fredag, april 07, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 14: Långfredagen bjuder på förruttnelseprocess!

Grattis på långfredag! Vi har ju under årens lopp avhandlat lite olika teman så här i påsktid på bloggen så som; Melissa Joan Harts födelsedag, Jesus död och korsfästelse, power metal, solidaritet, lidande, Black Sabbath, chokladkaniner, ägg och Maranatha. Men nu mina vänner är processernas tid här. Jag gick en kurs härom veckan där jag inte bara fick skriva en myriad av post it-lappar, nej vi talade även om processers tillblivelse, framfart och ihopknyteri. Ungefär samtidigt fick ROTTEN SOUND för sig att släppa ett nytt snabbt album och voilà - temat var självskrivet. Idag tar vi med andra ord tag i förrutnelseprocessen! Och det är ju samtidigt en naturlig följd av Oskars true crime-lista förra veckan. Cirkeln sluts, vi kör igång.


Det går inte an att ha en lista om saker som ruttnar utan att börja med den mest givna låt av dem alla, nämligen Supposed To Rot av NIHILIST och sedermera ENTOMBED. Jag lägger med båda versionerna eftersom de har olika typer av charm, den senare förstås med en dyrare och mer tydlig produktion och den första med en råare punkighet. Det här är en rakt igenom fantastisk låt som jag har haft med jag vet inte hur många gånger tidigare i fredagslistorna genom åren. Poängen här är helt enkelt att någon som skulle ruttna i slutänden inte gjorde det... 

Om vi istället leker med tanken på att ruttnandet går som det ska så frigörs till en början illaluktande gaser. Här kommer HUMAN HARVEST från Sundsvall in i bilden med den ypperliga låten Putrid från skivan "Flesh Sermon" som släpptes förra året. Har ni inte hört det albumet i sin helhet är det hög tid nu för habil grindcore med dödsinfluenser.

Med knepig lukt kommer också flugor, närmare bestämt spyflugor eller calliphoridae som de också kallas. Då passar det fint med en avsevärd temposänkning och FLESH TERRORs Blowfly Girl, en tung och doomig historia från Harrisburg, Pennsylvania.

Allt eftersom förruttnelseprocessen fortskrider börjar kroppen släppa ifrån sig vätskor och min gissning är att även en del färgskiftningar uppstår. Därför går det inte att avhålla sig från att låta nästa låt i listan bli Rotten Yellow från skivan "Phantom Limb" av PIG DESTROYER. Det här är också en gammal favorit för min del från herrens år 2007 och en klassiker i grindcoresammanhang. 

När vätskorna sipprar ut hamnar de förstås på underlaget som kroppen ligger på, eller för den delen marken om vi befinner oss i utomhusmiljö. Ja, ni gissar helt rätt - nästa låt är förstås Rotten Soil med ENTOMBED från det underbart fina albumet "Wolverine Blues".

Men låt oss för en stund också minnas att påskens huvudperson vid sidan om påskharen är en religiös stilbildare. Enligt utsaga kom han inte särskilt långt i den kroppsliga nedbrytningsprocessen efter sin död utan reste sig helt sonika efter tre dagar och försvann från sin grav. Förstås förbryllande för de tre kvinnor som gjort sig redo för att smörja hans kropp med välluktande kryddor. I en parallell tidslinje hade kanske bandet ROTTING CHRIST istället suttit med facit i hand och från deras "The Heretics" har jag valt den majestätiska Vetry Zlye

När processen sedan lider mot sitt slut är det inte mycket materia kvar av det som en gång var en kropp. Ja, skelettet kan förvisso ta ett par århundraden på sig att brytas ned men om vi snabbspolar framåt återstår till sist intet. Sagan är all och ROTTEN SOUND avslutar listan med Nothingness. Jag vill ge samtliga i hemläxa att lyssna på hela albumet som heter "Apocalypse". Det är ett snabbt kapitel både ljud- och tidsmässigt så ta 20 minuter och 40 sekunder av livet och unna er ROTTEN SOUNDS nya.

Med detta tar vi helg, säger glad påsk önskar varandra idel chokladkaniner.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 14: Långfredagen bjuder på förruttnelseprocess!

fredag, mars 31, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 13: Deckarspecial

Fredagslistan deckarspecial

 

God morgon, förmiddag, eftermiddag eller kväll, beroende på när på dygnet ni läser detta. Eftersom vi närmar oss påskveckan med stormsteg tänkte jag att det passar väl förträffligt med en god gammal hederlig deckarlista! Deckare? Påsk? Ja, ni läste rätt. Påsken är, som alla vet, högtiden då true crime genren uppstod. Otaliga generationer har gottat ner sig i smaskiga detaljer kring mordet på Jesus, man skulle nästan kunna säga att subkulturen kristendom har blivit som en religion på sätt och vis. Nåväl. Vi kör ett fall per dag fram till den legendariska långfredagen. Väntar ni er snyggt producerad tight melodisk dödsmetal kan ni stänga tabben och lyssna på plattan Betrayal av Necropanther istället, här blir det gammalt och skramligt i vanlig ordning. Nu löser vi lite mord!

