Detta år har som vanligt gått ovanligt snabbt och samtidigt olidligt långsamt i min värld. När alla håller på och kollar på sina Spotify Wrapped kan jag lätt konstatera att det inte är mina musikval som har skapat listan. Det är min dotter som har kidnappat min Spotify annars skulle inte Blackpink och Hooja toppa den. Bortser vi från det så har jag ändå hittat en del grejer under året som gått. Inte bara via Spotify utan även Bandcamp och Youtube. Jag inser ganska snart att denna lista inte är någon sorts topplista men kan fungera som ett tidsdokument över låtar och band jag har tyckt om detta år. Nåväl, nu kör vi igång.
Terrestrial Hospice - Caviary to the general (2023, Ancient dead productions)
Terrestrial Hospice är ett polskt tvåmannaband som manglar på i samma genre som svenska Craft. Jag får också lite vibbar av Svartsyn inte minst på sången.
Det är välspelad och hatfull black metal med långsammare partier och det är väl kanske i de partierna bandet mest liknar Craft.
Tidigare skivor av bandet minns jag som än mer vansinniga men här stannar de lite upp för att rocka till det och jag hör även synthmattor som påminner om grevens sätt att slänga på ljud över låtarna.
Trots det bistra och ondskefulla omslaget i svartvitt är det överraskande melodiöst men inte på det finska sättet som jag brukar föredra.
Jag kan starkt rekommendera denna skiva för den som vill ha en dos av modern black metal som varken är raw eller för välpolerad. Melodierna sitter och jag kommer på mig själv med att gnola med i låtarna. Kanske inte den bästa skivan detta år men lite mysigt sådär.
Låt : Terrestrial hospice - In the streams of Phlegethon
Trivia: Min goda vän Cartan hörde låten och sa till mig att riffet påminner om Lolita Stasi med deras låt ”Katharsis” från skivan "Ruhr" som kom 2005. Efter att ha hört den låten kan jag bara hålla med. Det är kanske så att jag egentligen gillar Lolita Stasi helt enkelt?
Omslaget ser väldigt tyskt ut
Spirit Possession – Of the sign...(2023, Profound Lore Records)
Spirit Possession är ett tvåmannaband från Portland, Oregon och borde enligt många direkt diskvalificeras då amerikaner inte anses kunna spela black metal alls. Den som tycker så har helt fel. Det är ett gravt misstag om man inte kollar in den kanadensiska black metal scenen som är helt fantastisk. Dessutom vill jag påstå att både Negative Plane och Funereal Presence har släppt skivor som spöar många europeiska black metal band med hästlängder. Nog om det. Jag fick upp ögonen för Spirit Possession i och med deras första fullängdare då jag som vanligt sökte runt efter något som kunde stilla mitt sug efter en ny Katharsis (tyska bandet alltså) skiva. Då såg jag att någon benämnde bandet som ”mini-Katharsis” och jag kan säga att personen hade helt rätt. Speciellt sångaren i Spirit Possession har en stil och ton som är kusligt lik Drakh från Katharsis. Detta förstärks också genom att de använder samma typ av reverb och effekter på sången som tyskarna. Omslaget som ni kan se är också lite fräckt och färgglatt.
Musikaliskt pratar vi om thrashig, febrig, desperat och manglig black metal. Jag minns också att verkligen gillade trummorna och det är ett starkt plus.
Spola fram tre år och nu kommer nästa giv från Spirit Possession. Jag lyssnade igenom skivan ett par gånger när den kom men den fastnade inte hos mig. Efter ett par månader kom jag tillbaka till skivan och den klickade. Jag skulle påstå att den senaste fullängdaren fortfarande är väldigt influerad av Katharsis men att de numera har utvecklats och gör lite mer minnesvärda låtar.
Kan starkt rekommendera denna skiva till dig som gillar Nifelheim, Hellhammer och när Darkthrone är på sitt mest Celtic Frostiga humör. Det kan verka ironiskt att låten jag väljer här ska visa på ett eget låtskrivande då jag tycker att vissa partier starkt påminner om Katharsis fantastiska låt ”So Nail the Hearts” men ändå.
