Gomorron. Idag har jag kokat ihop en lista som har temat gravar. Det finns ju idel band som heter något med grav och otaliga fler som har med ordet i sina låttexter. För att göra listan lite mer matig lägger jag också till filmtips och något som gifter sig väl med gravar är en filmgenre som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, nämligen rape/revenge-filmer. En av de allra bästa är som ni kanske redan vet eller kan gissa sig till den episka film som fått namnge dagens lista, I spit on your grave från nådens år 1978. Så gör er beredda med dödgrävarspaden så åker vi och det blir en wall of text, jag hade svårt att hejda mig och sätta stopp, så är det ibland. Listan finns i youtube-format HÄR och längst ner.
PISSGRAVEs senaste släpp har den underfundiga titeln "Malignant Worthlessness", jo jag tackar jag - det är ett namn som förpliktigar. Vi lyssnar till låten Interment Orgy som har en skön svängighet och den där surrande svajiga bisvärmsaktiga ljudet som jag är svag för. Invasiv döds med mycket attityd och bröt helt enkelt. Filmtips: Till detta kör vi en riktig klassiker, Last house on the left från 1972 i regi av Wes Craven. Det här är en rak och mycket brutal hämndhistoria med en av mina favoritskådisar David Hess som spelar Krug Stillo, ledaren för ett gäng råa brottslingar som gör processen kort med en stackars tonårig tös. Gänget hamnar sedan slumpartat hemma hos tjejens föräldrar och när de inser vilka avskrap till människor som befinner sig på deras domäner ger de så att säga igen för gammal ost. Den här kultfilmen SKA ni se, den fastnade förstås i filmcensurens klor när den kom och var faktiskt bannad i Storbritannien ända fram till 2002. Inspirationen till filmen tog Craven från Bergmans Jungfrukällan som kommer lite längre ner i listan.
Vi går vidare. Veteranerna CRYPTOPSY får slinka med på ett hörn, det var länge sedan jag lyssnade på dem men under de år då den tekniska dödsen tog som mest plats i livet var detta ett band jag återvände till. Jag har valt en äldre låt, Mutant Christ, från "Blasphemy made flesh" för att jag gillar den ganska klara ljudbilden här. Filmtips: Death Wish från 1974 av Michael Winner med en oefterhärmlig Charles Bronson i huvudrollen. Bronson spelar en arkitekt som lever ett puttrigt borgarliv på Manhattan med fru och dotter när tillvaron plötsligt ställs på ända då ett rånargäng tar sig in i hemmet och gör saker man inte ska. Och följden blir att Bronson tar lagen i egna händer då han menar att rättsväsendet inte riktigt sköter sitt jobb. Death wish (eller Death wish - våldets fiende nr 1 som den fick heta i Sverige) är ett glimrande tidsdokument över 1970-talets New York och en man i sönderfall. Stark rekommendation.
Vi kan förstås inte ha en lista med tema gravar utan att dra med svenska GRAVE. Jag såg dem för en herrans massa år sedan på KB i Malmö och det var en helgjuten kväll. Tänk vilken misspass det blev för dem ändå, att de kom så samtidigt med ENTOMBED och DISMEMBER att de liksom slukades upp i dess skuggor och försvann. Musiken är värd bättre än så. Vi kör Soulless från albumet med samma namn från 1994. Filmtips: Nej vi kan lika gärna riva av Jungfrukällan nu, det är hög tid. Jag talar förstås om Ingmar Bergmans episka film från 1960 som utspelar sig redan runt 1300-talet då jungfru Karin blir våldtagen och mördad av flåbusar. Som pappa till den olycksaliga Karin ser vi Max von Sydow och han myntar många minnesvärda repliker i den här filmen, bland annat "Nu får du gå och hämta slaktkniven åt mig!" Jungfrukällan belönades med både en Oscar och en Golden Globe för bästa utländska film och det förstår man, den utgör en del av själva roten till det som utvecklade sig till rape/revenge-genren.