Listan hittar ni här!


Vi börjar i landet vars namn betyder solens ursprung och drar på andra spåret av master of brutality plattan från 2001. Ni som varit med förr vet att då handlar det om de japanska doom-rockarna i CHURCH OF MISERY. Låten heter ripping into pieces med en av alla amerikanska seriemördares namn inom parentes. I just detta fallet är det inte viktigt vem den skyldige är när musiken är så bra.

 

 

 

BORN AGAINST är ett av mina favoritband och låten half mast innehåller allt jag gillar med bandet. Det börjar med en samplad patriotisk hymn som används ironiskt, gitarrerna är eventuellt lite ostämda, sångaren är riktigt förbannad och låtarna är oftast korta. 5 av 5 poäng. Men vem är den skyldige då? Amerikansk politik verkar det som. Klassiskt hardcore tema.

 

 


Gillar ni POISON IDEA? Bra, jag också. Nästa låt kommer från feel the darkness från 1990 och heter painkiller. Inte alla mord är dåliga brukar jag säga och här kommer ett bra exempel på det. För smärta är ju inget man vill ha. Oftast. Hur som helst, är det då KBT-terapi, stretchning eller titthålsoperation som tar kål på smärtan? Nej. Det är alkohol, förmodligen öl.

 



Få band är så synonyma med mord som de amerikanska tramsrockarna MACABRE. Mitt favoritplatta heter sinister slaughter från 1993. Låter heter is it soup yet? MACABRE kör lite samma grej som ovannämnda church of misery och påstår att låten handlar om den amerikanske kannibalen Daniel Rakowitz men det gäller att vara källkritisk mina vänner. Två år efter att låten släppts dyker det upp en soppkock i populärkulturen och den som är bra på matematik lägger nog snabbt ihop ett och ett och förstår varför Jerry Seinfeld tycker att just Soup Nazi’s soppa är den godaste..

 


Vi åker hem till Sverige och tar tåget upp till Örebro. Va? Millencolin på en metallista? NEJ! Det handlar såklart om NASUM och deras domedagen som hämtats från Industrislaven epn. Så här låter riktigt bra musik och det är ett mord av rang. Alla dör. Men, vem är den skyldige? Jo, efter en eftermiddag i magasinet under biblioteket hittade jag en bok som heter bibeln där det står om händelsen. Den skyldige är tydligen någon som kallar sig gud. Moget gud, moget..

 

 

Ett annat givet band på listan är såklart CANNIBAL CORPSE. Skivan och låten delar titel, Gallery of suicide från 1998. Hemskt och tragiskt vid första anblick men jag tillhör generationen som lyssnar på hela album och inte enstaka låtar på spellistor hopsatta och delade på någon blogg på internet av någon skäggig besserwisser. Första låten på skivan heter I Will Kill You, inte så smart om man vill få ett mord att se ut som självmord. Den skyldige: Corpse Grinder, eller CG som vi som känner honom säger.

 


Vi avslutar listan med gamla goda TOTALITÄR från Hudiksvall. Låten heter multinationella mördare från singeln med samma namn från 1987. Jag har inga roliga skämt på temat utan tänker att vi nöjer oss där.

 

 




Trevlig helg och så vidare

/Oskar


 


fredag, mars 24, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 12: Japanskt Hormonellt Överskott!

 De Japanska öarna lider sedan tidigt 2000-tal av ett kraftigt hormonöverskott. Forskare är kluvna kring anledningen, men en ledande teori är att funkhardcore-gruppen MAXIMUM THE HORMONE åtminstone bidragit till detta fenomen. (vi skippar källhänvisning, varför skulle undertecknat ljuga om något sådant).


Herr B. upptäckte själv bandet på italienska MTV ca 2010 när den avsevärt sämre andra säsongen av Death Note hade dessa energiknippen både på ledmotiv och tack-&-adjö melodi. Sämre säsongen åsido gjorde de ett våldsamt intryck. Kvartetten kännetecknas av en allmän tramsighet blandat med oerhörda energireserver. Det går undan i rasande jävla fart med slap-bas, punkiga trummor, tjocka riff och väldigt mycket gung. Gitarrist Ryo Kawakita står för den måttliga rena sången medans hans trumslagande syster Nao Kawakita står för rena sången med grovsång från Daisuke Tsuda. Futoshi Uehara bidrar med bakgrundssång mellan sina vilda basslingor. 




Vi börjar med “BOURIKI” från EP:n KUSOBAN (2004), och vilken jävla kickoff. Lite burkig produktion men vid det här laget var bandet ännu inte helt etablerade. Jag tänker här, som basist, ta upp att basen lyckas med konststycket att låta som bas utan att tappa intensitet eller falla för att bara distas och bli en nerstämd gitarr. Det är relativt sällsynt i mina ögon, speciellt med slap. Det är lite som att lyssna på Flea eller Larry Graham om de varit ilsknare.




Vi följer upp med låtarna ROLLING1000tOON och ReReReReReReReReMaMaMaMaMaMaMaMa från skivan Rock-Impo Goroshi (2005) Catchy och tramsigt med ReRe…(etc) parerat med barnsligt tungt breakdown. ROLLING1000tOON är en jävla tight funkpunk dänga som visar hur bandet börjar variera sig mer i sitt låtskrivande, med plötsliga skiften i dynamik.




Från Bu-Ikikaesu (2008), vad jag skulle kalla deras genombrott, har vi titellåten “Bu-ikikaesu!!” och barnsligt tunga “Shimi” (och jag menar barnsligt). För en Herr B var introriffet här det absolut häftigaste man kunde spela på en gitarr som ung tonåring, gungigt och lite sludgy. Från skivan är även låtarna som var med i Death Note, “What’s Up, People?!” och “Zetsubou Billy”.



Vi kommer till femte alstret, Yoshu Fukushu (2013), vilket jag skulle dubba deras starkaste. Produktionen är fet, det låter enormt och punchy och ett redan tight band har blivit ännu tightare. Låten “Benjo Sandal Dance” (vi kan väl löst översätta det till Toalettsandalsdansen) är catchy och så lättgungad. “A-L-I-E-N” däremot, här är det en halva ren kakofoni och kaos med ett LÖJLIGT breakdown som sen går in i…ja, vafan ska man kalla det, någon typ av poprock-crescendo om att man borde sluta ladda upp musik och videor olagligt. Bandet har vid den här punkten helt vigt sig till att ha alla möjliga olika delar och små breaks och helt bara flip the script.  




Efter Yoshu Fukushu har bandet varit lite sporadiska. De släppte en nyinspelning av en gammal EP som heter Mimikajiru Shinuchi (2015) och släpper diverse singlar och videos här och där. Den sista låten som vi har med oss är “拝啓VAP殿”  (“Haikei VAP-dono”) en typ rockabilly-punk fusion där bandet tackar farväl av sitt gamla skivbolag VAP och välkomnar sitt nya, Warner. Låten släpptes på en EP dubbad Korekara no Menkata Cottelee no Hanashi wo Shiyou (2018) vilket verkar översättas till Låt oss prata om hur man gör nudlar från och med nu. Som jag förstår det är EP:n någon typ av kommentar på att Ryo tappat massvis med vikt, vilket även speglas i omslaget där bandet (inklusive en smal Ryo) vinkar adjö till en väldigt överviktig Ryo som walks off into the sunset. Inget summerar bandet bättre tänker jag, så jävla tramsigt. Och jag älskar det.


Smaklig spis,

Odugling, Andra klass (demoterad för dåligt beteende), Hjalmar B.

Fredagslistan 2023, vecka 12: Japanskt Hormonellt Överskott!


fredag, mars 17, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 11: Till skogs!

 

Gott folk! I takt med att jag blivit äldre så har naturen kommit att betyda allt mer för mig. Då jag växte upp i Karlskrona, mitt i havet, var man inte bortskämd med natur i växtform i någon större omfattning. Kanske är det därför som jag, något amatörpsykologmässigt, numera älskar att så fort jag tittar ut från bostaden kan se träd. Riktiga skogskännare skrattar nog åt mig, då det inte är fråga om någon skog i egentlig mening, men ändå. 

Denna veckans fredagslista går i detta tema: skog. Nu kanske ni tror att det bara kommer att bli black metal - för jösses vad med låtar jag skulle ha kunnat trycka in i listan om jag kört på detta spår. Istället blir det en ganska varierad lista med allt från groovig rock, progressiv black metal, post-metal och death metal. Jag vågar påstå att de flesta kommer att hitta minst en låt att gilla i veckans lista. 