Låt: Spirit Possession -Hierarchical Skin
Zëptenvr - Messe pour un mort-né (2023, Demo)
Ingen riktig årslista är komplett utan åtminstone ett ”häx-black metal” släpp. Vi som gillar denna skit är ju en trogen skara. Oavsett om det handlar om polska genier som Cultes Des Ghoules eller uppstickare som Hagzissa (topp tre skivsläpp 2019 om du frågar mig) så finns det något speciellt i detta. Här har vi Zëptenvr som verkar vara ganska anonyma av sig. De har släppt två demos varav ett i år. Bandet ska enligt egen utsago komma från de franska alperna och konceptet bygger på någon lokal legend där bandnamnet ska ha varit en häxa.
Musikaliskt då? Jo det är ju ganska mycket som franska Darvulia, det är mystiska oklara texter på en habil grund av tunna gitarriff där det också blandas in en massa olika instrument och ljudeffekter. Självklart finns det häxskratt och allmänt vansinne men också lite sorgliga partier med dragspel (?) och annat. Eftersom min förståelse för franska och framförallt olika dialekter är i det närmaste obefintligt kan jag bara konstatera att titeln på demot kan översättas till ”Mässa för en dödfödd” och låter mina lingvistiska kunskaper stanna vid detta. Häx-black metal är en ganska smal och speciell genre och den som skapas i Frankrike och länderna däromkring är också ännu mer smal. Jag däremot gillar allting med detta, kan rekommenderas till dig som diggar de två första Darvulia släppen.
Låt: Zëptenvr - Obéissance á la nuit (det blir hela demot i en länk)
Korgonthurus – Jumalhaaska (2023, Woodcut Records)
Finska Korgonthurus är tillbaka. Jag visste inte om jag skulle hinna få med bandet på listan då albumet släpptes i slutet av november men smakprovet som släpptes visade sig inte ljuga. Jag hittade en digital kopia av skivan på en tveksam blogg. Detta är på många sätt en blandning av bandets äldre och nyare stil. Det pratades lite om en återgång till det mer långsamma, depressiva och meditativa som fanns på skivan ”Marras” och även på de 7” som kom innan 2009. När jag fick höra delar av första spåret ”Lankeemus” förstår jag den tanken. Det är väldigt långsamt och depressivt. Men låten är också nästan fjorton minuter lång och efter ett par minuter börjar bandet piska på ordentligt i samma stil som på fullängdaren ”Kuolleestasyntynyt” från 2020.
Vi pratar om traditionsenlig finsk black metal, melodiöst men ändå rått och kallt. Lägg därtill Corvus röst som är svår att missta ta för någon annan. Jag vet att många ogillar Corvus som sångare i Horna och jag kan till viss del förstå det. Sången kommer mer till sin rätt i Korgonthurus när han också har ett större inflytande över låtskrivandet. Det är en klagande sångstil som vi känner igen från så kallade ”depressive suicidal black metal” band. Korgonthurus befinner sig i trakterna kring DSBM generellt. Texterna verkar handla till stor del om smärta och lidande men det finns också en underliggande djävulsdyrkan. Det som förvånande mig var de episka och atmosfäriska passager som bandet har lagt in i vissa låtar. Det för lite tankarna till Mgla på sitt gladaste humör. Sen finns det vissa partier som jag vill påstå är lite influerade av både hardcore och dödsmetal. Både loggan och det grafiska har fågeln (kråka?) med så bandet bygger ju vidare på detta koncept också. Corvus är också det latinska namnet på kråksläktet.
Jag brukar ha med ett finskt släpp varje år på mina topplistor och detta år är inget undantag.
Låt: Korgonthurus -Lankemuus (det blir hela skivan i en länk men det är första låten)
Heáfodbán -s/t (2023,Northern Doom records)
Listan har plats för ännu ett nordamerikanskt band, Heáfodbán, detta gäng kommer från grungens Mecka, Seattle.
Hade någon sagt att jag skulle ha med ett amerikanskt folk/ psykadeliskt ambient/ noise black metal band på min topplista skulle jag nog börjat skratta. Men nu är det som det är. Bandet har tydligen haft det lite struligt och den enda kvarvarande medlemmen är sångaren som också piskar trummorna i bandet. Heáfodbán är uttalat anarkister/kommunister vilket också känns ganska uppfriskande. Någonstans på nätet påstods det att sångaren inte sjunger några ord alls utan bara growlar, gläfser och skriker nonsens. Jag vet ärligt talat inte.
