Jag har aldrig riktigt fattat när halloween är (mina barn påstår att det är nu i helgen men jag undrar om det inte var förra) så jag tänker att vi skiter i det och kör listan direkt. När jag lyssnade på ett av mina favoritband MISFITS i förra veckan såg jag en tributeskiva som heter Violent World – A tribute to The Misfits under rekomendationer, en skiva som jag ägde på CD en gång i tiden. Jag tyckte inte att den var speciellt bra då så jag gav bort den till en DANZIG-samlare och har inte skänkt skiten en tanke sedan dess. Nu undrar jag om jag begått ett misstag – tänk så var skivan bra egentligen och jag korkad som tonåring.
Varför lyssnade jag på Misfits då? Jo, det är höst, bruna
löv som yr och upplysta gravar på kyrkogården på väg till ICA och sånt. Plus
att alla som känner mig vet att Glenn Danzig är min favoritsångare, ibland på
delad plats med Roy Orbison, så jag tänker att jag, för er skull, ska recensera
skivan och titta närmre på om (1) det är en bra cover, (2) om covern är bättre
än originalet och (3) om sången är bättre än Danzig.
Så krymp till 160 cm, klipp devillock och bli dåliga på att slåss. Listan hittar ni HÄR.
Heeeeaahhhhh!
Först ut är SNAPCASE som gör en cover på She. Jag älskar SNAPCASE och detta är en av få låtar jag minns och som jag faktiskt återkommit till. (1) det är en bra cover, det är dissonant, mycket flageoletter och släpigt. (2) njae, Misfits är bättre och (3) Daryl Taberski har en klassisk HC-sång men han är tyvärr ingen Evil-Elvis.
Pennywise –
Astro Zombies. Rak och skatepunkig, ganska tråkig måste jag säga. Så (1)
nej (2) nej och (3) tyvärr Jim.
Shades Apart – 20 eyes. Det låter gaggigt och tjatigt. Av
någon anledning har gitarristen ändrat riffet så det låter som taget ur en
fattig collegefilm från 90-talet. Trippelnej. Har ingen koll på Shades Apart
sedan tidigare och kommer inte kolla upp dem heller.
Tanner – TV Casualty. Det börjar lovande fram tills sången
kommer och förstör allt. Musiken har det släpiga från originalet, inte lika
skitigt men ändå. Nej, nej & nej.
Therapy? –
Where eagles dare. Här är någon som försöker i alla fall. Sången låter
som en blandning av Danzig och Dave Vanian (The Damned) fast inte lika bra.
Plus i kanten för saxofonen som ligger i bakgrunden utan att bryta ut i något
lökigt solo. Tyvärr blir det även här bingo i nej.
Prong – London Dungeon. Jävlar, nu blev det Rob Zombie-känsla.
Jag gillar ljudbilden, det är skitigt och lite industriaktigt. Bra val av låt
och här ger jag tummen upp på fråga 1. Tyvärr når de inte upp på 2 och 3. Kan
tänka mig att Halmar gillar detta.
108 – Death
Comes Ripping. När jag såg att Hare Krishna-kingsen i 108 var med på
skivan blev jag lite nyfiken. Tyvärr faller det platt. Varför Raseraja, som har
ett bra skrik, väljer att sjunga rent förstår jag inte. Det låter lite för
mycket som originalet, fast tightare vilket aldrig är bra, för att det ska bli
intressant. Synd, är mitt betyg. Spelaren som valde nej vann detta parti av
tre-i-rad.
Bouncing
Souls – Mommy Can I Go Out And Kill Tonight? Bouncing Souls är gamla
hjältar och detta är riktigt bra! Greg Attonio sjunger inte särskilt bra men
det gör inget, har har energin. Det är stökigt och skramligt, precis som det
ska vara. Solklart ja på fråga ett, tyvärr är originalet en superklassiker och
svår att tävla mot.
Goldfinger –
Ghouls night out. Ni vet, dom som gjorde låten i Tony Howks Pro Skater 1.
Jag kan inte låta bli att tycka detta är kul. Så av nostalgi säger jag ja, nej
och nej.
Deadguy –
Horror Business. Detta är inte särskilt bra.
Sick Of It
All – All Hell Breaks Loose. Detta låter som en Sick Of It All låt, på
gott och ont. Inte så kul cover, tyvärr. Njae, nej & nej.
NOFX – Last Caress. Lite samma känsla som Goldfinger. Fat
Mike låter lite som att han håller för näsan när han sjunger. Ska grejen i
refrängen är kul första gången men sen blir det tjatigt. Inte ens att han
sjunger som Danzig i slutet räddar detta. Trippel-nej.
Earth Crisis – Earth A.D. Detta är ett band jag lyssnade
fruktansvärt mycket på i tonåren och det låter riktigt bra. Släpigt, skramligt
och dissonant med Karl Buechner blir det ett givet ja på ett, nej och nej på
resten.
Farside –
Return Of The Fly. Nä, fy! Nä, Wä, och Blä!
Okej, så gjorde 18 åriga Oskar rätt? Jag måste säga att jag
blev lite förvånad över att skivan ändå hade några bra låtar men ja, behåll
skiten.
Over and out
/Oskar S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar