Godmorgon! Idag ska vi prata VAN HALEN, ett band som fick groteska mängder speltid i stereon hemmavid under tidigt 1990-tal. Och inte bara hemmavid förresten - i bil och i Walkmannen också spelades det musik av bandet med stor regelbundenhet. Bandet har under årens lopp dykt upp emmellanåt här på bloggen, men aldrig i en renodlad fredagslista.Nu kanske ni tror att listan bara rymmer bandets mest klassiska hitlåtar? Låtar som Panama, Jump, Dreams, When It's Love, Right Here, Right Now, eller Hot For Teacher? Nä - de har vi ju hört till leda, idag ska vi prata lite mer dolda pärlor som i alla fall jag håller som betydligt mer intressanta, och som ni förstår lite provocerande, bättre i någon mening än gängse musik från bandet.
Vi kör.
"1984" är fortfarande VAN HALENs mest säljande album med över 10 miljoner sålda skivor enbart i USA. Mycket beror detta på att Jump, Panama och Hot For Teacher återfinns på albumet. Det gör också House Of Pain som bandet valde att lägga på b-sidan av singelsläppet (tänk att det fanns sånt!) Jump. House Of Pain har ett ganska enkelt med extremt effektivt riff som jag alltid har tilltalats av. Att låten dessutom skiljer sig ganska mycket från bandets övriga produktion gör ju inte saken sämre. "1984" blev det sista studioalbumet som David Lee Roth medverkade på.
Att bandet var inne i ett högkvalitativt och extremt högt arbetstempo visades redan två år senare. 1986 släppte bandet "5150" den första skivan med nye sångaren Sammy Hagar en, om ni frågar mig, betydligt bättre sångare än Roth. Den skivköpande publiken belönade bandet med att skicka skivan rätt upp på förstaplatsen på Billboardlistan trots att skivan fick blandande recensioner av kritikerna. Noterbara låtar är Dreams, Love Walks In och Best Of Both Worlds. De har jag såklart struntat i och valt att ha med öppningslåten Good Enough som har ett otroligt fint driv och ett i vanlig ordning suveränt gitarrlir.
VAN HALEN höll uppe sitt arbetstempo och släppte "OU812" 1988. En noterbar sak var att bandet valde att inte skriva låtarna i sekvensordning utan i bokstavsordning på baksidan av skivan. Bra? Nja, det vete fan, haha! Source Of Infection är låtvalet här från en skiva som egentligen inte har lämnat några avtryck i bandet setlist på väldigt många år. De brukade köra Finish What You Started när Hagar var med i bandet, men på senaste liveplattan "Tokyo Dome In Concert" är den inte med. Source Of Infection är en showcase av bandet när det är som bäst: Eddies galna tekniska spel, Hagars tjoande, Alex besatthet av att lira shuffle på bastrummorna och Anthonys klockrena höga körande. Svårt att stå emot om ni frågar mig.
Jag avslutar listan med hela två låtar från 1991 års "For Unlawful Carnal Knowledge", en skiva som jag tydligt kommer ihåg att Anders Tegner som recenserade skivan för OKEJ kallade svårlyssnad. Jag fattade inte hur han kunde tycka det då, och inte idag heller för den delen. Utan att överdriva är "F.U.C.K." den skiva ur bandets diskografi som jag lyssnat mest på. Här finns en hel del låtmumma - inledande Poundcake, efterföljande Judgement Day och Man On A Mission fick mycket speltid vid sidan av, såklart, Right Now. Så de låtarna är inte med, såklart! Jag har valt, först Pleasure Dome för att det är en låt som har vuxit under åren. Tegner kallade den för ett klavertramp! Okej, jag kan köpa att den kanske inte var lika bra som det övriga materialet. Det tyckte jag då, 1991. Idag ligger landet på annat sätt som ni förstår. Den andra låten är Top Of The World som är med mest för att den gör mig på otroligt gott humör./Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar