För precis en vecka sedan insåg jag i panik: Fan i helvetes jävla satans skit, jag har glömt att lyssna på Rush! Lyssningen har dominerats av diverse låtar jag studerat för basspel (bla. Madonnas "Like A Prayer", lyssna på mellanspelet i andra halvan så ska ni få höra på fan, och Peter Gabriels "Sledgehammer", alla nyomvända f-klavister bör tillbedja Tony Levin) och Sheila Es fenomenala Romance 1600 (1985), spastisk funk skriven tillsammans med, inspelad av och producerad av en av mina största idoler Prince. Plattan bär alla kännetecken hos en av dennes skivor från tiden, fast med en hetsig energi från den virtuose Sheilas latinska percussion. Sublimt, verkligen.
Men dessvärre är det inte det vi ska tala om idag. Nej, vi ska prata om den vid det här laget lite utbrända perioden för Rush som sträcker sig från 1985 till och med 1993. Power Windows (1985) följer lite spåret från de senaste skivorna med lite större ljudlandskap, körer och stråkorkestrar inblandade här och där tillsammans med sampling och elektroniska trummor. En bra skiva, jag känner mig inte så hänförd men ändå en positiv upplevelse.
Hold your Fire (1987) däremot klickade inte. Lite långtråkig, något med soundet är inte lika kul och rikt. Geddys röst och sångstil börjar bli lite enformig. Vi är ju igenom 12 skivor på 13 år och, som jag diskuterade förra listan, de bästa låtarna är nästan aldrig de okända låtarna utan det är hitsen från skivorna som tilltalar mest. Majoriteten av musiken är bara “mer Rush”, och för den som verkligen älskar bandet är det väl bra. Personligen hade jag nog hellre sett 6 eller kanske till och med bara 5 skivor släppta under de 13 åren med bara deras bästa grejer. Smaken är ju självfallet som baken, jag föredrar alltid ett band som har en väldigt tight katalog med bara fenomenal musik. Alternativt en katalog med en väldigt tydlig brytpunkt, R.E.M. exempelvis som aldrig blev lika bra efter att trummisen Bill Berry lämnade 1997 eller (och det här kommer göra folk sura) Black Sabbath som inte tilltalar mig alls efter Never Say Die (1978). Jag anar en liknande grej för Mastodon, då jag inte gillat det jag hört från deras nya gitarrist Nick Johnston. Jaja, back to the show.
Lyckligtvis är Presto (1989) lite hippare och roligare, mer sen 80-tals rock. Catchy med mycket mindre synth och mer gitarr. Älskar “Scars” med härliga trummor från Peart och en väldigt funky och “Superconductor” har en härlig, medryckande refräng. Inte jättemycket mer att säga, gott lir!
Roll The Bones (1991) går mycket mer in för rockig funk och, ja tro det eller ej, ett rap-breakdown på titelspåret. Förjävla härligt, jag har smilat och skakat på huvudet sen jag hörde det första gången, så jävla töntigt men så kul. Det blir bara löjligare när det visar sig att det är Geddy som gör det. De har ju stämt ner rösten och lagt några andra effekter på det. Jag hade verkligen inte trott att det var han. Enligt intervjuer är det definitivt gjort med glimten i ögat, lite satiriskt. Vet ni…Rush är coola grabbar ändå.
Sist men inte minst har vi Counterparts (1993). Här har jag en av mina absoluta favoritlåtar med Rush, Leave That Thing Alone, en instrumental låt som har bland Geddys snyggaste baslir enligt mig och ett magnifikt solo från Lifeson. Fenomenal. “Stick It Out” är också en av de mest intressanta låtarna jag hört från bandet på flera skivor. Helt dissonant, obekväm. Tung, väldigt oväntad men välkommen. “Nobody’s Hero” är bland få låtar där texten resonerar med mig. Uppenbarligen berör den 2 dödsfall i Pearts närhet, en gay vän som dog i AIDS och en kvinnlig familjevän som blev mördad i hans hemstad. Peart skriver ju nästan alla texter som jag förstår det och det är högt och lågt, han är ingen Geezer Butler direkt. Men här tolkar jag det som att han skriver mer från hjärtat och resultatet är gripande.
Denna tredje av fyra etapper blev ändå rätt bra i slutändan. Jag anade att Rush på 90-talet skulle tilltala mig, något som visat sig stämma bra hittills. Vi har bara 4 skivor kvar som täcker perioden 1996-2012. Jag tror även jag kommer slänga in ett av Pearts otroliga trumsolon från en liveinspelning. Det hör till allmänbildningen i min mening att uppleva någon som kommer så nära konceptet “perfektion”.
Herr B signing out, you dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar