Fredagslistan 2023, vecka 21: Nytt och notervärt!

 Gott folk! 

Jag har velat fram och tillbaka om temat på veckans lista. Allt från regionala, lokala till internationella teman har susat fram i skallen på mig. Och såklart även skivbolag. Ett tag tänkte jag att jag skulle köra på temat DalaPop, det fantastiska regionala resurs- och produktionscentrumet som lyfter fram mycket av den otroliga populärmusiken i Dalarna. Nu blev det ändå nytt och notervärt i veckans lista, men med en del Dalarna inbakat i listan. Dessutom får ni två bubblare, två band som redan är etablerade - storligen så - men som jag ändå tycker är så pass bra att de får vara med. 

Vi kör!

Värmländska dödsnestorerna i VOMITORY kommer idag med nytt material i form av totalskivan på vilken de slår fast att samtliga skallar kommer att rulla. Detta är, trivsam kanske inte är rätta ordet med tanke på textinnehållet, men stabil och klart lyssnarvärd metal. 

Faluns med lätthet bästa band, IN MOURNING, som som jag sedan en bra tag tillbaka är djupt investerad i. Jag blir alltid glad av att få ny musik från det här gänget. The Broken Orbit är inget undantag från den regeln. 

Med råge det yngsta bandet, med de yngsta medlemmarna i veckans lista. XION från Borlänge i  Dalarna lirar thrash metal, och de gör det bra. Och det är det inte bara jag som tycker - det här gänget har imponerat på Sweden Rock Magazine - med sina pigga riff, maniska tvåtakt och tydliga känsla för hur thrash-slipstenen ska dras. Det ska bli oerhört kul att följa det här gänget framöver. 

PREDATORY VOID från Ghent i Belgien - ett fantastiskt band från en stad med ett mycket imponerande bibliotek (är ju tvungen att få in detta, eller hur?!) gör att jag känner än mer för min farfars hemland. Svärtad sludge/doom är genren vi pratar om, och detta är helt enkelt hypnotiskt bra. Varenda ton i 10-minuterskolossen Funerary Vision känns direkt nödvändig och fruktansvärt drabbande. Det borde egentligen inte vara möjligt men det skav som PREDATORY VOID skapar här känns väldigt tryggt och tröstande. 

ENVISION från Philadelfia lirar en djupt sympatisk blandning av klassisk (som jag uppfattar den) hardcore och göteborgs melodöds. Så marknadsförs bandet i alla fall på Bandcamp. Här finns något speciellt, och att Oscar tycktes dra sig till minnes att han lyssnat på bandet stärkte bara mig i uppfattningen att detta var värt att kolla in. 

Vi kastar oss nästan rakt över till andra sidan av USA och Salt Lake City i Utah. BLOOD STAR startade som ett sidoprojekt till Jamison Palmer från VISIGOTH som jag inte dyrkar förbehållslöst. Sidoprojekt har också viss risk att bli totalt innehållslösa eller platta. Men så är det inte här. Det svänger och drar utav bara helvete. Riffen sitter som en keps och är klassiska utan att vara urvattnade. Plus att sångerskan Madeline Smith har en fruktansvärt bra röst som passar musiken som hand i handske. 

Tycker ni att listan har varit för såsig så balanserar jag upp detta med avslutande svärtade döds/thrash-bandet CHRONICLE och deras drivna musik. Ytterligare ett förträffligt band från Danmark, som börjar ta för vana att skämma bort oss med högklassig musik. Jag får sköna vibbar av THE ABSENCE om ni minns det bandet? Underbart riffande, snygga melodier, bra sväng och potent sång gör att jag går igång rätt rejält på detta. 

Vi tar helg på det kosmonauter!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 21: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2023, vecka 20: Garage Days Re-re-re-revisited

METALLICA. Det finns inget mer att skriva, egentligen. Bandet människor älskar, hatar, älskar att hata, hatar att älska. Själv upptäckte jag dem kring Load/Reload, förstod snabbt att kort hår betydde lam rock och dök snabbt ner i Cliff Burton-eran, och där är jag kvar, med ojämna mellanrum mellan lyssningarna. Utan Burtons spel, stil och legend hade jag nog inte börjat spela bas själv, så bara där har jag mycket att tacka det bandet.

 Något annat jag kan tacka Metallica för är att de aldrig hymlat med sina influenser och sitt ursprung. De har alltid burit sina favoritband på ärmarna, både sjuttiotalets klassiska hårdrock och åttiotalets NWOBHM, och en hel del annat. Och det är vad jag vill lyfta idag: band som jag upptäckte via Garage Inc.-dubbeln i späd ålder - 12 år när den släpptes - och som följt med mig sedan dess. Eller bara riktigt jävla bra rock.

Listan hör ni här!

 

1. DIAMOND HEAD - Helpless. I egenskap av Lars Ulrichs absoluta favoritband har DH en stor del av sitt arv Metallica att tacka. Men bortom live-standarden Am I Evil? gömmer sig en del riktigt, riktigt bra tidig new wave-hårdrock (och en del riktigt tråkig sådan - de tog liksom aldrig riktigt fart). När jag började treva mig fram bakom ett trumset för några år sedan var Diamond Head väldigt bra att öva till. Här hör ni en grym liveupptagning redan från 1979.

2. HOLOCAUST - Small Hours. Hur ond och dunkel är inte den här låten? Som en spökoperett i doom-format: And I try to get through to you / In my own special way / As the barriers crumble / At the end of the day... 

3. KILLING JOKE - The Wait. Lite post-punk! Eller goth? Depprock? Oavsett. Efter närmare 15 års jäsning, utöver några smakprov från nya skivor, insåg jag Jaz Coleman et als storhet runt 2013. Ett av de bästa brittiska banden någonsin, egensinniga och stenhårda rakt igenom. Alla måste lyssna.

 

4. MOTÖRHEAD - Overkill. Kommentar överflödig. Trion Lemmy - Fast Eddie Clarke - Philthy Animal ÄR det tuffaste som hänt rocken, någonsin och för evigt. Och den här låten är det tuffaste Motörhead någonsin gjorde. 

 

 

5. MERCYFUL FATE - Evil. Är Diamond Head evil? Nja, det kan diskuteras. Är King Diamond evil? Nåt så in i helvete! Metallicas medley av låtar från de danska satanisternas debutplatta var tekniskt sett den första black metal jag hörde, och vilket underbart fördärv det ledde ner i...

6. BLUE ÖYSTER CULT - Astronomy. Har jag nämnt att BÖC är ett av världens bästa band? Om inte kan ni kolla de här föregående inläggen HÄR och HÄR. Astronomy etsade sig direkt fast i min puberterande hjärna och har stannat där, i takt med att livet fortsatt och BÖC-kulten grott i mig. Den spelades av en vacker slump som sista låt på min trettioårsfest, och den dag jag lämnar jordelivet så ska ni spisa den vid likbålet. And the light that never warms...

 

7. H.P. LOVECRAFT - Wayfaring Stranger. Vänta va, Metallica brydde sig väl aldrig om psykrock? Nej, och mitt intresse i den genren är rätt ytligt, men däremot är vi alla vänner av kosmisk skräck. The Thing That Should Not Be introducerade mig för skräckmästaren, och med hjälp av Delta Förlag och Tvååkers bibliotek förändrades mitt liv till det mörkare med hjälp av Providence mest xenofoba gentleman. I slutändan ledde det till en kandidatuppsats på universitetet. Och Wayfaring Stranger är en fin bit med.

Så, ja. Oavsett hur trött man är på dansken och Papa Het, och hur tråkiga skivor de än hostat upp de senaste trettio åren - en diskussion för sig - har de haft ett visst inflytande på mitt lyssnande och mitt liv, som jag inte kan bortse från. Alltid något!

 

Nu fortsätter vi långhelgen! Lyssna på listan här!

/Andreas

 

God afton. Fredagslistan tar idag tag i den stora och kanske kluriga frågan kring hur det kommer sig att man blir som man blir. Hur formas man av årens pressande tryck sakta sakta från kol till diamant (eller möjligen grafit)? Och kanske framför allt, vilka nyckelpunkter formar ens musiksmak? Jag tänker göra åtminstone ett nedslag i min egen historia (kanske blir det fler allt eftersom som rubriken antyder) som påverkat mig i den riktning jag hamnat både musikmässigt och som människa. 

Kamrater, vi beger oss tillbaka till nådens år 1995 och tar en titt på den platta som gick varmast i min cdspelare där och då och som formade min musiksmak å det grövsta. Jag talar om en gratisskiva som medföljde nummer 13 av tidningen Close-Up, nämligen Independent Music For Independent People vol. 1. Den utkom på våren vilket betyder att jag var 17 år gammal och snart skulle fylla 18. Jag hade flyttat hemifrån och bodde i en studentlägenhet i Örebro på 15 kvadrat (plus två extra för kokvrå och toalett, duschen var gemensam och låg i korridoren). Livet var som livet är när man är 17, hårt och svårt och dramatiskt men samtidigt något utöver det vanliga, en sorts magi som är svår att hitta igen. 

Men först en snabb tillbakablick på vad som egentligen hände år 1995:

- Sverige går tillsammans med Finland och Österrike med i EU.

- Homosexuella kan ingå partnerskap i Sverige.

-Windows 95 släpps.

-Det bestialiska mordet på tonåringen John Hron äger rum.

-Varumärken som Kalles Kaviar, Ramlösa, Abba och Ekströms hamnar i norsk ägo.

-Det svämmar över lite varstans, bland annat i Älvsbyn och Guldbrandsdalen men inte i Kap Verde som i gengäld får ett vulkanutbrott.

-En domedagssekt släpper ut giftgasen sarin i Tokyos tunnelbana.

-OJ Simpson åker dit för mordet på sin fru.

Okej, då vet vi var vi befinner oss i historien och går raskt över till musiken! Vid det laget som jag fick tag på den här skivan var jag redan en bra bit inne i både DISMEMBER och DARK FUNERAL men jag vill påstå att det beroendet både klarnade och fördjupades här. Jag hittade dessutom MARDUK via den här samlingsplattan (här var de fortfarande bra) och det vete tusan om det inte också var en av de allra tidigaste bekantskaperna med MESHUGGAH och UNANIMATED. Mycket guld här helt enkelt. Vad hände egentligen med LORD BELIAL och UNANIMATED? Nåväl, låtordningen ser ut som följer:

1. DISMEMBER - Casket Garden ("Casket Garden")

2. DARK FUNERAL - My Dark Desires ("Dark Funeral")

3. STUCK MOJO - Not Promised Tomorrow ("Snappin' Necks")

4. EXTREME NOISE TERROR - Raping The Earth ("Retrobution")

5. MARDUK - The Sun Has Failed ("Opus Nocturne")

6. ENSLAVED - Wotan ("Frost")

7. IMMORTAL - Cursed Realm Of The Winterdemons ("Battles Of The North")

8. EMPEROR - I Am The Black Wizards ("In The Nightside Eclipse")

9. TAD MOROSE - Sender Of Thoughts ("Sender Of Thoughts")

10. DUB WAR - Gorrit ("Pain")

11. MESHUGGAH - Vanished ("Death Is Just The Beginning")

12. IN FLAMES - Ever Dying ("Subterranean")

13. SENTENCED - Nepenthe ("Amok")

14. LORD BELIAL - Satan Divine ("Kiss The Goat")

15. UNLEASHED - Victims Of War ("Victory")

16. UNANIMATED - Life Demise ("Ancient God Of Evil")

Jag tänker inte gå in och prata om varje låt för sig utan vill istället uppmana er att i tanken färdas tillbaka till den där studentlägenheten på Rudbecksgatan, tänk att ni är 17 och att er äldre kompis Glenn fixat både folköl och en påse chips, luta er tillbaka och lyssna igenom skivan i sin helhet och njut. Ni har för några veckor sedan gått från platinablont hår till kolsvart och det krävdes tre genomfärgningar för att få den manövern att gå igenom. 

Låtmässigt var jag oerhört svag för samtliga bidrag på skivan förutom dessa fem:

Nr 3: skeptisk till all rap-metal som inte var CLAWFINGER (och det står jag fast vid än idag), nr 9 som kändes för utsvävande och melodisk, nr 10 fick jag inget riktigt grepp om, nr 12 för det symfoniska i slutet och nr 13 - ballad, vadfalls! 

Nog med introspektion, nu tar vi helg! Eftersom jag känner mig bjussig idag får ni även en hälsning från mitt forntida jag samt mina ögonbryn anno 1995.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 19: Hur man blir som man blir, del 1.

Fredagslistan 2023 v. 18: Boston Straight Edge

 

Hej vänner!

I dokumentären American Hardcore: The History of American Punk Rock 1980–1986 från 2006, som för övrigt är obligatorisk läxa till nästa gång om ni inte sett den, finns en scen där namnet på städerna bytts ut mot bandlogor på en karta över det stora landet i väst. Los Angeles har blivit Black Flag, Las Vegas blir 7 Seconds och så vidare. Ni som redan läst titeln på veckans lista har säkert listat ut att vi kommer röra oss i Boston, en stad med en anrik hardcorescen, så nu suddar vi ut Boston från kartan och sätter på lite bandklibbor istället!

För att krydda listan lite extra har jag valt att fokusera på straight edge-band. Ni som känner för att bekanta er lite extra med straight edge-kulturen kan jag rekommendera dokumentären Edge: Perspectives on Drug Free Culture från 2009. Så på med red sox kepan, nu kör vi!

Listan hittar ni här!

 

Vi inleder med HAVE HEART – Bostons från mästerverket songs to scream at the sun från 2008. HAVE HEART hann släppa två fullängdare, en liveplatta och några EPs mellan 2002 och 2009, mestadels släppt på Bostonbolaget Bridge Nine records. Bandet varvar snabb tvåtakt med breakdowns och få sångare låter så bra som Pat Flynn. När någon säger Boston är min första association HAVE HEART, så bra är detta.

 

Vi backar bandet och lägger nålen på SS DECONTROLs andra platta get it away från 1983. Det var här Boston sXe började och det är verkligen ingen dålig start! Det är skitigt, snabbt och röjigt. 7 låtar på 11min är som vanligt en kvalitetsstämpel i min bok och man behöver inte lyssna särskilt noga för att höra hur SSD har influerat många kommande hardcoreakter.  

 

 Vi snabbspolar till 1996 och säger hej till SLAPSHOT. Detta är ett band som sticker ut lite då de är ironiska, lite dryga och gör narr av positiviteten som annars kännetecknar sXe-band. De är även väldigt lokalpatriotiska och tydliga med att Boston är bättre än, exempelvis, New York (se låten Fuck New York från Tear it down plattan). Låten heter Bigmouth strikes again från skivan 16 Valve hate (ja det är en The Smiths cover).

 

Nu jävlar blir det hockeykörer. Jag tänker att vi gör en liten stilstudie av låten Holding on av TEN YARD FIGHT för att ta fram en hardcore på andra halvan av 90-talet formula. Vi börjar med pukor och dämpade gitarrer, gitarren spelar själv, resten av bandet kommer in och det blir tvåtakt, sen blir det breakdown med hockeykör. Perfekt. Skivan heter Hardcore pride och kom 1996, bandet höll bara på mellan 95-99 och även om det är extremt mycket nittiotal är det även väldigt tidlöst (för att citera Peter Kvist i Varan-TV).

 

Jag tror att det är olagligt i flera länder att göra en Boston hardcore-lista utan att nämna BANE. Detta är ett band som, fram tills de lade handskarna på hyllan 2016, gjort 1.45x10⁷ spelningar i 74% av världens städer. BANE hann med att släppa 4 fullängdare på legendariska Equal Vision Records plus ett gäng EPs, splits och annat smaskigt. Låten heter Release the hounds från plattan Give blood från 2001.

Nästa vecka blir det något helt annat av någon helt annan

Trevlig helg

/Oskar