Massiv invasion

Efter en insats som lämnade min hjärna en smula mosig kunde jag sätta ner en försvarbar mängd metal på avdelningen igår eftermiddag.

Efter en grundlig genomgång av Marc21 formatet kunde jag äntligen ta mig an den hög skivor som jag med stigande frustration inte har kunnat lägga in förrän i går. Det var längesedan jag kände mig så nöjd med en arbetsdag som jag gjorde igår *skratt*.

Decapitateds avtryck på den globala deathmetalscenen torde vara ganska oomtvistat. Efter den tragiska olycka som krävde trummisen Viteks liv får vi se om det kan komma något mer från detta fantastiska band. Nihility blev gruppens andra släpp och den supertekniska metal som bandet gjorde till sitt signum får fullt utrymme på denna platta. Viteks lir ger mig som vanligt gåshus och det är så orättvist att en sådan makalös musiker och människa slits bort från livet vid 23 års ålder.

Tvärt hopp till danska sönerna Volbeats Metal 'n' roll. Det här är riktigt kul musik att lyssna på! En given partyplatta, med glimten i ögat utan att för den skull bli oseriös. Michael Poulsen har en grym röst dessutom!

Vi håller oss kvar i Danmark och röjer loss till Hatesphere. 2-taktsmatarthrash hör till mina favoritgenrer och det är Hatesphere riktigt bra på. Serpent Smiles and killer eyes är sista plattan med Jacob Bredahl på sång, vilket är synd eftersom han verkligen visar var skåpet ska stå.

Man må tycka vad man vill om Phil Anselmo som person - som sångare visar han att gnistan finns kvar på Downs senaste släpp Over the under. Tung, skitig, svängig metal som alltsom oftast befinner sig i spelaren därhemma.

Detta var endast ett par exempel på nya plattor på Helsingborgs Stadsbibliotek.

Lite nytt

Så - äntligen fick jag ner lite skivor till avdelningen.

Ibland kan det vara vanskligt att skaffa skivor till bibliotek, framför allt om man är tvungen att skriva katalogposterna själv. Eftersom vi bytte system här i Helsingborg för ett tag sedan gäller inte de gamla reglerna, utan man måste lära sig att skriva posterna i det sk marc-21 formatet vilket jag äntligen skall få lära mig imorgon - och då kommer det att rassla till på metalavdelningen: 10 nya plattor kommer då att finnas till utlån och det känns ju bra. Fast några plattor fick jag ner redan idag, tack vare att de fanns på andra bibliotek - däribland High on Fires domedagskross till skiva Death is this communion.

Metal - the definitive guide

Vi har alla stött på dem - feta uppslagsverk fyllda med metalband, med en genomsnittslig längd av 7 cm per band. Garry Sharpe-Youngs Metal - the definitive guide hör tack och lov inte till denna kategori. Istället får läsaren en distosande tegelsten på närmre 500 sidor, där författaren istället för att försöka klämma in så många band som möjligt har valt ut ca 300 band och skrivit längre stycken om dessa.

Är det den definitiva guiden då? Utan att förhäva mig vågar jag nog påstå att den kommer bra nära. Bara en snabbtitt i innehållsförteckningen ger vid handen att Sharpe-Young nog kan sin metal - ett helt kapitel bara åt norsk blackmetal, likadant vad gäller thrashmetallen i England, och svensk metall får även den ett rätt hyfsat långt stycke i verket.

Att detta inte är en bok bara för insnöade metalheads, märks i att genrens upphovsband som Sabbath, Maiden, Motörhead m. fl. får rejält med inläggsutrymme. Som kaka till kaffet får man även en vid tillfället för publiceringen diskografi över samtliga band i boken. Verkligen inte illa alls.

Här, här och här kan man läsa vad andra recensenter har tyckt om boken.

Wackenuppdatering

Mörkersönerna i Watain kommer till Wacken! Se där ett band som det har kliat i mig att se sedan jag hörde utmärkta Sworn to the Dark. Nu kan man ju nästan ursäkta Wackenbokarna att de tar dit schlagerposörerna i Lordi.

Metallbibliotekarien tillbaks

Metallbibliotekarien är tillbaks vid sitt relativt välstädade skrivbord - efter en jul fylld av Guitar Hero III och en myckenhet av käk kan det vara skönt att se fram emot 2008, året som kompisen Henke har utnämnt till The year of Wacken.

Visserligen har jag svårt att tänka mig att något kommer att knycka förstaplatsen för den fetaste festivalen i Europa på upplevelselistan över 2008 - men det är ju ett tag tills dess - och innan jag beger mig till Tyskland ska det ju bloggas, och bedrivas verksamhet i den tyngre skolan på Helsingborgs stadsbibliotek där hårdrockssektionen på skivavdelningen kommer att få en ganska ordentlig injektion.

Här är ett litet smakprov på vad som kommer att finnas på hyllan:

Raintime från Italien var ett band som jag aldrig hade hört talas om innan jag läste Lennart Selanders recension av plattan Flies and lies på Werock . Visserligen gav Lennart denna platta högsta betyg vilket den inte får i min bok, men fans av meliodiös metal med sköna gitarrsolon kommer att gilla denna plattan.

Tvära kast till legendariska High on Fire och dess juggernaut till metalkross till skiva - Death is this communion, en skiva som hamnade högt upp på många årsbästalistor. Där Raintime ibland bjuder på hastigt spel ligger High on Fires lir mer i den långsamma fetetunga skolan. Skivan maler långsamt ner det mesta i sin väg och diggare av mollspel kommer att ha en given favorit här.

Hardcore Superstar - kanonkul live - hyfsade på platta. För lite 2-takt för att helt passa mig, men för uppskattare av bredbent hårdrock är Dreamin' in a casket ett guldkorn. Det svänger som fan.

Vilket det inte gör om Gorgoroth om det nu var någon som trodde det - och ärligt talat så förväntar man ju sig inte hejsanmetal från ett band som har tagit sitt namn från ett ställe i Mordor och vars främsta inspirationskälla är satan själv. En idiotmörk blackmetalplatta helt enkelt.

Metallbibliotekarien tar nu semester även under mellandagarna - se där en sak man inte har upplevt sedan man slutade plugga. Samtidigt vill jag tacka alla som har varit inne och läst och kommenterat - som skribent uppskattar man alltid feedback från sina läsare. 2007 var ett bra år - förhoppningsvis kommer 2008 att bli minst lika fyllt av blytung metal - på Helsingborgs bibliotek kommer jag fortsättningsvis att hålla koll på skivorna i den mer extrema avdelningen, som kommer att få en rejäl injektion i form av en hel drös svinigt bra musik - eller vad sägs om Gorgoroth, Down och Primordial plus en hel del annat?

Gott slut!

Top 10 konserter 2007

På inrådan från och inspirerad av bloggkollega BiblioteKarin kommer här en lista över de 10 bästa konserterna enligt mig år 2007 - året som i backspegeln verkligen blev ett matigt år vad gäller feta konsertupplevelser.

1. Soilwork på KulturBolaget Malmö 27/10

Även om jag inte tycker särskilt mycket om helsingborgssönernas senaste släpp Sworn to a great divide kan ingen förneka att Soilwork är ett av Sveriges bästa liveband. Som headlinare av Eastpac Antidote Tour demonsterade bandet en ferocitet i framförandet av sina låtar som jag inte sett maken till detta året. Och det efter att tyska Caliban i det närmaste dödat publiken! Björn "Speed" Strid är en fruktansvärt kompetent frontman och med sin med åren bara än mer njutbara stämma lyfter han till publikens glädje sitt Soilwork till en ruggigt hög nivå.

2. In Flames på Mejeriet Lund 30/3

Jaha, varför ligger inte In Flames på första plats? Därför att denna konsert i stort sett var pengar på banken att den skulle bli fantastisk - för finns det något band som dyrkas (med rätta) så fanatiskt av sina fans som IF? Icke desto mindre visade göteborgsgruppen precis varför den har kommit att bli Sveriges största metalgrupp - den kan lira byxorna av de flesta helt enkelt! Detta i kombination med riktigt starka låtar gör att bandets spelning på Mejeriet blev rena lovsången, och ett vansinnigt lyckorus för min egen del.

3. Behemoth på The Rock Köpenhamn 11/10

Om polska dödsskvadronen hade lyckats genomföra sin konsert utan tekniskt strul hade Nergal och hans mannar legat på plats 1 på listan - för när bandet kommer igång är det så in i helvetes bra att man baxnar. Äntligen ett band som låter precis så totalt onda som dess skivor ger prov på. Och gosse det här bandet har låtar att vräka ut över publiken! Och som de gör det sen - det är tajt, hårt och så mycket pure fucking metal som gör att publiken lämnar The Rock totalt utmattad.


4. Dark Tranquillity på KulturBolaget Malmö 8/9

Dark Tranquillity på en fullsatt klubb - se där en önskedröm som slog in, för så trångt det var på KB det var den kvällen. Stanne med manskap hade publiken i sin hand från första till sista låt. Stanne besvärjer mig med sin röst som är en av de fetaste i metalsverige och bandet slänger ut guldkorn på guldkorn till oss som står i publiken. Intimiteten på KB gör att alla i lokalen sveps in i en sjudande gryta till brädden fylld av potent göteborgsdöds.





5. Testament på Mölleplatsen Malmö 20/8

Mannen med thrashens mest välbevarade röst, Chuck Billy, gjorde att jag och polaren Henke stod och log som två tokiga en måndag i Malmö i augusti. Testament har aldrig blivit lika stora som vissa av sina thrashbröder rent försäljningsmässigt, men Testament har en låtskatt som knäcker de flesta. Trots att det gått nästan 4 månader sedan konserten minns jag fortfarande hur jag fick tokspel av glädje till "D.N.R.", "Into the pit" och "The Preacher". Nostalgi - till en viss del javisst, men det går inte att avfärda Testament bara sådär, precis som spelningen i Malmö visade.

6. Heaven and Hell på Sweden Rock Festival 8/7

Black Sabbath mark II med Dio på sång, en ljummen sommarkväll i Blekinge. Sämre förutsättningar kan man ju ha, eller hur? De något patinerade metalhjältarna gjorde i alla fall inte mig besviken, för även om det numera inte headbangas lika friskt som på 70-talet har bandet en tillräckligt imponerande setlist att indränka publiken i, och detta trots att de "bara" körde låtar från plattorna på vilka Dio körde sång på. Gosse så bra det var! "I" , "Children of the sea" och en minst sagt matig version av "Heaven and Hell" på ca 20 minuter gjorde att jag tyckte att det här kan ingen annan headliner på festivalen knäcka - vilket de inte heller gjorde.

7. Hardcore Superstar på Sweden Rock Festival 9/7

Göteborgarnas musik tillhör inte min favoritmusik - men ivrigt påhejad av broder Jörgen fann jag mig mäkta förvånad över hur fruktansvärt bra bandets konsert på den största scenen var. Här är det underhållning för hela slanten, och bandet såg så fruktansvärt glada ut på scen vilket verkligen smittade av sig på publiken.

8. The Haunted på Kultur Bolaget Malmö 9/3

Peter Dolvings återkomst till The Hauted hälsades med rätta av höjda horn - mannens prestation kvällen i fråga lämnade få i tvivel om att mannen har en kraft i sitt uppträdande som möjligtvis kan matchas av ett kärnkraftverk. Så varför hamnar inte The Haunted högre upp? Kanske är det för att Jensen ibland ser en smula uttråkad ut, eller att de nya låtarna inte riktigt funkar, för det lyfter först riktigt rejält då bandet matar på med grejer pre-The Dead Eye, men då jävlar i det lyfter nästan taket.

9. Entombed på The Tivoli Helsingborg 28/9

När vi pratar deathmetal - då kan det knappast bli mer klassiskt än Entombed - och att det här bandet fortfarande har relevans visar både bandets senaste platta och den konsert jag betittade på Helsingborgs bästa konsertställe. LG är precis så skön jag har föreställt mig när han låter sin ölindränkta stämma flöda ut över publiken. Strunt samma att bandet är en kvartett numera, det låter tajt, fett och Entombed.



10. Faithful Darkness på Helsingborgsfestivalen 27/7

Att klockan bara var 3 på eftermiddagen glömde jag helt - så bra var Faithful Darkness!

The Black Crusade

5 band på en kväll - kan tyckas mycket, men funkade förvånansvärt smidigt när Machine Head med kompisar drog in på KB-hallen i Köpenhamn igår.

KB-hallen, som jag och polarna Mats och Henrik transporterades till på buss nummer 15, är just en idrottshall som i början av kvällen känns aningen kylig, men i slutet på kvällen då Shadows Fall, Arch Enemy, Dragonforce, Trivium och Machine Head drabbat publiken luktar en blandning av svett, öl och cigarettrök.

När det är så pass många band som 5 stycken som ska riva av konserter ger det två saker - man vet att man inte kommer att gilla alla banden och det blir tvunget till ganska korta set för varje band.

Amerikanska Shadows Fall inleder kvällen med sin ganska standardiserade amerikanska metal. Detta är ett band som jag mer har hört talas om än hört. Är man regelbunden läsare av trumtidningar så har man nog lagt märke till att SF's trummis Jason Bittners namn dyker upp en del. Visserligen är han en skicklig trummis, men jag tycker att han inte riktigt kommer till sin rätt i Shadows Fall. Det är lite talande när man tycker att det som imponerar mest med Shadows Falls konsert är sångaren Brian Fairs längd på sina dreads, som nästan har samma längd som Close-Ups Robban Becirovic.

Desto mer imponerar nästa band på scenen - Arch Enemy. För mig är det en gåta att bandet går på innan Dragonforce och att bandet endast spelar i cirka 30 minuter! Nä, bandet hade lätt kunnat hålla på längre - för det som levereras från scenen är metal så precis, så tajt och så brutal som (nästan) bara Arch Enemy kan. Inledande "Blood on your hands" från senaste släppet Rise of the tyrant låter förbryllande bra. Att Arch Enemy är ett ruggigt samspelt band med en hel drös skickliga musiker får vi bevis på gång på gång under bandets konsert. Bröderna Amott har en i det närmaste telepatisk kontakt på scen och alla gitarrgrejerna sitter som en keps. Trummisen Daniel Erlandsson är klockren han med och han bildar med Sharlee D'Angelo på bas en grund gjuten i betong. Men det är såklart Angela Gossow som är bandets stjärna. Hur i helvete kan en sådan röst rymmas i en sådan förhållandevis spröd kropp? Det första ordlösa vrålet från den tyskfödda vokalissan får hela min kropp att knottras. Bandet river i rask takt av "Ravenous", "Nemesis", "We will (fucking) rise", och "My apocalypse" - och sedan är det slut. Jag hade önskat att gruppen körde fler låtar från senaste plattan, gärna titellåten, men det enda som drar ner betyget på konserten är just längden.

När Arch Enemys set var för kort är det omvända förhållanden när gitarronanisternas flaggskepp Dragonforce går på - hur i hela världen kan ett band så uppfyllt av sin egen förträfflighet uthärdas? Inte av mig i alla fall - det är helt irrelevant att bandets extrempowermetal spelas av aldrig så flinka fingrar och det matas 2-takt i oändlighet - Dragonforce blir ganska fort totalt outhärdliga med sin självgodhet. Ja vi vet att ni kan spela fort på era gitarrer, ja vi vet att ni har en låt med på Guitar Hero III som ingen jävel kan spela på den högsta nivån - men det räcker inte. Har man dessutom en sångare som är en bonafide posör från helvetet blir det för mycket. Droppen blir ändå när vi ser att bandet dricker fucking Corona med sugrör på scen! För helvete, ni kan väl ändå låtsas vara metal och dricka öl och inte nån sorts saft på scen?! Så, nu har jag ödslat tillräckligt med ord på Dragonforce - för nästa band är en betydligt trevligare upplevelse.

Trivium har fått både spott och beröm - men bandet är riktigt bra ikväll. Visserligen tyckte jag att bandet lät tajtare på Roskilde 2006, men det kanske bara är ljudet, vad vet jag. Matt Heafy med sällskap av Corey Beaulieu på gitarr och sång, Paolo Gregoletto på bas och krafthuset Travis Smith bakom kvällens största trumset ger intryck av att de har riktigt roligt - och det smittar av sig på publiken som nu har kommit igång ordentligt. Matt Heafy sköter numera förutom sina gitarrplikter numera den rena sången - growlandet överlåter han till polare Corey. Detta är något jag tycker funkar aldeles utmärkt. Det gör också att Heafy inte blir så låst vid sin mick, vilket han utnyttjar för att springa runt och jobba igång publiken. Tragiskt nog har jag bara en av gruppens plattor - Ascendancy - så jag känner inte igen alla låtar. Bandet river dock av "Rain" som går i ett helvetes tempo, "Pull harder on the strings of your martyr" från denna platta. Dessutom spelar gruppen sin nya singel - "Becoming the dragon".

Igår var första gången jag såg Machine Head live. Desto mer har jag lyssnat på bandets plattor. Redan efter första låten, "Clenching the fists of dissent" en närmare 10 minuter lång uppvisning av bandet, står det klart att Machine Head kommer att avgå med segern. Gosse vad bra det är! Det moshas nåt fruktansvärt, och Rob Flynn är inte sen att uppmuntra sådant beteende när det äger rum - och kräva det när det inte gör det! Flynn är den optimale frontmannen om du frågar mig - han har en utstrålning som få och hans beteende på scen är så fullkomligt naturligt att man tror han är född där. Kvällens uppträdande har ett drag av sorg över sig - och kämpaanda. Gitarristen Phil Demmels far gick hastigt bort för ett antal dagar sedan - men istället för att ställa in resten av turnén rekryterade MH gitarrister från de andra banden att vikariera - tack för det! Man kan läsa mer om detta här. Vikarierna skötte sig alldeles utmärkt när Machine Head betade av idel hits - favoriten "Aesthetics of Hate" - fy fan vilket gott intro den låten har - "Empirium" från Through the ashes of empire, "Old" och "Davidian" (som för övrigt bjöd på kvällens största circlepit - från klassika debuten Burn my eyes bitvis finstämda "Descend the shades of night" som dedicerades till Demmels hädangångne far. Machine Head krossar allt motstånd och man stapplar från KB-hallen ganska så nöjd med kvällen.

Metallbibliotekariens Top - 5 2007

Dags för den kanske roligaste listan - vilka plattor tog sig in på Metallbibliotekariens lista över de bästa från 2007? Det är ju också en förbannat svår lista att göra, med tanke på att 2007 nog får summeras som ett bra år vad gäller extrem musik.

1. The Apostasy - Behemoth

Polska dödstriumviratet Behemoth toppar min lista i år - The Apostasy är helt enkelt en uppvisning av musiker som totalt och komplett behärskar sina uttrycksmedel och dessutom lyckas ingjuta denna kompetens till ett stringent album. Inte ett enda svagt spår finns med på plattan som kännetecknas av fullkomligt halsbrytande tempon, tygd och och kanske det mest lysande trumspelet denna sidan millenieskiftet.

2. Rise of the tyrant - Arch Enemy

Arch Enemy ledda av sin obevekliga sångerska Angela Gossow har med Rise of the Tyrant gjort en platta som har bott i min mp3-spelare sedan den kom ut. Arch Enemy har ju gjort sig känt som ett band där perfektion genomsyrar det mesta - Rise of the tyrant är inget undantag från den regeln. Suverän produktion, glödande gitarrsolon, brutal sång, lysande trumspel - men det är framför allt låtarna som håller en hög och jämn nivå som gör att plattan bara växer för varje genomlyssning.

3. Sworn to the dark - Watain

Kan black-metal vara svängig? Innan jag hörde Watain svarade jag nej på den frågan - sällan har jag blivit så glad över att ha blivit överbevisad. Sworn to the dark är en fusion mellan onska och ett - ursäkta uttrycket - satans sväng. Produktionen är så fet att man knappt tror att det är ett tremannaband som lirar och varenda låt håller toppklass.

4. Ithyphallic - Nile

Titelns åsyftning åsido - ithyphallic lär betyda ett erigerat mansorgan av avsevärd storlek - Niles koloss till skiva är absolut inget skämt. Äntligen har bandet åstadkommit en skiva där allt stämmer. Niles patenterade texter om Egypten, det furiösa trumliret, de komplicerade låtarna, allt kommer till sin rätt med den förträffliga produktionen som med sin tydlighet gör att man hör allt så mycket bättre än på bandets tidigare alster.

5. Fiction - Dark Tranquillity

En fantastisk skiva av ett av Sveriges bästa band. Det som jag tycker har utmärkt Dark Tranquillitys tidigare alster är att det har funnits bra låtar på varje skiva - på Fiction är samtliga låtar en fröjd att lyssna på. Musikerskapet är som alltid lysande, och sångaren Stanne sjunger bättre än någonsin.

Wacken Open Air

Så äntligen ett nytt inlägg på bloggen, ber om ursäkt för att det har dröjt så länge, men ibland blir tiden knapp och sakerna man har att göra för många.
Efter alltför lång tid kommer jag nästa år att pysa ner till vad som uppenbarligen är Europas bästa metalfestival - Wacken Open Air och ser man på nästa års line-up kommer jag inte att bli besviken.

Störst för mig personligen - och förmodligen för en hel massa andra metalheads - kommer Iron Maidens konsert att bli. För er som läser bloggen regelbundet (tack för det!) har nog vid det här laget förstått att Maiden tillhör ett av favoritbanden och jag tror inte att jag kommer tycka sämre om bandet efter sommaren eftersom bandets turné kretsar kring de första 7 plattorna bandet gjorde. Snacka om lyxproblem att göra en setlist på det materialet!

Återföreningar i all ära - ibland funkar det alldeles utmärkt, ibland inte. Det återstår att se om Carcass och klassiska At the Gates återföreningsgig blir så fantastiska som nog många förutsätter. Carcass har inte hört till favoriterna hos mig, men efter att ha hört Heartwork ser jag mer och mer fram emot spelningen i Tyskland. At the Gates suveräna Slaughter of the Soul lämnade mig kippande efter andan och man kan ju hoppas på att bandet lägger lejonparten av sitt gig på material från denna makalösa skiva.

Kreator var en trevlig ny bekantskap för mig på förra SRF och det ska bli kul att se bandet i deras hemland.

Men mest är jag glad över att bland alla dessa stora band finns The Bones från hemstaden Karlskrona. Höll på att sätta i halsen av förvåning att se bandets namn på Wackenaffischen, en förvåning som sedan har bytts ut mot en rätt härlig känsla faktiskt.

We Are Satan's People

Superklassiska W.A.S.P har aldrig hört till mina favoriter - jag har på min höjd hört kanske 3 hela låtar med bandet - "Blind in Texas", "The real me" och "Animal (I fuck like a beast)". Desto mer initierad är Erik Sundberg som skriver om bandets spelning i Östersund på Werock.

Black Crusade prequel

Gillar man som jag gör Arch Enemy och Machine Head samt ska gå på KB hallen när Black Crusade turnén drabbar Köpenhamn kan man få en liten försmak av vad som väntar om man läser Tomczeks recension av giget i Sydney just här. Dessutom kan man om man är mer lagd åt det progressiva hållet få sig till spis en recension av klassiska kanadensiska trion Rushs spelning i Globen på denna plats.

Dimmu Borgir

Ögongodis samt ett mäktigt malande - Dimmu Borgir förnekar sig inte.

Att vissa band har en en del pengar att lägga ner på en genomarbetat scenshow är ju ett välkänt faktum - Norges symfoniska blackmetalcombo Dimmu Borgir hör till denna grupp. Förutom den faktiskt väldigt snygga ljusshowen har bandet en nerhissad skärm som man antingen projicerar bilder från skivomslagen på, alternativt videor, plus att de har visserligen fejkade fyrfat på scen med tillhörande sataniska klerikala personer. Det är tungt överlastat på ett sätt som man har kommit att förvänta sig av bandet.

När jag dyker upp med polaren Henke strax innan halv 9 märker vi till vår stora förvåning att förbandet Amon Amarth bara har en låt kvar - efter konserten får jag reda på av Amon Amarths mäktige frontman Johan Hägg att trots att det stod att dörrarna öppnades klockan 19.30 på biljetten så var insläppet redan klockan 6! En sån vansinnig miss är ju i det närmaste oförlåtlig när folk lägger runt 300 spänn per biljett. Trist eftersom jag gillade det jag såg av Amon Amarth på SRF i somras.

Nåväl, tillbaks till DB - det man märker nästan omgående är att det inte är varken Hellhammer på trummorna eller Vortex på bas - dennes rensång i inledande "Progenies of the great apocalypse" spelas helt enkelt via högtalarna. Synd eftersom Vortex förutom en imponerande pipa har en fruktansvärd scennärvaro. Dock lyckas resten av bandet att nå upp till en mäktig föreställning.

Shagrath, Mustis, Galder och Silenoz är väldigt kompetenta musiker som är proffs på att bjuda på en maffig föreställning. Ändå tycker jag inte att konserten lyfter på allvar. Dimmus musik är väldigt teatralisk och har många väldigt mäktiga partier, och bandet har många alldeles förträffliga låtar att spela - "Vredesbyrd", "The sinister awakening", "A succubus in rapture", "Spellbound(by the devil)", "Mourning Palace" och "The serpentine offering" är några av låtarna bandet bränner av. Trots detta vill det liksom inte bränna till så mycket man skulle önska sig. I jämförelse med lördagens begivenheter på KB avgår Soilwork med vänner med segern i fråga om intensitet och rå aggression. Dimmu har nu en väldigt hög lägstanivå och konserten är ju absolut inte dålig, men det där lilla extra som får en konsert att stanna i skallen länge, det händer inte för mig.

Till sist - Mejeriet är en oerhört trevlig lokal att gå och se konserter i och ljudet var som vanligt extremt bra.

Eastpac Antidote tour

Paketturnéer. 4 band för priset av 1. Kan bli hur uselt och långtråkigt som helst, men det kan också vara precis så bra som när Soilwork, Caliban, Sonic Syndicate och Avatar ställer till fetröj på KB.

Avatar missar jag och polarna Henke och Mats helt vilket Guitarhero kan ha en del med att göra. Sonic Syndicate gör sin grej, men jag tycker dessvärre att bandet börjar bli rätt tjatigt att se, och gruppens musik börjar i mina öron låta rätt slätstruken. Icke desto mindre har gruppen rätt många fans på plats och får igång publiken rätt hyfsat.

Tyska Caliban nöjer sig inte med det - aggressionen är uppskruvad till max och det moshas nåt så fruktansvärt hårt under i stort sett bandets hela konsert. Höjdpunkten är när sångaren Andreas Dörner ser till att dela upp publiken i två delar för att sedan få folket att rusa mot varandra när han har räknat ner till 4. Vid det här laget är KB så infesterat av doften av svett och blod att man baxnar - och jag märker att jag står och undrar hur i hela världen Soilwork ska kunna toppa detta. Caliban har ju i det närmaste dödat publiken.

Men blir ganska fort uppenbart att helsingborgsbandet endast verkar ha blivit triggade av Calibans vansinnesgig - för fy för djävelen vad de tar i! Anförda av sin obeveklige sångare Björn "Speed" Strid krossar Soilwork all tävlan denna kväll. Interaktionen med publiken är så vansinnigt bra och vid det här laget betvivlar jag att det finns en enda osvettig person i lokalen.
Soilwork har en maffig låtkatalog att välja material ifrån. Tonvikten ligger på plattan Stabbing the Drama från vilken bandet kör "One with the flies", stänkaren "Stalemate" förträffliga "Distance" vars refräng är svår att få ur skallen samt titellåten.

Absolut bästa låt är dock "The chainheart machine" från plattan med samma namn. Två-takten i början sitter som en keps, men refrängen är ju bara så tokbra!

Ingen torde väl ha missat att Soilwork har en ny platta ute, Sworn to a great divide, en skiva som har fått blandande recensioner. Trots detta är det lite märkligt att gruppen väljer att bara köra en låt "Exile" från denna.

När Soilwork lägger av för kvällen - på tok för tidigt för mig och de flesta i publiken - är det dock just bara detta som drar ner betyget på konserten. Så här några dagar efter den totalupplevelse Soilwork bjöd på får jag fortfarande gåshud när jag tänker på hur bra och rolig kvällen var.

Sökbarhet

Idag gjorde jag en upptäckt som jag naturligtvis borde ha uppmärksammat tidigare än så här - man kan ju söka i bloggen. Givetvis satte jag igång och knappa in olika sökord - här är resultatet.

Slayer - ett av mina absoluta favoritband dyker upp i 15 inlägg på bloggen antingen jag har recenserat en konsert med thrashpapporna eller att jag bara har nämnt gruppen som en av de ledande i thrashvågen från the Bay Area

In Flames dyker upp i 9 inlägg, lika många som om man söker på ordet "fuck" vilket jag tydligen fortfarande har en förkärlek för att använda när jag tycker nåt är riktigt bra.

Iron Maiden - för alltid inristat som ett av världens bästa band i min bok - renderar 8 inlägg, men här dräller det av mycket: konsertrecensioner, inköp till biblioteket, böcker.

The Haunted har tydligen renderat i 5 inlägg, tätt följda av Helsingborgmanglet Darkane på 4.

Behemoth då? 3 stycken inlägg med början här.

Holy shit!

När Wacken gick ut med Iron Maiden som första bokning inför nästa festival blev jag tokig av glädje, en glädje som bara förstärktes av att de sedan lade till Carcass till stallet. Men frågan är om inte At the Gates toppar detta! Vilken fetelineup!

Turnéblogg

Ingen möjlighet att följa med Zonaria på turné i verkligheten? Inga problem - följ dem på Werock.

Behemoth, Aborted, Kataklysm, Lyfthrasyr

Torsdag kväll, och på väg till en av de mest emotsedda konserterna i år - bestialiskt brutala Behemoth med följeband på The Rock i Köpenhamn. Resultatet? Blandat...

The Rock är ett trevligt ställe - det kan man konstatera väldigt fort när man går ner i källaren där klubben huserar. Väggen mittemot ingången är solid klippa, och takhöjden är väldigt imponerande, man känner sig helt enkelt som nersänkt i en decibelfylld underjord vilket ju funkar alldeles förträffligt.

Lyfthrasyr har i mina ögon en otacksam uppgift, vilket ju hör till vanligheterna när man är första bandet, folk ska ha sin öl och de är ofta där för att se ett annat band. Trion från Tyskland låter sig inte påverkas av detta faktum utan bränner på för fullt. Musiken är bitvis väldigt aggressiv men gruppen har även ganska långa stensvängande partier i sina låtar. Sångaren/basisten Aggreash har en ganska bra utstrålning och hygglig röst, men det som gruppen kan arbeta på är scennärvaro. Bitvis ser gitarristen Insorior helt ointresserad ut och det är ju inte så bra. Trummisen Skytorian hamrar på förträffligt. En grupp att hålla ögonen på inför framtiden kanske.

Min kompis Daniel hänger med mycket för chansen att beskåda belgiska Aborted ett band jag tills kvällen ifråga bara känner till namnet. När gruppen går på märks att nivån har höjts - ljudet är fetare, aggressiviteten cranked up 1000 points, och publiken mer uppmärksam. Aborteds tekniska metal faller mig väl på läppen. Trummisen Dan Wildings spel är så ursinnigt tajt och ändå ser han knappt ut att anstränga sig. Bitvis går det så fort att hans högra trumstock blir suddig!

Om Dan Wildings spel lämnar mig imponerad är det snarare motsatsen när det gäller Kataklysms trummis Max Duhamel. Det är inte det att han inte är duktig, men hans spel liksom dessvärre Kataklysms musik blir en smula enformig i längden. Men även om bandets musik inte imponerar på mig så lyckas ändå bandet få igång publiken i ett helvetes röj. Stundtals är det så mycket folk på scen som headbangar frenetiskt att bandet nästan försvinner i mängden. Stagediving och crowdsurfing samt feta moshpits gör att Kataklysm ändå kan lämna scenen rätt nöjda.

Behemoth - ett band som enligt mig levererade årets bästa platta i och med The Apostasy, och således är ett band vars spelning jag byggt upp i det närmaste omöjliga förväntningar kring går på scen som kvällens sista band. Redan innan bandet smäcker på introt med "Rome 64 C. E." har Inferno denne rent för jävla kompetenta trummis varit uppe och soundcheckat sin rigg vilket bara det får mig att rysa av välbehag. När väl resten av bandet kommer upp - vilket de gör genom att marschera rakt igenom publiken, ganska skrämmande att helt plötsligt ha Nergal bakom sig med ett sinistert ansiktsuttryck - dröjer det dessvärre inte länge förrän man kan konstatera att nåt är fel: Intet ljud kommer ur Seths gitarr överhuvudtaget. Detta genererar en hel del springande från roddare och tekniker och förstör naturligtvis en del - inledningar är ju viktiga. När väl gitarrproblemet är fixat - ja då börjar man fatta precis hur bra Behemoth är. Nergals rent otroliga utstrålning golvar det mesta och tillsammans med sina kollegor blir Behemoth en maskin som hotar att mala ner allt och alla i sin väg. Den kanonad bandet river av denna kväll är så ursinnigt brutal att man kapitulerar: "Conquer all", "Slaves shall serve", "Demigod", "Prometherion", "Christgrinding Avenue", "Christians to the lions" Vissa ögonblick är det ett sånt röj att man häpnar. Desto tristare att Nergals mick lägger av mitt i en låt samt att bandet väljer att avsluta sit set med Turbonegros "I got erection". Varför? Turbonegro är ett av världshistoriens sämsta band och låten är ett riktigt sömnpiller.

Besked

Texten om Behemoths gig i Köpenhamn igår kommer att komma upp nån gång på måndag - men bra var det!

Läsvärt om Wacken

Om man som jag inte kom iväg till Wacken Open Air rekommenderas det att man går in på Ultimate Metals sida. Extra kul är det att läsa om de amerikanska skribenternas upplevelse av Europa.

Werock

Från och med oktober månad kan man läsa texter av mig på Werock förutom här på bloggen.

Entombed

Mannens stripiga hår svänger svettigt när han headbangar mot publiken, samtidigt som han utstöter gutturala vrål. Patetiskt? Inte när mannen heter LG Petrov och platsen är The Tivoli i Helsingborg.

Jag är väldigt glad att Entombed valde att spela på The Tivoli istället för Kulturbolaget eftersom KB kan kännas ganska ödsligt med lite publik. För till min stora förvåning är det inte många som har sökt sig till kvällens dödsmetallmässa i Helsingborg - vilket är synd eftersom Entombed fortfarande vet hur en bra konsert skapas.

För mig var det första gången jag såg Entombed (jag vet, lite skrämmande är det!) men jag blir inte besviken. Gruppen, numera en kvartett med bara en gitarrist, manglar på från första stund med inledande "Serpent Saints" titelspåret från senaste släppet. Gruppens status som dödsmetallare deluxe torde vara obestridd och gruppen har en imponerande låtkatalog att välja bland - vilket de också gör. Personliga favoriter som "Demon" och "Eyemaster" från Wolverine Blues får mig att skrika av glädje och rista min hårman, "Damn deal done" gungar fram med sitt brutala sväng - för svänger det gör det som fan! "Masters of death" blir precis den programförklaring den kanske var tänkt som. För folk som möjligtvis har dömt ut gruppen - gör aldrig det! Fredagens konsert visade inte ett band av föredettingar som endast lever på gamla meriter, utan ett band som fortfarande är relevant och ruggigt tajt i levererandet av sin musik.

Lite rensning

Såg till min stora besvikelse att jag inte kan gå på Scandinavian ProgPower på The Rock i november. Varför? Jag jobbar hela helgen! Japp, både lördag och söndag går åt till att hjälpa i och för sig trevliga människor som har sökt sig till biblioteket. Well, well....

Sen har jag tagit bort den feta listan över Helsingborgs stadsbiblioteks metalplattor eftersom vi har bytt system så stämmer inte den listan alls. Tanken är att det ska komma upp en ny, tydligare och framförallt utökad lista när jag lärt mig hur jag gör dynamiska länkar igen.

Hatesphere ställer in Dimmu-turnén

Enligt Blabbermouth kickas Hatesphere's sångare med omedelbar verkan vilket leder till att bandet ställer in sin medverkan på Dimmu Borgirs turné i höst. Tur att man hann se bandet i Helsingborg, men ändå lite trist eftersom jag tyckte att Jacob Bredahl stod för en gedigen sånginsats på Hatespheres senaste släpp Serpent smiles and killer eyes.

Woohoo!

Med risk för att låta som en självgod jäkel sticker jag ut hakan och hävdar att bästa stället att bo på i Sverige denna höst/vinter är Skåne. Varför? Därför att de fede konserterna i regionen är många, och riktigt riktigt tunga.

Om Dark Tranquillitys spelning på KB för några veckor sedan var en bra start på konserterna denna höst skäms inte fortsättningen för sig heller. Först ut är de gamla rävarna i Entombed tillbaka i god form med släppet Serpent Saints på The Tivoli i Helsingborg nästa fredag - och äntligen ska jag se till att bocka av detta band från min måste-se-lista. Känns närmast perverst att man inte har sett denna legendariska kombo live! Hoppas att de kör "Out of hand" från favoritsläppet Wolverine Blues - då lär jag få storspatt av glädje!

Entombed i all ära - Behemoth smäller högre just nu i min bok, vilket läsare av denna blogg nog vet. Annars kan man kolla här. Skånes närhet till Köpenhamn är nånting som inte nog kan prisas denna höst - för i Köpenhamn ligger The Rock, klubben som har bjudit på band som Cannibal Corpse, Hatesphere, Morbid Angel, ja ni fattar att det är heavy shit vi pratar om här. 11/10 lär stället brisera när den polska death/blackbataljonen med trumdemonen Inferno bakom kaggarna anländer för leverans av sonisk slakt.

Oktober verkar bli den mest konsertspäckade månanden under hösten, för ytterligare två konserter i slutet på månaden - Eastpack Antidote turnén med helsingborgsmetallarna Soilwork som headlinare på KB 27/10 samt Dimmu Borgirs gig på Mejeriet i Lund tillsammans med Hatesphere och Amon Amarth månadens näst sista dag - borgar för att nackkotorna är rejält nerslipade och plånboken ganska tom efter dessa urladdningar!

Men det är bara att ladda om inför Scandinavian ProgPower på The Rock den 10/11 som även finns i tvådagarsversion om man nu skulle känna för det. Hoppas bara att Darkane genomför sin spelning trots Andreas Sydows avhopp.

Efter vad jag tror kan bli det mest tekniska giget under hösten dröjer det exakt en månad till en helvetes urladdning i KB-hallen när Black Crusade turnén kommer för att med Robb Flynns ord "to plunder all of the vodka in all your towns and see our beer-breathed brethren pillaging alongside us". Black Crusade paketet har en verkligt imponerande line-up. Vad sägs om Machine Head, Arch Enemy, Trivium, Dragonforce och Shadows Fall?

Enough said.

Fet inledning på konserthösten med Dark Tranquillity

Tänk vilken skillnad det är på spelningar och spelningar! Dark Tranquillity smäckte järnet på KB i lördags inför en närmast dyrkande publik.

Läsare av denna blogg vet att jag gillar KB som lokal - desto trevligare blir den när den fylls av en massa metalheads helt inställda på att banga järnet till Blofly, Sonic Syndicate och kvällens headlinare Dark Tranquillity. Blofly måste ha spelat världens kortaste set, för när jag snubblar in på KulturBolaget vid 21.20 är redan Sonic Syndicate igång. Jag behöver inte lyssna särskilt länge för att konstatera att ljudet är väsentligt bättre än när jag såg gruppen på Malmöfestivalen i augusti, men å andra sidan sedan när får man uppleva bra ljud på den festivalen? Bandet öser på som fan, och lyckas bra med att värma upp publiken - det moshas till och med i blygsam skala längs framme vid scenen.

Ända sedan jag såg DT på Sweden Rock i somras har jag velat se bandet igen, mycket för att ett dödsmetallband (även om det är melodiskt) inte funkar speciellt bra i dagsljus. Om bandet funkar bättre på en rökinpyrd scen? Det kan man konstatera redan till första låten - "Terminus (where death is most alive)" för ett sådant spelglatt gäng som står på scen får man leta efter! DT är sprängfyllt av självförtroende och det märks. Bandet matar på med "The lesser faith", "Misery's crown", "Lost to apathy", "The new build", "Inside the particle storm", "Blind at heart" plus en mängd andra som jag inte kommer ihåg namnet på!

I absolut centrum står Stanne, denne demoniske publikdominator vars röst är så vansinnigt bra! Hans publikkontakt borde vara förebild för alla frontmän - han till och med stagedivar!

Resten av bandet gör sitt till, och verkar stortrivas, men det är ändå sångarens makalösa glädje som sitter kvar i skallen, även några dagar efter konserten.

Svängig döds

Legendariska dödssvängbataljonen - Entombed - är tillbaka. Och som de är tillbaka!

1993 traskade jag till vardags omkring på en gymnasieskola i Karlskrona. I min klass gick det en kille som beslutade sig för att skriva ett fanzine, i vilket tanken var att jag skulle skriva skivrecensioner. Vilken tur att Entombed hade kommit ut med mästerverket Wolverine Blues ganska så lagom innan första numret. Jag skrev en lång och glödande recension av plattan som verkligen imponerade på mig med sitt röjiga sväng, och avslutade den med orden "suveränt. Köp för fan!" När zinet kom hade min klasskompis strukit allt förutom just de avslutande orden!

Icke desto mindre gjorde skivan ett stort intryck på mig, precis som de flesta av Entombeds plattor, och därför är det så jäkla kul att se att gruppen trots avhopp levererar en platta som Serpent Saints.

Skivan har fått ett blandat mottagande, vissa tycker att bandet har sina bästa dagar bakom sig, och att de hade förväntat sig mer av denna institution inom dödsmetallen. Andra tycker att bandet med LG Petrov i spetsen visar att det inte är uträknat. Personligen tycker jag att plattan är om inte i samma klass som många av gruppens andra plattor (som Wolverine Blues och To ride, shoot straight and speak the truth) men ändå ett styrkebesked. Svänget som har blivit något av ett signum för bandet finns här, LG:s karakteristiska röst, som även om det finns grymmare growlare därute ändå är så fruktansvärt bra, och en tung fet produktion på gitarren (japp, bara en numera) gör att man bitvis går upp i brygga över plattan. Titellåten, "Masters of death", "Ministry", "When in Sodom" gör att jag bara vill gå ner på alla fyra och dyrka detta band som en hund från helvetet, medan andra låtar inte gör mig lika tokig av satanisk glädje.

Trots dessa reservationer måste jag ändå rekomendera Serpent Saints - det finns så pass många starka ljuspunkter på plattan för detta.

Metal på Malmöfestivalen 2007

Metal på måndagar är inte det optimala om du frågar mig, men med tanke på att metal från Sonic Syndicate, Mayhem och Testament erbjuds så ska jag verkligen inte klaga.

Platsen är precis som förra året Mölleplatsen, ett bra drag eftersom man då endast får musik och slipper de horder av försäljare som infesterar varje stadsfestival. Sonic Syndicate är först ut, och här har vi ju ett band på uppåtgående - som förband till Dark Tranquillity på bandets Skandinaviensväng och som del av Easpak Antidote paketet både turen runt Sverige och utlandssvängen ( då med Soilwork, Caliban och DT) har man mycket kul att se fram emot.

Dessvärre lider bandet av ett riktigt sunkigt ljud, något som gör att jag inte riktigt kan njuta fullt ut av bandets melodiska dödsmetall. Men visst ser man att dett nog kan bli ett band att räkna med i framtiden. Absolut coolast är Karin Axelsson på bas.

I varenda tidning jag har läst de senaste dygnen har Mayhems gig, ett gig som jag blev högeligen förvånad över när jag fick reda på det. De flesta artiklarna har ganska självklart tagit upp om bandet skulle ta med sig grishuvuden på scenen eller inte. Det gör bandet inte. Vad det däremot gör är att släpa upp en tornado av ondska och larm. Sångaren Attilla ömsom väser ömsom gallskriker fram rent hat.

Demonen bakom trummorna Hellhammer hamrar på med en ferocitet som bandets musik behöver. Bandet är inget favoritband, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av den maskin som Mayhem trots allt är. Totalt kompromisslös blackmetal som får djävulen själv att framstå som en korgosse.

Regelbundna läsare av denna blogg vet nog att jag är smått tokig i bra thrashmetal, och det torde inte förvåna nån att för mig var Testaments gig kvällens absoluta höjdpunkt. Testament har ju inte som flera av sina medband i 1980-talets thrashvåg från Californien (Metallica, Megadeth, Slayer) sålt lika många plattor, men vilka låtar bandet har! Giget är en kavalkad av matig thrash - inledande "The Preacher" sätter tonen, och bandet fortsätter med att mata på med "The new Order", "Souls of Black", "Practice what you preach", "Into the Pit", "Over the wall", "Low", "The Haunting", "Sins of Omission", "Electric Crown" och en av mina absoluta favoriter "D.N.R." från bandet senaste studioplatta The Gathering. Jag och och min kompis Henke är lika glada som två småpojkar som har fått nycklarna till godisaffären. Enda negativa är egentligen att bandet inte kör "Trial by Fire", "Burnt Offerings" eller överhuvudtaget fler låtar från The Gathering en ren slaktarplatta, med låtar som nye trummisen Nick Barker med lätthet skulle sätta.

Ofrånkomlig mittpunkt på scenen är Chuck Billy, denne man som återhämtade sig från cancer och numera ser helt frisk ut. Som vanligt med sitt halva mikrofonstativ vrålar han ut texterna med sin rent fantastiska growlröst.

Som sångare måste Chuck vara skitglad över att ha Alex Skolnick och Eric Peterson på gitarrer för det liras luftgitarr till varenda liten grej som yxmännen gör.

Det är genuin glädje och i det närmaste totalt publikfriande, men vad gör det egentligen?

