Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Fredagslistedags igen, och jag tänkte att vi skulle börja starkt bara för att. Denna vecka tar jag mig an ett gäng skivor jag redan nu tycker bör betraktas som omistliga att dryfta när det inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli aktuellt att prata årsbästalistor. Jag vet att det alltid verkar som det innevarande året framstår som det bästa när det gäller skivor, men 2014 framstår redan nu som ett vanvettigt starkt år, och då ska vi tänka på att det ligger en hel del skivor i pipelinen som jag vet håller groteskt hög nivå. Exempel? CANNIBAL CORPSEs "A Skeletal Domain" - fy satan säger jag bara!
Vi kör.
Ni vet att jag är svag för teknisk döds. SOREPTION har med både föregångsskivan "Deterioration Of Minds" samt årets "Engineering The Void" skrivit in sig som ett band i den absoluta världseliten i denna subgenre. De har gjort det med en kompromisslös strävan att skriva brutalt teknisk musik som även fastnar för andra saker än tekniken. Här finns det ett sväng, ett driv och en mer än lovlig låtskrivartalang som inte många band gör bättre. Jag skulle tro att "Engineering The Void" kommer finnas med på fler årsbästalistor när det lackar mot jul.
Släpig doom? Jo, faktiskt. Under min föräldraledighet upptäckte jag att jag faktiskt kan lära mig att uppskatta subgenrer som jag tidigare inte har fastnat för. Brittiska THE WOUNDED KINGS skiva "Consolamentum" har fått försvarlig speltid hemmavid då bandet lyckas hålla mitt intresse uppe med "rätt" typ av släpighet och en gastkramande närvaro av, ledsamt nog, avhoppade sångerskan Sharie Neyland. Det är mäktigt, murket och ack så melankoliskt magiskt att jag verkligen tycker att ni måste kolla upp denna skiva!
HOUR OF PENANCE är ett band som med årets "Regicide" kavlar ut en rensfest så magiskt bra att det bara är att lyfta på hatten. James Payne är framför allt mannen att hålla koll på. Trummisens lir är lika tajt som det proverbiella frimärket jag så ofta brukar ta upp när det gäller dylik musik. Jag knarkade ner mig så svårt på denna skiva att jag under en period drömde om musiken nästan varje natt.
Southern Discomfort i form av EYEHATEGOD svårligen framarbetade och från andra sidan graven frammanande trumspel på självbetitlade skivan från mitten av året. Hade ni frågat mig för bara ett halvår sedan om jag såg fram mot denna skiva skulle svaret ha blivit nä, verkligen inte. Men musiken talar för sig själv - bandet visar med all önskvärd tydlighet vad ordet sväng innefattar i sin bästa bemärkelse. För de som sedan tidigare gillade bandet har jag svårt att tänka mig att man inte tyckte att 14 års väntan var värt varenda minut. För oss andra är "Eyehategod" en mer än lovligt stark startpunkt.
MISERY INDEX fortsätter att leverera skivor av rang. Detta kan vara det mest stringent genomarbetade albumet från baltimorerensarna. Att man tagit god tid på sig (3 år, en evighet i subgenren) att jobba fram skivan märks. Varenda låt passar in i en helhet, men klarar av att stå på egna ben också. Gillar man bandets musik sedan innan är det bara att dyrka loss - för er andra är det bara att gratulera till att ha en mer än lovligt god startpunkt att börja med.
Tidigt i morse lades recensionerna 1040-1043 upp på Werock.se av yours truly.
Jag var milt till mig i trasorna när jag fick tillgång till OPETHs "Pale Communion" för ca en och en halv vecka sedan. Oerhört intensivt lyssnande följde - vad jag tycker kan ni läsa här.
Tvåtaktens mäktiga och högst angenäma återvändande. "Exit Wounds" från favoriterna THE HAUNTED inbjuder till yster ringdans. Hela recensionen hittas här!
Kollega Robert har spanat in två mer obskyra skivor:
På onsdag kan man gå på undergroundhappening på KKSB i Helsingborg - stället där jag och Alex såg UZALA och THE SABBATH ASSEMBLY för ganska många månader sedan om ni kommer ihåg.
KKSB drivs av ett gäng eldsjälar som utan minsta tanke på ekonomisk vinning bland annat anordnar konserter i den tuffare skolan. SONNE ADAM är ett tungt och illavarslande murket gäng från Israel. Själva bandnamnet betyder på hebreiska människohatare, typ. Då fattar ni att musiken låter därefter. Värd att kolla in är bandets debut från 2011 - "Transformation" som får gomseglet att börja vibrera minst sagt!
MIASMAL är kvällens andra band - bandets finfina och ytterst sympatiska "Cursed Redeemer" är väl värd att kolla in tycker jag. Själv gav jag bandet en betygsåtta när jag recenserade skivan i början av maj i år. Old Schooldeath när den låter på detta sätt är en ren njutning för öronen.
Kvällen inleds 19:00 med folkkök, och fortsätter sen med band på scen ca 20:00.
Adress: Östra Sandgatan 9
Det kommer kosta 60kr och det kommer säljas billig öl.
Tiden går fort emellanåt minst sagt - det är nu lite drygt 7 och en halv månad sedan jag stämplade ut för föräldraledighet. Idag stämplar jag in igen, visserligen bara på halvtid, men från den 9/9 så blir det att hugga i på 90%.
Med detta återinträder såklart fredagslistan - den första kan ni börja ladda upp inför redan nu då den dyker upp här nästa fredag den 5/9. Har inte bestämt tema än, men har några att välja mellan kan jag säga, haha!
Säkerligen har du varit med om det. Känt en doft någonstans som plötsligt tagit dig tillbaka till barndomen, kanske en plastleksak, eller kanske en butik. Eller råkade du höra en bortglömd låt? PHIL COLLINS Another day in paradise får mig alltid att minnas mellanstadiediskona då alldeles jag fick dansa alldeles för lite. Det är dock lustigt det där med hågkomster, hur man ibland kan skapa ett minne av något man inte varit med om. Eller ens KAN ha varit med om.
När jag nu avnjuter ALLMAN BROTHERS' "Live at the Fillmore East" i sin fantastiska nyutgåva så gör jag just detta. Jag minns Fillmore East. Teatern som lade ner den 27/6 1971 och som jag således under inga omständigheter kan ha besökt i konsertsammanhang. Men när jag lyssnar så färdas jag tillbaka, tack vare musiken och tack vare vetskapen om hur, när och varför skivorna och konserterna kommit till och låter som de gör.
Originalliveskivan från 1971 tillhör gräddan av liveskivor som givits ut. Den består av två lp-skivor med musik omärkbart hopklippt från fyra konserter, det låter nästan som att det är en och samma spelning. Så bra var bandet, inte tu tal om det. Den som inte hört den skivan har gått miste om ett monumentalt verk i musikhistorien, jag hoppas att alla och envar gör bot och bättring och sätter igång Spotify illa kvickt.
