Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Vartenda ord i denna skrift är verifierade och pålitliga.

Vi kommer tackla ämnet covers inom den tyngre musikskalan, eller varför vad många tror är covers egentligen är originalen.

Börjar gör vi med I’m Your Boogieman, skriven och inspelad av bandet White Zombie under det tidiga 70-talet. Det 9-åriga geniet Robert Zombieson (som går under pseudonymet Rob Zombie) komponerade stycket tillsammans med sina lågstadiekompisar och spelade in en demoversion på en enkel kassettbandspelare. Vad som hände sedan är lite luddigt, men på något vis blev kassetten i fråga stulen av discogruppen KC and the Sunshine Band som sedan spelade in den till sin platta Part 3 (1977) och den blev snabbt en hit. Zombieson & Co försökte förgäves hävda sitt ägandeskap till låten, men ingen tog de stackars ungdomarna på allvar. 1996 släppte White Zombie, nu ett etablerat band, en rerecorded version. Enligt källor är stämningen fortfarande spänd mellan alla inblandade aktörer.

Vi går vidare till en mer lättsam historia. Under det sena 2000-talet genomgick Korn lite av en svacka. De förlorade sin ursprungliga trumslagare, David Silveria, och fick inte riktigt till det som de tidigare sköna melodierna. De bestämde sig då för att lägga om helt och testa sig på musikalmakandets konst. Projektet gick käpprätt åt helvete. Det enda som blev lite bra var deras proof of concept-inspelning av Kidnap the Sandy Claws, ursprungligen från musikalfilmen The Nightmare Before Christmas (1993).

1963 släppte gruppen “Gert Stjärt och Kavalleristerna" på sin skiva, Älskog, Gagnef & Fogdens blod, en liten låt vid namn Hej Petter. Låten är makaber och utanför gruppens dedikerade, pensionerade fanbase är den föga känd. Låten är skriven av Gert Gyldenlindt (född, uppvuxen och avliden i Höör kommun) som grundade bandet i början av 60-talet. Deras musik var då lite råare och mer i linje med extremmusikens utsvävning som senare skulle dominera topplistorna i Laos, Djibouti såväl som Färöarna. När den evige Jimi Hendrix hörde låten sägs han ha sagt "det var ju inte dumt". Men Petter var ju inte ett passande namn för en engelskspråkig marknad och ändrades hastigt till Joe. På detta vis blev låten en internationell storhit och en rockklassiker. När Type O Negative sen skulle släppa sin andra platta The Origin of the Feces (1992), lyckades frontman tillika basist Peter Steele hitta en sällsynt kopia av det svenska originalet och bestämde sig för att gör en mer trogen cover. “Den var förjävla tung, äcklig och grotesk", kommenterade Steele i en intervju med Höör-t & Sett.

Mastodon var ett band som existerade någon gång innan den senaste istiden, drygt 11000 år sedan. De spelade förjävla tung musik, och forskare hittar nya spår av råa riff och geniala musikstycken varje år. 1884 grävde arkeologen Roger Dodger Bogsman fram en nästan helt bevarad vinyl, märkt i urblekta bokstäver Stairway To Heaven (årtal okänt). Då vinyspelaren in skulle uppfinnas på mer än 60 år glömdes upptäckten bort i ett arkiv i centrala London tills sin återupptäckt 1970 av musikerna Robert Plant och Jimmy Page från Led Zeppelin. Nu utrustade med rätt teknologiska förutsättningar lyssnade duon igenom inspelningen och blev så oerhört tagna av dess briljans att de omedelbart gav sig på att spela in en egen version av den förhistoriska melodin. Resultatet är vida erkänt som en av rockmusikens största klassiker. 2019 lyckades forskare med moderna redskap återställa Mastodons original till sin forna glansdagar. Jämförelsen är intressant, men man får ge Page & Plant pluspoäng för hur nära de kom givet tekniska begränsningar.

Sist men inte minst har vi en språklig utmaning. Här orkar undertecknat inte ens hitta på något… eller jag menar utföra verifierade kvalitativa efterforskningar. Rammsteins keyboardist Flake låter som Uli Kunkel (även känd som Karl Hungus) och de andra nihilisterna från The Big Lebowski (1998) när han sjunger och det tycker jag är rätt fint.

Tack och/eller bock, valfritt,

Herr B, Vice-Odugling Andra graden

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Fredagslistan 2023, vecka 16: Till tops!

 Gott folk! 

Jag fick lite feeling av den förra fredagslistan jag gjorde för fem veckor sedan, den om skogen om ni minns den, och tänkte att berg är ju också fina, det borde gå att göra en lista på det temat också tänkte jag.

Som ni förstår gick det alldeles utmärkt. Nu tror ni kanske att det kommer bli SAVATAGE, ENSLAVED, MASTODON och ELUVEITIE för hela slanten? Nä, lite mer ville jag anstränga mig för att hitta låtar som kanske inte är lika uttjatade, utan som är lite mer som skruvbollar. 

Vi kör!

Vi inleder med CATHEDRAL och Midnight Mountain. Mitt förhållande till CATHEDRAL stavas Lee Dorrian som sjöng med NAPALM DEATH tills dess att han inte gillade att bandet gick mer mot dödsmetall, och då startade CATHEDRAL för tydligen gillade han BLACK SABBATH utav bara fan. Jag köpte "The Ethereal Mirror" för att den har ett sånt djävulskt skruvat omslag. Hade ingen aning om vad som väntade mig. Det är skruvat sväng, men inte helt utan charm. Extra bonus för handklappen. 

DEATH med Crystal Mountain är kanske en förväntad låt, med tanke på min ack så uttalade kärlek till bandets musik, men det får ni ta. Här får ni låten i en fin liveversion från Eindhoven 1998. Precis som med den mesta av DEATHs musik är detta så vindlande att det är svårt att överskatta hur jävla långt före sin tid DEATH faktiskt var. Inte undra på att flertalet i publiken står stilla som slagna av häpnad, eller kanske mest för att kunna ta in hur de ska kunna gå hem och försöka lira gitarr på samma sätt som Chuck Schuldiner, haha! Bra är detta så det räcker och blir över i alla fall. 

Vi lunkar över till mer kött och potatisdöds och DEMONICAL från Avesta. Svårt att inte gilla detta, det är svinsnygga slingor, produktionen smeker öronen, och på det hela taget habilt hantverk. Jag föll stenhårt för bandet 2013 då de släppte "Darkness Unbound" en skiva som gjorde att jag fick stuva om i det årets årsbästalista faktiskt. Nu är Fallen Mountain inte från den skivan, utan från "Mass Destroyer" som kom förra året och väl värd att kolla in även den. 

VOIVOD från Kanada. Ett band som stört många musiker verkar gilla utav bara fan. När jag skulle kolla in LOCK UP på KB för många herrans år sedan såg jag att Tompa Lindberg tatuerade in lite av bandets konst på sin vad innan giget, så det verkar vara ett band som man antingen gillar eller inte gillar. Förutom när det gäller mig då. Jag stångar mig mot bandets musik med oregelbundna intervall för här finns något som jag gillar, men ändå skaver rätt så rejält också. Forever Mountain är en ganska rak låt för att vara VOIVOD, men den är inte helt lättlyssnad för det. 

Vi rundar av med progressiva CALIGULA'S HORSE från Australien. Jag gillar i stort sett allt detta bandet gör. "Rise Radiant" från 2020 var en triumf till skiva som jag tokhyllade. Men såklart är det inte därifrån jag har valt Daughter Of The Mountain för den är från "Bloom" som kom 2015. 

Vi tar helg på det kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 16: Till tops!

Fredagslistan 2023, vecka 15: Polen!

På min till synes ändlösa färd runtom Europa har turen nu kommit till våra grannar i sydost. För min del förknippar jag Polen med två strömningar i extrem metall: mastig, överproducerad death metal med superdigitala trummor, och svartmetalldårar i riddarhjälm med mer än tveksam syn på mångkultur. Det blir lite av det förstnämnda, men inget av det sistnämnda. Men främst blir det... lite annat!

Lyssna HÄR!

Vi börjar med LUX OCCULTA. De började som någon slags symfonisk BM på nittiotalet - förvånansvärt nog utan glida med i nazitrenden som smutsade ner så mycket av den polska scenen på den tiden - men nådde sin kreativa peak med någon slags jazz-hardcore-avantgardism på 2001 års "The Mother and the Enemy". Här hör vi Architecture från samma skiva. Enligt uppgift är enda albumet de producerat de senaste tjugo åren, 2014 års "Kolysanki", mer åt folkrockhållet, men den har jag inte kommit mig för att höra än.

 

Mer svart, fast nu i en helt annan nyans: CULTES DES GHOULES, som är fanbärare för en underströmning i genren som fokuserar på gamla tiders övertro, en mer folklig djävulsdyrkan och fruktan, med häxor och oknytt som lurar runt knuten och under prästkappan. Pagan fears ni vet. Andra band som verkar inom samma vaga strömning är t ex MALOKARPATAN och FUNEREAL PRESENCE. Att hitta enstaka låtar kortare än tio minuter med det här bandet är svårt - de tenderar att bygga låtar som ruttna häxstugor på åtminstone en vinylsida åt gången - men här får ni öppningsspåret Children of the Moon från senaste fullängdaren "Sinister, or Treading the Dark Paths" (2018). Det här är musik som inte ska spisas i korta snuttar, utan se det här som en lockton till att ta er an hela albumet. 

 

Långt innan hundmat och kändiskult fanns en tid då BEHEMOTH stod för något även jag kunde sympatisera med - även efter de lämnade de svartvita necroskogarna och skapade en perfekt mix av MORBID ANGEL och IMMORTAL med ockulta förtecken. Storslaget mangel helt enkelt. Här är spåret The Alchemist's Dream från "Satanica", 1999. En toppenlåt på alla sätt förutom det där räliga breaket i mitten.

