Fredagslistan 2015, vecka 41: Kroppsvätskor del 2 - Saliv

Ave God morgon!

Kroppsvätskedags igen, hurra hurra! I del två tänkte jag avhandla något som befinner sig i nedre delen av ansiktet, är tändernas bästa vän och produceras av tre glada körtlar: glandula sublingualis, glandula submandibularis samt glandula parotis.

Ja, ni har säkert redan räknat ut det, medicinskt orienterade som ni är - vi pratar om saliv, snålvatten, spott eller dregel. Kärt barn har många namn och hyfsat många låtar vid en snabb Spot(t)ifysökning. Ladda upp med en rejäl citron som tilltugg så åker vi!

Busungarna i BLACK BREATH är först ut och angriper munhålan på ett alldeles särdeles stenhårt sätt. De uppmanar oss att häda och förskjuta Kristus i Black Sin - Spit on the Cross och ja, okej då, med det drivet är jag inte den som inte kan offra mig. De tar igen sig lite i mitten av låten för att sedan komma med en riktig toksmäll som avslutning. "Heavy Breathing" är ett fint debutalbum för övrigt som luktar både DISMEMBER och GRAVE. Gammeldöds med andra ord. Mumma! Tio fluortanter av tio!



Alla som gillar SEPULTURA räcker upp en hand. Alla som gillar "Roots"-plattan räcker upp en fot. Själv håller jag "Beneath The Remains", "Arise" och "Chaos A.D." högre men även denna gamla paradhäst med doft av nu-metal har sina ljusglimtar. Max Cavalera vaknade tydligen upp en morgon och drog sig till minnes en dröm om regnskogen och inhemsk brasiliansk musik. Med detta tankefrö var saken biff och "Roots" blev till. Vi lyssnar kort och gott till Spit.



THRODL (jupp, det låter mycket riktigt som en karaktär i Game of Thrones eller något som ofrivilligt kommer upp ur en förkyld hals) har gjort en låt som behandlar det kanske mäktigaste munslemmet i hela världen, nämligen Satans! Går det att hitta fränare spott än så? I think not! Två och en halv Buttericks-hörntand av tre möjliga till detta pennsylvaniska gäng som blandar och ger friskt mellan metalgenres. (Och om ni undrar så är bandnamnet en akronym av "Tomorrow's Hope Rests on Dead Lies". Jag finner det rejält lökigt och ger dem rådet att kort och gott kalla sig THRODL hädanefter. Gör det.)

SNAKEDRIVER är ett band som jag skulle beskriva spelar Helt Hyfsad Hardcore. The Salivant gränsar till sludge på sina ställen, det är sympatiskt. Övning ger färdighet, den här ruffiga pärlan vill jag se live när den rullat ut ur replokalen och fått skivbolagsbackning och sedvanlig polityr.

Heja grabbar, friskt humör!

Sista låten kommer med enbart på grund av att bandet kommer från Singapore, lirar grind samt heter CARDIAC NECROPSY. Jag antar att det betyder nekros i hjärtat (ondskan vet inga gränser där alltså) och blod var ju temat förra gången som vän av ordning uppmärksammat men lyckligtvis har dessa filurer klämt ur sig en låt med titeln Blood, Sex & Saliva. Jo, jag tackar jag - där slank både det ena och det andra med!

Hur låter det då? Tja, sådär. Man spelar hellre än bra, brötigt, snabbt och lite slirigt. Det är inte så att man börjar dregla av upphetsning men plus i kanten för gott mod. Det förekommer också ljud som för tankarna till helt andra kroppsvätskor som kanske och kanske inte dyker upp här i listan vad det lider. Men för tillfället är sagan all, fredagen inledd och jag säger som Folktandvården - varsågod och skölj!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 41: Kroppsvätskor del 2 - Saliv

Fredagslistan 2015, vecka 40: Träningsmusik

Gott folk!

Säga vad ni vill om bloggen - när det gäller att skapa fredagslistor på begärda teman så kan ni inte på några villkors vis hävda att vi är snabba. Veckans lista handlar om träning, och har sitt upphov i ett mejl som en av våra trognaste läsare skickade till mig i Spotify för över 2 år sedan. Så nu kan det väl vara dags att ta tag i detta, eller hur Matilda?

Det fanns en tid då även jag hade tid att ägna mig åt träning. Motvilligt, det medges men jag släpade mig ändå till gymmet någon gång i veckan. Idag är den enda träning jag får den dagliga cykelturen till biblioteket och hem. Plus bärande av barn.

Veckans fredagslista är upplagd på följande vis - den går att använda till i stort sett vilken träning som helst: löpning, cykling, parkour, gymträning och bowling. Dock inte konstsim.

Vi kör.



Uppvärmning. Ett ack så viktigt moment som många slarvar med, med benbrott och annat obehagligt som följd. Jag ville ha en låt med stadigt och inte alltför högt tempo. Hemskt gärna med en episk och gravt peppande refräng. Så då blev det såklart en låt av RAUBTIER och deras oerhört fina Låt Napalmen Regna Ner. Jag föll illa för bandet när jag äntligen fick chansen att se Hulkoff med mannar på ett Getaway för en massa år sedan. Sedan dess är jag beredd att lyssna på bandet även i skivform.




Nu har vi fått upp flåset och är beredda att öka tempot/ansträngningen. DISMEMBERs "Death Metal" var en skiva jag ofta brukade spela när jag styrketränade. En bra blandning av tvåtakt och melodier som satte adrenalinet i flödande var optimalt när det skulle övas i maskiner. Det är skönt att konstatera att en låt som Of Fire fortfarande funkar bra.






Mellanlandning i DARK TRANQUILLITY och deras Lost To Apathy. Jag valde låten enbart för dess helt underbara driv och oerhört motiverande refräng som jag, fortfarande, tycker hör till göteborgarnas starkaste genom hela karriären. Jag blir glad och tänker mig att denna låten kan inspirera till att cykla/springa fortare. Eller varför inte lägga på ytterligare vikt på valfri maskin?