Vi kör!

GREEN LUNG från London, England lirar en oerhört svängig och djupt beroendeframkallande stoner/doom/rock som jag haft vansinnigt svårt att slita mig ifrån. Från magiska skivan "Woodland Rites" har jag valt titellåten, men jag kunde ha valt vilken låt som helst från skivan. GREEN LUNG är ett band vars namn har seglat förbi i min periferi, men jag har inte - förrän nu - gjort slag i att faktiskt lyssna på bandet. Som ni förstår så ångrar jag mig inte direkt, haha!



Svårt att helt strunta i black metal i veckans lista - därför får ENSLAVED slinka med. Jag har ett kluvet förhållande till detta minst sagt hyllade band från Norge. Det är inte ett band som jag kastar mig över när det kommer ny musik, det kan gå åratal innan jag kollar in skivor, men när jag väl gör det så är det inte svårt att fatta varför bandet uppskattas. Nya plattan "Heimdal" har jag inte lyssnat på rakt igenom alls. Faktum är att jag bara kollat in Forest Dweller och det hade jag inte gjort om jag inte bestämt mig för detta temat i veckans lista. Men detta är faktiskt riktigt bra. Spretigt och inte alls genrekonformistiskt - det var bra länge sedan ENSLAVED slängde alla förväntade grepp överbord, vilket bara är bra - och låten får mig att vilja kolla in mer från skivan. 

Detta kan vara den fulaste loggan jag sett. Desto bättre är musiken från belarusiska DEADMARSH. Riktigt gitarrstinnt är det, men inte helt utan poäng i sitt ganska thrashiga uttryck. Given låt att ha med Sherwood Forest från skivan "To The Sky" som kom 2008. Bandet är satt som "on-hold" på Metal Archives, men helt utan poänger är detta inte. 

Från Tennessee kommer WHITECHAPEL. Bandet har pendlat upp och ner i kvalitet under åren, men oftast har de varit väl värda både tid och uppmärksamhet. "The Valley" som jag har tagit Doom Woods ifrån är en finfin skiva som jag tycker att ni ska kolla in om ni inte har gjort det. Videon är vansinnigt snygg och gestaltar låten fint. 

Avslutar med IF THESE TREES COULD TALK och From Roots To Needles. Jag har lyssnat på detta instrumentala post-metalband i många år, och kan helt ärligt säga att jag älskar det. Det finns något rogivande med bandets musik som jag finner väldigt tilltalande, utan att bli ett dugg slentrianmässigt. Nerv, glöd, intensitet allt håller högsta klass. Och variationsrikedomen är oändlig. Jag tröttnar aldrig på det bandet gör. 

Vi tar helg på det!
/Martin

fredag, mars 10, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 10: Trio i rens!

Goddagens. Idag har jag totalt snöat in på tre olika plattor som vid en första anblick skiljer sig åt men som rent namnmässigt knyts samman. Hör här:  PARASITARIO - "Everything belongs to death" (poetiskt mycket snygg titel får jag säga), KOMMAND - "Death age" (death igen här ja) och så slutligen TITHE - "Parasite" (och här är vi tillbaka där vi började, med parasiter!). Cirkeln sluts, allt är död och organismer som åker snålskjuts på andra, nästan lite likt samtiden om man vill se det cyniskt. Men skitsamma, nu är det fredagsgemytligt och vi kör igång!

Första bandet ut är som sagt PARASITARIO som kommer från Japan. Efter ett kort intro på nya skivan "Everything belongs to death" så stiger vi ned i ett stort badkar kött och rens i sann oldschool-anda. Redan på omslaget kan man ana hur detta låter, med giftgrön logga och krälande odöda munkar i gotisk kyrkogårdsmiljö, samtliga element halvsnyggt tecknade. Fantastiskt! Här begriper man verkligen att blanda dödsmetall med thrash på ett adekvat sätt! Sången är rivig och desperat, musiken manglande och precis lagom slängig. Man bryr sig om att spela bra men inte FÖR bra liksom. Galopptakter, blast beats och solon sitter där de ska, inga konstigheter. Jag kan utan problem räkna ut när i låtarna som det är dags för ett gutturalt UÄRGH! vilket gör det här till riktig bruks-döds och i min bok är det rent guld. Inga överraskningar, tack Japan!

Band nummer två står för en ännu mer avskalad, primitiv och brutal dödsmetall som för tankarna till krig och militär både musikmässigt och på omslaget - som består av bandvagnar och spretig krigsmateriel i hög kontrast. Snyggt och klassiskt! BOLT THROWER är givna att nämna i sammanhanget och nog finns det både likheter och olikheter dem emellan men känslan av att befinna sig i en skyttegrav är konstant för båda banden. Här vill jag rikta ett varmt tack till fellow metalbloggare Torbjörn Hallgren som sköter Bara Metal med den äran. KOMMAND hittade jag nämligen på grund av att han skrev ett inlägg om dem i sin blogg och det var en stor välgärning för "Death Age" har gjort ett outplånligt intryck på den här luttrade kommunalarbetaren. 

Avslutningsvis TITHE från Portland, Oregon. Tithe kändes vagt bekant men jag fick ändå konsultera interwebz kring ordets betydelse och det visade sig vara en gammeltestamentlig måttenhet för kyrkoskatt - den tiondel av ens inkomst som skulle tillfalla dåtidens starke man kung Herodes (som även gjort sig känd för att vilja dräpa alla gossebarn under två års ålder i Betlehem men det är en annan historia). Mer doomiga och malande tongångar från det här gänget än övriga i listan och en krävande och mastig ljudbild på albumet "Inverse Rapture" som bitvis låter som att den körs baklänges och kanske far med spöklik hastighet genom en tunnel. Det är förjävla bra drag i både sång och trummor och hela anrättningen balanserar på precis rätt sida om avant garde-strecket. Det vill säga viljan att låta som DEATHSPELL OMEGA tar inte över utan man landar i ett eget sound med övervikt åt mangel och obönhörligt bröt snarare än upptäckarlusta. Tur det! 

Nu kamrater, är det helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 10: Trio i rens!

fredag, mars 03, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 9: Norskt mangel

I metallsammanhang förknippas ju Norge såklart nästan uteslutande med svartmetall, av väldigt goda skäl. Men såklart har de, liksom alla länder, en betydligt större bredd än bara genren de värkt fram. Här följer sålunda en lista med norskt mangel som inte är black metal!

Listan hör ni HÄR!


SHAARIMOTH - Flood the Cosmic Gates ("Current 11", 2005). Ett sabla ställ från dessa dödsmetall-doldisar. Tematiskt hängav, eller hänger, de sig åt sumerisk mytologi ur ett kaosgnostiskt perspektiv. Tungt material på flera nivåer, alltså. Musikaliskt rör vi oss närmre amerikaner som Morbid Angel (Formulas-Heretic-eran) och Angelcorpse. Inte mig emot! Oerhört bra ride-arbete från trummisen: det som verkligen spelar roll i dödsmetall.


CADAVER - Decomposed Metal Skin ("Necrosis", 2004)
. Ett av de äldsta banden i Norge: Anders Odden startade bandet redan 1988, släppte två skivor klassisk death metal under genrens högtidsdagar. Vid sekelskiftet återbildades bandet med Apollyon och Aggressor från AURA NOIR för två totala toppenskivor - "Necrosis" är den andra och bästa från denna era. Efter femton års tystnad släppte Odden ett femte album med en ny line-up, och bara härom veckan spelade de live i Gävle. De kämpar på!


EXECRATION - Doppelgangers ("Morbid Dimensions", 2014)
. Under slutet av 00-talet, när norsk svartmetall var i sin lägsta kreativa svacka, växte en yngre generation band fram som mer tog inspiration från gammal döds och thrash än sina äldre liksminkade landsmän. Bland de mest namnkunniga exemplen finns OBLITERATION, NEKROMANTHEON, DEATHHAMMER, och mina favoriter i gänget: Execration. Ni hör en progressiv, ockult ådra genom låten som är helt oemotståndlig som jag inte hittat hos de andra nämnda.


AUDIOPAIN - The Hunt ("1986", 2000). Rå jävla thrash som inte alls känns som åttiotalsnostalgi utan har en helt egen approach. Jag hade egentligen velat ha ett spår från albumet "The Traumatizer", men alla uppladdningar från den är i helt rutten kvalitet (och inte på ett bra sätt). Bör tilläggas att basisten här, Plenum, är en jädra mästare på sitt instrument (vilket hörs tydligast på VIRUS debut, som frontas av ovan nämnda Aggressor/Carl-Michael Eide).


ZYKLON - Zycloned ("World ov Worms", 2001). Det mytomspunna Matrix-viruset i all sin embarmerliga prakt. Detta är vad vi fick när EMPEROR splittrades och Ihsahn gick skilda vägar från Samoth och Trym. Som alla insåg klarade de sig inte utan varandra, men det är en annan historia. Här har vi förvisso isande black metal-riff invävt i en mastig dödsvägg, och ett för dåtiden obligatoriskt break med industri/electro-inslag. Har det åldrats väl? Nja. Blir jag nostalgisk och munter? Helt klart!


HOLY TOY - Marmur ("Warszawa", 1982). Vi avslutar med något helt annat: ett experimentellt postpunk-band frontat av en excentrisk polack. Tänk RESIDENTS, EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN och barnprogram från östblocket. Vid sidan om hård rock har Norge alltid haft en liten men vital scen för experimentell musik, för den mer äventyrlige lyssnaren: FAMLENDE FORSOK, WHEN, Lasse Marhaug, Maja S. K. Ratjke, osv osv. 


Helg på det, ja tack!

/Andreas

fredag, februari 24, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 8: Magnetic Eye Records represent!

 

I Albany i delstaten New York huserar Magnetic Eye Records, en label som startades 2011. Jag har stött på labeln flera gånger under åren, men den faller i träda för mig tills dess att jag hittar ett stoner/sludge/doom-band som jag tycker är bra. Precis så var det när jag återknöt kontakten med MYR genom första bandet i veckans lista. Tanken slog rot om att kanske göra en lista på en label, dels för att det var ett tag sedan, dels för att Magnetic Eye Records har en satans massa band som verkligen är bra. 

Vi kör!


Vi kastar oss rakt över landet i väst, till delstaten Washington och Seattle. WITCH RIPPER är inte bara ett väldigt häftigt bandnamn, de har en finfin skiva på gång i "The Flight After The Fall" som släpps den 3/3. Jag golvades från första lyssningen, och har återkommit med fruktansvärt hög frekvens till den under veckan. Gillar man MASTODON, MUSE med inslag av QUEEN med episka refränger och stor mäktighet i det mesta, då kommer man gå igång på detta. 

DOMKRAFT gissar jag att många av er har koll på sedan innan. Detta psykedeliska sludgebandet från Stockholm har en krossande tyngd, fantastiska riff åt det hypnotiska hållet, ett satans sväng och fullständig närvaro i leveransen. 

RUBY THE HATCHET från the city of brotherly love, Philadelphia, höjer svänget något så fruktansvärt. Det är svårt att inte gilla detta - den fantastiska sången från Jillian Taylor bidrar starkt till mitt gillande. Ja, det påminner om LUCIFER, men jag tycker att detta är bättre, inte minst för att RUBY THE HATCHET så skickligt väver in lite IRON MAIDEN-inspo i gitarrspelet. 


Vi håller oss kvar i samma fora men återvänder till Stockholm och BESVÄRJELSEN. Något säger mig att amerikanarna på labeln har stora bekymmer att uttala bandnamnet, haha! Här finns det faktiskt ett namn jag kände till sedan innan i Andreas Baier från AFGRUND som ju lirar betydligt snabbare musik än detta magiska svänggäng. Tyngd, sväng, vansinnigt snyggt gitarrspel och sång gör att jag smälter nästan fullständigt. 

Vi avslutar med RESTLESS SPIRIT från Long Island. En väldig bredd i bandets musik - Judgement And Exile har en underbar vibb av CORROSION OF CONFORMITYs Dance Of The Dead som jag går igång ordentligt på, och som får mig att vilja dyka ner i mer av bandets musik. 

Vi tar helg på det!
/Martin

fredag, februari 17, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Som kommunalt anställd, framförallt inom serviceflygeln, behöver man ofta rensa sinnet från allehanda pester och koleror. Filosofiska, mentala och fysiska krämpor som tär på våra arma hjärnknölar och karparteltunnelsbesatta handleder. Sådana krämpor som inga havremjölksfyllda koppar kaffe, ergonomiska datormöss eller ståbord rår på. För dessa stunder har undertecknat kompilerat en lista med (mestadels) tunga låtar döpt “10 Låtar För Att Överleva Kommunalt Ämbete”, med glimten i ögat som ungdomarna säger.


“We Care A Lot”, av Faith No More från kassetten “Introduce Yourself” (1987)


Vi bryr ju faktiskt oss…oftast, det beror på vad klockan är och hur nära man är till lunchen/fikan. Faith No More är ett knepigt band att beskriva för folk, funk metal känns otillräckligt när attityden mer känns punkig. (O)lyckligtvis återkommer de på den här listan.




“Quiet”, av Smashing Pumpkins från plattan “Siamese Dream” (1993)


Det ska ju vara TYST på biblioteket, och finns det ett bättre sätt att få utlopp för detta faktum än att lyssna på fuzzriff och Jimmy Chamberlin hypnotiska trummande? Debatterbart. (Påpekar också att trots textraden “Quiet, I am sleeping in here” så sover vi inte på arbetstid…inte hela tiden åtminstone.)




“The Crux”, av Mastodon från dubbelvinylen “Hushed and Grim” (2021)


“I! FEEL! PRESSUUUURE! I! FEEL! THE PRESSURE!”

För jovisst är det väl stressigt ibland av diverse anledningar. Gossarna från Atlanta vet verkligen var skåpet ska stå. Fantastiska riff, otroligt solo från Brent Hinds och Brann Dailor smackar trumskinn med energin hos 3 frisläppta förskoleklasser.



“People = Shit”, av Slipknot från skivan “Iowa” (2001)


För ibland är det bara så. Rasistiska kommentarer, otrevligt och otäckt beteende eller rent av fysisk aggression. Tvi vale, och vi går vidare!








“Motherfucker”, av Faith No More från albumet “Sol Invictus” (2015)


“Varför svarar ni inte när man ringer, tycker jag är för jävla dåligt.”







“Skills in Pills”, av Lindemann från CDn “Skills in Pills” (2015)


Tvetydigt, syftas det på medicinerna som kollegiatet behöver ibland för att klara vardagen? Eller måhända de arma själar som fastnat i beroendemyren? Tolkningsfråga.






“Caffeine”, Faith No More från mästerliga “Angel Dust” (1992)


Behöver den förklaras? Mike Patton måste varit kommunalt anställd i ett tidigare liv med tanke på hur många av deras alster som kunde varit med på listan. Oavsett, vi är färdiga med Faith No More nu, lovar. För den här gången åtminstone…




“Keine Lust”, von Rammstein från den nostalgiska “Reise, Reise” (2004)


Vi översätter snabbt Keine Lust till Ingen Lust. Dagen är nästan över, all lust har lämnat oss. Vi väntar nu enbart på en sak.







“Goin Home”, av Toto från samlingen “Toto XX” (1998)


Toto? I EN FREDAGSLISTA? Fy vad räligt, tvi. Klipp dig och stick från stan!

(jovars, men även den mest inbitne hårdrocksentusiast, som andas nedstämt och dubbelkaggar, upplever katarsis efter en lång, dryg dag på den kommunala arbetsdagen med den här låten i örat. Den övertygelsen lämnar mig aldrig.)



“I’m Alive”, av The Hives från singeln “I’m Alive” (2019)


Vi lämnar med lite nygammalt skrän och tjut från Howlin Pelle och Fagerstagossarna. VI ÖVERLEVDE ARBETSDAGEN! Solbrillorna på, vi kommer tillbaka imorgon. Skoningslöst obesegrade av den kommunala apparaten. 



Odugling, första klass, Hjalmar B. Signing off.


Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

fredag, februari 10, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 6: Gästlistan!

Förväntar ni er en lista med ny, tight, snyggt producerad melodisk dödsmetal från Göteborg kommer ni dessvärre gå lottlösa. Om ni däremot gillar skramlig HC med 20 år+ på nacken kan det vara värt att hänga kvar.

Vecka 6 är väl en väldigt bra vecka att damma av några norrländska klassiker så håll i hatten, nu korsar vi Hallandsåsen! Er guide på färden är ingen mindre än jag, killen som rent fysiskt inte varit norr om Uppsala men som är desto mer berest i hardcorens metafysiska värld.

Första stoppet är Luleå, en tätort i Norrbottens län som har typ 50000 invånare, Sveriges 7e största hamn och som fostrat ett av världens bästa band. Ni gissade rätt. BREACH.

Jag måste erkänna att jag inte vet någonting om bandet BREACH. I min gamla replokal som jag spenderade hutlöst många timmar i under mina tonår satt en affisch föreställande skivomslaget till plattan "Venom" från 1999. Det är möjligt att mina varma känslor för skivan kommer av att den på sätt och vis alltid fanns närvarande när jag plockade ut diverse riff (även från just BREACH) som jag planerade att stjäla, medvetet fyllde i studiecirkellistorna felaktigt för att få replokalshyran pröjsad eller drack billig folköl i smyg. Hursomhelst är plattan en resa i dissonansens och de skramliga trummornas fantastiska värld. Jag kan varmt rekommendera hela bandets diskografi.

Vi håller oss kvar i Luleå och snabbspolar oss in i det nya milleniet. År 2000 kom skivan "Ignoring the guidelines", som min personliga favorit. Bandet är såklart RAISED FIST och behöver förhoppningsvis ingen närmare introduktion. Det är rakt, hetsigt, snabbt och förbannat bra live. Låten heter Running man, som filmen fast utan ”the” i början.