ROTTEN TOMB kommer från Chile och spelar mustig och malande dödsmetall som är lite sådär halvbra. Jag lyssnade en del på deras "Visions of a dismal fate" när den kom 2022 men sedan har jag tappat bort dem lite. 2024 kom "The relief of Death" och från den hör vi Funeral Urns. Det är en okej låt men kanske inte så mycket mer, kan nog tycka den är för lång också när allt kommer omkring. Filmtips: Autostop rosso sangue, eller Hitch-Hike som den också heter, från 1977 är däremot en fullträff signerad regissören Pasquale Festa Campanile. En alkoholiserad reporter åker med sin fru på en road trip och på vägen hem mot Los Angeles plockar de upp en liftare (aj aj) som dessvärre visar sig vara spritt språngande galen. Liftaren spelas av tidigare i listan nämnda David Hess (hurra) och han tvingar helt enkelt paret att byta kurs mot Mexico. Och som man kan tänka sig uppstår komplikationer. Och våld. Och polisskjutningar. Det här är en liten pärla som jag tror många missat men som förtjänar uppmärksamhet.
Nu får vi pigga upp oss med lite MASSGRAV! Kan jag få nått att sova på? är en snabb dänga från EPn "Välkommen till blåsningen" som kom 2024. Oj vad bra! Ja, jag har inte mycket att tillägga där utan det är bara att le och se glad ut. Filmtips: Vi backar bandet lite till 1973 och tar en titt på en riktig kultrulle från Bo A Vibenius, nämligen Thriller - en grym film, även känd som Thriller - a cruel picture och They call her one-eye. Jag vill mena att det här är en av de allra bästa exploitationfilmer Sverige har pressat ur sig. Någonsin. I huvudrollen ser vi modellen Christina Lindberg som blivit stum efter ett barndomstrauma. En dag ska hon ta bussen till stan men missar den och upp glider fenomenala skådisen Heinz Hopf i bil och med tjusig kostym och erbjuder skjuts. Med facit i hand borde hon ha väntat och tagit nästa buss istället men hon charmas och hoppar in i bilen och nu börjar en resa som bara kan sluta på ett enda sätt - med gruvlig hämnd! En lysande film rakt igenom.
Nästa plats i listan blir Bereavement of flesh med TOMB MOLD från albumet "Primordial Malignity" från 2017. Murken manglig döds var det här! Jag har lyssnat en del på deras senare alster men faktum är att denna första fullängdare har ett riktigt skönt sväng. Kanske också att den känns mer primitiv. Filmtips: Vi ska blåsa av ännu en klassiker nämligen Ms.45 från 1981 som på svenska också fick titeln Hämndens ängel. Abel Ferrara står för regin och i huvudrollen som den vackra men dövstumma sömmerskan Thana ser vi Zoë Tamerlis. Storyn då? Jo, Thana är på väg hem från jobbet och går genom de sjaskigare kvarteren i New York och blir antastad inte bara en utan två gånger. Hon tappar det totalt (eller kommer till sans beroende på hur man vill se det) och inleder en så kallad killing spree utan dess like. En total guldfilm som Ferrara gjorde efter att ha blivit inspirerad av Taxi Driver, Thriller - en grym film och Death Wish. Så då förstår ni ju vad som gäller. Titeln syftar förstås på kaliber på ammunitionen som används.
ENTOMBED då? De kommer nu! Det finns ju så mycket bra låtar att välja mellan så man kan egentligen bara blunda och peka. Crawl från "Clandestine" fick det bli och jag har inte så mycket att orda om där. Frid över Petrovs minne förresten, det var inte länge sedan hans dödsdag 7 mars. Filmtips: Savage Streets av Danny Steinmann och Tom DeSimone från herrens år 1984. I den bärande rollen som Brenda ser vi Linda Blair, känd kanske främst för sin roll som Regan i Exorcisten (1973). Här är hon äldre och mer luttrad. Vi befinner oss i Los Angeles och Brendas lillasyster blir överfallen av ett gäng busar vilket gör att hon hamnar i koma. Nu är det upp till Brenda att hämnas och det kan ni skriva upp att hon gör. Det förekommer en rad påhittiga vapen i den här snygga och lite skitiga filmen men framför allt får vi ta del av ett armborst. Total succé! Plus också för snygga gatumiljöer och industrilokaler á la 80-tal.
