Fredagslistan

Det har blivit en del gammal skåpmat denna veckan - lite SCAR SYMMETRY, lite MESHUGGAH, lite DREAM THEATER. De senaste därför att bandet nu håller på att auditionera möjliga ersättare till trummisen Mike Portnoy som lämnade bandet efter 25 år. Det är mycket underhållande att följa detta arbete. Första videon där Mike Mangini går loss på en rigg vars cybaler är så löjligt högt placerade att jag får nackspärr av att titta på trumsetet är snygg och proffsigt gjord. Ni hittar den, och efterföljande videor på Roadrunners Youtubesida. En av trummisarna som söker giget är ingen annan är Peter Wildoer från Helsingborgs DARKANE.

Men jag spårar ur. Alex har sysselsatt sig med QUEENSRYCHE, ett band vi gillar gemensamt, samt - lo and behold - BON JOVI och GRAVEYARD. Jag är lite imponerad över att Alex tar sig an GRAVEYARD då det är ett band som endast får en stor gäspning från min sida. BON JOVI - well, musik som är riktigt kul att spela då det bjuds på rikliga tillfällen att fläka på ordentligt som trummis. Lyssna, nja.

Trevlig helg!
/Martin

Fredagslistan vecka 17

Black Sabbath på film

Jag är kvar i Sabbatheuforin som startade innan påsk, och för bara några dagar sedan upptäckte jag att den tämligen knapphändiga videogramhistoriken med originalbandet faktiskt utökats en smula. Konsertmässigt äro vi enkom bevandrade i Sabbaths historia medelst följande:

*Bryssel, oktober 1970 (oftast känd som Paris vilket är FEL!)
*Ett par låtar från California Jam 1974 i hiskelig kvalitet
*25 minuter från Santa Monica 1975 (Don Kirschner´s Rock Concert)
*London, juni 1978 (köpfilm, kraftigt nedklippt)

That is all. Utöver några tv-framträdanden, några nyhetsklipp med livebilder i och en handfull 8mm-filmer så har vi inte mer av just originalSabbath. Det är naturligtvis djupt beklämmande och orättvist med tanke på vilka oerhörda mängder skit det finns tillgängligt med andra band.

In any case, det finns en fin klubb på youtube för bevarandet av minnet av California Jam 1974 (den 6/4, någon som vet vad som mer hände den dagen?). Sagda klubb har nu vaskat fram inte mindre än 4 kompletta spår från Black Sabbaths konsert i tillnärmelsevis ypperlig kvalitet, det var med stort nöje jag satte på mig lurarna häromdagen och sjönk in i denna knappa halvtimme av 70-talets finaste popmusik.

Nedanstående klipp är första låten på giget. Klicka er vidare och avnjut resten efter att ni lyssnat klart. Och försök föreställa er att stå där, inför runt 400.000 människor, och rocka loss lite på eftermiddagen. Deep Purple avslutade kvällen, och jag hade sålt varenda släkting i universum för att kunna ha varit där.



/Alex

Meshuggah-recension

Nu kan ni ta del av vad jag tyckte om MESHUGGAHs konsert på Amager Bio i onsdags på WeRock. För att uttrycka mig försiktigt så var det riktigt imponerande.

/Martin

Fredagslistan

Glad påsk på er - nuförtiden är ju påsken som en trevlig vän som dyker upp frampå vårkvisten med några dagars ledighet.

Så var det ju inte innan, och framför allt inte om du var kristen - då skulle det minsann sörjas över korsfästelse och annat. Därför handlar veckans fredagslista om död, korsfästelse och i viss mån Jesus.

Själva tänker vi äta ägg :-) Fredagslistan - Död, Korsfästelse och Jesus - långfredagen 2011

/Martin & Alex

Nya skivor!

Ingen hejd på skivinköpen just nu. Nedanstående skivor kommer att återfinnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks skivavdelning från torsdag eftermiddag.

Edit: Från onsdag eftermiddag. Blev färdig med att lägga in skivorna i katalogen samt utrusta dom tidigare än jag trodde. /Martin


BORN OF OSIRIS - "The Discovery". Inköpsförslag från låntagare. Jag gillar BORN OF OSIRIS musik en hel del, det är glimrande gitarrspel, precisionspugilism från trummisen Cameron Losch och tillräckligt mycket knyta nävarna över sakernas tillstånd för att funka i mina öron. Många tycker att bandets musik drar åt metalcore, men det dominanta intrycket är den progressiva dödsmetallen.








Av många kallad deathcore, av bandet självt: heavy. Och det är det såklart, även om deathcoren lyser igenom lite grann. Misstänker att bandet självt värjer sig mot att hamna i något -corefack, termen har ju i det närmaste blivit ett skällsord. Det är tung, arg bitvis ångestfylld musik. Inte riktigt min bag, men allt kan ju inte vara det.
















Detta är däremot definitivt min bag - BETWEEN THE BURIED AND ME. Varför? Därför.







/Martin

Through the looking glass: Coheed & Cambria

COHEED & CAMBRIA är ett sådant band som jag funderat på att kolla upp men det har aldrig blivit av. Skönt då att Martin tog sitt ansvar och prackade på mig deras Good Apollo I´m Burning Star IV Vol. 1 för en recension.

Det var betydligt snällare än jag trott, och utan att göra ner någon så är sången lite för mesig. Musiken är bra, inte tu tal om det, produktionen är ok men skulle behöva lite mer "oomph". Det går att hitta spår av både 70-tals och 90-talsprogg/proggmetal, de mest tydliga flirtarna blinkar mot DREAM THEATER som jag antar är stora influenser för bandet. Inte för att det låter kopierat eller så men man anar vissa nyanser.

Sången är dock ett litet problem för mig. Jag tycker som sagt att den är lite mesig, lite platt, och utöver detta tycker jag att Claudio Sanchez´ uttal emellanåt är oerhört underligt. Han verkar vara amerikan från början men har definitivt en nyans av annan dialekt i sin sång.

Texterna går jag inte in på mer än att de är tämligen obegripliga at first glance. Man behöver nog läsa på lite om fantasystoryn som sångaren skriver om (tydligen har han hittat på den själv) för att begripa mer.

Det var roligt att äntligen få stifta bekantskap med bandet, jag ska reta leda på fler skivor i bandets katalog när tillfälle ges så får vi se om det är något att engagera sig hårdare i.

/Alex

Imorgon lirar ett av de kanske mest intressanta banden inom metalscenen, MESHUGGAH, på Amager Bio. Att säga att jag har sett fram emot denna konsert är verkligen en underdrift - tydligen ska bandet vara någonting i hästväg i en livesituation.

Jag har verkligen inte svårt att tro på detta påstående om man ska gå på det som bandet presterar på ganska nya livesläppet "Alive". Jo, skitlam titel. Men musiken. Jösses alltså - precisionen i liret är förbluffande och det är bitvis så tungt att det känns som om ett lastbilssläp med städ mest reduceras till en fjäder i tyngd.

Att bandet dessutom har utlovat smakprov från kommande släppet gör ju verkligen inte saken sämre eller hur? Nä, precis haha!

Alltså: MESHUGGAH på Amager Bio, Köpenhamn 20/4. Biljetterna kostar 240 danska kronor. Man får dessutom, om man nu känner för det, chansen att se THE PSYKE PROJECT och SCAMP. Dörrarna öppnas 19.00.

/Martin

Påsk-Sabbath

Det är ju påskvecka nu varför jag har börjat fördjupa mig i två intressanta ämnen: Black Sabbath och chokladkaniner. Om det senare finns inte mer att säga än GIMME GIMME GIMME, men om Sabbath skulle man kunna fylla en sida eller sjuhundra.

Jag upptäckte Black Sabbath väldigt sent och har inga som helst krav på någon viss sättning, jag lyssnar på alla skivorna (med två undantag) och perioderna och älskar verkligen bandets samlade flora av musik. Självklart har jag vissa favoriter, så är det väl alltid, men jag kan vilken veckodag som helst blanda Born again, Cross Purposes, Sabotage och Seventh star.

Seventh star ja, där har vi en filur som är en favorit. Speciellt med tanke på turnén som följde. Skivan är bra, inte tu tal om det, men även om Glenn Hughes gör ett bra jobb så var det hans ersättare efter bara en handfull spelningar som verkligen gjorde konserterna rättvisa. Ray Gillen är den i mitt tycke som klarat av SAMTLIGA Sabbath-perioder bäst, han gör allt från 1970-1986 rättvisa med en känslofylld ton, en nästintill obehagligt bra röst och ett sjujävla GO som ingen annan av bandets sångare lyckats framkalla. Inte ens Dio, underbara Dio, hans "egna" låtar är fantastiska men Sweet leaf som kördes 1980 och den nästintill olyssningsbara versionen av Black Sabbath på Mob Rules-turnén och Live Evil-skivan är inget jag spelar varje dag.

Ray Gillens första sväng med bandet i USA var en bra sväng, men när de kom till England för de sista gigen på turnén och då utökade låtlistan med närmare 20 minuter så var det som om himlen brann varje kväll. Det finns en dubbelvinylbootleg från London kallad Sphinx som vittnar om en av de starkaste sättningarna bandet haft, denna konsert filmades även för köpvideosläpp men den filmen lyser med sin frånvaro tyvärr. Förra året kom Seventh Star som en "Deluxe Edition" med radioinspelningen av samma gig. Det var såklart en skojig knapp timme men inget slår den kompletta publikupptagningen på 2 timmar.

Ray fick aldrig göra någon skiva med bandet, han lade slasksång på en tidig version av Eternal Idol 1987 innan han blev ersatt av Tony Martin. Sålunda får vi leva med det lilla som var och vad som kunde varit. Tyvärr rycktes Ray dessutom ifrån oss alltför tidigt 1993, ett tragiskt frånfälle på alla sätt.



/Alex

Nytt på WeRock

Det finns en hel del nytt att ta del av på WeRock - Alexander Bergdahls recension av DOROs konsert förra helgen i Malmö exempelvis. Samt en hel drös nya recensioner så här mitt i april. Fredrik Sandberg tokhyllar GRAVEYARDs senaste släpp "Hisingen Blues" samt gillar MÄRVELs "Warhawks Of War", Jonte Andersson låter sig bitvis imponeras av OBSCURAs "Omnivium" och SOLITUDE och BiblioteKarin tog efter viss tvekan sig an BLACK OAKs EP. Från undertecknad får ni recensioner av BETWEEN THE BURIED AND MEs "The Parallax: Hypersleep Dialogues" och SCAR SYMMETRYs kommande "The Unseen Empire" två skivor som verkligen skiljer sig åt minst sagt. /Martin

Fredagslistan samt nya skivor

Fredagslistan är lika diversifierad som den brukar vara - Alex har sysselsatt sig med tre artister/band som hör till stalltipsen när det gäller den mannens musiksmak: KISS, ALICE COOPER och WARLOCK - till stora delar mycket njutbar musik faktiskt. För egen del började jag med ett ganska nytt band - AMARANTHE - riktigt, nästan för polerad metal med kraftfull sång av kvinna såklart vad gäller den rena sången. Lagom mycket dubbeltramp och tuffa gitarrer för att gå hem hos många tror jag, men lite för generiskt för att jag köpa det i större doser än en låt åt gången. Välpolerat är förvisso även SCAR SYMMETRYs ljudbild, men jag anser såklart att där upphör likheterna. Kommande släppet är bra, växer med varje lyssning, men det är svårt att avvika från uppfattningen att "Pitch Black Progress" är den bästa plattan bandet har gett ut. Jag ska se MESHUGGAH nästa vecka och har således lyssnat en hel del på det bandets katalog som ju minst sagt håller hög klass. Plus SLAYER som ju är ett återkommande namn i vad jag lyssnar på.

Fredagslistan vecka 15

Sen har vi köpt in lite nya skivor: Sveriges skivrecensenters nya gullegrisar GRAVEYARD drar fulla hus och dyrkas av bara helvete. Själv är jag inte lika imponerad utan konstaterar att "Hisingen Blues" inte ger mig ett vitten i form av lyriskhet.

Inköpsförslag från låntagare. VESANIA lirar bra, tung, mörk episk metal med bland annat basisten Tomasz Wróblewski, mer känd under namnet Orion i BEHEMOTH. Jag gillar både vad jag hör i form av den dystra stämningen i en låt som Hell Is For Children det mer kaggesmattrande i Aesthesis där bandet vevar på i lite mer aggressiv anda.

Ytterligare ett starkt släpp från AMON AMARTH som mer och mer kan räkna sig till en betydande kraft inom scenen. Habilt hantverk, bra låtar, snygg produktion - stockholmarna gör det mesta rätt, även om det kanske inte rör sig så mycket om att drastiskt förändra grundkonceptet.

Gillar man som mig teknisk dödsmetall som drar åt DECAPITATEDs soniska ljudlandskap kommer man uppskatta SOREPTIONs "Deterioration Of Minds". Jag njuter från första till sista sekund då jag bjuds på supertajt trumlir, rent furiöst strängarbete och ett avgrundsdjupt growl. Skitbra helt enkelt. Plattorna kommer inom kort att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks skivavdelning. Tänk inom timmen. Trevlig helg! Martin & Alex

Siten är uppe och igång igen - vi hade ett väldigt problem med spam på den gamla bloggdelen av siten. Denna är numera nedlagd så förhoppningsvis slipper vi bli drabbade av liknande avbrott i framtiden. Det kommer dyka upp en del kul grejer under helgen - Alex var och uppfyllde en 24 år gammal dröm i Malmö förra helgen genom att betitta Doro med band. Dessutom ett antal nya recensioner som inte skämmer för sig och bjuder på kul läsning. /Martin

KISS stora hämnd

Efter att Eric Carr lämnat jordelivet i november 1991 var det inte självklart exakt hur det skulle gå för KISS, som fan gick man och hoppades på en fortsättning eftersom God Gave Rock And Roll To You lovat oerhört mycket. Redan tidigt 1992 stod det klart att jodå - det kommer att hända grejer.

Den 27:e april 1992 var det dags. Premiär på Headbangers Ball för den nya videon. Förväntansfull som en get på tvären satt jag med videobandspelaren redo, och till slut kom den (visst var den väl sist i programmet?): UN-FUCKING-HOLY! Bäst betyg fick den av morsan, som ändå gillat KISS länge och tog med mig och såg dem 1988 i Köpenhamn: "Vad FAN var det där?". KISS var tillbaka. Inte för att jag på något sätt tycker illa om deras senare 80-talare, men jag hade saknat det råa KISS ett tag. Äntligen var Gene Simmons - DEMONEN - tillbaka, och Genes lilla popdräpa skulle bli soundtracket till mitt tidiga 90-tal.

Idag är Revenge en skiva jag spelar mera sällan, tiden har för min del inte varit jättesnäll mot skivan och flera av låtarna tycker jag är lite väl ointressanta i jämförelse med annat i katalogen. De bra låtarna är dock fortfarande fantastiska; Unholy, Take it off, Everytime I look at you - alla speglar de KISS när de är som bäst. Och i sann vår-anda låter jag skivan denna vecka vara mitt soundtrack. Igen :)





/Alex

Through The Looking Glass: Richie Blackmore's RAINBOW

Det finns en skiva av RAINBOW som brukar få de flesta som gillar gruppen att få något saligt i blicken - det är såklart "Rising" vilket med rätta anses vara bandets bästa släpp. Det är med dessa associationer jag sätter mig ner för att lyssna på "Stranger In Us All". Och detta album når såklart inte upp till "Rising"s närmast groteska verkshöjd, vilket jag inte hade trott heller.

Att Doogie White inte är samma sångare som Ronnie James Dio är lika klart. White har dock en riktigt bra pipa som funkar fint när bandet håller sig till den svängiga hårdrock i vars kostym bandet klär bäst, som i exempelvis Wolf To The Moon och Cold Hearted Woman. Däremot gillar jag inte alls Hunting Humans vars vers är ett riktigt sömnpiller och refrängen märks knappt.

Detta är väldigt utmärkande för skivan - när musiken är bra, ja då funkar det såklart alldeles utmärkt även om RAINBOW i denna tappningen inte handlar så mycket om att utmana konventionerna utan mer om att tuffa på i något sort trygghetslunk vilket syftar till att invagga lyssnaren i något sorts igenkännandestadie. När det dyker upp en dålig låt är den å andra sidan så sucky att man himlar med ögonen. Detta gör att skivan blir väldigt ojämn och ganska tråkig utan att för den sakens skull sälla sig till musik som är verkligt dålig.

Jag tänker inte orda så mycket om musikernas prestationer - det rör sig om rutinerade lirare som vet hur man trakterar sina instrument och de gör såklart inga misstag.

Men man bör aldrig, aldrig blanda in klassiska stycken i hårdrock. Ja, jag vet såklart att det är många som gillar detta grepp och att det är band som gör detta. Men vid alla helveten nu får det fan räcka att baka in Griegs I Bergakungens Sal. Vissa kallar det kvalitet - jag kallar det pretentiös skit.

Sammantaget - en hyfsad om än trygg plattleverans av RAINBOW - men det finns bättre släpp från denna grupp.

/Martin

Fredagslistan

Det här kommer låta helt förmätet (men det är inte meningen alls): denna veckan har jag uteslutande lyssnat på musik i recensionssyfte och denna musik är inte utgiven än. Alex har också lyssnat på musik som inte kan kategoriseras som metal - visst var det så Alex? Därför är listan denna veckan ihopsatt av musik som vi av någon anledning tycker att ni ska kolla in, helt enkelt därför att den är bra.

"KARENSDAG är folklig rockmusik för en generation som inte längre tillhör Kanal 5s målgrupp. Vi sprider vårt hat mot backslicks, stureplan, tidningen Klick, Gevalia och Karlstads storstadskomplex genom äkta Skoghallsk populärmusik, med hjärtat i bruksorten och näven mot guldkusten." Så står det på bandets myspacesida. Jag föll som en fura när jag under ett s.k. myspacerace upptäckte KARENSDAG och den rent ypperliga "Tjockt pa Bergvik" - därför är jag så glad att en relativt ny låt Jävla Dret finns att ta del av på Spotify.

Alex har grottat ner sig i en viss Ozzy Osbourne - helt okej i synnerhet när man hittar liveversionen av I Don't Know med Randy Rhoads på gitarr, samt BLACK SABBATH. Vilken skiva säger jag inte - det får ni upptäcka själva, haha!

Detta om detta - listan hittar ni här.

/Martin

Lördagsparty

Det är med barnets förtjusning jag konstaterar att jag imorgon har väntat färdigt. I 24 år har jag velat se Doro Pesch live och varje gång hon varit nära mig har jag varit långt borta. Nu är det äntligen dags, KB i Malmö står för festen, Bai Bang öppnar (....) och biljetten kostar ynka 300.

Imorgon vaknar jag glad men går och lägger mig lycklig. Jag står längst fram. Ses vi?



/Alex

Supporta scenen: The Haunted

Oavsett vad man tycker om THE HAUNTEDs senaste giv "Unseen" - själv gav jag given ett ljummet betyg på 4,5 på en tiogradig skala - kan man inte bortse från att bandet är en kapacitet live vilket man kommer att få se om man beger sig till Mejeriet i Lund ikväll.

Bandet har av hävd spelat på KB i Malmö där jag sett bandet flera gånger, och ni som drar till Lund ikväll kommer nog uppleva att framför allt ljudet är mycket bättre på Mejeriet.

Biljett kostar 250 spänn och supporten heter Wasteland Skills - låter inte helt oävet även om jag inte blir helt till mig i trasorna.

/Martin

Opethnytt

Läser på Rebellängelns blogg att OPETH's rent mästerlige keyboardist Per Wiberg har, för att använda orden från bandets hemsida, "been relieved of his duties in Opeth as part of a mutual decision with the band". Jaha - trist i sanning då jag tycker att Wibergs inlemmande i ett av mina absoluta favoritband var en klockren grej.

Visserligen har bandet tagit in en ännu inte namngiven musiker att spela keyboard, men jag gillade verkligen Wibergs spelstil, och det är trist att veta att även om den andre jeppen säkerligen kan spela bra så kommer det ju inte att vara samma grej. Individualitet blir bara viktigare för mig ju mer musik jag lyssnar på och de grejer som Per spelade på "Ghost Reveries" och "Watershed" var verkligen speciella.

/Martin

Till minne av Scott Columbus

Det var ju själva fan vilket år detta är. En efter en lämnar oss. Jag vaknade imorse till nyheten att Scott Columbus (MANOWAR) har lämnat oss, han blev 54 år. Mer än så vet jag inte men jag spenderade bussresan till jobb på att fundera lite på min relation till bandet.

En gång på tidigt 90-tal lärde jag känna en av världens troligtvis mest bevandrade hårdrockare, om jag någonsin haft en fundering på vem som spelade vad med vem och när så har jag sedan dess alltid vetat vem jag ska fråga. Samma människa öppnade upp en hel värld med vanliga och ovanliga band för mig, och ett av banden jag lärde känna då var just MANOWAR. Jag föll som en fura.

"Hail To England" och "Into Glory Ride" blev snabbt favoriter och den då nya skivan Triumph Of Steel hamnade på samma topplista. Jag åkte in och såg bandet i Köpenhamn 1994 och råkade då hamna mitt i en MTV´s Headbanger´s Ball On The Road-inspelning, mitt hittills enda MTV-framträdande :) In any case, jag har sedan dess trappat ner MANOWAR-lyssnandet igen, Hail To england åker fortfarande på med ojämna mellanrum och så även några av de andra skivorna men bandet har inte lyckats behålla mitt intresse ända fram till 2011. Med detta sagt vill jag ändå säga att Scott Columbus och hans tämligen monotona men stenhårda trumstil lämnat ett outplånligt avtryck i mitt liv, och för detta är jag evigt tacksam. Det var en tråkig nyhet att vakna till och jag hoppas han är på ett bättre ställe nu. Där det finns glass.

Tack för introduktionen till bandet Svärra :)



/Alex

Hatpastorn gör det igen!

Hatpastorns Likpredikningar är en av de mer geniala bloggarna i cyberrymden. Varje inlägg håller en sådan klass att man häpnar - pålästa intill vanvettets gräns, bra skrivna och framför allt extremt roliga inlägg gör att varje besök blir en högtidsstund. Vet inte hur ofta jag skrattat mig galen till gängets rent fantastiska film "Hitler reacts to Mayhem's Ordo Ab Chao". Och nu har de ytterligare ett guldinlägg signerat Heidenhammer betitlat "Heidenhammer går på lokal i Leningrad" som är så fruktansvärt bra och intressant läsning att jag inte kan låta bli att tipsa om det. Tack Hatpastorn, Heidenhammer och Dr. Panzram för det ni gör. Med detta ystra tillrop önskas ni en trevlig helg! /Martin

Through The Looking Glass: STEELHEART

I likhet med Alex upplevelse av BLOODBATHs ”The Fathomless Mastery” får jag nu konstatera att den självbetitlade plattan från STEELHEART inte är min kopp valfri varm dryck. Det är inte det att gubbarna inte kan spela, men musiken – jösses, det låter som ett band som har knarkat WHITESNAKE sedan dag ett av sin karriär – att sångaren Michael Matijevic nog skulle vilja vara Coverdale är ingen underdrift.

”Steelheart” kom 1990 precis innan grungen slog in med full kraft och begravde hårmetallen, men lyckades med konststycket att få en hit först med I’ll Never Let You Go och She’s Gone vilka såklart var powerballader. She’s Gone är en helt okej låt som nog så väl gör jobbet med inledande pianospel och smäktande gitarrer som gjorda för att appellera till en stor radiolyssnande publik.

Övriga förtjänster med plattan är det faktiskt njutbara gitarrspelet och den tidstypiska produktionen med rejäl rymd i.

Det man kan anmärka på är att trots att sångaren Matijevic har en riktigt skön röst i mellanregistret blir det ack så påfrestande att lyssna till hans stämma i de högre oktaverna. Och det finns det gott om exempel på under skivans gång.

På ett sätt är jag glad att grungen kom för att det tvingade hårdrocken/metallen att bli mer extrem så att man faktiskt slapp denna typ av strömlinjeformade musik som STEELHEART stod för.

Sammantaget är ”Steelheart” ett ypperligt exempel på musik som kom i brytningspunkten 80/90-talet som visst duger som bakgrundsmusik, men inte så mycket mer. De som kommer se bandet på årets upplaga av Sweden Rock Festival lär inte hålla med mig.

/Martin

Färska texter på WeRock

I de nya recensionerna på WeRock tokhyllar undertecknad TesseracTs fullängdsdebut "One", vars musik har spår av COHEED & CAMBRIA, ANIMALS AS LEADERS men som ändå lyckas presentera väldigt unik musik. Jag har även dräpt BELIEVERs kommande platta "Transhuman" och försiktigtvis lagomhyllat ALTAR OF PLAGUES "Mammal" som verkligen spänner bågen hårt med sina milt sagt långa låtar, samt SYLOSIS "Edge Of The World" som inte riktigt håller hela vägen, men stundtals är riktigt bra. Andra album som dissekeras: AMON AMARTHs "Sutur Rising" som Fredrik tycker bjuder på ett visst mått av förutsägbarhet, WHITESNAKEs "Forevermore" som får Robert att dra en lättnadens suck över att bandet fortfarande levererar, och INSENSEs "Burn In Beautiful Fire" som BiblioteKarin tror kan innebära att bandet nu tar ett viktigt steg i att skaffa sig en större publik. Plus en mängd andra plattor såklart! Sidan för de hågade - WeRock. /Martin

Fredagslistan

Får säga att fredagslistan denna vecka är riktigt bra - den spretar åt alla håll och kanter som sig bör, och inte bara mellan Alex och min smak, utan även inom det vi har lyssnat på. Mitt i min del av listan ligger Sheila av STEELHEART som ni kommer kunna läsa om senare under dagen i Through The Looking Glass: Steelheart. Alex satte tänderna i BLOODBATHs "The Fathomless Mastery" - som ni kunde läsa om här tidigare i veckan. Att det också har varit recensionstid på WeRock märks också - en hel del ny väldigt bra musik har kommit ut under mars månad. Nog snackat om detta: Fredagslistan vecka 13 2011 /Martin