fredag, januari 26, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 4: Nytt år = Norsecore?

 

Idag har jag, Oscar K. tänkt att skriva om en påhittad mikrogenre inom black metal som kallas Norsecore. Vad är det detta egentligen? Enkelt uttryckt kan man väl säga att det är en nedsättande term för black metal av nordiskt snitt som har blast beats, snabba gitarrer, något slätstruken sång samt är  melodiös. Ofta kallas genren hjärndöd och Norsecore används ofta för att dissa grupper och skivor. Norsecore anklagas ofta för att vara basic som ungdomar säger. Exempel på band som sägs ingå i genren är Dark Funeral och Marduk.

Genren ska inte blandas ihop med War / Goat metal som snarare kan sägas vara en blandning mellan grindcore, black metal och dödsmetall. War metal brukar inte heller vara lika melodiös. Nåväl. Det är en parentes i sammanhanget. Idag tänkte jag bjuda på ett par olika låtar och band som alla kan sägas uppfylla de kriterier som finns för att kallas Norsecore. Jag vill verkligen tillägga att jag gillar alla de band och låtar som jag har valt ut. Jag tycker inte det är något fel på att spela musik som inte är särskilt komplicerad och svår. Alla behöver inte vara Deathspell Omega. Nu fortsätter vi med listan.

Låtarna finns att njuta av här


War – We are War ("We are War", 1999, Necropolis Records)



Här är det direkt från början klart vad det handlar om. War som också senare blev kända som Total War är en supergrupp med trummisen från Hypocrisy, Blackmoon från Dark funeral och All från Abruptum på sång. En skiva och en Ep släppte bandet. Det är full fräs från början till slut. Ganska typiskt Abyss studios ljud på skivan. Smaka på låttitlar som ”War”, ”We are War”, ”Soldiers of Satan”. Ja ni fattar. Skivan klockar in på 29 minuter och 23 sekunder. Bandet piskar på och det är ganska odynamiskt och kanske puckat men det finns något i det som tilltalar mig. Jag gillar också bandets cover på Sodoms ”Bombenhagel”. Rekommenderas för alla som vill ha lite fart och fläkt i sitt liv. Fanns också lite kontroverser kring låttexter och eventuell rasism men oklart om det var edgelords i farten eller om det var något mörkare i botten.




Infernal – Wrath Of The Infernal One ("Infernal", 1999, Hellspawn Records)



När vi ändå är inne på Blackmoon (som lämnade jordelivet 2013) kan vi fortsätta med bandet Infernal. Detta band låter väldigt mycket som Dark Funeral gjorde förr i världen vilket är naturligt då Blackmoon var väldigt involverad i båda banden. Inte nog med det så är det också Matte Modin som spelar trummor på detta Infernal släpp. Han spelade också senare i Dark Funeral. Themgoroth som sjunger har också varit sångare i Dark Funeral. Bas spelas av Impious som också var med i bandet War.

Med denna lineup är det väl inte någon som är förvånad alls över att det blir mycket Dark Funeral över Epn. Det gör inte mig det minsta. Jag tycker det är fantastiskt att man skapar ett band som verkligen gör samma sak som ens andra band nästan lika bra. Jag vill påstå att det är lite hårdare och tuffare än Dark Funeral men det kan vara mina öron som spelar mig ett spratt. Oavsett så är detta väldigt väldigt bra och jag fylls av nostalgi när jag lyssnar igenom släppet så här i nådens år 2024.




Tsjuder – Ghoul ("Desert Northern Hell", 2004, Season Of Mist Records)



Så var det dags att titta på vårt grannland för att se vad de kan erbjuda i Norsecore väg. Då börjar vi med det Oslobaserade bandet Tsjuder som bildades 1993 och fortfarande håller på. Bandet har definitivt en speciell plats i mitt hjärta. Detta är väldigt thrashig och snabb black metal som läsare av bloggen vet är min påse chips. Dessutom har de en trummis med det bästa artistnamnet någonsin, AntiChristian (han heter Christian så klart), som verkligen piskar på.

Tsjuders variant av black metal ligger lite närmare Marduk och Immortal än Dark Funeral men det är fortfarande inom samma mikrogenre. I låten jag har valt kan man också höra att bandet försöker lugna tempot lite för att bygga upp den ondskefulla stämningen. Extra plus ska bandet också ha för sin grafiska profil med svartvita foton med corpse paint och eldsprutande. Klassiskt black metal foto på alla sätt. Den som gillar när Marduk ökar på tempot kommer nog gilla Tsjuder.




1349 –  I Am Abomination ("Hellfire",2005, Candelight records)



När man pratar om norsk black metal av snabbare sort är det svårt att inte nämna den kanske mest kända orkestern, 1349. Bandet har tagit sitt namn från årtalet då digerdöden kom till Norge. Bara det i sig är ju tufft. Bandet uppstod när bandet Alvheim la ner och bildades 1997. Denna skiva har också Frost från Satyricon på trummor.

Vi snackar om riktigt snabb och våldsam black metal som ändå lyckas vara lite melodiös. Jag minns när jag hörde bandet första gången och redan när man hör samplingen som skivan börjar med fattar man vad det är som gäller. Full fart framåt. Det finns en nerv i låtarna och riffandet påminner också om Immortal. Det är nästan att man kan tro att det skulle kunna slå över till dödsmetall eller War metal men icke! Detta är black metal rakt igenom skulle jag vilja påstå. Ravn har också en viss variation på sin röst och även om den ibland kan vara lite anonym och ta plats i baksätet jämfört med resten av musiken så tycker jag att hans röst håller. Jag kan köpa argumentet att 1349 ska sorteras in under Norsecore paraplyet.





Endstille – Navigator ("Navigator", 2005, Twilight)



För att spela Norsecore behöver man faktiskt inte ens vara från Norden, namnet till trots. Det bevisar tyskarna i Endstille. Bandet som är inne på sitt 24 år är nästan lika envisa som Marduk med att göra skivor om krig och satan. Trots att man kanske skulle kunna tro att att ett tyskt band som sysslar med black metal utifrån historiska krigsteman skulle vara extremhöger har bandet varit väldigt explicita med att de anser att black metal som genre är principiellt opolitisk. Ett ganska oväntat uttalande om jag får säga det själv. 

Hur låter bandet då? Det låter väldigt mycket som tidiga Dark Funeral och Marduk kring slutet på 90-talet. Det är inte alls dumt. Denna skiva fastnade jag för. Inte minst för att trummorna är så där ruttna och goa som jag gillar dom. Påminner en hel om trumljudet på Koldbranns ”Nekroktisk Inkvisition”. 

Endstille är ett sånt där band som jag glömmer av då och då. Varje gång jag lyssnar kommer jag på att det är bra grejer men deras diskografi är lite för jämntjock. Sångaren Iblis som sjöng i bandet mellan 2000-2009 har tydligen också hoppat in som sångare när Koldbrann spelat live så där fick vi ännu en koppling till andra band.


Tyskar som pekar finger


Vad har vi lärt oss idag då? Finns Norsecore som genre? De exempel på låtar jag har valt ut skulle jag nog säga har en hel del gemensamt. Samtidigt är det så att trender inom musik kommer och går och flera av skivorna är gjorda kring 2000-talets början vilket kanske också spelar in när det kommer till stil och ljudbild.

En annan sak förutom det rent musikaliska banden har gemensamt är texterna som ofta är  aggressivt sataniska och eller med krigsteman. Marduks skiva ”Panzer Division Marduk” från 1999 anses av många vara lite av urtypen av en Norsecore skiva. Det sägs också vara den första skiva som har blast beats genom hela skivan. Jag kan fatta att folk tycker att det är lite enformigt och basic. Samtidigt kan jag personligen inte släppa hur bra den skivan är. Nästan varenda låt är en attack och jag kan inte låta bli att hytta med näven och digga med. Äh. Jag slänger med en låt från den skivan som bonus så kan ni själva avgöra.


Tuffa killar i Marduk

Bonus: Marduk – Blooddawn ("Panzer Division Marduk",1999, Osmose Productions) 


Listan hittar ni här

fredag, januari 19, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 3: Rule Britannia (och lite Norge)!

Att det förenade kungadömet varit centralt för den tunga rocken är som alla vet en underdrift. Från Iommi till Earache och Peaceville via NWOBHM var UK först, och störst, inom det mesta under hårdrockens paraply. När det kommer till black metal var de långt ifrån bäst, men Venom var trots allt först, och Cradle Of Filth lär ha några försäljningsrekord. Men det är inte därför vi är här.


Idag vill jag istället lyfta en lite annan sida av brittisk metal, med åtminstone en vargtass kvar i black metal-myren. Det var längesedan de stod som de främsta innovatörerna, men det har ändå alltid pyrt i undervegetationen. Här följer några exempel, plockade ur min egen begränsade verklighetsuppfattning. Listan hittar ni här!


THE DEATHTRIP - Something growing in the trees ("Deep Drone Master", 2014, Svart Records)

Vi börjar med två nordvästeuropeiska, eller varför inte nordsjöbaserade, samarbeten. The Deathtrip började som en duo med norrmannen Aldrahn (Dödheimsgard, Thorns, etc) med mikrofon i hand och britten Paul "Host" Groundwell på allting annat. Den första demon från 2008 är en hypnotisk historia, och de snurriga gitarrväggarna ärvda från Thorns och Greven är fortsatt dödstrippens signum på de två hittills släppta albumen. Precis som i Dödheimsgard ersattes Aldrahn av Mat "Kvohst" McNerney (Beastmilk, Hexvessel) till nästkommande och i skrivande stund senaste albumet. Kvohst är som alla vet en produktiv man, för han var ju även med i...


CODE - A Cloud-formed Teardrop Asylum ("Nouveau Gloaming", 2006, Spikefarm Records).

Åter igen en brittisk gitarrist - Andrew "Aort" McIvor - med norska musiker, frontad av landsmannen Kvohst som vid tillfället bodde i Norge. Rytmsektionen här är Vicotnik (Ved Buens Ende, Dödheimsgard - jag anar ett mönster) på bas och AiwarikiaR (Ulver) på trummor (bandet ansågs vara norska nog att nomineras till Spellemannpriset för "Resplendent Grotesque" 2009). Oavsett den internationella sättningen är CODE för mig oerhört brittiskt kodade: både musik och texter målar upp glåmiga höstlandskap och igenbommade själsliga sanatorier. Precis som Anathema har de gått från ett extremt uttryck mot allt mer progressivt, atmosfäriskt håll, men här på första albumet är det fortfarande karg midnatt. 


VOID - Cypher ("Posthuman", 2003, Nocturnal Art Productions)

Tredje bandet gillt för Kvohst, här under namnet Ionman! Void är åter igen ett band centrerat kring en egensinnig, driven gitarrist - Matt Jarman - och en föränderlig, ofta internationellt baserad, uppsättning musiker. Uppmärksamma läsare minns att jag lyfte deras fjärde och senaste album i min sammanfattning av 2023 för några veckor sedan. Här började Void sin vandring, som en kaotisk svärm av dissonanta black metal-riff på elektronisk grund - techno-black metal, industrial black metal, cyber-metal... oälskat barn har många namn, och man kan kanske ifrågasätta hur väl fusionen trummaskiner från dansgolv/distade gitarrer från mörka skogar har åldrats. Döm själva, jag gillar't.


EBONYLAKE - The Wanderings of Ophelia through the Untamed Countryside ("On the Eve of the Grimly Inventive", 1999, Cacophonous Records)

Från det urbana industriella, till ålderdomlig otyglad landsbygd. Att försöka sammanfatta hur Ebonylake egentligen låter är svårt: shakespeariansk avantgarde black metal? Psykotisk spökmetal? Symfonisk viktoriansk tech-döds? Det är inte ofta jag slänger på något av deras två album, men när jag gör det blir jag lika bortblåst som förvirrad. Och lycklig att något såhär bisarrt tilläts existera. Deras senaste släpp är en digital singel från 2015 med titeln "With Infants Drowned and Pulled Cold from the Sea, He Lashed Them, Thrashed Them and Sewed Them to Trees". Det... är vad det är. Guld för de som förstår, nonsens för alla andra.


BAL-SAGOTH - Of Carnage & A Gathering of Wolves ("The Power Cosmic", 1999, Nuclear Blast)

Att göra Bal-Sagoth rättvisa i en kort paragraf är omöjligt. Få band har betytt så här mycket för mig, och få band är nog så... jag ska inte skriva missförstådda, utan bara oförstådda. Med rätta, sett till vad de faktiskt var: överdrivet symfonisk och teatralisk men samtidigt barbarisk black metal (med "black" i stora citattecken: det är mer John Williams än Mayhem, mer keyboards än gitarrer). Deras texter, skrikna och deklarerade med dramatisk berättarröst, var utdrag ur enorma fantasyepos skrivna av sångaren Byron Roberts, inspirerade av (och/eller stulna från) gammal fantasy som Robert E Howard (Conan Barbaren), Jack Vance och Clark Ashton Smith. Allt levererat utan en enda glimt av ironi eller självdistans. Att upptäcka Bal-Sagoth i vuxen ålder måste vara en svår resa, men för den fjortonåring jag var, fanns det inget försvar. Of Carnage... är från fjärde albumet av sex , första släppt på Nuclear Blast, där de rörde sig ifrån swords and sorcery mot en mer science fiction-betonad estetik. Det blev en lång paragraf.

Voice of the Night: Who are you, wanderer?
Wandering Spirit: I am far beyond the ken of men... my gaze shall make the night tremble!

The Sylvan Oracle: So dour a mien, let all night’s fulgors flame. Behold, the ghost of a king as yet unborn! He is the scourge, the thanatos, the cleansing fire, the purifying storm... he is the cataclysm given corporeal form! He is the embodiment of our rage, the fury over the injustices which the Insidious Host will one day perpetrate against the descendants of the Realm Verdant and their Arboreal sentinels! He is the hammer of vengeance, the sword of retribution which will one day be wielded in this kingdom's name! But be wary that your progeny does not consume thee, Zyl-Zyn-Horhuz... the Voice of the Night!

Voice of the Night: Who are you, my son?
Wandering Spirit: Father... I am annihilation incarnate!

 

Här kan vi förresten pausa och nämna att liksom EBONYLAKE släppte BAL-SAGOTH till en början på brittiska Cacophonous Records, mest (ö)kända för sin kassako CRADLE OF FILTH. Ett bolag med en högst tvivelaktig, och för smak-masochister ofta njutbar, katalog.

 

 

THE MEADS OF ASPHODEL - Man from Kerioth ("The Murder of Jesus the Jew", 2010, Candlelight)

När vi pratar om egensinniga britter är The Meads of Asphodel något av ett kapitel för sig självt, som jag egentligen inte kan tillräckligt för att skriva om. För den oinvigde kan deras referenser till korståg, Förintelsen och konflikter i Mellanöstern te sig om inte rakt ut rasistiska så åtminstone okänsliga. Men som jag förstått det (bland annat genom ett djupdyk från podden Radical Research) handlar det snarare om en kritik mot både religion och politik - albumet "Damascus Steel" börjar med George Bushs tal om ett nytt korståg för att "befria" Irak, och "Sonderkommando" inspirerades direkt av ett besök i Auschwitz. Musikaliskt är Meads lite överallt: från Hawkwinds rymdpsykedelia (det finns såklart medlemskopplingar) till åttiotalets anarkopunk till heavy och black metal. Om låten jag valde är representativ för bandet vete gudarna.


A FOREST OF STARS - Raven's Eye View ("Opportunistic Thieves of Spring", 2010, Transcendental Creations)

Åter igen ett band med estetik och tematik som lånar från den viktorianska eran - så till den grad att jag fram tills nyligen undvek bandet, för det såg mest ut som ett gymnasialt teatersällskap. Men bakom en lite fånig estetik gömde sig, åtminstone på det här albumet, behaglig och atmosfärisk svartmetall, med flöjter, stråkar och rensång som subtila men vackra stämningshöjare. A Forest Of Stars bär ett starkare arv till dystergökar som My Dying Bride, än till Darkthrone: långdragna kompositioner som tar sin tid och bygger upp melankoliska ljudlandskap. 


SWINE - Beast Call ("Marked by the Baron", 2004, Vanguard Productions)

Efter en rad frisinnade utflykter är det läge att landa i något kallt och rått, monotont och sataniskt. Uppföljaren till Satanic Blood som VON aldrig gjorde. Ett kompakt, illasinnat minimalistiskt mörker.


BRITANNIA RULE THE WAVES!

/Andreas

fredag, januari 12, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 2: Tio skivor från 2023 som man mycket väl kan lyssna på.

Gomorron fredagskamrater! År 2024 har som utskjutet ur ett avsågat hagelgevär redan rasat in över oss med en hiskelig fart och därför är det hög tid att även jag tar och avhandlar vad som egentligen var bra i albumväg under 2023. Jag tänker inte rangordna eller prisutdela utan ser den här genomgången mer som en fingervisning kring tio skivor som man mycket väl kan lyssna på. Så fram med läskeblasken nu och håll en vuxen hårt i handen så kör vi. Länk till listan finns både HÄR och längst ner i inlägget.



KOMMAND - Death Age: Ljuvligt rå dödsmetall med krigstema från Los Angeles. Om jag hade fått bestämma så hade nog fler band låtit ungefär såhär.


HÄSTSPARK - Ostiarius Inferni: Yster, trevlig och svängig stoner från Avesta. Ett ganska nytt band vad jag förstår så det blir nog kul att se vad de hittar på framöver.


REZN - Solace: En trösterik och väl genomarbetad doom att bara sjunka ner i. Rekommenderar lyssning i hörlurar! Vill man vara lite klyschig så kan man säga att den här skivan är som att ge sig ut på en resa fast inåt.

CRUCIAMENTUM - Obsidian Refractions: Det här är rakt av löjligt bra dödsmetall som alla måste lyssna på. Här skojar jag inte utan det är obligatoriskt och det kan hända att det blir läxförhör sen.


POISON RÜIN - Härvest: En god liten punkgryta som blandar och ger och får mig att tänka på 80-talet och kanske också RAMONES när allt kömmer ümkring.


BURIAL HORDES - Ruins: Grekisk black metal som pekar med hela handen. Nej fy satan vilket riffarbete! Man baxnar lite, detta är bra skit.


BLODTÅR - Det förtegna förflutna: Folkig black metal från Stockholm med drama och driv. Rätt charmigt och lite ledset sådär så man får någon sorts moderskänsla och vill bjuda på varm dryck och kanske en filt. Ett minus i protokollet för bandnamnet dock.


THE SHITS - You're a mess: Brötigt och punkigt med noiseinslag och monotoni. Även rejält med rundgång vilket ger en guldstjärna!


UNHALLOWED - Awaken the black flame: Tysk svängig melodisk black med atmosfär och skön DISSECTION-vibb. Med andra ord svårt att motstå!


HÄXANU - Totenpass: Skandinaviskinspirerad melodisk black metal med riv från staterna. Detta äter jag med sked men vad ÄR det för bandnamn...? Jag avstår från att vitsa kring anrättningen men nog fan undrar man vad som ska HÄXASEN och HÄXAIMORGON?

Med detta säger vi hurra för fredag och tager helg!

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 2: Tio skivor från 2023 som man mycket väl kan lyssna på.

fredag, januari 05, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 1: Tre pärlor från 2023 som Martin höll på att missa!

 Gott folk!

FOMO - Fear Of Missing Out är ett begrepp som ofta leder till ökad psykisk ohälsa, stress av det negativa slaget och det är såklart så att detta kan vara ett reellt problem för en del. När det gäller böcker eller skivor kan stressen av att ständigt vilja upptäcka nytt också vara ett problem - men i takt med att utgivningen inom bägge dessa högst njutbara fält har skjutit i höjden så märker jag att det är allt lättare att koppla bort denna stress. Det kommer helt enkelt för mycket för att någon enskild människa ska hinna med att lyssna på all musik eller läsa allt som publiceras. 

Med detta sagt - årets första fredagslista är på ett tema med sena upptäckter för mig som jag blev medvetandegjord om sent i december, men som jag är väldigt glad över att jag fick tips om. 

Vi kör!

"Air Not Meant For Us" av FIRES IN THE DISTANCE. 

En sagolikt vacker skiva. Melodisk doom/döds som sannerligen sätter känslorna i svallning. Bandet kommer från delstaten Connecticut och ligger på creddiga Prosthetic Records. Jag läste om skivan på Angry Metal Guy, då en av deras ganska nya skribenter listade skivan på plats fyra i sin årsbästalista och verkligen inte höll igen med lovorden. Som den superlativsnörd jag är så var det ju svårt orimligt att inte kolla in skivan. Fast vid första genomlyssningen, såklart. Den majestätiska mäktigheten i varenda aspekt av skivan är så påtaglig. Låtarna, stämningen, produktionen som drar massivt åt low-endhållet. Går man igång på känslomässig metal så kommer man äta detta med sked. 



"Finitude" av STORTREGN

Blasfemiskt rytmisk är detta en av de roligaste och svängigaste skivorna inom den tekniska dödsmetallen jag någonsin har hört. Bandnamnet är lika konstigt som bra. Att lilla Schweiz har fått fram ett band av denna kalibern är bara att gratulera till, för behövs det en kontrapunkt till landets ostar, banker, Alper eller fonduer så har ni den här. 







"Hermalausaz" av ÁRSTÍÐIR LÍFSINS

Pagan Black Metal hör inte till det jag brukar söka mig till, men satan så bra detta är! Från Island/Tyskland levereras en mäktig EP med en speltid på 43 minuter. Jo, det kostar på att hålla det intressant, men detta är en skiva som jag har försjunkit i med nästan hypnotisk inlevelse. Varenda ton känns livsnödvändig och senaste gången jag upplevde något som kom i närheten var när jag lyssnade på ORMs senaste platta. Då fattar ni hur jävla bra detta är. 




Vi tar helg på det!
/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 51: Susannes årsbästa

Ohoj. Då har turen kommit till mig och min årsbästalista. Jag får säga att det här året har det varit knivigt. Inte för att det har släppts ...

Populära inlägg