Gomorrn. För ett par veckor sedan gjorde jag en lista till svärdets lov och idag fortsätter vapenodyssén vidare till ett av våra större huggredskap, nämligen yxan. Efter en snabb genomgång av interwebz kan vi lära oss att de allra äldsta yxorna saknade skaft och användes för 1,6 miljoner år sedan av homo ergaster (vilket också skulle kunna tjäna som bandnamn när allt kommer omkring). Snabbspolar vi sedan fram till stenåldern har vi både skaftlösa och skaftförsedda huggdon att frottera oss med, många av flinta. Men nog med historielektion, nu kör vi musik.  

Första låten ut är med i en av mina mest spelade blandade listor på Spotify och när den dök upp härom dagen kändes yxtemat om möjligt ännu mer rimligt. Vi lyssnar till POWER TRIPs erbarmligt svängiga och svintunga Executioner's Tax (Swing of the axe) från albumet "Nightmare Logic" som släpptes 2017 på Southern Lord.

Vi beger oss sedan från staterna till hemlandet. Skramlig punk med mycket d-takt har ju alltid en varm plats i hjärtat och så även med AXE RASH från Stockholm. Buy your way out är en minst sagt rivig bit från fullängdaren "Contemporary Ass" och min enda invändning är att den gärna hade fått vara längre än 2:36 men underbart är kort och repeat-knappen är vår vän.

GOJIRA brukade jag lyssna på ganska frekvent när det begav sig vid tiden för släppet av "L'enfant sauvage" (dvs runt 2012/2013-snåret) men sedan har de litegrann fallit ur minnet. Jag tror att det var mycket nyhetens behag för mig där och då. Från den plattan har jag grävt fram (nej förlåt, huggit fram ska det naturligtvis vara) låten The Axe som är en melodisk och hyfsat trivsam historia, även om sångstilen inte riktigt funkar för mig längre.

Ingen yxlista är väl komplett utan lite pig squeals och därav måste vi peta in MORTICIAN på listans plats fyra. Det här är en helt ny bekantskap för mig men de har faktiskt tröskat på med sin grindcore ända sedan herrens år 1989. Jag har valt låten Axe från albumet "Re-Animated Dead Flesh" och jag skulle nog inte säga att jag tycker den är så värst bra men det finns någon liten charm där. Pluspoäng för skivomslaget som är oerhört fulsnyggt.

Slutligen syr vi igen yxpåsen med SAVAGE AXE OF DEATH, ta och sug lite på det bandnamnet en stund. Bakom geninamnet döljer sig tvenne glada black metal-musikanter, nämligen Azrael och Death's Head. Gruppen bildades 2018 i Skottland och har till dags dato släppt exakt en demo och från den lyssnar vi på utmärkta Funeral March over Dark Alleys. 

Med detta önskar jag en synnerligen skarpslipad helg.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 47: Swing of the axe!

Fredagslistan 2023 v46: Jag har läst ännu en bok om Hardcore

 Ohoy där ute på dom digitala vågorna!

I veckan som gått har jag läst en bok som heter Mutations: The Many Strange Faces of Hardcore Punk av Sam McPheeters (sångare i husgudarna BORN AGAINST) och den handlar föga förvånande om hardcorepunk. Men inte hardcore som en homogen rörelse utan som en otroligt spretig kreativ undergroundrörelse. Människorna, fanzines, sunkiga klubbar och underbar musik fyller pärmarna. Å ena sidan önskar man att man var där, å andra sidan är det skönt att inte oroa sig över att bli misshandlad av jocks eller knivad av skinheads. Jag tänker inte ge någon djupare recension av boken, läs den i stället, utan göra några nedslag.

 Listan hittar ni HÄR

Eftersom förordet är skrivet av Tobi Vail är det inte mer än rätt att vi börjar med bandet som stod i förgrunden för riot grrrl-rörelsen, från Olympia, WA i början av nittiotalet. Ta några av världens coolaste akter från tidiga punken i England som THE SLITS, THE RAINCOATS och SIOUXSIE SIOUX, skruva upp volymen och intensiteten och voilà, har vi BIKINI KILL. Bandet fick ta omåttliga mängder skit under sina turnéer och provocerade den manligt dominerande scenen men har inspirerat otaliga nya feta band. Aktiva mellan 1990-1997 och i skrivande stund på återföreningsturné. Efter bandet startade sångerskan Kathleen Hannah bland annat det avskalade indieprojektet Julie Ruin och new wave bandet Le Tigre, båda värda att kolla upp. Låten heter Double Dare Ya från första EPn som är producerad av ingen mindre än farbror Ian MacKaye.

Vi går vidare och landar i Landsing, MI år 1982. När DEAD KENNEDYS sångare Jello Biafra (med en väldigt karakteristisk sångstil) fick frågan om han någonsin hört något liknande sångmässigt skrattade han och sa nej. VI pratar Doc Corbin Dart i bandet THE CRUCIFUCKS. Detta är ett band som flugit under min radar. Jag tycker inte att de är jättebra men när det kommer till att provocera slår de både DEAD KENNEDYS och GG ALLIN, ibland med finess, ibland utan. Låtarna handlar om hat. Mot auktoriteter, samhället, andra människor och i synnerhet polisen. Låten heter Cops for Fertilizer från debuten.

Milwaukee, WI 1981. Det var här allt började för DIE KREUTZEN. 1982 släpptes Cows and Beer som sedan spelades in igen till fullängdardebuten 1984. Detta är en perfekt platta i mitt tycke. Det är snabbt, intensivt och desperat. Här finns även en ”oj, vad hände?” frågestämning om man jämför debuten mot de senare plattorna där de rör sig mot ett mer post-hardcore ljud i stil med HÜSKER DU. Båda varianterna av bandet låter otroligt bra. Låten heter Enemies från debutfullängdaren (bättre ljud) men jag slänger upp omslaget från Cows and Beer som är ett fruktansvärt episkt omslag. Herrejävlar.

Vi går vidare till ett annat ”oj, vad hände här?” band. Eller rättare sagt, ”oj, vad FAN hände här!?”. 1982 släpper britterna DISCHARGE plattan Hear Nothing See Nothing Say Nothing. Okontroversiell åsikt; den är stilbildande, förbannat bra och krattade manegen för crust och d-beat. 1986 kommer skivan Grave New World. Hur låter den då? Annorlunda. Hur mottogs den? Under en spelning i New York kastade H.R, sångare i BAD BRAINS och Mr. PMA (positive mental attitude) sopor på bandet under framträdandet. Jag kan ändå tycka att det är lite kul att de testade att göra en power metal platta med falsettsång och att de körde på ett tag innan de fick bryta turnén. Det är något punkigt i det. Låten heter I Won’t Subscribe. Lyssna på trummorna och njut.

Dags att knyta ihop säcken och vi åker till Reno, NV, året är 1980 och personen som håller i micken heter Kevin Seconds och han har ett stort X på handen. Givetvis heter bandet 7 SECONDS och håller fortfarande på, med ett uppehåll mellan 2018-2022. Varför kniper 7 SECONDS den sista platsen på listan? Jo för att detta är också ett band som åldrats med stil. Debuten The Crew är en fantastisk hardcoreplatta som har alla de rätta elementen. Spolar vi fram till 1989års Soulforce Revolution har vi ett poppigare ljud där vi kan ana att band som H2O tagit inspiration, både ljudmässigt och innehållsmässigt med var snälla mot varandra-teman. Låten heter Young ’til I Die och är en stilguide i Positive Youth Hardcore. Lite som CRUCIFUCKS ovan fast tvärtom.

Ha en trevlig helg, nästa vecka blir det något helt annat av någon helt annan.

/Oskar S

Fredagslistan 2023, vecka 45: King's X är helt okej

 De senaste veckorna har señor B lyssnat på 5 album (i runda svängar) av powertrion King’s X. Doug Pinnick, Ty Tabor och Jerry Gaskill (på 12-strängad bas, gitarr respektive trummor) har lirat i nästan 45 år tillsammans, imponerande i sig. De få låtarna jag hört tidigare lät lite som de hade visst släktskap till Faith No More och Living Color från sent 80-tal och tidigt 90-tal. De kanske bär på en veritabel låtskatt…? Eller kanske inte…vi får la se.

Vi börjar med Out of the Silent Planet från 1988. Bandets allra första skiva, väldigt inspirerad av tidens hårdrock, komplett med powerballader med sliskig chorus-gitarr och feta riff och väldigt snygga gitarrsolon. Det är ingen speciell låt som sticker ut om jag är helt ärlig, hela alltet är snyggt gjort om än lite enformigt.

Näst kommer Gretchen Goes to Nebraska (1989), och i första halvan av skivan känns det som att bandet har utvecklat sig i rätt riktning från föregående skiva för att mer utmärka sig från andra band i samma era. De har gått in hårt på körsång och Dougs soul/gospelsång, och jävlar vad karln kan sjunga. Men sen kommer andra halvan och kör på med låtar som låter som…tja, alla andra låtar. Vi stöter på ett symtom som dessvärre kommer att visa sig kroniskt. Bättre än såhär blir det dessvärre inte av de plattor som provats.

Tredje skivan, Faith Hope Love (1990), är när bandet hittar sin grej: släpp skivor med 1-2 bra låtar och sen en drös utfyllnad. Välspelad utfyllnad, men ändå inget som speciellt lockar tillbaka. Dogman (1994) följer samma mönster och inte ens den (som jag förstått det) väldigt kontroversiella Please Come Home… Mr Bulbous (2000) lyckas bryta förtrollningen. Sistnämnda är definitivt skummare än de andra skivorna och det blir liiiite fräschare att lyssna på. Typ en tesked, det räcker inte speciellt långt.

Men vad fan är det som går fel? De kan ju lira och på pappret är allting rätt coolt, Tabor och Pinnick sjunger väldigt bra och hela grejen har definitivt ett eget sound. Och kanske är det ett av de stora problemen, de har liksom SITT sound musikaliskt. Visst skiftar produktionen rejält, nästan till ett NU-metal sound på Mr Bulbous från det hårdrockiga 80-talet på de två första skivorna. Men det står still kreativt. Precis raka motsatsen till Faith No More, som skiftar och provar och låter fräscha från skiva till skiva, låt till låt. 

Känner att jag upplevt liknande tidigare med en del trios. Det är fantastiskt att tre musiker kan bli så tighta och känna en riktigt koppling, men om inget skakas om på allvar blir det lätt enformigt. Eller om någon i trion nu är hejvilt excentrisk och tvingar fram lite experimenterande. De provar ju för fan knappt något utan kör på med sitt. År ut och år in. Riff som liknar riff, samma gamla rytmer och melodier. Det är aldrig dåligt, bara långtråkigt. 

Signore B håller därmed helg, adjö gott folk!

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2023, vecka 44: Oscar K provar dödsmetall

Denna fredagslista blev visst en lördagslista då jag var ute och flängde. Nu är jag på plats igen och därför kan jag glatt förgylla er vecka.

Om det inte framgått tidigare så är jag mest inne på black metal i alla dess former.

Däremot kan det hända att jag får för mig att lyssna på dödsmetall.Inte sällan blir jag besviken på mig själv för att det inte riktigt klickar. Därför tänkte jag råda bot och bättring och tipsa om ett par band och låtar som spelar någon form av dödsmetall. En del hamnar kanske på gränsen till black eller andra genrer men det får ni ha överseende med denna gång. 

Ensnared - "Adorations (The dance of madness)" (2011, Ensnared demo)
Först ut är Ensnared från Göteborg. Här är det lätt att tänka att det ska komma något som låter typiskt göteborgskt med melodier och lite fina stämmor. Icke! Här är det istället old school death metal. Jag som inte är något proffs på band inom genren tycker att det doftar väldigt mycket av Morbid Angels tidiga plattor. Sångaren låter också inte sådär jobbigt grötig och growlar lagom. Det piskas på rätt rejält och det uppskattar jag.
Såg bandet live utan att ha hört dom tidigare och blev lite chockad över hur bra bandet var.

Liers in Wait - "Liers in Wait" (1992, Spiritually uncontrolled art)

Nästa band blir ett lite äldre sådant men också från Göteborg. Detta är ett ganska kortlivat band som kanske är mest känd för att Kristian Wåhlin aka Necrolord var en av medlemmarna Det är också han som gjort loggan och omslaget till den ep låten är tagen från. När Liers in Wait la ner bildade Wåhlin och en annan medlem bandet Diabolique.  

Här har vi ganska tidstypisk dödsmetal som är svängig och melodiös. Det lite märkliga inslaget är de synthljud och effekter som dykerupp här och där. Jag gillar bandet främst när de sätter igång och köttar på. Jag kan inte riktigt förklara varför jag uppskattar Liers in Wait.

Det finns säkert tusentals band som spelar samma typ av musik men det är något som får mig att återkomma till denna ep gång på gång.

Swallowed - "Reverence Through Darkness" (2014, Lunarterial)

Finland alltså. En av världens bästa länder när det kommer till black metal enligt mig. Enligt många det bästa landet när det kommer till dödsmetall. Så vad väljer jag då? Ett band som spelar någon form av doom/döds. Inga rätt för någon. Eller? Jo då, trots att bandet har omöjligt långa låtar på 25 minuter och partier som borde tråka ut mig som ogillar långsam musik sitter jag still och blir hypnotiserad. Dessutom håller trummorna igång allting nästan hela tiden. Sången går mellan någon desperat skrikande, mer typiskt dödsmetallande growlande men också väsande. Samtidigt håller bandet på med någon sorts friformsfusion av ond musik och slänger på effektmattor. Detta är verkligen svinbra. Som jag har fattat det la bandet ner efter sin första och enda fullängdare. Det är synd. Vissa partier påminner mig om Teitanblood med en dos av Cultes Des Ghoules hur märkligt det än låter. Spana in omslaget. Det är genuint läskigt. 

Archgoat -"Phallic desecrator of Sacred Gates" (2015, The Apocalyptic Triumphator)

Ibland vill man bara ha ganska hjärndöd musik. Musik som fungerar som rensning. Då finns alltid finska Archgoat där och väntar. Det är lite som om Motorhead skulle komma från Finland och bestå av två bröder som snöat in på getter, bandet Blasphemy och allmän sydamerikansk metal.

Det kanske är lite fusk med detta band då det kanske rent tekniskt är så kallad "War metal" eller "goat metal". Däremot är det dödsmetall till stor del så därför tänker jag räkna det till denna lista.

Det är primitivt och ondskefullt med texter som mest verkar handla om att ha sex med ofrivilliga änglar och skända olika delar av kristendomen. Barnsligt kanske men också fruktansvärt skönt. När man hör en vuxen man grymta fram blasfemier över ett snabbt och enkelt trumkomp kan det ibland räcka. Det gör det för mig denna gång.

Teitanblood - "Domains of Darkness And Ancient Evil" (2009, Seven Chalices)

På tal om Teitanblood måste jag ju ha med en låt med detta spanska band.

Första gången jag hörde skivan "Seven Chalices" kände jag att detta inte alls var för mig. Det var för stökigt och för mycket hmm ... dödsmetall. Det var inte det jag förväntade mig av ett band på bolaget N.E.D. Jag lyssnade igenom LPn jag köpt och ställde den sen i hyllan. Något halvår senare tog jag fram den och helt plötsligt klickade skivan med mig. Det jag tidigare upplevt som ett överväldigande oväsen började utkristallisera sig som en ganska smart och välskriven skiva där varje del av kaoset har en plats. Lyssna bara på kyrkklockorna i slutet på låten jag valt ut. Bandet har fortsatt att släppa väldigt bra skivor så det verkar inte heller vara en engångsföreteelse. Inte minst fullängdaren "Death" som har en ännu mörkare stämning, vilket kanske albumtiteln skvallrar om. Teitanblood är nog det dödsmetallband (visserligen med black metal influenser) som jag lyssnar mest på nuförtiden.

Dagens lista är lite rörig men det ger en liten inblick i vad för dödsmetall som funkar för mig. Lovar att återkomma när jag hört några mer death metal plattor som ger mig den där goa känslan. 

Klicka här för att lyssna på låtarna.