Produktionen är verkligen kakburk. Necro är för snällt. Trummorna är mixade så att de ligger i förgrunden och dränker det mesta. Ovanpå de elektroniska instrumenten slänger de på olika ljudeffekter och synthar. Bland annat häftiga kyrkklockor och mandolin samt noise element. Dessutom någon sorts flöjt vilket påminner om instrumenten som dyker på Volahns skiva ”Aq'Ab'Al” från 2014.
Heáfodbán kan vara den mest svårlyssnade skivan jag har hört i år som fastnat hos mig. Även om Akitsa också släppt ett nytt album så finns Heáfodbán som ett värdigt alternativ till ljudterrorism. Jag försökte beskriva bandet för mig själv och jag har kommit fram till att det är lite som att Archgoat träffar Ride for Revenge för en jamsession där också Akitsa och Volahn är med. Tillsammans tar de alla droger som finns i världen och bestämmer sig för att spela in en skiva som skulle göra Wormlust och Skáphe stolta och slänga in lite hc breakdowns. Låter detta spretigt och omöjligt? Ja det är väl det till viss del men det är det närmaste jag kan komma för att försöka förklara hur bandet låter. Ni får prova själva. Omslaget är ju verkligen black metal med huvudet av en svartvit hund eller varg i någon sorts fetisch.
Låt: Heáfodbán – Scalp altar
Koldbrann - Den 6. Massedød (Manna fra en annen himmel) (2023, Dark Essence Records)
Här hade jag egentligen tänkt att avsluta min lista men det går inte hoppa över att norska Koldbrann har släppt en ny 7" nu i december. Hittills har jag lyssnat på de två nya låtarna minst tio gånger var. Jag som verkligen avgudar bandet och deras släpp fram till "Vertigo" från 2013 som inte är särskilt kul har väntat på ett livstecken från bandet i flera år. Koldbrann är ett av de band som gjorde att jag hittade lite tillbaka till black metal i allmänhet och till norsk sådan i synnerhet när de började släppa sina fullängdare. Andra kanske säger att Urgehal och Beastcraft var viktigare för den generationen av norsk black metal men för mig har Koldbrann och Ljå en speciell känsla som gör att jag återkommer till deras tidigare alster. Att Koldbrann senare gick mot en mer tveksam och "rolig" stil med konceptalbum och covers kan jag ha överseende med.
Mannevond som kanske många känner igen från andra ett antal andra norska band och kanske på senare år främst från Djevel har lyckats spela in två nya låtar med Koldbrann. När jag fick höra att detta skulle ske för ett tag sen blev jag lite orolig att bandet skulle fortsätta i samma anda som deras senaste släpp men detta känns mer som en återgång till skivan "Moribound" från 2006 och även epn "Stigma: på kant med livet" som kom 2008.
Inte riktigt lika intensivt och argt som de tidigaste släppen men ändå väldigt bra traditionell norsk svart metall. Mannevonds röst tycker jag är fantastisk. Han är en av de "nya" norska vokalisterna som gör att jag kan lyssna igenom lite tveksamma släpp med andra band av den enkla anledningen att han gästar som sångare. De två nya Koldbrann låtarna vi bjuds på fungerar för mig som en ganska bra aptitretare och jag längtar efter en ny fullängdare. Produktionen är naturligtvis lite mer modern och inbjudande men när jag lyssnar tycker jag det känns som trummorna ligger lite väl långt fram i mixen. Det är bara en smaksak och det gör att Koldbrann 2023 låter mer tufft och modernt än papperstunt och necro. Jag måste nog nu gå och lyssna på singeln en gång till. På ett sätt känns det väldigt tryggt och skönt att kunna få med ett norskt band på en lista som handlar om modern black metal.
Låt: Koldbrann - Den 6. Massedød (Manna fra en annen himmel)
Det var det hela. Kanske inte någon best of 2023 men en inblick i vad jag har lyssnat på. Två omslag som är i kassettformat och bara det i sig är ju fint. Nästa år hoppas jag på fler finska släpp och ännu mer”häx black” metal för alla.
Låtarna finns att lyssna på här.
