Fredagslistan 2021, vecka 47: Det episka sjuttiotalet

 
Mina listor på den här bloggen verkar svänga mellan två ytterligheter: obskyr black och doom metal å ena sidan, och mäktig gammal heavy metal å andra sidan. Idag blir det det senare, där MÄKTIG närmast är en underdrift. Fem superstora band, fem episka rökare som är så bra att man svimmar. Nu kör vi.

Börjar med QUEEN, vars kredibilitet som hårdrocksband inte bör ifrågasättas, åtminstone inte vid de lite för få tillfällena de kände för att lägga i den växeln. Och de blev nog aldrig mer storslagna än på The Prophet's Song från A Night at the Opera (1974) - en skiva som ju är lite mer känd för en viss rapsodi några spår senare på B-sidan. Nåväl, frågar ni mig peakade Queen prick här. Märkligt band, som lyckades skriva både världens bästa och världens sämsta låtar.

Till Tyskland nu då, som ju briljerat non stop vad gäller episk, mäktig, storslagen, etc, heavy metal sedan, jag vet inte, Wagner kanske. Men gammal är äldst, och SCORPIONS - som snart firar 60 år som band, vansinnigt nog - skapade med Fly To The Rainbow (titelspåret från deras andra fullängdare 1974) världens i särklass bästa låt. Bara lyssna på gitarrslingorna vid 2:45! Det här var Uli John Roths debut i bandet, och gud vad han visade vart skåpet skulle stå.

Nu har vi nått regnbågen, och hittar där en till av världens bästa låtar: Stargazer, från "Rainbow Rising" (1976). Dio, Cozy Powell och Ritchie Blackmore i toppform, en tung men atmosfärisk saga om en arrogant trollkarls fåfänga tornbygge sett ur en plågad slavs synvinkel - we built a tower of stone, with our flesh and bone... Och Martin Birchs produktion är perfekt. Lyssna på trummorna! Herregud!

På tal om band som inte behöver någon introduktion så är jag inget stort fan av LED ZEPPELIN. Inte alls faktiskt, jag lägger dem snarare i "mest överskattade bandet"-kategorin, i synnerhet då jag har väldigt svårt för vit blues. Men! Liksom Queen kunde de, om de ville, med alldeles för ojämna mellanrum. Case in point: Achilles' Last Stand, från 1976 års "Presence". Här framförd live 1979, precis på slutet av bandet - ser ni hur utmärglade de är efter ett årtiondes dekadens?

Ett band jag egentligen inte har någon större relation till, men det är en fet låt: WISHBONE ASHs The Pilgrim, från 1971 års "Pilgrimage". Att kalla Wishbone Ash "superstora" är väl att ta i, men om ni lyssnar så fattar ni. Det låter egentligen mer som tidiga YES, fast utan synthar - mer prog än hårdrock. Men gränser betydde ju inte så mycket på den tiden. 

 

Vi sa fem rökare men jag ljög: japanska FLOWER TRAVELLING BAND måste med! Kamikaze, "Made in Japan" 1972! Oj oj oj vilka riff, vilken sång! Föregångaren "Satori" må vara det mer hypade albumet, men jag gillar Made in Japans mer hitbetonade stuk, 

LYSSNA PÅ MÄKTMAN HÄR!

Nominerade till årsbästalistan 2021 - omgång 2

 

"Gods Of Debauchery" av SEVEN SPIRES 

En ruggigt stark och maffig uppvisning i symfonisk metal. Inte minst levererar Adrienne Cowan en lika mångsidig som dräpande sånginsats som jag inte har fått nog av än. Varierat låtskriveri gör att skivan aldrig känns långtråkig eller lång, trots att den klockar in på 1 timme och 17 minuters speltid. Att SEVEN SPIRES också har sett till att tänka till kring de symfoniska delarna lyfter den här skivan ytterligare några snäpp. Faktum är att jag var så till mig över den här skivan när jag recenserade den att jag tyckte att den var en av de bästa symfoniska metalskivorna jag hört överhuvudtaget. Jag har inte ändrat mig. 

"Aphelion" av LEPROUS

En skiva som jag kämpade med en hel del. Ändå finns den med bland de nominerade skivorna. När jag klickar med LEPROUS, då brukar jag klicka rejält. Så blev det med "Aphelion" som jag gav en betygsåtta när det begav sig. Jag har inte känt mig tvungen att ändra mig på den punkten, då norrmännen lyckats skapa ett album som bänder och drar åt massor av håll och kanter. Och ändå lyckas med att vara så tydligt LEPROUS och på något märkligt vis hitta en röd tråd i detta. 

"The Consumed Self" av BURIAL IN THE SKY

En sagolikt vacker death metalplatta. En motsättning kanske ni säger? Det hade kunnat vara så, men BURIAL IN THE SKY lyckas sammanfoga både aggressivitet och skönhet på ett mycket övertygande sätt. Jag föll stenhårt för den här skivan. Jag gick i stort sett med skivan spelandes under en hel helg och tröttnade inte på den. "The Consumed Self" är en skiva som har ett låtskriveri som inte går av för hackor. Här finns tydliga nickningar till BEYOND CREATION och BETWEEN THE BURIED AND ME, utan att hänfalla till total dyrkan, utan just som inspiration. För BURIAL IN THE SKY står stadigt på egna meriter här. 

/Martin

Nominerade till årsbästalistan 2021 - omgång 2

Fredagslistan 2021, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2021 - omgång 1

 Gott folk! 

Året närmar sig sitt slut, och det har sannerligen blivit dags att sammanfatta ett år som precis som det föregående inte har varit speciellt normalt. Jag har själv varit tvungen att revidera hur jag trodde att 2021 skulle bli jämfört med 2020. Att 2020 var ett väldigt bra skivår med mängder av fantastisk musik tror jag många håller med mig om. Men att 2021 skulle bli ett ännu starkare år förvånar mig faktiskt, till min stora glädje bör jag tillägga. Jag har inga problem att bli tillrättavisad på det sätt som jag har blivit, haha!

Vi kör!

"A Diabolic Thirst" av SPECTRAL WOUND

En sagolikt bra black metalskiva, som faktiskt kan vara den bästa black metalskivan från i år. Med magisk stämning, ursinniga gitarrer som ligger som en röd tråd genom hela plattan, grym produktion och sång som skickar den här skivan upp i stratosfären är "A Diabolic Thirst" en skiva som jag tryckte igång om och om igen när jag skulle recensera den i början av sommaren. Den är av karaktären att man som lyssnare vill vara kvar i den mest hela tiden. Jag hade oerhört svårt att slita mig från den till förmån för andra skivor. 

"Imperial" av SOEN

SOEN är som ett bra vin - blir bara bättre med åren. Det här bandet har vuxit från att ha klassats som ett "band som Martin från OPETH startade" till att vara ett band som kan räknas som oerhört väsentligt för väldigt många människor. "Imperial" fortsätter den otroligt starka och framför allt känslomässiga musikaliska bana som få band gör bättre än just SOEN. Allt känns både väl kalibrerat, men också oerhört innerligt. 

Den episka värdigheten i låtar som Monarch och Antagonist är två anledningar till att jag älskar den här skivan, men mest för att den känns så genomarbetad och vacker. 

"Etemen Aenka" av DVNE 

Skottarnas progressiva sludge föll jag för redan när jag hörde Towers, och jag blev än mer fast när det visade sig att resten av skivan var lika bra. Här finns låtarna som vibrerar av självförtroende och stinn känslomässig urladdning. Jag tror att jag kände nästan vid första genomlyssningen att "Etemen Aenka" kunde vara en skiva som kunde knipa en plats i årsbästalistan. Som ni förstår är den känslan kvar på ett påtagligt sätt. Det är svårt att säga emot att DVNE med den här skivan har levlat upp det mesta med sin musik från föregående plattor. Rasande bra. 

"Access All Worlds" av IOTUNN

En sagolikt bra och galaktiskt uppåtsträvande skiva från ett gäng danska musiker och Jón Aldará som i vanlig ordning svarar för en magisk sånginsats. Framför allt är den här skivan en platta som håller för väldigt många lyssningar. När jag recenserade skivan så hade jag redan där och då lyssnat fler än 30 gånger på den. Jag vågar knappt räkna efter hur många gånger det blivit sedan dess. Men fortfarande är den fascinerande och jag upptäcker nya detaljer nästan varje gång jag lyssnar på den. Det säger en del om kalibern här. 

"Where The Gloom Becomes Sound" av TRIBULATION

En hemsökande vacker skiva som sätter sig rejält i skallen. TRIBULATION är ett av Sveriges allra mest intressanta band, och deras bana har gått från klarhet till klarhet. Men frågan är om inte detta kan vara deras hittills bästa skiva. Inte minst då de utan minsta problem väver in sakrala toner, element från den svenska vistraditionen och gör något helt eget av detta. Här finns exakt rätt skavande känsla mellan musiken, produktionen, de skira melodierna och den härligt raspiga sången Johannes Andersson står för. Detta är så galet bra. 

Vi tar helg på det, men nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringsinlägg - bara så ni vet!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2021 - omgång 1

När november nu slutit sig runt oss likt en väl använd vadmalsfilt ska vi ta en titt i backspegeln och se vad det egentligen var som hösten levererade i skivsläppsväg. 

Vi sparkar igång med ett totalt kraftpaket till låt som har ett mycket puttrigt och vänt intro. Faktum är att det är så rart pianoplinkigt i början att man svårligen kan föreställa sig det fulla ställ som väntar i Shadows Writhing Like Black Wings. Avslutningsvis ett lugnare parti och efter sju minuter är vi i hamn. 

SULPHUROUS är ett band som kommer från Danmark, har varit aktiva sedan 2008 och trakterar en dödsmetall som verkligen ger mersmak. Jag har lyssnat på oktoberskivan ”The Black Mouth Of Sepulchre” nonstop hela veckan och det borde ni också göra. Pluspoäng även för snyggt omslag.

Ett annat lysande albumsläpp under oktober var SIJJINs debutalbum ”Sumerian Promises”. SIJJIN är det arabiska namnet på en plats belägen på helvetets botten inom islam. Smakfullt och genomtänkt namn får man säga. Bandet kommer från Tyskland och har medlemmar med förflutet inom bland annat NECROS CHRISTOS. Musikmässigt är detta en fröjd att lyssna på; snygg låtuppbyggnad, slingriga riff och thrashigt anslag med rötterna stadigt förankrade i dödsen. Personligen är jag också väldigt förtjust i de vokala insatserna av Malte Gericke.

Ungerska ROTHADÁS var med i fredagslistan för ett gäng veckor sedan då jag listade svårstavade band och/eller låtnamn. Tungvrickaralbumet "Kopár hant…az alvilág felé" släpptes under hösten och är en trevlig doomhistoria med olycksbådande atmosfär och hög hantverksskicklighet. Som listans nummer tre har jag valt låten Koporsószeg som har såväl bra kyla som idel snygga strupljud. Kan nämnas att jag tog med bandets självbetitlade demo i best of 2019-listan och vi kan konstatera att de definitivt håller stilen även på denna första fullängdare.

För fjärde låten far vi till Chile och besöker FORCE OF DARKNESS. Under hösten har de släppt "Twilight Of Dark Illumination" på Iron Pegasus Records och jag vill påstå att det här är så nära en fullträff man kan komma. Albumet innehåller forcerat growl, furiösa trummor och allmänt härjig stämning. Addera snygga melodislingor till det så har man ungefär allt man behöver i musikväg. Det finns ett driv här som påminner om både SARGEIST och 1349 och det är en rimlig väg att gå när man kör black/döds/thrash med ockult inriktning. Vi lyssnar helt enkelt till förstaspåret Retribution Of The Crowned Chaos och dyrkar mörkret.

Så vidare till HELL TREPANNER som visserligen släppte sin ”Unholy Proclamations Of Death And Darkness” redan i juli men eftersom detta är ny lyssning för undertecknad får de slinka med på ett hörn här i höstens kvartssamtal. Vi beger oss till Peru och får en hel travbana med skön galopptaktsdöds till livs!

Här finns en tydlig koppling till både thrash och 90-talsdöds och det är omöjligt att inte charmas. Hela EPn, som för övrigt släpptes på Crypts Of Eternity Productions, seglar in på listans femte plats och därmed är sagan all för den här gången.

Ha en strålande helg så hörs vi.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 45: Höstens kvartssamtal

Fredagslistan 2021, vecka 44: Black & Violet Doom

Alla helgons dag nalkas, vintertiden lägger sig som en mantel, världen mörknar och växtligheten somnar in. Vad passar bättre då än ett femfaldigt "tänk på döden" från den skräckinjagande doom metallens hemland, Italien?

Med sitt rika arv från katolicismens rökelsedoftande liturgier, gotik, mystisk progrock och suspekt skräckfilm är det inte konstigt att just ett land som Italien haft en god grogrund för just doom metal, i sina mer dramatiska former. En bra bit från genrens bluesiga ursprung eller nordiska episka anslag, så har den italienska doomen tagit... andra vägar. Mörka vägar. Som ni får smakprov på HÄR!