 

Nu kommer ett rekord för mina listor på den här bloggen: ett helt nytt släpp. Som jag dessutom hörde först nu. Den som inte fick nog av Cultes Des Ghoules och deras häxrock för en liten stund sedan får sitt lystmäte tillgodosett nu: SODALITY, vars andra album "Benediction pt 1" släpptes bara härom månaden på franska Norma Evangeli Diaboli. Samma sångare som i Cultes Des Ghoules, backad av snubben som är halva LUCIFYRE. Slö, rivig och riktigt elak black metal. 

Till sist, lite riktigt gammalt: KAT. Polens äldsta metalband? Med ett par avbrott har de hållit igång ända sedan 1979, även om debuten kom först 1986, i både en engelsk och en polsk version. Från den engelska versionen hör vi avslutningsspåret 666! Kall, satanisk öststatsthrash när den är som bäst! 

Devil, Satan, Satan! Nu tar vi helg!

/Andreas

Grattis på långfredag! Vi har ju under årens lopp avhandlat lite olika teman så här i påsktid på bloggen så som; Melissa Joan Harts födelsedag, Jesus död och korsfästelse, power metal, solidaritet, lidande, Black Sabbath, chokladkaniner, ägg och Maranatha. Men nu mina vänner är processernas tid här. Jag gick en kurs härom veckan där jag inte bara fick skriva en myriad av post it-lappar, nej vi talade även om processers tillblivelse, framfart och ihopknyteri. Ungefär samtidigt fick ROTTEN SOUND för sig att släppa ett nytt snabbt album och voilà - temat var självskrivet. Idag tar vi med andra ord tag i förrutnelseprocessen! Och det är ju samtidigt en naturlig följd av Oskars true crime-lista förra veckan. Cirkeln sluts, vi kör igång.

Det går inte an att ha en lista om saker som ruttnar utan att börja med den mest givna låt av dem alla, nämligen Supposed To Rot av NIHILIST och sedermera ENTOMBED. Jag lägger med båda versionerna eftersom de har olika typer av charm, den senare förstås med en dyrare och mer tydlig produktion och den första med en råare punkighet. Det här är en rakt igenom fantastisk låt som jag har haft med jag vet inte hur många gånger tidigare i fredagslistorna genom åren. Poängen här är helt enkelt att någon som skulle ruttna i slutänden inte gjorde det... 

Om vi istället leker med tanken på att ruttnandet går som det ska så frigörs till en början illaluktande gaser. Här kommer HUMAN HARVEST från Sundsvall in i bilden med den ypperliga låten Putrid från skivan "Flesh Sermon" som släpptes förra året. Har ni inte hört det albumet i sin helhet är det hög tid nu för habil grindcore med dödsinfluenser.

Med knepig lukt kommer också flugor, närmare bestämt spyflugor eller calliphoridae som de också kallas. Då passar det fint med en avsevärd temposänkning och FLESH TERRORs Blowfly Girl, en tung och doomig historia från Harrisburg, Pennsylvania.

Allt eftersom förruttnelseprocessen fortskrider börjar kroppen släppa ifrån sig vätskor och min gissning är att även en del färgskiftningar uppstår. Därför går det inte att avhålla sig från att låta nästa låt i listan bli Rotten Yellow från skivan "Phantom Limb" av PIG DESTROYER. Det här är också en gammal favorit för min del från herrens år 2007 och en klassiker i grindcoresammanhang. 

När vätskorna sipprar ut hamnar de förstås på underlaget som kroppen ligger på, eller för den delen marken om vi befinner oss i utomhusmiljö. Ja, ni gissar helt rätt - nästa låt är förstås Rotten Soil med ENTOMBED från det underbart fina albumet "Wolverine Blues".

Men låt oss för en stund också minnas att påskens huvudperson vid sidan om påskharen är en religiös stilbildare. Enligt utsaga kom han inte särskilt långt i den kroppsliga nedbrytningsprocessen efter sin död utan reste sig helt sonika efter tre dagar och försvann från sin grav. Förstås förbryllande för de tre kvinnor som gjort sig redo för att smörja hans kropp med välluktande kryddor. I en parallell tidslinje hade kanske bandet ROTTING CHRIST istället suttit med facit i hand och från deras "The Heretics" har jag valt den majestätiska Vetry Zlye. 

När processen sedan lider mot sitt slut är det inte mycket materia kvar av det som en gång var en kropp. Ja, skelettet kan förvisso ta ett par århundraden på sig att brytas ned men om vi snabbspolar framåt återstår till sist intet. Sagan är all och ROTTEN SOUND avslutar listan med Nothingness. Jag vill ge samtliga i hemläxa att lyssna på hela albumet som heter "Apocalypse". Det är ett snabbt kapitel både ljud- och tidsmässigt så ta 20 minuter och 40 sekunder av livet och unna er ROTTEN SOUNDS nya.

Med detta tar vi helg, säger glad påsk önskar varandra idel chokladkaniner.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 14: Långfredagen bjuder på förruttnelseprocess!