det den definitiva guiden då? Utan att förhäva mig vågar jag nog påstå att den kommer bra nära. Bara en snabbtitt i innehållsförteckningen ger vid handen att Sharpe-Young nog kan sin metal - ett helt kapitel bara åt norsk blackmetal, likadant vad gäller thrashmetallen i England, och svensk metall får även den ett rätt hyfsat långt stycke i verket.

Att detta inte är en bok bara för insnöade metalheads, märks i att genrens upphovsband som Sabbath, Maiden, Motörhead m. fl. får rejält med inläggsutrymme. Som kaka till kaffet får man även en vid tillfället för publiceringen diskografi över samtliga band i boken. Verkligen inte illa alls.

Här, här och här kan man läsa vad andra recensenter har tyckt om boken.

Wackenuppdatering

Mörkersönerna i Watain kommer till Wacken! Se där ett band som det har kliat i mig att se sedan jag hörde utmärkta Sworn to the Dark. Nu kan man ju nästan ursäkta Wackenbokarna att de tar dit schlagerposörerna i Lordi.

Metallbibliotekarien tillbaks

Metallbibliotekarien är tillbaks vid sitt relativt välstädade skrivbord - efter en jul fylld av Guitar Hero III och en myckenhet av käk kan det vara skönt att se fram emot 2008, året som kompisen Henke har utnämnt till The year of Wacken.

Visserligen har jag svårt att tänka mig att något kommer att knycka förstaplatsen för den fetaste festivalen i Europa på upplevelselistan över 2008 - men det är ju ett tag tills dess - och innan jag beger mig till Tyskland ska det ju bloggas, och bedrivas verksamhet i den tyngre skolan på Helsingborgs stadsbibliotek där hårdrockssektionen på skivavdelningen kommer att få en ganska ordentlig injektion.

Här är ett litet smakprov på vad som kommer att finnas på hyllan:

Raintime från Italien var ett band som jag aldrig hade hört talas om innan jag läste Lennart Selanders recension av plattan Flies and lies på Werock . Visserligen gav Lennart denna platta högsta betyg vilket den inte får i min bok, men fans av meliodiös metal med sköna gitarrsolon kommer att gilla denna plattan.

Tvära kast till legendariska High on Fire och dess juggernaut till metalkross till skiva - Death is this communion, en skiva som hamnade högt upp på många årsbästalistor. Där Raintime ibland bjuder på hastigt spel ligger High on Fires lir mer i den långsamma fetetunga skolan. Skivan maler långsamt ner det mesta i sin väg och diggare av mollspel kommer att ha en given favorit här.

Hardcore Superstar - kanonkul live - hyfsade på platta. För lite 2-takt för att helt passa mig, men för uppskattare av bredbent hårdrock är Dreamin' in a casket ett guldkorn. Det svänger som fan.

Vilket det inte gör om Gorgoroth om det nu var någon som trodde det - och ärligt talat så förväntar man ju sig inte hejsanmetal från ett band som har tagit sitt namn från ett ställe i Mordor och vars främsta inspirationskälla är satan själv. En idiotmörk blackmetalplatta helt enkelt.