Innan jag flyttade tillbaka till Helsingborg bodde jag i ett sagoland som heter Norge. Där fanns fantastiska saker som bandet DARKTHRONE, snö och granskog. Det fanns även saker som var fantastiskt dåliga som det politiska partiet Fremskrittspartiet. Hursomhelst rör vi oss söderut längst kusten till Skellefteå, spolar fram till 2002 och hoppar in i spår 4 (som råkar heta Fremskrittspartiet) på legendariska TOTALT JÄVLA MÖRKERs legendariska skiva "Det ofrivilliga lidandets maskineri".

Korvkioskbränder, go’kväll och utmärkelsen Europas kulturhuvudstad 2014. Ni gissade rätt. Umeå. Vi vrider tillbaka klockan till 1997 och flyttar David Sandström från trumsetet till micken. Resultatet blir FINAL EXIT, skivan heter passande nog "Umeå". Vem Majvy Rosén är har jag ingen aning om men huruvida det svänger råder ingen tvekan.

Sista låten på listan är också den kortaste. Året är 2001, staden är Umeå och DS-13s platta "Killed by the kids" rymmer 22 låtar på 25 minuter och 15 sekunder vilket är helt perfekt om ni frågar mig. Titeln Vi skatar, dom dör går inte heller att klaga på.



Jag hoppas att detta var väl investerade 8 minuter.

/Oskar

Fredagslistan 2023, vecka 6: Gästlistan!

fredag, februari 03, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 5: Kyndelsmäss

Då 40 dagar passerat efter jul var det så dags att uppvisa det lilla Jesusbarnet i templet för första gången. I kyrklig tradition kallas denna högtid Jungfru Marie Kyrkogångsdag, eller kyndelsmäss. För oss långhårigt sinnade är denna ljuständardag såklart mest bekant genom våra krönta doomkungar: CANDLEMASS. 

Här följer alltså fem TUNGA bitar som Leif Edling och kompani värkt fram de senaste 40 åren. Liksom den kyrkliga mässan är Candlemass starkt förknippade med en särskild Messias, men här vill jag även rikta strålkastarljuset mot den voluminöse vibratokungens mindre bekanta kollegor.

(Och som av en händelse var Edling gäst i veckans Hemma hos Strage, som ni kan lyssna på till morgonkaffet i helgen.)


1. Black Stone Wielder, från debuten "Epicus Doomicus Metallicus" (1986), med Johan Längquist som sessionsvokalist. Notera det juliga inslaget, som ett sista eko innan vi går in i våren.


2. A Tale of Creation, från fjärde albumet "Tales of Creation" (1989). Tredje och sista fullängdaren med Messiah Marcolin på sång (innan en kort återförening på 00-talet). 


3. Elephant Star, från "From the 13th Sun" (1999). En annan sida av Candlemass: från att ha lyft upp hela genren ur såsiga Black Sabbath-imitationer hittade Edling tillbaks till doomens mer psykedeliska än episka ursprung och gjorde... tja, en i mitt tycke fantastisk Black Sabbath-imitation. Här med rena riffstölder, och en Björn Flodkvist på sång.


4. The Bleeding Baroness, från "Death Magic Doom" (2009). Ännu ett tioårshopp: nu är jag ute på okänt vatten eftersom jag av någon anledning inte lyssnat på skivorna med den amerikanske sångaren Robert Lowe (från bland annat SOLITUDE AETERNUS). Men det här låter ju bra, skärpning Johansson!


5. Astorolus - The Great Octopus, från The Door to Doom (2019). Få saker är väl mer doom än enorma underhavsmonster? Detta sista årtiondehopp sluter åtminstone två doomcirklar: Johan Längquist från debuten är tillbaka bakom mikrofonen (med den äran) och, inte minst, gästas låten av ingen mindre än TONY IOMMI. Kommentar överflödig. (Kan dock tillägga att videon som ni hittar i listan har både gott om naket och tentakler, om ni gillar sånt. Det är ju ändå fredag.)


Bonus: Countess Bathory, från "In the Name of Satan (a Tribute to Venom)", 1994. Den här covern var mitt möte med både Candlemass och Venom, i späd ålder. Saknar alltid gitarrstämman i sticket varje gång jag hör originalet. 



Här hittar ni listan! Glad kyndelsmäss på er!

/Andreas

Featured Post

Fredaglistan 2026, vecka 36: Rockkorrespondens med Benmärg och Spöken

 Tro det eller ej men idag blir det NYHETER med Rockkorrespondent Horton Botelius, som kanske eller kanske inte syns nedan på rockmusikens ...

Populära inlägg