Upplopp och då gäller det att bita ihop och bara köra. Få band förkroppsligade bita ihop-begreppet  mer än PANTERA. Given låt är Walk som har ett bra tempo och förkrossande tyngd. Plus att refrängen är så vansinnigt bra att den kan uppväcka döda.








Vi har kommit till slutet och om ni har tränat rätt så är det dags för kollaps och blodsmak i munnen. Självklart låtval: Dance Of The Dead av CORROSION OF CONFORMITY. Det är väl värt att kolla in videon till denna låt. Jag såg den för första gången på fina Headbangers Ball som gick på MTV på den tiden då kanalen fortfarande sysslade med musik, och föll direkt. Hade jag räknat upp alla band jag föll för genom det programmet så hade det blivit en lång lista - kanske ett tema för en fredagslista?




Gott folk - ha en genihelg!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 40 - Träningsmusik

Ny fantastisk bok om AC/DC 1976!

Jag är inget stort AC/DC-fan, långt därifrån. Däremot kan jag uppskatta ett gott hantverk, och ett sådant har sannerligen Premium lyckats med i sin nya bok "AC/DC - Love at first feel". Boken handlar om den mytomspunna turnén bandet gjorde i Sverige 1976, deras allra första Sverigespelningar någonsin. Länge var turnén just bara en myt, det tvistades om huruvida den ens ägt rum och många personer sade sig veta utan att egentligen ha en susning.

Det är en annan tid idag, och det som gömts i Gällivare dyker ofta upp i tö som det heter. Författarna Anders Hedman och Mats Larsson har gjort ett gediget jobb när de letat fram så mycket (eller lite) information om konserterna som bara är möjligt. Tyvärr finns det inga konsertfoton, upptagningar eller annat att tillgå men vi får ändå en klar och tydlig bild av vad som hände den där sommaren för nästan 40 år sedan.

Man behöver som sagt inte vara intresserad av bandet för att uppskatta denna bok, förstaupplagan har dessutom en bonus: 12 foton på Angus Young tagna av Hans Hatwig runtom i Stockholm 1976, de enda bilderna som finns från Sverige 1976. Jag köpte min bok på bokmässan i Göteborg, och ett av fotona var signerat av fotografen själv. Bonus, sa Bull!

Detta är sann kulturhistoria, på min ära. Bra jobbat Anders & Mats!

Läs mer om boken på förlagets hemsida, HÄR!

För några år sedan gjorde jag dessutom en egen fotografisk expedition på Cortina i Vinberg utanför Falkenberg, skådeplatsen för den första konserten! Kolla bilderna på min facebooksida HÄR.

/Alex

Aniara i ny skrud

Gott folk!

Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet till ett projekt som är som hand i handske för oss att skriva om här på bloggen.

1956 gavs "Aniara" ut för första gången. Skriven av Harry Martinson anses detta verk på bunden vers vara ett av de viktigare verken både inom poesi och science fiction. Den har med rätta hyllats som ett verk som har bestående värden för eftervärlden. Har ni inte läst den så kan jag verkligen rekommendera boken som trots sitt väldigt pretentiösa anslag alls inte bör avskräcka er. Boken handlar om rymdskeppet Aniara som är på väg från jorden till Mars. Jorden är inte längre beboelig på grund av stor miljöförstöring och mänskligheten måste omlokaliseras till bland annat Mars. Men skeppet kommer ur kurs och färdas mot sin undergång.

Harry Martinson skaffade sig en gedigen bildning, och trots att han var helt självlärd så valdes han 1949 in i Svenska Akademin och fick tillsammans med Eyvind Johnson, ytterligare en av de viktigaste arbetarförfattarna, 1974 Nobelpriset i litteratur - ett beslut som fick utstå skarp kritik då bägge författarna satt i Svenska Akademin som delar ut priset. Martinson blev så deprimerad av detta att han beslutade sig för att aldrig mer publicera något.

Varför nu denna långa utläggning? Jo - Jonas Martinsson en mångsysslare av stora mått vad gäller inspelningar och annat musikrelaterat har tonsatt eposet i svärtad dödsmetallform. Detta är bra mycket mer intressant än den opera som kom 1959 och som Martinson ryktesvis inte uppskattade rent musikaliskt. Det hade varit mycket intressant att få veta vad han hade tyckt om denna betydligt råare version. Projektet som går under namnet NECROSAVANT behöver dock lite hjälp. 20.000 kronor behöver samlas in för att finansiera framställningen och distribution av skivor och streaming

Ni hittar mycket mer information via länken I skrivande stund är ca 5000 kronor insamlade, och det lilla musikaliska vi får höra gör att i alla fall jag är beredd att slanta upp några slantar för att få höra resten. Räcker inte detta så imponeras av de gästsångare som är med i projektet: Alexander Högbom (October Tide, Centinex, Volturyon, Spasmodic), Tobias Netzell (In Mourning, Majalis, Ex-October Tide) och Daniel Jansson (IKHON, Majalis). Reciterar gör Gabriella Åström (ME THE TIGER).

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 39: Kroppsvätskor del 1 - Blod

Tjolahopp! Idag ska vi rota runt i kroppen igen, fränt va? Som den första i en följetång som jag ännu inte bestämt när den tar slut inleds idag listtema kroppsvätskor! Det finns ju ett gäng sådana så detta kan bli en långkörare likt Dallas eller Sagan om Isfolket, det återstår att se. Vi börjar som det anstår en metallblogg med det röda gojset som varje dag pumpas fram och tillbaka i köttsäckens autobahn. Blodet!

(Konstpaus för plockandet av osynliga äpplen och liksminksuppfräschning.) Alla låtar i listan har ordet blood i titeln, nu kör vi!

Inleder gör DECAPITATED. Blir man av med huvudet lär en del rött sippra ut, det kan vi skriva under på. Blood Mantra är en låt med bra driv och kommer från plattan med samma namn som såg dagens ljus år 2014. Vissa gnäller på att de nya skivorna låter nymetal och vill ha tillbaka det gamla tekniska soundet. Jag tycker att de har fel, det här är bra skit! Gillar man utvecklingen mot det svängiga som inleddes med "Carnival Is Forever" (bra skiva, lökigt namn) så gillar man garanterat detta. Tyst minut för bandets trummis Vitek som avled i en trafikolycka 2007.


KRISIUN härnäst! Blood of Lions är fem minuters smakligt mangel från Brasiliens stoltheter. Bitvis riktigt snabbt, här och var med temposänkningar och solon. Upp och ner som en EKG-kurva ungefär. Må hända inte lika kraftfullt som på "Southern Storm" men likväl bra. SEPULTURA-vibbarna står som spön i backen. Fyra av fem blodplättar. Heja!


Vi lugnar ner pulsen ett par hekto med HIGH ON FIRE och Bloody Knuckles. Jag håller det här gänget nära mitt hjärta - det är doom/stoner som vet var skåpet ska stå helt enkelt. Jag är svårartat förtjust i den raspiga sången Matt Pike får till här. Rakryggat sväng på det, tjusiga trummor likaså. Visste ni förresten att skivan "De Vermis Mysteriis" handlar om Jesus Kristus bortglömda bror? Nej, det visste inte jag heller förrän idag. Då har vi lärt oss något nytt.

High On Fire. Det vet vi.

Jesus. Här kanske han letar efter sin bror men det vet vi inte.

Vidare från stigmata mot tidvattenvågorna i The Blood-dimmed Tide signerad ANAAL NATHRAKH. Oj vad bra det är! Oj, oj, oj. Jag älskar det här bandets musik mer än mycket annat i den här världen och eftersom de skriver om blod lite då och då (och andra kroppsvätskor icke att förglömma) är de självskrivna här. Bara att sätta sig på tuff-tuff-tåget och åka rakt ner i Hades med dessa skojfriska britter. Tio av tio vita blodkroppar!

Tuut tuut!

Så till ett gammalt örhänge! ENTOMBED (när de fortfarande hette så och inte var två band) släppte legendariska "Wolverine Blues" 1993 när jag var en liten palt som knappt var torr bakom öronen och hjälpte således till att forma min ungdoms glans(?)dagar. Att lyssna på Blood Song från den skivan är som att sätta sig ner med en kopp te i soffan och dra en noppig gammal myskofta över sig. Hemtrevligt och invant! I suck your bloooooood, så säger L-G Petrov och så säger jag.

Med önskningar om en fin kardiovaskulär helg!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 39: Kroppsvätskor del 1 - Blod

48 timmars kalkylerat vansinne på Heavy MetAle!

Gott folk!


Jag vill gärna rikta era ögonglober till det fullständiga vansinne som Robert Gustafsson - medskribent på WeRock och allmänt skön kille - kommer att dra igång klockan 18:00 ikväll på Heavy MetAle!

48 timmar av tävlingar, recensioner, inlägg som på ett fullständigt ljuvligt sätt visar på den dedikation som folk inom den så kallade scenen alltid har haft. Jag kommer definitivt att kolla in sidan under helgen - jag har en aning om att det kommer att vara värt det, haha!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Gott folk!

Denna veckans lista är tillkommen på direkt förfrågan från Kitty Rossander, fotograf och tidigare medarbetare på Werock när vi höll till på den gamla domänen. Hon berättade att hennes kompisgäng brukade ägna sina träffar åt specifika år - denna gång är det tydligen 1990 som gäller - och på frågan om vi inte kunde göra en fredagslista över vilka album som var de bästa detta år svarade vi såklart ja.

Dylika listor får alltid lite av dagsländekaraktär och kan variera något oerhört med tiden. 1990 lyssnade jag på 3 av skivorna som klarade cutten till veckans lista. Med tiden har jag börjat lyssna på 5 band som gav ut skivor detta år av sådan kaliber att de mycket väl skulle kunna slinka in på en längre lista än topp 5, eller på själva topp 5. Jag vågar påstå att ni kommer känna igen samtliga band i listan - detta är så kallade household names rakt av.

5. "Spiritual Healing" - DEATH
Detta är tredje skivan från DEATH, ett band som var ansvarigt för ett gäng verkligt nydanande och högkvalitativa skivor under hela sin karriär. Chuck Schuldiner, den ständiga mittpunkten i bandet, besatt en begåvning av stora mått i att komponera death metal som på varje skiva fann nya stigar att vandra på utan att för den sakens skull alienera den publik som bandet drog till sig. DEATHs katalog är av den digniteten att ni kan i stort sett ta vilken skiva som helst och få en stunds vanvettigt bra musik till livs. Om ni tycker att ni känner igen ljudbilden så kan det bero på att skivan är inspelad i klassiska Morrisound Recordings av legenden Scott Burns.



4: "Left Hand Path" - ENTOMBED
Om Tampa i Florida (och då i synnerhet Morrisound) var den odiskutabla mittpunkten för den amerikanska death metalscenen så var Stockholm och Sunlight den svenska ekvivalenten. ENTOMBED levererar på "Left Hand Path" en debutskiva som slog världen med häpnad. Direkt stilbildande både för sina ypperliga låtar som för hur en death metalskiva som kom från Sverige "skulle" låta drämde L-G Petrov, Nicke Andersson, Alex Hellid och Uffe Cederlund släggan i bordet på ett sådant sätt att de som lyssnade på skivan fick bestående men för livet. Omslaget är gjort av Dan Seagrave - en legend inom omslagskonsten. Bland skivomslagen den mannen står bakom kan jag nämna MORBID ANGELs "Altars Of Madness", DISMEMBERs "Like An Everflowing Stream" och RIVERS OF NIHILs "Monarchy".

3.  "Cowboys From Hell" - PANTERA
Om texasbandet fick några pris för omslaget till "Cowboys From Hell"? Det hoppas jag verkligen inte då det är ett av de lökigaste omslag som någonsin gjorts. Tack och lov insåg bandet detta själva, för resten av karriären så styrde de upp även denna del av sin verksamhet. "Cowboys From Hell" är skivan som på allvar tog bandet i en tyngre och aggressivare riktning. Skivan är späckad med högkvalitativa låtar som iklädd en ljudbild av det stramare slaget fullständigt golvade mig när jag hör de skivan för första gången. Skivan har agerat ljudkuliss åt jag vet inte hur många fester långt efter det att skivan kom ut. Även långt fram i karriären körde PANTERA många låtar från albumet som i alla fall i mina öron har behållit sin charm.


2. "Seasons In The Abyss" - SLAYER
Femte albumet från SLAYER är mitt favoritalbum med bandet. Det vet ni sedan tidigare. Att ens göra jämförelsen med det album bandet gav ut förra veckan är skrattretande. Jämför bara strofen

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly

från Hallowed Point  med

A little violence is the ultimate drug
Let's get high

från Vices så fattar ni att det är klasskillnad.

På "Seasons In The Abyss" lyckas bandet kombinera den tyngd de så oerhört medvetet sökte sig till på "South Of Heaven" med den hastighet de tidigare hade excellerat i. Resultatet blev en skiva som på ett fullständigt ljuvligt sätt bjöd på verkligt fullvuxna låtar som både bjöd på individuella bedrifter och kollektiv storhet.



1. "Rust In Peace" - MEGADETH

Jag började lyssna på MEGADETH när jag gick på Vämöskolan i Karlskrona i slutet på 1980-talet. Jag kommer tydligt ihåg att jag längtade svårt efter "Rust In Peace" och blev själaglad när jag hittade skivan på Expert av alla ställen, bara för att komma hem med skivan och upptäcka att det var fel skiva i omslaget. Så då fick jag vänta ett tag till. Men när väl skivan kom gjorde den sannerligen mig inte besviken. Jag tycker fortfarande att detta är MEGADETHs bästa skiva. Allt funkar - låtarna, solona, Mustaines sång. Och bandet känns hungrigt på riktigt. MEGADETH valde på "Rust In Peace" att förfina den formel som bandet (läs Mustaine) alltid hade verkat inom. MEGADETH är på skivan fortfarande tydligt kvar i thrashen, utan att ta det till de extremer som SLAYER valde att göra. Och definitivt långt ifrån den väg som METALLICA valde att beträda året efter då det svarta albumet kom. Att MEGADETH valde att spela hela albumet när det fyllde 20 år 2010 är ett talande tecken för att även bandet ser på skivan som något särdeles speciell. Jag skulle kunna välja vilken låt som helst, men har valt Tornado Of Souls då den låten har ett av de snyggaste sticken jag någonsin har hört.

Jag har slängt med tre bubblare på listan om ni undrade vilka skivor som inte tog sig in på listan den här gången. Tre band som skiljer sig väldigt mycket åt och som 1990 var ansvariga för skivor som är väl värda att kolla in.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Fredagslistan 2015, vecka 37: Sjukdomar

Kära fredagsvänner! Idag ska vi gräva i kroppens skrymslen och vrår likt nitiska doktorer och bindgalna kirurger. Leta bacillusker, odla halsmandlar, ha ont och bara gå helt apeshit över konstiga symtom. Sjukdomar står alltså på agendan och dagen till ära har jag en liten höstförkylning på gång, det vill jag understryka. Fram med stetoskop och latexhandskar, nu kör vi!

En av de hårdare sjukdomsbilder jag känner till är ätstörningar, många är vi som någon gång i livet haft mattrubbel. Kampen är hård när viljan är stark och den desperationen tonsätter ANOREXIA NERVOSA på ett riktigt bra sätt.

Först tyckte jag det lät för symfoniskt, men vid alla peanger - som den växer vid ett par genomlyssningar! Det är dessutom något i de vackra, lugna partierna som gör det röjiga så mycket elakare. Jag ser framför mig hur ANAAL NATHRAKH (som, om man inte visste bättre, också kunde vara namnet på någon härlig diagnos i de nedre regionerna!) kliver in till en symfoniorkester och jammar lite. Så låter detta!
 

Om vi sedan letar oss vidare i mag- och tarmkanalen finns, som Martin så påpassligt kom på - Crohns sjukdom! Den hette tidigare Morbus Crohn och ett band med just den stavningen existerade mellan -97 och -00 (i Gummersbach, Tyskland) enligt Metallencyklopedin. De släppte en demo -99 och sedan har det varit tyst. Därför struntar vi högaktningsfullt i detta gäng och riktar istället blicken mot svenska MORBUS CHRON!

Fred Estby från DISMEMBER har producerat pärlan "Sweven". Hur var det här då? Jotack, alldeles utmärkt! Melodiskt, ösigt, bluesigt, growligt om vartannat. Vi lyssnar till Chains och hurrar för ont i magen!

En annan jobbig sjukdom är cancer. Ja men fy fan för cancer, rent ut sagt. CANCEROUS WOMB har släppt exakt en fullängdare (förra året) och den pendlar mellan grind och döds på det mest oblyga sätt. Bitvis blir det lite släpigt och som att man vill mycket men inte kommer till skott. Med detta sagt finns där stundom också mycket fräschör. Killarna i denna livmoder har fångat mitt intresse såpass att jag tar er med ner i deras österrikiska källare. Skalpell, syster!

I nådens år 2012 leddes franska black metalbandet NOCTURNAL DEPRESSION av Herr Suizid (briljant artistnamn nummer ett!).

Men då han i vredesmod kunde konstatera att scenen börjat sälja ut sig och kika för mycket på sina egna skor lämnade han över febertermometern till Lord Lokhraed som fortsatte resan mot skymningen.

Namnet till trots vågar jag sätta en benprotes på att dessa mörkrets musikanter är ledsna både på dagen och natten. Det liksom hörs på den bräkande growlsången som för tankarna till en get som fått något olämpligt i halsen (och då menar jag på ett bra sätt). Att få mungiporna att peka uppåt till Remords Posthume är en bedrift! Lite skört melodiplinkande till anrättningen är grädden på moset och guldkornet i katetern.

Slutligen har vår rond kommit till en gammal favorit - pesten! Och som Grand Finale drämmer jag till med ett helt smörgåsbord av pester på vårt obducentbord. ALTAR OF PLAGUES finstämda öppningsspår från albumet "White Tomb" är så atmosfäriskt och vackert att man bara baxnar vid första anblicken och börjar drömma om natursköna landskap, fluffiga moln och välbryggd ale. Sen brakar det lös! In med trummor och kaos och svärtad ångestväsig sång och allmänt svårmod. Doktorn ordinerar en huvudvärkstablett och en skön säng att avnjuta detta epos i. Till detta gärna en stärkande kopp varm choklad och kunnig vårdpersonal som kan bistå med service vid behov.

Bubblare/differentialdiagnoser: PESTILENCE, PHOBIA, NEUROSIS, MALIGNANT TUMOR, POSSESSED (fast att vara besatt är väl i ärlighetens namn mer fränt än sjukligt), SCHIZOFRENIC, PESTE NOIRE och DIAGNOSE LEBENSGEFAHR.

Kry helg!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 37: Sjukdomar

Blekinge calling! (men mest Ranestrane)

Leute! I'm back, eller som de hade sagt i nordvästra Bremen "Ich bin ein Berliner".

I Blekinge har det börjar fatta sig, jag jobbar för närvarande på ett bibliotek men från imorgon jobbar jag på två. Sådan är livets gång.

I vilket fall, jag måste göra min medborgerliga plikt och informera samtliga läsare om att man i början av december kan få se fantastiska Ranestrane från Italien framföra hela sin nya skiva "H.A.L." i Köpenhamn, detta till det facila priset av typ 150 kronor. De kör dessutom mer material, typ hela förra skivan också, så man får massor av prog för pengarna.

Vi ses väl där? 4/12, Koncertkirken, Köpenhamn kl. 21.00

Biljetter och mer info finns på: BILLETTO

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Gott folk!

Denna vecka tittar jag närmre på år 2000. Från början hade jag tänkt att kolla in hela 00-talet och gjorde en sökning på Metal Archives på just denna tidsperiod. Runt 30.000 skivor. Det avskräckte lite, haha! Så i någon sorts kompromissanda valde jag att sysselsätta mig med år 2000 - ett år då det kom ut något mer lätthanterliga 845 skivor.

Lite tidsperspektiv. År 2000 bodde jag i Lund. Jag hade inte än kommit på att jag ville jobba som bibliotekarie. I musikvärlden hade ett 90-tal präglat av ypperlig death metal under senare hälften av årtiondet fått ge vika för ofta rent gräslig nu metal som hade börjat tränga igenom till mainstreamforan av musiken, men ganska snart blev lika inkrökt i sig själv och förlorade sin attraktionsgrad i överljudsfart. Om den någonsin haft en attraktionsgrad, haha!

Andra noterbara skivor som kom ut detta år: "Battle Hymns" av MANOWAR, "Pleasure Pave Sewers" av LOCK UP, "Reinventing The Steel" av PANTERA, "Litany" av VADER och "Clayman" av IN FLAMES. Vissa av dessa skivor lyssnade jag på då, och lyssnar jag fortfarande på emellanåt. Andra inte, haha!

Vi kör!

NILE släppte nytt förra veckan faktiskt - "What Should Not Be Unearthed", men det struntar vi i just nu (för skivan är väl värd att kolla in) och sätter skivan med 15 år på nacken "Black Seeds Of Vengeance"under lupp. NILE är ett band som med stenhård stringens har hållit stilen i stort sett genom hela sin karriär. Det har varit Egypten och teknisk dödsmetall för hela pengapåsen till bandets fanskaras stora acklamation. Jag tillhör själv de som har tokhyllat bandet sedan Henrik Nygren introducerade mig för bandet med skivan "Annihilation Of The Wicked". Jag har sagt det innan, och kommer säga det fler gånger - antalet band som Henrik har sett till att jag fått upp öronen för är skrattretande många.

I vilket fall - "Black Seeds Of Vengeance" är skiva nummer 2 från South Carlolinabandet och den gavs ut på Relapse. Omslaget är, well, inte det finaste i bandets diskografi, men om någon någonstans skulle tvivla på att skivan gör ont så rätas det frågetecknet raskt ut med det omslaget. Jag har valt låten Masturbating The War God, först och främst för att den heter Masturbating The War God. Det är svårt att inte garva och inse att man är en tramsepelle, men också för att den är en låt med så vanvettigt mullrande sång att gomseglen krackelerar. Jag ber er särskilt notera den episka anslagets intrände vid 3:30. Satan så snyggt det är! Jag gillar också, väldigt mycket, bandets lekande med temposkiftningar. Fler band borde ägna sig åt det.



BORKNAGAR, och i synnerhet låten Colossus, är ytterligare ett band som Henrik gjorde mig uppmärksam på. Jag har haft med låten i flera fredagslistor, men låten är av den digniteten att jag inte tvekade en sekund när jag insåg att "Quintessence" gavs ut år 2000. Jag kan lyssna på låten hur mycket som helst utan att tröttna. Övergången vid 2:04 är så magiskt bra att jag ryser varje gång jag hör den. Bandet bildades 1995 av Öystein Garnes Brun som en andningsventil för att skapa mer melodisk musik i konstrast till den norska black metalscenens brutala musikaliska övningar. Och det lyckas bandet bra med.





Skiva 2 från SOILWORK - "The Chainheart Machine" har jag tjatat om mycket. Jag älskar den skivan för dess råhet och rättframma driv. Henry Rantas i stort sett kompromisslösa piskande är en starkt bidragande orsak till min dyrkan, men även Björn Strids galtgastande uppskattas svårligen. Det finns gott om fin låtmumma på denna skiva. Jag valde Possessing The Angels av flera anledningar. Den har ett fint driv, ett väldigt simpelt men effektivt huvudriff, och en fin mellansektion som avbryts föredömligt vid 3:14 med ett vrålsnyggt, ja vrål, av Strid. Föredömligt!






Jag vet inte vad ni anser om inräkningar på virveltrumman, men själv är jag oerhört svag för detta grepp. THE CROWN är ett band som hade en fin utgivningstakt. Kolla in detta: 1999 kom första skivan "Hell Is Here", 2000 "Deathrace King". Sen tog bandet lite paus till 2002 då de släppte 3 skivor, men två av dem var inspelade tidigare under namnet CROWN OF THORNS som bandet tvingades ändra till THE CROWN på grund av att ett annat band ägde rättigheterna till namnet, samt "Crowned In Terror". 2003 kom "Possessed 13", 2004 "Crowned Unholy" som är en nyinspelning av "Crowned In Terror" med så många ändringar att jag fan inte ids lista alla här. Sen iddes inte bandet mer utan lade ner, bara för att återuppstå 2009. Sedan dess har bandet gett ut 2 skivor "Doomsday King" 2010 - den är bra - och "Death Is Not Dead" 2015 - den är inte bra.
I vilket fall - "Deathrace King" har en låt som är givet som låtval: Total Satan. Och den har inräkning på virveltrumman. Det räcker fan som kriterier, haha!

Ni vet ju att jag har ett stort och blödande hjärta för NASUM, ett band som genom sin sinnessjukt starka utgivning inte hade så lite med att göra att grindcoren som genre fick en uppfräschning den sannerligen behövde. Vid sidan av NAPALM DEATH är NASUM bandet som man bara inte får smita runt när det kommer till denna subgenre. "Human 2.0" kom ut den 23/5 2000 och är sprängfylld med så kallade "hits", även om det kanske är svårt att använda sig av sådana termer när det gäller grindcore. På skivan återfinns låtar som A Welcome Breeze Of Stinking Air, Corrosion, The Idiot Parade, Den Svarta Fanan  och låten som jag med (självklarhet?) har valt till listan - Shadows. Under sin avslutningsturné 2012 dedikerade bandet just den låten till den i tsunamin 2004 omkomne sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk. Jag har ett innerligare förhållande till bandets "Shift", men "Human 2.0" är en skiva som jag gärna återkommer till med jämna mellanrum.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Cynic på Wacken 2008

Gott folk!

Jag märker att jag börjar bli lite som Alex - jag letar aktivt inspelningar på Youtube av äldre spelningar jag varit på. Nu är jag inte i närheten av Alex i att gå jättelångt tillbaka i tiden - 2008 är trots allt ganska när vår egen tid. Jag surfade in på Wacken TV - den tyska festivalen är riktigt bra i att både streama från festivalen och lägga upp enstaka låtar av band som lirat på festivalen. Och plötsligt greps jag av en rent vansinnig längtan i att kolla in CYNIC igen. Och blev oerhört glad när jag såg att där fanns en film av bandets leverans av How Could I. Idag sväljer vi ner dylik musik med morgonkaffet, men 1993 när bandets debutskiva "Focus" kom då visste sannerligen inte folk hur de skulle hantera dylika musikaliska exkursioner. "Focus" och CYNIC var så extremt före sin tid att det inte är konstigt att bandet dröjde till 2008 innan det kom nytt material. Där emellan spelade både trummisen Sean Reinert och gitarristen Paul Masvidal i ytterligare ett nydanande band - DEATH.

Kolla in hur mycket Reinert njuter. Bara det gör det värt att kolla in filmen.



/Martin

Fredagslistan 2015: vecka 35 - Bra från USA

Howdy! Temat för dagens lista var långt ifrån självklart, det har stötts och blötts och velats in i det sista innanför pannbenet men så smög det sig på mig likt en tjuv om natten. Mycket av det jag lyssnat på den senaste tiden har en gemensam nämnare, nämligen att de kommer från staterna. Lyckligtvis har detta geografiska område bra mycket bättre saker att bjuda på än Donald Trumps skurkaktiga uppsyn och brutala comb over. Med den bilden färskt i sinnet (nej, den kommer inte att besudla vår vackra blogg, ni vet redan hur han ser ut) ger vi oss i kast med liten lista!

Inledningsvis går jag ut med en slamkrypare, Amalie Bruun/MYRKUR kommer som vi vet från Danmark men då hon bildade bandet samt bor och verkar i New York slinker hon med. Om ni inte stiftat bekantskap än med denna urtjusiga blandning av brutalblack och spröda körstämmor, gör om - gör rätt. Hypat tycker vissa, klockrent säger jag. Från självbetitlade EP:n (utgiven 2014) njuter vi av låt och uppmaning: Må du brænde i helvede. Hurra! Fullängdsdebuten "M" kom just ut som grädde på moset.

 



INFERA BRUO får mig, förutom att tänka på hur fantastiskt det vore om de istället hetat INFERNAL BRUNO, också att bli tjolahoppsanglad! Räserfarten står som spön i backen i denna black-present med glimmande snören! Gluttar vi under inslagspappret finns där också en hel del melodiöst att lägga öronen på. Jag utlovar en imaginär tårtbit till alla som lyckas sitta stilla till Visions of the Inner Eye.

Allvarsammare tongångar sedan. De av er som har för vana att se skräckfilm bör känna till rullen "I spit on your grave". Nästa band tar det ett snäpp längre och kallar sig helt sonika PISSGRAVE. Det finns något rart och påhittigt i det tycker jag. Av omslaget till "Suicide Euphoria" och dess tematik att döma vill man understryka sin tuffhet (och måhända föra tankarna till en viss MAYHEM-platta vars titel i sin tur påminner om en annan skräckfilmssamling signerad George Romero - men det är ett sidospår som vi kan låta bli att trassla in oss i). Musiken är tung och brötig och bjuder inte på några direkta överraskningar men är fullt habil. Gott så.

Man kan fråga sig om SKITARG har reflekterat över nästa band i sin låt Jag bryter nacken av din häst. Kanske och kanske inte. Nu är jag inget stort fan av nämnda band, däremot gillar jag just CATTLE DECAPITATION som är listans näst sista akt. En frisk fläkt grind/döds från San Diego smeker trumhinnorna i Mammals in Babylon från nya skivan. På det stora hela låter det som det brukar från det här gänget, men snäppet bättre. Som ett sabrerat årgångsvin!

Sist men icke minst - CHELSEA WOLFE. Jag har gillat hennes neofolk/goth/metal sedan jag hörde "Pain Is Beauty" för ett par år sedan. "Abyss" som kom i år känns spretigare men mer personlig och framför allt tyngre - och då pratar jag även om de skira singersongwriter-balladerna som liksom klöser sig fast runt hjärtat. Carrion Flowers heter pärlan vi lyssnar till. Är det renodlad metal rakt igenom? Nej. Är det bra? Tveklöst!
God fredag.

/Susanne

Fredagslistan 2015: vecka 35 - Bra från USA

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Gott folk!

Denna vecka blir det en otematisk lista. Det började med att jag ville göra en lista på band som har nytt material på väg ut, och det började bra, men det blev snabbt stopp så jag fick överge den tanken.

I vilket fall -

vi kör!

Jag var inte nådig mot pågarna från Pennsylvania i RIVERS OF NIHIL när deras debutskiva "The Conscious Seed Of Light" kom ut 2013. Jag kallade den för en mellanmjölksskiva. Produktionen från vanligtvis pålitliga Eric Rutan var en av huvudanledningarna. Den var så monolitiskt massiv att den begravde låtarna. Nu är bandet dock på gång med nytt material. "Monarchy" släpps faktiskt idag, och den är så mycket bättre än förstlingsverket. Jag har valt att ha med titellåten i veckans lista. Produktionen är oerhört mycket mer sympatisk mot öronen. Jag formligen älskar den gitarrton bandet fått fram, trummorna låter som trummor, basen ligger extremt tydlig i ljudbilden och bandet visar med Monarchy att de kan skriva grymma låtar.

SOILWORK är på gång med nytt material i form av "The Ride Majestic" som släpps nästa fredag. Bandet släppte i början av juli ett smakprov från skivan. Ska jag dra några växlar på hur det låter så är det att bandets fina form håller i sig, även om jag tror att det finns betydligt starkare låtar är titellåten. SOILWORK har haft sina dalar på medlemsnivå, men alltid med osviklig tålmodighet pressat ur sig plattor som alltid har innehållit minst en handfull verkligt bra låtar. För mig personligen kommer SOILWORK alltid vara ett band som jag med glädje ger min uppmärksamhet och min tid.



 Det blir lite mer DAWNBRINGER. Jag slirade såklart in på bandets förrförra skiva "Into The Lair Of The Sun God" då Matilda nämnde denna skiva som en favorit i kommentarerna på förra veckans lista. Jag förstår att hon tycker det. Detta är en rejält trevlig skiva som jag misstänker att jag kommer att återvända till. Bandet har inte krånglat till det när det gäller låttitlarna som går från "I" till "IX". Nu får ni "II" er till livs - en fin tvåtaktare till låt som utan tjafs skämmer bort örongångarna med oslagbar charm.





Ny skiva från mänsklighetens främsta fiende CATTLE DECAPITATION. Och jag gillar detta som ni förstår. Förra skivan "Monolith Of Inhumanity" tyckte jag endast var ok, med vissa noterbara undantag av genialitet. "The Anthropocene Extinction" är en skiva som är oerhört mycket starkare och framför allt jämnare. I slutändan är det ju ändå de skivorna som i alla fall jag uppskattar mest. Det är fortsatt bänghårt mosande som är bandets forte och jag utnämnde skivan till den bästa dödsgrindskivan jag har hört sedan MISERY INDEX gav ut "The Killing Gods" förra året.



Avslutar listan med lite THE AGONIST och Danse Macabre från "Eye Of Providence". Visst kan vi hävda att bandet har blivit lite repetetiva, men jag gillar ändå vad bandet åstadkom på den här skivan som släpptes tidigt i år. Mest imponerar Vicky Psarakis med en fin sånginsats, mycket glatt överraskande!







/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Fredagslistan 2015, vecka 33: 5 skivor från 2014 jag missade totalt.

Gott folk!

Vi skriver augusti 2015, och jag tänkte att vi skulle grotta ner oss i lite gammalt material. Gammalt på sådant sätt att vi blickar tillbaka på 2014 som ju var ett extremt starkt skivår. Såklart missar man det mesta - det ligger i sakens rent praktiska natur: kollar du in 500 skivor så missar du flera tusen andra. Likt ett obönhörligt ymnighetshorn från helvetet fortsätter, år efter år, band och skivbolag att spy ur sig skivor. Här har ni 5 skivor jag missade förra året.

Vi kör!

"Night Of The Hammer" av DAWNBRINGER. Jag är oerhört såld på omslaget till denna skivan, därför får ni den i formatet större. Det andas mord och ödslighet på ett väldigt estetiskt tilltalande sätt på detta omslag. Bandet, med hemvist i Chicago sedan år 2000, sysslar med heavy metal med black metalinslag. I vilket fall lirar herrarna Chris Black (bas, trummor, keyboards och huvudsång), Scott Haskitt (akustisk gitarr), Matt Johnsen (sologitarr) och Scott Hoffman (kompgitarr) med ett satans sväng och osveklig övertygelse som får mig att vilja önska att jag hade koll på denna skiva förra året. Ni kan vara övertygade om att jag kommer ha bandet under radarn framöver i alla fall!


Den bästa skandinaviska dödsmetallplattan som inte kommer från närområdet står holländska ENTRAPMENT för på sin "Lamentations Of The Flesh". De här gossarna älskar sin death metal. Kolla bara in loggan. Visst påminner den om DISMEMBERs? Precis. Bandet drog igång sin verksamhet 2010 och ligger på ansedda (rättvist om ni frågar mig) Pulverised Records som bara det är en garant för kvalitet. ENTRAPMENT visar från taktslag ett att de är värda uppmärksamhet genom att hamra ner en tvåtaktstornado i titellåten som får mig att spontant stampa takten med frenesi.






Väldigt sparsmakat omslag till DEATH PENALTYs självbetitlade album. Gaz Jennings kanske några av er känner till? Gitarrist/basist/keyboardist i CATHEDRAL under många herrans år. När det bandet 2013 lades ner bildades DEATH PENALTY. Detta är tung och svängig musik. Lägg till en mer än lovligt kompetent sångerska i Michelle Nocon och bandets smörfeta riff slinker ner lättare än en veteöl en varm sommardag. Jag har valt låten med det i särklass tuffaste namnet på skivan Howling At The Throne Of Decadence att representera skivan, men kunde i princip ha valt vilken låt som helst. DEATH PENALTY är ett band som lirar med stor pondus och tydlig känsla. Jag har njutit av skivan på repeat hela föregående veckan, och har svårt att få nog av bandets tonkonst för tillfället.