Genom åren har fler låtar från konserterna släppts ut, på den nästkommande skivan "Eat a peach", på samlingsskivor och på deluxeutgåvor. Nu har dock bandet (eller skivbolaget) äntligen tagit sitt förnuft tillfånga och har släppt ut de fyra konserterna av de totalt sex spelade som utgjorde stommen på originalskivan. Ljudet är inte pillat så vidare mycket med, det är inte överarbetat eller överdubbat, de lät så förbannat bra i vilket fall. Vi får simpelthen bara lyssna till ett band som stod på den absoluta toppen av sin karriär.
Jag var som sagt aldrig på Fillmore East. När jag lyssnar inbillar jag mig ändå att jag kan förnimma hur det var att stå där. Det var ingen gammal teater med sina knappa 50 verksamma år, men dess anda känns vis och magisk som tiden själv. Delvis säkerligen tack vare den fantastiska ägaren Bill Graham vars insatser för den tidens rockmusik gällande arkiverande och engagerande inte kan överskattas. Jag kan naturligtvis inte alls förnimma hur det var att stå där men efter alla dessa år av personligt intresse och engagemang i gamla amerikanska konsertarenor så har jag byggt upp en bild av hur det BÖR ha sett ut och hur det BÖR ha låtit därinne. Den bilden stämmer säkert inte, men jag kan inte välja - när Allman Brothers dänger igång Statesboro blues så kommer bilderna i huvudet likväl.
Inspelningarna finns på spotify, i en 6cdbox eller 3bluraybox eller, i nedkortat format, på vinyl. Cd- och blurayboxarna innehåller även konserten bandet gjorde på Fillmore East dagen innan det stängde och är även den en höjdpunkt. Man får liksom inte nog.
Den som tar fram den gamla originalskivan eller originalspotifyen håller säkert med killen som skriker efter dryga 16 minuter in i You don't love me: "PLAY ALL NIGHT!!!".
Det gjorde de nästan. Vilken jävla tur att någon spelade in det.
Det kändes ju jäkligt underligt att KING DIAMOND spelade på Gröna Lund häromdagen, men det var icke desto mindre trevligt. Jag stod vid sidan av scenen och talade en stund med Matt Thompson (trummisen), det var en trevlig prick. Så öppnades plötsligt en port och några roddare höll upp ett svart stort skynke varpå jag sprang in i en kö till någon slags åkgrej, och hamnade vid sidan av skynket. Jag lyckades därmed se King komma i full mundering till sceningången. Han klev ur en bil och jag började ta bilder tills vakten tittade irriterat på mig, då sket jag i det. Bättre att bara njuta.
Bister (nä, rätt trevlig faktiskt) vakt och King i bil
King var snäll nog att ha rotat runt lite i låtlistan. Denna kväll bjöds vi på flertalet mumsigheter; Never ending hill (aldrig spelad live tidigare), The puppet master (aldrig spelad i Europa och inte spelad live sedan 2003), ett medley bestående av bl.a. Tea (inte spelad sedan 1990), Digging graves (aldrig spelad live tidigare) och det akustiska introt på A visit from the dead. Ja fy fan så bra. Speciellt Tea och The puppet master, då fick jag näsblod.
Dessutom hade King med sig kistan igen, den var senast med 1997 och då inte i Sverige. Denna gången kremerade han inte sig själv dock utan det var den räliga Grandma som fick sätta livet till när Cremation spelades. Inte mer än rätt.
Det var som sagt en underlig kväll, att se vår King hylla satan på nöjesfältet tillsammans med vunna kaniner, spunnet socker och åkattraktioner. Jag var väldigt stolt.
Två fina filmer finns på youtube, en komplett och en nästan. Njut.
Igår nåddes vi av beskedet att Dick Wagner lämnat oss. Det han lämnar efter sig är en underbar karriär som många av oss håller väldigt högt. Min högst personliga relation till honom är naturligtvis hans jobb med ALICE COOPER och hans bidrag till KISS "Destroyer". 1974 när Alice Cooper blev en artist istället för en grupp och vägen kanske kändes lite osäker knallade Dick Wagner in som en räddare i nöden och skrev och spelade på en av världens finaste skivor, "Welcome to my nightmare". Han stannade sedan med Alice till och med 1979 års "From the inside" vilket betyder att han är inblandad i alla de skivorna och turnéerna jag älskar mest. Starka låtar och ett ypperligt framförande av desamma var hans signum, och ingen glömmer väl hans höga svarta hatt och svarta mantel på 1975 års turné?
1983 återvände han till Alice efter några års bortavaro varpå de spelade in en sista skiva innan Alice gömde sig från världen under några år. "DaDa" är en riktig vattendelare bland Alicefans, många (mig inkluderad) håller den väldigt högt medan andra tycker att den är skräp. Utöver detta dök han upp som gubben i lådan några gånger genom åren, han var en av kompositörerna till Might as well be on mars på "Hey stoopid" 1991 och även den fantastiska The Underture på "Welcome 2 my nightmare" från 2011.
Världen har förlorat en fin gitarrist. Vi får glädjas åt det han lämnat kvar.
Jag ber direkt om ursäkt för rubriken men jag kunde inte hålla mig (pun intended). Jag har förvisso semester men det finns ju lite att prata om i KISSvärlden så vad fan.
Först ut är att PAUL STANLEY's självbiografi nu kommit på svenska, Bokfabriken gav Carl Linnaeus i uppdrag att stå för översättningen vilket han gjort med den äran. Det är en bra bok, öppen och ärlig även om han emellanåt blir precis lika bitter och sur som både Ace och Peter i deras respektive böcker. Gene säger som bekant ingenting alls i sin bok så den räknas inte. Det framstår som mer och mer underligt att dessa fyra herrar fann varandra och lyckades skapa ett monster som efter 40 år fortfarande ångar fram. På lite halvstadiga ben numera i mitt tycke, men ångar gör det ändå. Om Paul verkligen uppfattat sitt liv och sin karriär som han berättar i boken så får vi vara glada att han åtminstone varit förhållandevis psykiskt stark eftersom upplevelserna han emellanåt pratar om lika gärna skulle kunnat utmynna i ett missbruk av något slag. Jag ska med glädje pumpa Carl på information om översättningsarbetet när vi gör en repris på fjolårets Kissföredrag i Trollhättan den 13/9 (mer info kommer). Boken går för övrigt självklart att låna på biblioteket.
Och så blir det rymddags: ACE FREHLEY släpper en ny skiva i augusti kallad "Space Invader". Det hade jag inte vågat hoppas på samtidigt som jag efter den fina "Anomaly" som kom 2009 kom på mig själv med att få höga förväntningar. Jag gillade "Anomaly" från första stund, samtidigt slog han underifrån då eftersom i princip ingen trodde att han någonsin skulle kunna göra en skiva igen. Denna gång fick jag försöka hålla tillbaka förhoppningarna en smula, jag ville inte bli monsterbesviken. Detta var dock onödigt eftersom jag gillade "Space Invader" skarpt redan vid första lyssningen. Produktionen är sämre än "Anomaly" men jag har överlevt betydligt sämre dylika och skiter lätt i sådant om bara låtarna är bra, vilket de är. Han mjölkar "Space"-grejen lite väl mycket men det får vara som det är. Tredje låten I wanna hold you är fanimej bland det starkaste han spottat ur sig någonsin, en svängig rackare med skön 70talskänsla. Change är ödesmättad med en svinbra melodi, Inside the vortex har en sjukt bra refräng och på det hela taget är det bara öronen som är i vägen för att mitt leende när jag hör skivan skulle gå runt hela huvudet.
En sak dock: han kunde struntat i att spela in covern på The joker, det är en helt onödig version som jag från och med nu alltid kommer att hoppa över / ta bort från spellistan. Han får såklart göra vad han vill men jag undrar vad som föranledde detta magplask. Dock så rättas allt till i sista spåret Starship. Jag älskar hans instrumentala låtar och håller Fractured quantum från "Anomaly" som en av låtarna som ska spelas på min begravning. Starship kommer inte långt efter. Sju fina minuter som avslutar den bästa Kissrelaterade skivan jag hört sedan han behagade släppa en skiva senast. Även om jag lärt mig lite för mycket om Ace som privatperson under åren för att helt tycka att han verkar vara en hyvens påg så är och förblir han en av mina största scenidoler.
Jag har förbeställt digipacken och vinylen. Digipacken har den snygga retrotiteln, och vinylen är den jag kommer att lyssna på hemma. Synd bara att de inte körde retroversionen på samtliga utgåvor eftersom den reguljära är betydligt tråkigare.
Ytterligare en festival har avverkats, men p.g.a. andra åtaganden kunde jag bara besöka en dag på COPENHELL. Lyckligtvis lyckades festivalledningen peta in mina båda favoriter på onsdagen, ANTHRAX och IRON MAIDEN. Efter lite bilkörning i ösregn så stod jag och Martin äntligen på plaenen vid stora scenen och jag (inte Martin...) njöt av Anthrax. Trummisen Charlie Benante är fortfarande inte med vilket gör mig ont, eftersom jag anser att trojkan Benante/Ian/Bello är en av de starkaste i thrashen. Ersättaren gjorde dock ett fullgott jobb och på det hela taget lät bandet väldigt bra. Ja, till och med Joey Belladonna. Första halvan av setet var en typisk "en dag på jobbet"-halva, standardlåtar och ljummen mottagning av publiken.
Som sjätte låt bjöds det på Fight 'em 'til you can't från den senaste skivan, en låt som blivit en slags nutida klassiker. Tempot höjdes en smula och därför undrar jag varför i helvete nästa låt blev en AC/DC-cover. Må vara att publiken uppskattade T.N.T. men jag stod oförstående när ett favoritband som får en timme på sig slösar bort fem minuter på gammalt skit som de inte vare sig skrivit eller har någon tidigare liverelation till. Dock, denna låt till trots - plaenen skulle sedan få explodera när de tog fram ett riktigt häftigt kort - Deathrider från första plattan. Åh vad jag har saknat deras riktiga oldschoolthrash, och det bjöds på en jävla hård version må jag säga. Det var definitivt en av dagens höjdare för mig.
Avslutningsvis kördes naturligtvis Antisocial, även detta en cover men det är såklart ändå en Anthraxlåt by proxy, betydligt mer än vad den numera tillhör originalgruppen TRUST. Bonusen i denna låt kom i gästspelet - den forne Anthraxgitarristen Rob Caggiano som numera spelar i VOLBEAT bjöds in på scenen och publiken gick apeshit. Det var riktigt roligt att se giget lyfta från standardgig till jävlaranammaurladdning, och jag hoppas att de kommer tillbaka snart. Då helst med Charlie på trummor.
Innan det var dags för huvudakten så passade jag på att kolla in BLOOD EAGLE på den lilla scenen. Helvete vad de öste på, ljudet vid den scenen lämnar fortfarande lite att önska men publiken var oerhört uppskattande och bandet bjöd på en tight och hård konsert. Efter en stund hittade jag dock en fotografkompis i publiken och språkade lite med honom innan isbergen avtäcktes på stora scenen.
Det var en jävla massa folk til stede såklart. Att en förhållandevis liten festival som Copenhell lyckas fånga Iron Maiden när inte ens Sweden Rock mäktar med detta så vet man att festivalen drivs av eldsjälar. Maiden sparade inte på krutet. Alls. HELVETE vad de brände pyro; eld, bomber, fyrverkerier och tre olika Eddies tog understundom scenen i besittning. Showen var snarlik fjolårets även om tre låtar bytts ut, och Bruce hade en ganska jobbig dag röstmässigt. Jag stod nära honom när den försvann totalt för honom någonstans mittsunds, han vände sig bort från publiken och vrålade för att försöka få igång den igen men resten av den låten (kan det ha varit Wasted years?) sjöng han en oktav lägre. En påminnelse om att vi alla börjar bli gamla, även om hans röst mer än någon annans har hållit sig bra betydligt längre än vad man hade trott för femton år sedan.
Maiden gjorde såklart en bra spelning detta till trots, deras lägstanivå är oerhört hög och det var nog få som noterade hur hårt Bruce egentligen slet, de jobbar ju så. Det finns en behaglig men även bedräglig autopilot som de sätter in ibland, och efter jag sett dem live tjugofem gånger och hundratals (tusentals?) gånger på videoband så kan jag skönja att de inte bara rent fysiskt kör med två olika scenbyggen (kallade A-scen och B-scen, första gången var nog runt 2000 - tydligt mellan Oslo och Stockholm det året) utan, faktiskt, att de kör med olika engagemangsnivåer. Ibland är de lite mer på g, ibland går de på autopilot. Som de allra flesta, skulle jag vilja påstå. Det blir hur som helst aldrig tråkigt, och med en låtlista som innehåller Moonchild, Seventh son of a seventh son samt Phantom of the opera så knäcker man i princip vilka andra band som helst.
Jag sade det förra året, jag säger det igen. Copenhell är en formidabel festival. Inte för stor, väldigt lättillgänglig, vänlig personal och tydligen en hörsammande ledning. Min största bov förra året var nämligen att det bara fanns ett yttepyttetält med kaffe där kön tog minst fyrtio minuter på kvällen. I år fanns det således ett större tält, nej ett jävla JÄTTETÄLT med kaffe och alla andra möjliga varianter. Inte en endaste minut i kö. Fan så bra jobbat, vi ses nästa år gott folk!
En vecka senare kommer så det avslutande inlägget från årets Sweden Rock Festival. Så blir det när tiden rinner ifrån en. Anykorv.
Y&T var som sagt inget för mig utan jag tog mitt pick och pack och knallade bort till SAGA. Det var tur det eftersom de bjöd på en synnerligen trevlig konsert, jag var tvungen att missa lite i mitten eftersom jag skulle på signering med FOGHAT men jag såg den inledande halvtimmen och den avslutande halvtimmen, och det gav sannerligen mersmak. Hoppas de lirar på typ Amager Bio i höst för då är jag självskriven där.
Egentligen hade jag bara tänkt vänta ut tiden innan EMPEROR, men en polare drog med mig för att se AVATARIUM. Jag hade hört deras skiva tidigare och tyckte väl att det lät ok, men jag hade i ärlighetens namn inte tänkt se dem. Ibland är polare bra att ha, detta blev nämligen definitivt en av festivalens höjdpunkter och framförallt årets största överraskning. Leveransen var oklanderlig då den formidabla sångerskan Jennie-Ann Smith tog scenen i besittning utan några som helst omsvep och krusiduller. Någon knorrade om att Leif Edling inte var med, bandet är ju hans skötebarn så att säga, men jag gladdes personligen åt att se Anders Iwers som ersättare eftersom jag inte sett honom live sedan 1995. De körde nästan hela skivan och bjöd dessutom på en nyskriven låt. Det var alltså så här jag behövde uppleva musiken för att helt uppskatta den, nu är självfallet vinylen beställd och jag väntar på att få tag i en inspelning av konserten så jag kan höra den igen. Hoppas verkligen de spelar här någonstans snart igen, gärna på The Tivoli eller KB.
Och Emperor då. Det de bjöd på var kanske de intensivaste minutrarna jag upplevt på festivalen. Å ena sidan såg de glada och trevliga ut hela högen, och verkade genuint tacksamma för att folk var där och tittade. Å andra sidan är skivan "In the nightside eclipse" som de framförde i sin helhet något av det mörkaste, ondaste och jävligaste som finns. Jag njöt av varje sekund av att få se denna unika spelning - det var Fausts första gig med bandet på 20 år. Ihsahn har uttryckt en rädsla för att bandet skulle bli en nostalgiakt om de gjorde en massa greatest hits-turnéer, därför blir det bara sex spelningar totalt för att hylla skivan och sedan är det in i obskyriteten igen med Emperor. Synd kanske någon tycker. Jag tycker det är starkt.
När de dessutom plockade fram Wrath of the tyrant som extranummer så kändes det som att en jävligt ond cirkel var sluten. Sweden Rock kommer med all sannolikhet inte att få uppleva en spelning av denna dignitet igen. Jag är lycklig över att ha närvarat.
Som alltid är Sweden Rock en perfekt organiserad festival, och detta året fick jag hjälp av en synnerligen tillmötesgående personal när jag skulle göra intervjun med Pete Trewavas. Inget knorr, inget stoj, bara en genuin vilja att hjälpa. En eloge till personalen i presstältet är således på sin plats. Tack för detta, vi ses nästa år! (Och då kan ju Avatarium få 90 minuter på Sweden Stage!)
Madam X. Vilket pajasband. De lät illa, såg illa ut och musiken som kanske var bra när man var liten var bara trams idag. Jag orkade sex låtar, sedan kom trumsolot. Då sprang jag. Jag fick inte höra min barndomsfavorit High in high school, jag antar att de körde den sist. Jag saknar den inte. Efter detta debacle begav jag mig runt på området för att dels snacka lite med gubbarna i FOGHAT som skulle ha signering, dels för att kolla in brottstycken av några band. Det var kul att träffa bandet (eller halva bandet åtminstone) och sedan fastnade jag vid DANGER DANGER i väntan på just FOGHAT. DD levererade som vanligt en bra, intensiv och glädjefylld spelning understundom fylld med flera små homager till KISS. Och sedan var det dags. 2004 levererade FOGHAT årets bästa spelning på Sweden Rock, deras första i Sverige någonsin. Sedan den dagen har jag hoppats på en återkomst, och jösses vilken återkomst. De hade bara 75 minuter till sitt förfogande men det sket de i och körde nästan tio minuter extra. De körde hela liveskivan från 1977 förutom den halvtråkiga Honey hush, och de petade även in några andra låtar från den långa karriären. Förra gången hade de med sig originalbasisten från tidigt 70-tal, Tony Stevens, men han var denna gång ersatt av det senare 70talets Foghatbasist Craig MacGregor som spelade på just liveskivan och flera andra skivor. Det var en stabil orkester må jag säga, Charlie Huhn som 2004 var ny i gamet och som hade stora skor att fylla efter Lonesome Daves bortgång har nu tagit en betydligt mer självklar plats i bandet och han sjunger dessutom som en gud. Starkt, roligt, bluesigt och svängigt. Som kontrast hör jag nu Y&T på stora scenen, många älskar dem men jag har aldrig riktigt fastnat utan tycker mest att det känns som lite småtråkig hårdrock. Fast vem fan skulle kunna spela efter FOGHAT och vara det minsta intressanta? Nu har jag bara SAGA och möjligen AVATARIUM kvar innan det är dags för sista bandet för mig i år. EMPEROR spelar 21.45-23, sedan skyndar jag mig ut så att jag är långt från festivalen innan VOLBEAT hinner spela en endaste ton. Alex
Så är det lördag och jag är tillbaka på Sweden Rock! Jag lyckades få ställa några frågor till ALICE COOPER på presskonferensen i förrgår, det var roligt. Den går att beskåda i sin helhet via youtubekanalen SwedenrockTv. Konserten var bra, han hade kanonljud och var nästan ovanligt energisk vilket var kul att se. Jag såg första timmen, jag visste att han skulle köra ett set med coverlåtar i slutet och dylika extravaganser (covers framförda av etablerade artister som har en låtskatt som är större än ett normalstort lands BNP) intresserar mig inte ett smack så jag njöt av House of fire, He's back och en sedvanligt nedkortad men fin Welcome to my nightmare.
Jag hann även kasta ett öga på ROB ZOMBIE som spelade innan Alice. Han och gitarristen John 5 var pigga på eftermiddagens presskonferens och även om jag inte är ett jättefin av musiken så bjöd han på en tight show pyntad av festivalens tveklöst snyggaste scen någonsin. Fem jättebilder på gamla Universalmonster täck hela scenen och var väldigt effektfullt.
Strax är det dags för barndomsidolerna i MADAM X, och sedan ska äntligen FOGHAT spela på svensk mark igen.
PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.
Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.
Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80 minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!
Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.
Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!
RIOT HORSE från Helsingborg öppnade festivalen starkt med ett jäkla sväng och en omistlig energi, bra jobbat Adde och gänget! Min förhoppning kring nästföljande band grusades dock en smula. JAKE E LEE's RED DRAGON CARTEL såg jag fram emot som attans då de kör en hel del låtar från Jakes förflutna, nämligen OZZY och BADLANDS. Tyvärr gick det inte så bra, gitarrproblemen överskuggade hela spelningen eftersom gitarren stundtals helt sonika lade av. Flera låtar fick startas om eller helt enkelt bara rinna ut i sanden.
Dessutom låter bandet bara snäppet bättre än kommunala musikskolan, inget ont om Jake men sångaren låtsades att han kunde sjunga som Ray Gillen men lyckades bara låta som om Ozzy skulle försöka samma sak. Trummisen fick nog sitt första trumset i förrgår, oavhängigt var namnet. Detta lär dock ha varit den enda chansen jag får att se Jake och jag bär med mig de trots allt habila versionerna av Shine on och High Wire som trevliga stunder iaf.
Jag kommer precis som tidigare år att befinna mig på Sweden Rock Festival i år, detta år under två dagar (torsdagen och lördagen). Jag har inte mindre än fem skärmar med mig och den som sitter hemma och önskar att den var på plats kan följa ett ständigt flöde av inlägg, bilder och trams på följande ställen:
Denna bloggen såklart
Twitter: @tolvis
Facebook (min privata): Alex Bergdahl
Facebook (biblioteket): Helsingborgs bibliotek
Instagram (min privata): @alex_bergdahl
Instagram (biblioteket): @hbgbibliotek
Jag taggar allt med #srf2014
Följ på, kommentera och var med. Helsingborgs bibliotek är mig veterligen det enda bibliotek som liverapporterar från festivalen, det tycker jag är lite roligt.
Vad ser jag mest fram emot? Tveklöst TRANSATLANTIC, EMPEROR och veckans fredagsskiva!
Kom gärna fram och hälsa om du är på plats! Försten som lägger sin hand på min vänstra axel och säger "Sporten i Kvällsposten, Mr X" blir bjuden på kaffe eller en pizzaslice.
Ikväll är det fanimej dags! På KB's scen får vi ikväll avnjuta ett temporärt återförenat DAN REED NETWORK som gör lite festivalspelningar i sommar efter en handfull testspelningar förra året. Jag såg dem senast på Strandbaden i Falsterbo i juli 1993, och även om jag älskat att se Dan Reed som soloartist sedan 2008 så är det i Network mitt hjärta finns.
Bandet går på scen vid 20, så vänligen skicka defibrillator till fem över.
En sån här solig och fin fredag får vi mentalt krypa ner i 80-talets skräckrockträsk och avnjuta en av de finaste och länge mest ovanliga skivorna. Texasbaserade RIPPER släppte 1986 en skiva kallad "...And the dead shall rise". Originaltryckningen gavs endast ut i ett fåtal ex och bara i en upplaga, sedan försvann bandet in i obskyriteten fram tills för några år sedan då skivan gavs ut på nytt på både cd och vinyl via det italienska bolaget Black Widow.
Det finns inget som jag inte älskar med denna skivan. De ser lite taffliga ut allihopa, de spelar lite halvtaffligt och låtarna är...you guessed it - halvtaffliga dem med. Ergo - mumma för måns.
Om någon dags släpps fjolårets praktverk "KISS - Den osminkade sanningen" av Carl Linnaeus i pocketbok. Jag skickade därför fem snabba frågor till honom.
Det är ett nytt omslag på pocketutgåvan, varför då?
För att det är roligt att snöa in på gamla bilder igen. Först ville jag att pocketomslaget bara skulle bestå av en helt ny sminkbild, men förlaget poängterade att omslaget till den första inbundna utgåvan är så inarbetad vid det här laget. Det vore synd att överge den bilden. De föreslog att behålla den gamla men även flika in en osminkad bild, så att tjejerna skulle rycka ett ex när de såg hur snygg Paul Stanley var utan smink på 80-talet. Jag hittade den här bilden i Neil Zlozowers arkiv, en outtake från omslagsplåtningen till den osminkade versionen av albumet "Creatures of the Night" från 1985. Eftersom jag belyser Kiss 80-tal mer än andra böcker tyckte jag att bilden passade bra. Gitarristen Bruce Kulick gick igång på detta nya omslag, så nu har både han och Gene Simmons varsitt exemplar i sin ägo. Och den nya braskande loggan i eld på omslaget ... Jag säger som Yngwie: "How can less be more? More is more!"
Är det några nyheter eller nytillkommen information i boken?
Eftersom jag gjorde djuplodande intervjuer med Peter Criss, Eric Singer och Paul Stanley efter att den första utgåvan kommit ut ville jag så klart inkludera dessa när jag nu uppdaterade boken. Jag har även hittat och inkluderat gamla intervjuer som spelades in på 70-talet men aldrig användes. Jag har grottat ned mig ännu mer i perioden runt konceptfloppen "The Elder". Och jag pratade med Snake i Skid Row förra året om den sista heliga gralen i Kiss-sammanhang: låten Do you Wanna touch me now som han skrev med Paul 1991 och spelades in, men som ingen utanför bandet hört, inte ens Snake. Nu har jag fått höra låten och beskriver den i detalj. Sedan att Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-Hellacopters, Entombed) skrev ett nytt förord var förstås en ära. Jag blev glatt överraskad över hur personligt han skrev om sitt förhållande till Kiss.
Sedan fjolårets boksläpp så har faktiskt den mytomspunna inspelningen från The Daisy 1973 läckt ut till samlare, hur ser du på det?
Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det skulle inte förvåna mig om även Do you Wanna touch me now blir allmän egendom inom en snar framtid. Eftersom jag själv inte är direkt insyltad i tradinghierarkin är det bara kul att så många som möjligt får ta del av outgivet material. Förhoppningsvis ser alla det historiska värdet i sådana här inspelningar.
Har du några signeringar, framträdanden, annat på gång? Sweden Rock kanske?
Ja, jag kommer att signera pocketen, som bara kostar en bråkdel av vad den inbundna gjorde, under Sweden Rock Festival. Antingen under torsdagen eller fredagen, men kolla efter uppdateringar på www.facebook.com/thekissbook
Min översättning av Paul Stanleys bok, Under stjärnan - Självbiografin, släpps i början av juni, och jag har gjort en lång intervju med honom, och även Ace Frehley, till juninumret av Sweden Rock Magazine. Även en omfattande Frehley's Comet-special i SRM kommer att bli verklighet inom en överskådlig framtid.
Jag har frågat förr och jag frågar igen - har du fler böcker i pipelinen?
Just nu har jag först och främst en lite knodd på åtta veckor att ta hand om, men visst lär det bli fler böcker i framtiden. Uppslag saknas inte, men mycket måste klaffa innan man verkligen kan ge sig hän ett nytt sådant här mastodontprojekt.
Tackar för det Carl, och alla som bor i eller nära Västra Götaland kan ju hålla den andra helgen i september obokad så får vi se om jag och Carl hittar på någonting där i trakterna då.
Tihi! Jag fick tillfälle att mailledes fråga FOGHAT's Roger Earl några frågor inför Sweden Rock Festival-giget om två veckor, jag orkar inte översätta utan litar helt till läsarens kunskaper i engelska språket.
Alex: It's been ten years, what are your expectations for this years show in Sweden?
Roger: I expect to have a great time! Last time was a blast. So much talent in one place, you can’t go wrong.
A: What do you recall from the last time you were here? Anything specific?
R: The festival was probably the best organized large festival I’ve played at. The sound system was fantastic. The fans were great. The folks working backstage were terrific. A great time was had by one and all!
A: With so many classic songs to choose from, how do you choose which songs to play live?
R: Each year we change three or four songs in the set before we go out and tour. We try to mix it up. And there are always fan favorites. We have a good time playing no matter what!
A: Is there any one song you like more/never get tired of playing?
R: I like them all but Slow Ride is always a gas to play! The fans love it and we love playing it.
A: The latest album "Last train home" was a true vitamin injection, but it's almost 4 years old now. Will there be more new music down the road?
R: Yes. We are in the middle of recording a new album now. We should have it finished for release in 2015. Some new tunes, some Blues tunes and it will “Rock”!
A: "Energized" celebrates it's 40th anniversary this year, any chance of you playing any of the more obscure songs from that one? (Here's hoping for Golden arrow!)
R: There’s always a chance? Like I said, we try to mix it up.
A: After having been in the music business for so many years, is there something you personally feel you haven't done yet that you would like to?
R: Let’s see. I play in a great Rock n’ Roll band. Charlie, Bryan and Mac (Craig) are great musicians and good friends (Happy drunks after the show too!) I’ve done 175 MPH in my Lamborghini Miura SV in 1976. I love my job. I’m gonna roll till I’m old and rock till I drop. If the good Lord’s willing and the creek don’t rise….NO.
A: Are you happy with Foghat as it stands today, or are there venues still to explore with the band? R: I would love to play in Europe more often. Maybe Sweden Rock every year??
A: Do you have a message for the swedish fans?
R: To all the Swedish Rock n’ Rollers, You guys fuckin’ ROCK! Real friendly too!
Jag och Martin kollade in UZALA och SABBATH ASSEMBLY igår i en underlig lokal belägen i ett av Helsingborgs industriområden. Det var en nästan lite nostalgisk upplevelse att befinna sig bland eldsjälar igen, det var sannerligen ett hemkokt arrangemang och uppslutningen var väl inte den största jag varit med om. Still, trevligt folk, trevliga band och en behaglig kväll som avslutades med fullmåne.
Uzala gick på vid halvniosnåret, deras långa låtar bestående av tvättäkta doom komplett med en nästan sorgligt vädjande sång var väldigt starkt. Trummisen var dessutom ett monster, såpass att jag och Martin var svettiga i nacken efteråt båda två efter att ha stått...stilla? Det krävs mycket av en trummis att kunna hålla trumspelet både i takt och dessutom intressant när låtarna går såpass sakta, och han gjorde det sannerligen med den äran. Tyvärr uppfattade jag bara en låttitel, Dark days, men den som gjorde absolut mest intryck på mig var en av de sista låtarna. En lugn och ödesmättad rackare som kröp in under skinnet på mig.
Uzala
Nästa akt hade jag hört desto mer av innan och det var Sabbath Assembly jag hade förväntningar på. Tyvärr infriades de inte helt. Musiken är verkligen underbar, komplett med både chimes och violin, men framträdandet led av för mycket ljudproblem. Balansen var helt ute och cyklade vilket till viss del förstörde dynamiken och stämningen de försökte bygga med musiken. Trummisen var dessutom inte alls lika bra live som på skiva, och efter monsterliraren i Uzala så kändes han lite mer som någon som bara kommit till kommunala musikskolans grundkurs, lektion två. Låtarna är dock ruggigt bra, Lucifer var magisk och en av de sista låtarna som jag inte uppfattade namnet på var lätt kvällens bästa enskilda låt. Hade jag haft kontanter på mig (varför jag nu skulle haft det) så hade jag definitivt köpt några skivor, de hade med sig ett förvånansvärt stort mechandisestall men kan omöjligen ha blivit miljonärer på detta igår.
Sabbath Assembly
Vi hade som sagt en trevlig kväll, Martin och jag, och vi får väl se huruvida vi hamnar i KKSB's lokaler igen. De hade ju både Familjegeni och Tjuv & Polis i hyllorna så det känns inte alls avlägset. Se till att boka BASTARD GRAVE så kommer åtmisntone jag igen!
Ikväll hittar ni oss på KKSB's arrangemang på Östra Sandgatan 9 - SABBATH ASSEMBLY och UZULA spelar för ynka 60 kronor. Sabbath Assembly är stenhårt, kolla länken nedan och försök komma på en anledning att stanna hemma!
Efter fredagens urladdning på The Tivoli är det med glädje jag presenterar SKINTRADEs nya video Hardcore MF heartattack! De fick en knapp timme på sig i fredags och körde mestadels nytt - ett helt rätt grepp eftersom den senaste plattan "Refueled" är den bästa de gjort.
Allvarligt talat - jag skrattade mig harmynt av detta. Jag är inget stort fan av hårdrocken som denna låt parodierar, jag tycker snarare att den lätt blir en parodi på sig själv, men jag hoppas av hela mitt hjärta att RÅLAND AND THE HIGH HATZ släpper en hel skiva. Jag lovar att köpa vinylen, cd'n och kassetten.
Nu har programmet för årets Copenhellfestival släppts, det är ett gediget program och speciellt onsdagen blir för min del en väldigt trevlig tripp down memory lane. ANTHRAX följt av IRON MAIDEN är som 1990 all over again. Jag fick förvisso inte sett den turnén, men det blir ju nästan samma att se dem tillsammans nu. Ser nu bara Anthrax till att köra lite fräcka grejer från "Persistence of time" och Maiden petar in Tailgunner, 22 Acacia Avenue eller något sådant så ska jag dansa/pausa hela natten lång.
Se hela programmet och köp biljetter på COPENHELL!
Eller inte riktigt, men för några dagar sedan läckte det ut en nygammal låt med allas vår favoritexcentriker VINNIE VINCENT. Låten är inspelad i början av 90talet med Robert Fleischmann på sång och Andre LaBelle på trummor, precis som spåren som kom på Ep'n 1996. Det finns fler låtar ute från denna session som egentligen var tänkt att komma på en fullängdarcd kallad "Guitarmageddon", när detta projektet skrotades skulle låten istället ha hamnat i Vinnies "Archive"-box som aldrig heller såg dagens ljus.
Jag älskar demos och outgivna låtar från förr. Så även nu. Det är ingen märkvärdig låt, ingen Boyz are gonna rock eller Euphoria, men det är en trevlig stänkare och jävlar i min lilla låda vad han shreddar loss i solot. Det går fort, det är hänsynslöst och helt utan nyanser eller melodi. Just the way I love it.
Och bara för att balansera oss lite, nedan finner ni den i särklass bästa outgivna KISS-relaterade låten genom alla tider. Det är självfallet Vinnie Vincent som skrivit även denna. Ett litet rykte gör även gällande att Paul Stanley ska ha sjungit in låten. Om han verkligen gjort det, och då med sin tidiga 80talsröst (tänk Nowhere to run eller I'm a legend tonight) så skulle jag betala i princip vilket pris som helst för att få höra den. Jag är beredd att skuldsätta mig för det. Fast borde jag verkligen skriva detta på svenska då? Det begränsar ju möjligheten för att en eventuell ägare av dylik skatt kommer att bli le nouveau riche i sitt kvarter. Kanske lika bra det.
In i det sista visste jag inte vad jag skulle köra som fredagsskiva, jag har mest lyssnat på David Bowie i veckan och idag är det Samantha Fox-dag på facebook. Ingendera hör riktigt hemma här. Därför blir fredagens skiva helt sonika SONIQ CIRCUS skiva "Reflections in the hourglass" eftersom jag ska se dem imorgon på Progressive Circus-giget här i Helsingborg.
Det verkar som att den infekterade striden mellan QUEENSRYCHEsångaren Geoff Tate och de andra medlemmarna har resulterat i något slags avslut. Gitarristen Michael Wilton uttalade sig för några dagar sedan om att de nått "an amicable settlement" men sade inte mer, och i förrgår förändrades Geoff Tates hemsida. Numera säljer han inget gammalt QR-material, han kallar inte bandet för Queensrÿche utan istället står det på hans header "Geoff Tate - The voice of Queensrÿche". Dessutom länkar han direkt från hemsidan till "Queensrÿche without Geoff Tate" vilket tar en direkt till QR med Todd La Torre på sång.
Idag hade hemsidan uppdaterats ytterligare en gång, och av allt detta att döma verkar det som att Geoff förlorat fighten. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Queensryche.com tillfaller bandet, men samtidigt verkar det av turnélistan att döma som att han får spela färdigt sin vårturné under namnet "Queensrÿche featuring Geoff Tate".
Det är en sorglig jävla soppa detta, och jag hoppas den tar slut här och att alla parter kan gå vidare. Visst tycker jag att Tate betett sig illa som fan gentemot sina medlemmar, men alla gånger jag träffat honom har han varit vänlig, rolig och tillmötesgående. Skulle jag gå och se honom om han spelade i närheten? Absolut, rösten är en blek skugga av sitt forna jag men jag hyser inget personligt agg mot honom utan sörjer mest att det blev som det blev.
Queensrÿche med Todd är ett bra band det också, konserten i Malmö i höstas var magisk då jag fick höra massor av gamla favoritlåtar som jag aldrig trodde att jag skulle få höra. Däremot tycker jag det är synd att de kör under namnet Queensrÿche även där, RISING WEST som de kallade sig initialt hade varit bättre. Att båda parter hade släppt det som en gång var den fantastiska enheten Queensrÿche hade varit mest rättvist mot dem själva, och mot fansen. Men som sagt - jag hoppas att fejden är slut, att de fyra före detta vännerna kan andas ut och gå vidare i sina liv. Kanske kan de någon gång på ålderns höst ta varandra i hand igen och se tillbaka på ett gäng skivor som tog världen med storm under dryga tio år, och glädjas åt och vara stolta över dessa. Det önskar jag för dem. Och jag önskar dem alla allt gott. Oavsett vad framtiden bjuder.
Det finns dagar då inspirationen är noll och intet. Idag är en sådan dag. Då tar man fram den bästa IRON MAIDEN-konserten som spelats på svensk mark och vips blir man lite glad igen.
På lördag är det äntligen dags för PROGRESSIVE CIRCUS i Helsingborg. De lade ut schemat för dagen på sin facebooksida, och tiderna ses nedan (de är högst preliminära). Det jag ser mest fram emot är Dan Bornemarks föreläsning om GENTLE GIANT-grejerna och LALLE LARSSON-giget. Det andra blir dock säkert trevligt det med. 15:00 Doors open 15:30 Peter Wildoer drum clinic 16:30 Dan Bornemark: For the love of Gentle Giant 17:15 Jonas Jonassons Huvudwerk 18:20 Vulkan 19:30 Soniq Circus 20:50 Lalle Larsson Electric Trio 22:20 A.C.T 00:00 After party in 7/8 /Alex
Idag är det som bekant CuttingThursday varför kommunalarbetarna tillåts gå hem tidigt och sedan stanna hemma i flera dagar. Därför håller jag på den nya traditionen att skicka upp veckans fredagsskiva redan idag. Vi får naturligtvis hålla oss till temat för veckan, varför jag ber att få göra en kort recap.
Långfredagen den 18/4 firar vi naturligtvis till åminnelse av Melissa Joan Harts födelsedag. Hon fyller imorgon 38 år och detta måste således uppmärksammas på ett för många inte alls ofördelaktigt sätt. Hennes främsta rollprestation är enligt mig Clarissa i tv-serien Clarissa Explains It All, men för gängse patrull är det självfallet Sabrina The Teenage Witch som oftast åsyftas när man pratar om hennes karriär på parmiddagar eller i samband med Postkodmiljonären.
Därför är det med illa dold förtjusning jag bjuder på fredagens skiva, hennes dag till ära.
Tack vare en bekant här i stan fick jag möjlighet att kolla in ett förhandsex. på den kommande dokumentären om ALICE COOPER. Namnet på dokumentären är bedrövligt, "Super Duper Alice Cooper", men i övrigt blev jag positivt överraskad. Jag är av naturen ofta skeptisk till dokumentärer eftersom jag nästan uteslutande mest är intresserad av musik, att titta på gaggande herrar som minns den gången de var bra är inget som längre tilltalar mig. Kanske för att det finns så oerhört mycket sådant. Somliga dokumentärer från senare tid sticker dock ut en smula, jag tyckte mycket om DEEP PURPLE med "Phoenix Rising" som behandlade deras ödesdigra turné 1975-76. But I am digesting.
WARNING: SPOILERS BELOW
"Super Duper Alice Cooper" tar ett nytt grepp vad gäller berättande om Alice. Den handlar nämligen inte speciellt mycket om gruppen sedermera artisten bakom namnet utan om hur karaktären Alice formats och getts liv. Visst, den börjar från början och Alice och den forne basisten Dennis Dunaway berättar vidlyftigt om de första åren, men det ligger hela tiden en annan "air" över berättandet. Och så fort originalgruppen upplöses går berättandet in i en andra andning. Lite tråkigt och underligt är att originalmedlemmen Michael Bruce inte får komma till tals, ja han omnämns faktiskt inte ens med namn en enda gång i hela dokumentären. På samma spår får skivan "Billion $ Babies" inte heller någon uppmärksamhet, precis som i den fina "Old School"-boxen för några år sedan. Jag dristar mig till att anta att det ligger någon form av BLACK SABBATH/Bill Ward-liknande konflikt bakom, men det vet jag inget om. Tråkigt för fansen är det oavsett vilket.
Visuellt är dokumentären fantastisk. De har hittat riktiga originalelement till gamla liveinspelningar och tv-framträdanden, klippen från Hollywood Bowl 1972 är så fina att man nästan undrar huruvida det kommer något släpp med bara den konserten vilket hade föranlett ett behov av syrgas i nio veckor för min del. Det är en estetisk fest man avnjuter, väl hopklippt och genomförd. Dock finns det självklart inte en enda hel låt i hela dokumentären, vilket jag som alltid tycker är bedrövligt. Jag förstår att det inte är det som är syftet, jag förstår varför det inte finns någon, men jag tycker likväl att det är bedrövligt.
Summa summarum är det en fin dokumentär. Den slutar tvärt 1986 strax efter att Alice återvänt till livescenen, och man kan diskutera det fram och tillbaka om man vill men jag tror personligen att det är så här: Efter 1986 slutade karaktären Alice utvecklas på samma sätt som tidigare. Alice började tidigare än några andra band förlita sig på sin forntid. Ett undantag är naturligtvis låten Poison och skivan "Trash", men förutom denna plötsliga uppskjutsning till medelsvenssonpopularitetens höjder så har Alice haft och behållit en hygglig fanbas på teaterstorleksnivå sedan återkomsten 1986, och därför anses kanske inte karaktärsutvecklingen vara lika intressant. Visst har han spexat till det med en slags Showman-Alice och så vidare, men grunden har ändå legat i att han varit en "nostalgia-act". Jag tycker inte synd om honom för det, jag tycker att turnéer likt "Brutal Planet"-turnén 2000/01 är bland det häftigaste jag sett och så vidare, men jag tror det är i detta vi finner anledningen till att dokumentären slutar så tvärt. Jag kan ha fel.
Om man söker fram dokumentären på Ginza för förbokning så står det att det ska vara en extraskiva med Montreal 1972 med i paketet. Vad är det?, undrar jag. Jag vet att det finns oklippt material från ett tv-program inspelat i just Montreal 1972, men skulle de verkligen släppa detta officiellt? Jag hoppas det.
Imorgon (fredag) är jag ledig och istället för att schemalägga inlägget så skickar jag ut det direkt. Why? Because I can.
Imorgon är det dags för Rock And Roll Hall Of Fame-debaclet och kanske kan sedan allt skit kring detta elände lägga sig. Jag bortser numera helt från KISS eftersom de sannerligen inte kunnat ta detta med värdighet utan betett sig som barnrumpor allihop. "Vi gör det för fansen" sägs det, men jag vågar påstå att när de envist kastar skit på varandra i pressen är det sannerligen inget som fansen vill höra eller se. Mina två förhoppningar för galan består därför i följande:
1. Att NIRVANA-tributen med Dave, Pat, Krist och Joan Jett blir något så när värdig.
2. Att All-Starbandet som ACE FREHLEY ska medverka i blir något så när värdigt.
Gamla gubbar som beter sig som...gamla gubbar. Usch, jag blir bara mer trött ju mer jag tänker på det. Ett svagt ögonblick övervägde jag faktiskt att åka över. Jag är glad att jag sparade pengarna.
Fredags(torsdags?)skivan blir något helt annat. Fantastiska Wolfgangs Vault, som förser oss med konsertinspelningar från förr både vad gäller ljud och video, lade under december månad ut ALICE COOPER live i Passaic 1981. Denna hade cirkulerat som en "rare trade"-dvd tidigare, endast ett fåtal hade sett den och den var dessutom "vattenmärkt" med en stor textblaffa i mitten av rutan. Still, det var och är den enda kända tv-filmade konserten från "Special Forces"-turnén 1981/82 och beggars can't be choosers. När Wolfgang lade ut den så var kvalitén en smula bättre och vattenstämpeln var borta, jag betalade därför nyligen för ett årsabonnemang (typ 250 spänn) och har nu full tillgång till alla videos och audios där, streamat i toppkvalitet. Det finns oerhört mycket guld där, vi får väl se vad jag hinner titta och lyssna på.
Anyway, med detta i minne drar jag mig till minnes Metaltown 2004 och Alice Coopers headlinegig. Han körde nämligen en fullständigt unik låt just på den turnén i och med Who do we think we are från just "Special Forces". Jag hade fanimej egen publik under den låten. Så mycket luftgitarr har jag aldrig spelat före eller efter. Det finns tyvärr ingen film från giget men en trevlig yngling spelade in komfärten på sin minidisc, varför vi åtminstone kan njuta av ljudet från detta unika evenemang. Det är den enda gången han spelat en låt från den skivan i Sverige. Någonsin. Njut av länken! Och lyssna sen på skivan. För den är fenomenal. Speciellt titelspåret och You look good in rags.
När jag nåddes av meddelandet att ACE FREHLEY släpper en ny skiva blev jag glatt överraskad. Detta kittlar mig oerhört eftersom jag tycker väldigt mycket om den gamle lodisen. De få skivor han släppt sedan hans första avhopp från KISS är skivor jag har olika relationer till, men gemensamt är att jag tycker om dem allihop. Från 1987 års "Frehley's Comet" till den senaste "Anomaly" (2009) har Ace aldrig gjort mig besviken vad gäller musiken. Nog hade jag önskat att han haft en högre arbetsmoral och kanske varit lättare att jobba med, det Kiss som sjöng svanesången 2001 med Ace och Eric Singer är den tveklöst sista riktigt bra (läs: intressanta) inkarnationen av spektaklet i mina ögon. Men som med alla andra missbrukare i världen så är Ace lynnig, opålitlig och självisk som bara den. Tyvärr.
När jag stod i London 2008 och avnjöt hans återkomst till den Europeiska konsertscenen så var det som att en cirkel slöts, det var då 20 år sedan hans tidigare Londonkonsert och hans totalt tredje solokonsert på Europeisk mark någonsin. Min förhoppning inför den nya skivan är dock ingen Europaturné utan snarare att han gör lite ströspelningar i eller runt New York, jag har aldrig fått se honom på hemmaplan och en Acekonsert på Manhattan skulle definitivt generera en resa för min del.
Vi firar fredagen med skivan som fyller 25 år. 2 young to die har varit en av mina favvelåtar sedan skivan släpptes, och det har inte gett med sig ännu.
Jag läste en väldigt rolig krönika signerad Stefan Lindqvist i Helsingborgs Dagblad igår. Krönikan handlade om WINGER, och rubriken lyder: "Bandet som Beavis & Butthead dödade". Det var rolig läsning, jag lägger inget direkt värde i Wingers vara eller icke vara eftersom jag aldrig brytt mig om dem förutom av två anledningar:
1. Kip Winger var med i ALICE COOPERs band i mitten av 80-talet
2. Winger var förband till KISS 1990 varför man ser Kiss storslagna Hot In The Shade-show bakom Wingers förbandsrigg på de existerande videoklippen.
Jag är fullt medveten om att Winger innehåller musiker av rang, jag har avnjutit Reb Beachs gitarrspel när han spelade med Alice Cooper i Norje 1998 och på det hela taget har jag absolut inget emot bandet. Jag har dock en betydligt större personlig relation till Beavis & Butthead, och man får säga vad man vill om tecknad film, trams och "T.P. for my bunghole" men samtidigt som de möjligen avrättade Wingers karriär så höll de fanan högt för hårdrock i allmänhet vilket naturligtvis måste ses som glädjande. Korta snuttar av dessa dårars luftgitarrnynnande till BLACK SABBATHs Iron man eller Electric funeral tillsammans med deras outtröttliga skrattande åt allt och alla som var att betrakta som "wuss" är kanske inget jag skrattar högt åt idag (jo det är det visst, Alex not.), men jag gjorde det då och kan fortfarande minnas hur citat från serien frammanade en för mig helt ny personlig vokabulär.