Det börjar lida mot sitt slut men än har vi några rullar och låtar att beta av. Näst på tur blir helsingborgarna BASTARD GRAVE och deras Necrotic Ecstasy från plattan "Vortex of disgust". Det här är habil döds och det går snabbt och man kan inte annat än charmas av den köttiga gurgliga stämningen de får till. Filmtips: Vi ska åka in i 90-talet nu och hälsa på Thelma & Louise, Ridley Scotts hyllade storfilm från 1991 som jag kallt förutsätter att samtliga har sett. Geena Davis och Susan Sarandon gör strålande rolltolkningar och jag får säga att även männen som förekommer sköter sig bra. Det som är så fint med den här klassiska road movien är inte bara att det rör sig om kvinnor som hämnas på våldtäktsmän utan det handlar i grund och botten om att vara de allra bästa av vänner och att finnas där för varandra ända in i döden. Jag gråter fortfarande till slutscenen, den är klockren.
CRYPT från Australien är näst ut i listan. Det finns (åtminstone) två band i Australien som heter samma, det ena spelar stoner och kommer från Adelaide men detta gäller alltså gänget från Rochedale som lirar döds. Den självbetitlade EPn "Crypt" kom 1996 och från den hör vi The Undead, en rå och lyckad historia. Filmtips: Inte lika lyckad är tillvaron för Pollyanna McIntosh som spelar The Woman i filmen med samma namn från 2011. Lucky McKee har regisserat den här obehagliga men lysande filmen om en misogyn advokat som bor på landet med sin under ytan lite smått dysfunktionella familj. En dag hittar han en förvildad kvinna som till synes bor i skogen helt obrydd om civilisationen. Så han plockar helt enkelt med henne hem, kedjar fast henne i källaren för att "göra folk av henne". Ja, ni kan ju förstå att det här blir trubbel på många nivåer. Det blir smått medeltida kan man säga, utan att säga för mycket. Och det här är en film som man minns efter att man sett den, dels på grund av våldet men också för de mycket starka skådespelarprestationerna. Fun fact, Pollyanna McIntosh skriver sedermera manus, regisserar samt skådespelar i en uppföljare till The Woman som heter Darlin'(2019), också den klart sevärd.
Och sist men inte minst bandet med det vackra namnet SPIT ON YOUR GRAVE som jag misstänker också sett filmen från 1978. Låten jag valt är You will be my torture från fullängdaren "Existential Murderer" som kom 2014. Det här är brötig dödsmetall från Mexiko utförd av fyra kvinnor och en man. Jag vet inte mycket mer än så men det låter seriöst och bandloggan är spretig. Filmtips: Ja, då var vi här. I spit on your grave eller Day of the woman som den också heter kom 1978, regisserades av Meir Zarchi och gjorde ett outplånligt spår i filmhistorien om ni frågar mig och det är ju just det ni gör. Författaren Jennifer Hills åker till en ödsligt belägen stuga i skogen vid en sjö för att få lite lugn och ro. Men se, lugn och ro blir det tyvärr inte. Icke mindre än fyra förövare dyker upp och dummar sig och när de är färdiga lämnar de den arma Jennifer att självdö i skogen. Men hon kämpar sig tappert upp och iväg och när hon återhämtat sig från traumat blir det inte grant att vara skurk. Filmen var kontroversiell när den kom men har med tiden blivit en feministisk kultrulle. Slutscenen är inget annat än magisk och det är väldigt fin natur som skildras filmen igenom.Man behöver däremot verkligen inte se remaken som kom 2010.
Nu är det hög tid att ta helg, på återseende. Och glöm aldrig att revenge is a dish best served cold.
/Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar