Gott folk!
Vårt land är bortskämt med band som har lyckats nå ryktbarhet utanför våra gränser, oftast för att man sjunger/skriker/growlar på engelska, detta lingua franca inom den hårdare musiken. Men så finns de band som gör en grej av att faktiskt sjunga/skrika/growla på svenska, och dessa band tycker jag förtjänar att lyftas fram.
Vi kör!
Kaos är granne med Gud är namnet på en teaterpjäs signerad Lars Norén och tillika en strof i en dikt av Stagnelius men det vi ska fokusera på i dagens lista är gamla trevliga låtar från förr med tema kaos. Det kommer att bli idel material ni hört förr och sådant jag själv är väl invand med, det ska ärligen sägas. Ibland behöver man helt enkelt ta ett steg tillbaka från allt som är nytt och intressant och krypa in i den vrå som stavas hemtrevlig gammal skåpmat. Vi kör igång direkt!
ENTOMBEDs Chaos Breed från albumet "Clandestine" har förstås en given första plats i ledet som stavas oordning. Jag har hört både en och två entusiaster säga att det finns en handfull låtar på skivan som är bättre än den här, att den har en rörig struktur och en lite halvtrött refräng. Jag håller inte med ett dugg, det här är en storslagen dödsmetallsmocka för min del och en viktig kugge i maskineriet som formade mina tonår. Introt, baskaggarna, galopptakten - total magi!
DISSECTION härnäst, ytterligare ett band som följt mig genom åren och som kommit att betyda mycket. "Reinkaos" blev som album betraktat både älskat och hatat när det kom, dels på grund av den förändrade ljudbilden (som i mitt tycke är en högst logisk utveckling) men förstås också kritiserat på grund av Jons brottsliga bana och de rättsliga följderna av den. Jag har valt en av de lugnare låtarna från albumet, Maha Kali.
Som fotnot till intresseklubbens anteckningsblock kan nämnas att jag håller "Storm Of The Light's Bane" högre än "The Somberlain" vad gäller bandets tidigare diskografi.
Vi måste också ha oss lite BOLT THROWER till livs! BOLT THROWER är ett band jag lyssnat på i vågor ska erkännas, först ihärdigt för att tappa tråden under ett par år och sedan återfinna dem igen. Här har vi i mångt och mycket krigsdödsmetallens sås och potatis, själva stommen till det som byggt likväl vapenvurm som känslan av krigets totala meningslöshet hos mången likasinnad musiknörd. Vi lyssnar till favoriten World Eater från albumet "Realm Of Chaos : Slaves To Darkness".
Med det säger jag tack och hej för idag och önskar en fin helg.
/Susanne
I den här tredje och sista djupdykningen i den mörkare sidan av proggen tar vi ut svängarna lite mer, med fem band som rör sig både in och ut ur skuggan från Zeuhl och Rock In Opposition som jag skrivit om tidigare.
Ett hopp i tid och rum och vi landar hos britterna i GUAPO, som matat ur sig all möjlig sorts avantprog sedan slutet av nittiotalet. De representerar väl mer än något annat band en ny era inom ”Rock in opposition”-rörelsen, och har uppträtt många gånger på den återuppståndna festivalen med varierande line-ups. GUAPOs musik är mestadels instrumental och djupt atmosfärisk, som små resor in och ut ur märkliga och ibland mörka drömlandskap. På den här skivan, "Elixirs" från 2008, var Daniel O'Sullivan en drivande kraft, som nog är känd för åtminstone en handfull för sitt samarbete med ULVER.
Resten av det här inlägget landar i USA. Först ut är en välbevarad hemlighet som hette GA'AN, som existerade ett par år kring förra decennieskiftet och hann släppa två gudomligt bra album. Här ett spår från andra och sista albumet "Black Equus" som bär vidare arvet från den ursprungliga Zeuhl-traditionen: dova och drömlika synthmattor blandas med utomjordiska mässande körer, pådrivna av en intensiv rytmsektion (ingen gitarr!). Sångerskan Lindsay Powell, som idag kör det varmt rekommenderade soloprojektet FIELDED, gör på den här skivan en av de bästa sånginsatserna jag hört. Någonsin. Kan även rekommendera trummisens PSYCHIC STEEL och synthmannens NIGHT TERRORS, som är obligatorisk lyssning om man gillar mörk synthbaserad musik.
Vi avslutar Prog Macabre-resan med en trio som borde vara bekant och tryggt för den mer progressivt inriktade hårdrockaren: DYSRHYTHMIA. Där hittar vi mästermusikerna Colin Marston och Kevin Hufnagl som är kända från GORGUTS, KRALLICE och SABBATH ASSEMBLY, för att nämna ett fåtal. Här möts flera världar: avantprog, math rock, progressiv metal, you name it. Jag har främst fastnat för albumet "Test of Submission" från 2012, som i mina öron låter som en ursinnig flykt genom utomjordiska ruiner. För den som längtat efter lite mangel: här får ni lite blastbeats. Äntligen!
Gott folk!
Det är återigen dags för mig att chefa över fredagslistan, och då vet ni ju sedan tidigare att det brukar bli lista över lite nyare musik som jag tycker är värd att kolla in. Vi kör!
Ohoj. Då har turen kommit till mig och min årsbästalista. Jag får säga att det här året har det varit knivigt. Inte för att det har släppts ...