Steve Sylvester i mitten, omgärdad av allsköns otyg.

Vi kan såklart inte börja någon annanstans än hos DEATH SS. Med några uppehåll har frontmannen Steve Sylvester och en lång rad musiker kört på sedan 1977. Djupt inspirerade av gammal skräckfilm och skräckserietidningar (och svart magi, såklart), så har deras image alltid varit ganska serietidningsaktig. Eller halloween-kitchig, om man vill. Oavsett medlemsbyten är musikernas roll bestämda: trummisen är varulv, gitarristen är döden, basisten är mumie, och Steve Sylvester är såklart vampyren. Inga konstigheter där. 

Här är en låt från tiden kring EPn "Evil Metal" från 1983 - inspelad efter att Sylvester hoppat av bandet några år, så vi hör den mystiske Sanctis Ghoram ta ton. (Just den EPn är något av det bästa som släppts, så någon får gärna låna mig tio papp för ett original.) DEATH SS har som sagt funnits i många år, och det är tyvärr inte många av de senaste årtiondena som är direkt lyssningsbara, men vad gör det när de matat ur sig låtar som Black and Violet? (Min gräns går vid "Heavy Demons" från 1991, sen spårade det ur.)

Hela församlingen samlad för högmässa.

I princip samma line-up som låten ovan bytte snart namn till PAUL CHAIN VIOLET THEATRE - notera färgen - ledda av DEATH SS ursprungliga gitarrist och låtskrivare, den minst sagt excentriske Paul Chain. Att ens börja skrapa på den mannens utgivning är ett heltidsjobb, med mängder av ren improvisationsmusik och på senare år ljudinstallationer på gallerier, men den lila teaterns musik är lättfattlig för den som gillar tung och ockult hårdrock. Notera att sången inte är några ord utöver låttiteln, utan en slags improviserat fonetiskt språk. Som sagt, excentrisk man, samt en av världens bästa riffmakare. Här hör ni Voyage to Hell, från debut-EPn "Detatching from Satan" från 1984.

Nekromantikerna Black Hole.

 

Där DEATH SS lade grunden för den italienska doomscenen, kom snart många band inspirerade av filmmonstren. Ett klassiskt och tämligen obskyrt sådant band var trion BLACK HOLE från Verona. Ett kortlivat och besynnerligt gäng, vars småprogressiva debut "Land of Mystery" har en stor plats i ett fåtal dårars hjärtan. Lyssna på Blind Men and Occult Forces och förundras. (För en riktig mindfuck, lyssna på deras återföreningsskiva. Det finns ingen levande människa som förstår vad som pågår där, och jag tror inte någon klarar av att lyssna på hela.)

Om ni tycker att musiken hittills varit lite för mainstream och välkänd, så får ni förhoppningsvis ert lystmäte nu. Genuas ZESS existerade några år under sent åttiotal, gjorde några inspelningar, och försvann. Det var först år 2004 som det klassiska italienska bolaget Black Widow återsläppte deras inspelningar på samlingen "Et in Arcadia Ego". Och vilka låtar det var! Märkligt nog det bäst producerade i den här listan än så länge, och helt klart tyngsta. Här hörs tydligt lutningarna åt traditionell heavy metal. Medlemmar från kortlivade ZESS gick sedermera vidare till mer "välkända" band som TONY TEARS, MALOMBRA och IL SEGNO DEL COMANDO. Hör här Revenants of War.

Arvtagarna...

 

Fanns italiensk doom bara på åttiotalet? Såklart inte! Vår sista anhalt på denna dimmiga kyrkogårdsvandring stannar till i någorlunda modern tid, där ABYSMAL GRIEF sitter på skräckdoomtronen, med senaste fullängdaren släppt bara härom dagen. Men vi stannar i deras första årtionde, vid låten Hearse från EPn med samma namn. Lite högre tempo, betydligt tyngre, influerat av mer gotisk rock och metall, men kärnan är kvar: övervuxna kyrkogårdar i månskenet, svarta och lila liturgiska dräkter, tung rökelsedoft, ekande kyrkorglar, vita benknotor...

"Hearse, a hearse is now arriving
Hearse, a violet-draped black hearse

I am terrorized by this silent feretro
A funeral is sign of death!" 

 

Lyssna på listan här!