Hannes Grossmanns soloalbum "The Radial Covenant" med en hel massa förträffliga gästartister gör att jag sörjer lite extra över att jag missade denna förra året, men å andra sidan har jag sett till att götta ner mig rejält nu. Hannes Grossmann är ansvarig för gediget trumspel på ALKALOIDs "The Malkuth Grimoire" som jag har skrivit om tidigare. En oerhört förträfflig skiva som mycket väl kan slinka in på årsbästalistan för min del. På låten The Radial Covenant I. II gästar Per Nilsson från SCAR SYMMETRY på gitarr. Detta är progressiv teknisk dödsmetall av typ och snitt som jag gillar. Produktionen är dock betydligt mer köttig än brukligt vilket jag uppskattar, och musikerna uppvisar visserligen avsevärd skicklighet, men utan att sabba låtarna. De står precis som hos ALKALOID i centrum, och är en faktor att ta i beräknande om ni nu inte brukar uppskatta sådan här musik i vanliga fall.

Äntligen finns BENEATHs andra platta "The Barren Throne" på Spotify! Islänningarnas brutala death metal som de debuterade med 2012 på skivan "Enslaved By Fear"köpte jag rakt av när den skivan släpptes. Denna är precis lika bra. Här hittar ni hastighet, blastbeats, tyngd och ett satans sväng. Helt ljuvligt om ni frågar mig, och något som gör att bandet sticker ut från gängse band i denna subgenre. Jag applåderar hela dagen för den brutala effektiviteten som bandet uppvisar i Putrid Seed Of  Affection, en helt fantastisk låt som dessutom har ett koncist slut. Och det är alltid bra. Fy fan för fade-outer - det säger jag helt ärligt.





/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 33: 5 skivor från 2014 jag missade totalt

Fredagslistan 2015, vecka 32: Top 5 av Van Halen

Godmorgon! Idag ska vi prata VAN HALEN, ett band som fick groteska mängder speltid i stereon hemmavid under tidigt 1990-tal. Och inte bara hemmavid förresten - i bil och i Walkmannen också spelades det musik av bandet med stor regelbundenhet. Bandet har under årens lopp dykt upp emmellanåt här på bloggen, men aldrig i en renodlad fredagslista.

Nu kanske ni tror att listan bara rymmer bandets mest klassiska hitlåtar? Låtar som Panama, Jump, Dreams, When It's Love, Right Here, Right Now, eller Hot For Teacher? Nä - de har vi ju hört till leda, idag ska vi prata lite mer dolda pärlor som i alla fall jag håller som betydligt mer intressanta, och som ni förstår lite provocerande, bättre i någon mening än gängse musik från bandet.

Vi kör.

 "1984" är fortfarande VAN HALENs mest säljande album med över 10 miljoner sålda skivor enbart i USA. Mycket beror detta på att Jump, Panama och Hot For Teacher återfinns på albumet. Det gör också House Of Pain som bandet valde att lägga på b-sidan av singelsläppet (tänk att det fanns sånt!) Jump. House Of Pain har ett ganska enkelt med extremt effektivt riff som jag alltid har tilltalats av. Att låten dessutom skiljer sig ganska mycket från bandets övriga produktion gör ju inte saken sämre. "1984" blev det sista studioalbumet som David Lee Roth medverkade på.




Att bandet var inne i ett högkvalitativt och extremt högt arbetstempo visades redan två år senare. 1986 släppte bandet "5150" den första skivan med nye sångaren Sammy Hagar en, om ni frågar mig, betydligt bättre sångare än Roth. Den skivköpande publiken belönade bandet med att skicka skivan rätt upp på förstaplatsen på Billboardlistan trots att skivan fick blandande recensioner av kritikerna. Noterbara låtar är Dreams,  Love Walks In  och Best Of Both Worlds. De har jag såklart struntat i och valt att ha med öppningslåten Good Enough som har ett otroligt fint driv och ett i vanlig ordning suveränt gitarrlir.



VAN HALEN höll uppe sitt arbetstempo och släppte "OU812" 1988. En noterbar sak var att bandet valde att inte skriva låtarna i sekvensordning utan i bokstavsordning på baksidan av skivan. Bra? Nja, det vete fan, haha! Source Of Infection är låtvalet här från en skiva som egentligen inte har lämnat några avtryck i bandet setlist på väldigt många år. De brukade köra Finish What You Started när Hagar var med i bandet, men på senaste liveplattan "Tokyo Dome In Concert" är den inte med. Source Of Infection är en showcase av bandet när det är som bäst: Eddies galna tekniska spel, Hagars tjoande, Alex besatthet av att lira shuffle på bastrummorna och Anthonys klockrena höga körande. Svårt att stå emot om ni frågar mig.


Jag avslutar listan med hela två låtar från 1991 års "For Unlawful Carnal Knowledge", en skiva som jag tydligt kommer ihåg att Anders Tegner som recenserade skivan för OKEJ kallade svårlyssnad. Jag fattade inte hur han kunde tycka det då, och inte idag heller för den delen. Utan att överdriva är "F.U.C.K." den skiva ur bandets diskografi som jag lyssnat mest på. Här finns en hel del låtmumma - inledande Poundcake, efterföljande Judgement Day och Man On A Mission fick mycket speltid vid sidan av, såklart, Right Now. Så de låtarna är inte med, såklart! Jag har valt, först Pleasure Dome för att det är en låt som har vuxit under åren. Tegner kallade den för ett klavertramp! Okej, jag kan köpa att den kanske inte var lika bra som det övriga materialet. Det tyckte jag då, 1991. Idag ligger landet på annat sätt som ni förstår. Den andra låten är Top Of The World som är med mest för att den gör mig på otroligt gott humör.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 32: Top 5 av VAN HALEN