Hela bandet verkar ha skitkul och det fyras av leenden från samtliga bandmedlemmar utom från Nick Barker som sammanbitet levererar stompet från sitt från Dimmu-tiden betydligt nedslimmade trumset. Riktigt kul verkar dessutom Björn "Speed" Strid ha, speciellt när Chuck under "Disciples of the Watch" springer ut till sidan av scenen och låter Björn vråla Obey!!!!

Kompetent 2-taktsthrash

Danska thrashmaskinen Hatesphere har med Serpent eyes and killer eyes gjort ett sjukt starkt album.


Här finns rötterna i gammal hederlig två-taktsmatarthrash i så pass riklig mängd att man som thrashdiggare kapitulerar, men det känns för den skull inte särskilt mossigt. Recensionerna har överlag varit positiva.

Skivan rivstartar med "Lies and Deceit" och det är så att man vill hoppa upp och ner av glädje för det matas 2-takt och köttiga riff så att man känner att thrashmetal, det är nåt av det bästa som finns i musikväg. För mig som bara har hört bandets Ballet of the Brute, plus en konsert tycker jag att framförallt produktionen på Serpent... är riktigt riktigt bra. Bandet har lyckats få fram en ganska tydligt ljud utan att förlora den skitigheten som jag tycker att bra thrash ska kännetecknas av. Att man sedan har begåvats med en riktig riffmästare i Pepe, som också står för de flesta av låtarna gör ju inte saken sämre.

Så, ett litet kort inlägg om en skiva som om man inte har den och gillar thrash bör pallra sig iväg till skivaffären och införskaffa.

Progressivt!

Dream Theater har lite, om något, kvar att bevisa vad gäller spelskicklighet, men det är ändå glädjande att notera att gruppen fortfarande har hungern kvar.

För en förfärligt massa år sedan fanns det på P3 ett program (som jag naturligtvis har glömt namnet på) enbart ägnat till hårdrock och metal. Programledaren hette Leif Edling, japp bassisten i Candlemass, och det var en sen kväll 1992 då jag för första gången hörde Dream Theaters "Pull me under" från mästerverket Images and Words. På den tiden var jag än mer insnöad på bra musicianship än idag och Dream Theater gjorde allt det som man själv ville kunna göra. Låtar på över 9 minuter, fruktansvärt komplicerat lir på samtliga instrument - kort sagt bandet tog i nästan så de kräktes, men bad inte om ursäkt för att de gjorde det.

Gruppens diskografi är numera ganska omfattande. Själv tappade jag lite av intresset efter 1994 års Awake men på tips av en god vän som starkt förespråkade inköp av senaste släppet Systematic Chaos knallade jag iväg till skivaffären (ja, jag använder mig fortfarande av såna).

Jag kan inte säga att jag har ångrat inköpet - jag tycker mig känna igen bandet som jag blev så galet i på 90-talet. Bara en sån sak som att skivan öppnar med en 9 minuter lång låt! Idag är ju detta inte särskilt ovanligt, men det känns ändå lite extra speciellt just för att det är DT. När vi ändå är inne på låtlängd så förväntar i alla fall jag mig riktiga mastodontbyggen till låtar när det gäller detta band - och för att säga så här; kortaste låten är "Forsaken" på 5:35 men sedan ökas det raskt på till längre skapelser. 5 av 8 låtar klockar in på 9 minuter eller över. Avslutande "In the presence of enemies - part II" på hela 16:38! Det säger sig självt att detta är ingen easy listening i fråga om låtlängder - och fy fan vad skönt det är att slippa den fixering runt singelsläppsvänliga låtar på strax över 3 minuter som härskar inom mainstreammusiken idag.

Hur låter det då? Det låter som Dream Theater. Glädjande är att tyngden är tillbaka. När bandet fläskar på med släggan njuter jag i fulla drag - det kommer till och med in lite 2-takt i "The dark eternal night"! Borta är det mesta från ganska svaga Octavarium, men det finns lugnare låtar som "Repentance" som trots lugnet bjuder på verkligt vackra grejer av John Petrucci. Mixen är tydlig utan att vara för "lätt" och man hör verkligen allt finlir som gruppen är mäktigt.

Sen måste jag ju säga nåt om Mike Portnoy, denne gudabenådade trummis som verkligen använder allt på sitt trumset - ett faktum som är ganska imponerande när man ser hur mycket grejer den här mannen har. Och jag blir inte besviken - när det behövs lite enklare rakare spel bjuder han på det - men det som jag gillar mest är självklart när han gör såna grejer att man tror att han har 4 armar.

Ett starkt album, som om det inte har framgått, verkligen bjuder på ett band som inte har tröttnat på den musik det skapar.

Egyptiskt dödsröj

Nile - som trots att huvuddelen av gruppen kommer från USA verkar vara helt insnöade på egyptisk mytologi - har släppt sitt 5:e album, Ithyphallic.

År 2005 satt jag i min gode vän Henriks bil på väg till replokalen då han drog igång en sonisk slakt med vad jag tyckte var orientaliska influenser. Det var naturligtvis Annihilation of the Wicked, en platta som med sitt briljanta lir och straight from hell growlande, golvande mig å det snaraste. Jag blev inte mindre intresserad av det fenomen som Nile är, när Henke berättade att gruppens texter enbart avhandlade stoff ur Egyptens historia eller mytologi.

Nu är Nile tillbaka med nästa platta - Ithyphallic - ett ord som tydligen ska betyda ett manligt erigerat organ av avsevärd storlek. Vad man än kan tycka om titeln så är plattan ingenting man kan avfärda som vare sig ett skämt eller som något omoget. Vid skrivande stund är jag inne på tredje lyssningen, och ja, det låter ju som Nile fast med vissa undantag. Den fullkomligt brutala produktionen som kännetecknade AOTW finns det naturligtvis spår av - men sången hörs mycket tydligare och bruket av akustiska gitarrer ger ytterligare en dimension till plattan. Annars är det mäktigt, svulstigt till och med, tungt bitvis, snabbt bitvis.

Jag måste ju också säga nåt om George Kollias, denne skinnfantom som återigen hamrar på utav helvete. Det är inte riktigt på Infernos nivå, men bra nära...på Helgons deathmetalforum läste jag att någon tyckte att han hade "noll feeling när det kommer till blast beats", men det vete fan - visst finns det trummisar som klarar det bättre, men å andra sidan finns det få batterister som kan sätta ihop såna kompositioner till trumstämmor som Niles musik kräver.

Gillar man Nile är detta en platta att skaffa - något som ju många redan har gjort - men det är tack och lov ingen easy-listening som möter örat. Ändå tycker jag att denna plattan är något mer lättillgänglig om man jämför med AOTW.