Fredagslistan 2022, vecka 52: Andreas årsbästa

Demon-året 2022 går mot sitt omedelbara slut, och då åligger det även den här skribenten att försöka sammanfatta skivåret som gått. Mitt intresse för att ta in och upptäcka nysläppt musik ligger kvar vid samma lågvattenmärke som förr, jag gräver bara djupare och djupare ner i det förgångna, och de flesta nysläppta skivor jag köpt har varit inom industri och noise. Men helt under stenen har jag inte gömt mig, utan här följer fem exempel på musik som både är NY och BRA! (Sedan om klangerna är speciellt samtida eller musikerna det minsta ungdomliga är en helt annan fråga...)

Årets bästa enligt Andreas ödmjuka uppfattning hör ni här!

Utan inbördes ordning:

DARKTHRONE - Astral Fortress. Gammal är äldst? Den norska bitterhetens främsta fanbärare har hittat tillbaka till dunklet och melankolin, och gjort ett av sina bästa album det här århundradet. Här i "Stalagmite Neckless" visar de var skåpet skall stå (ute i skogen, långt borta från samhället och samtiden): partiet drygt en minut in i låten är, och detta skriver jag utan överdrift, något av det bästa Ted och Gylve har skrivit, någonsin. Och det är inte en liten grej. Jag är oändligt tacksam att de sopat under de värsta heavy metal-pastischerna och börjat bruka allvar igen.

NEGATIVE PLANE - The Pact... Att vänta på en skiva i elva år ställer upp vissa orimliga förväntningar. Därför var det med viss bävan och med stor förväntning jag tog mig an New York-djävulsdyrkarna NEGATIVE PLANEs tredje album, och om sanningen ska fram: den klår inte sina föregångare från 2006 och 2011. Trummisens soloprojekt FUNEREAL PRESENCE smäller också lite högre. Men, och det är ett stort men: ett enstaka katedraliskt tapping-riff från Nameless Void, eller en ekande pukrullning från Bestial Devotion, omgärdat av lite orgel och kyrkklockor, smäller högre än samtliga svenska generiska skinnväst-manglares gemensamma produktion. Här i listan hör ni andra spåret, "Poison and the Crucifix". 

MAGMA - Kãrtëhl. För de som befinner sig för mycket i min närvaro är det en no-brainer att årets enda MAGMA-släpp per automatik kvalar sig in på topplistan. Det är lagen. Frågan är, vad mäktar den snart sjuttiofemårige Christian Vander med efter att ha styrt sitt skepp från trumpallen ända sedan 1969? Som vi ska se: ganska mycket. För första gången sedan åttiotalet har de gjort ett album som består av flera separata spår, och än mer ovanligt är att fler medlemmar än Vander själv stått för kompositionerna. Här hör vi en live-upptagning av "Walömëhnd Ëm Warrëï", komponerad av nytillkomna klaviaturisten Thierry Eliez, från jazzfestivalen i Montreux tidigare i år. MAGMAs nya line-up, med sex (6!!) sångare och två pianister, lyfter gruppens klassiska sjuttiotalssound till en ny nivå; dova kompakta klanger som driver runt i ett tungt malande tempo, med intensiva körer som är bortom teatraliska. Allt för att den sanna zeuhl-fantasten ska få sitt lystmäte (för MAGMA är ju som bekant en egen genre, bortom allt vad prog, jazz och fusion heter).

 

SPHYNX / RAT OF SODOM - live i Göteborg/kassetter på Necro Invest. Okej, nu blir det egentligen inte en skiva utan snarare en upplevelse. Kvällen efter att ha sett Maiden på ett fullsatt Ullevi i somras (fantastisk spelning för övrigt) tog jag mig till en liten lokal för en spelning med stockholmska synthpunkarna ISOTOPE SOAP. Förutom lokala noiseprinsen INCIPIENTIUM öppnade SPHYNX och RAT OF SODOM, självutnämnda STREET METAL-krigare. Utan någon förvarning blev jag helt överkörd: primitiv, brusig, trummaskinsdriven metalpunk som var 100% fuck off-attityd och 100% fuck all-energi. Tremannabandet SPHYNX finns inte på tuben men fjolårets mästerliga kassett "Killing For Egypt" kan höras här. I listan hör ni samma frontmans ännu rivigare solokör RAT OF SODOM, som faktiskt släpptes i år (och kommer driva min fellow metallbibliotekarie Martin till vanvett). 

 

AZAXUL - Echoes of Dreariness. Åter igen en veteran: AZAXULs enda medlem frontade  MOONBLOOD, under namnet Gaamalzagoth, som under nittiotalet harvade ur sig mängder av rehearsalkassetter som satte skräck i den tyska underjorden. Detta tredje album följer tätt inpå de föregående, och formar som ett stabilt flöde av iskallt, ensligt mörker. Black metal-perfektion rakt igenom, där små juveler till harmonier då och då skiljer sig ur de kompakta isvindarna. Jag citerar min gode kamrat Necrophileas Fogg som på Hatpastorns Likpredikningar uttryckte det såhär: 

"Det finns en kyla här som är precis vad jag letar efter för mitt olystmäte. Det är monotont och malande, monokromt och motsträvigt. Det har blivit en trend att black metal skall ge snabb avkastning, vara mycket pang för peng, låta väloljat och närmast innehålla spelglädje. Vad finns då kvar av den suggestiva kylan och mörkret som skapade hela genren?" 

Jo, svaret är: AZAXUL. Eftersom skivan bara finns upplagd i sin helhet på tuben låter jag dessa femtio minuternas malström avsluta inte bara denna lista, utan även hela året. Låt se vad 2023 bär i sitt sköte...

 

ÅRETS BÄSTA HÖR NI HÄR! 

GOTT NYTT ÅR FRÅN METALLBIBLIOTEKARIERNA!

/Andreas

Så här i elfte timmen innan julafton fortsätter summeringen av årets bästa skivor. Del 1 postade jag för några veckor sedan och här kommer följaktligen del 2 (i YouTube-format). Som bekant kör jag utan inbördes rangordning eller betygskala. 

VERBUM - "Exhortation To The Impure"

Doomiga tongångar från Chile på ett debutalbum som är lika delar tungt som avskalat.

ARES KINGDOM - "In Darkness At Last" 

Full kross från första tonen och tillilka svårt att sitta stilla till den här döds/thrash-smockan.

DEATHCULT - "Of Soil Unearthed" 

Tonsäkert schweiziskt dödsgäng med förkärlek för det svenska dödssoundet anno -80-90-tal.

JUNGLE ROT - "A Call To Arms"

Tillbaka till dödsmetallens mest rudimentära rötter med elfte fullängdaren från dessa amerikanska veteraner. Stompigt!

STRYCHNOS - "A Mother’s Curse"

Den här seglade upp sent i november men blev omedelbart en favorit. Rå riffdriven döds från Danmark.

UNDEATH - "It's Time​...​To Rise From the Grave"

Riktigt murkig dödsmetall med skön gravplundrar- och zombiearmé-estetik.

UNFYROS - "Alpha Hunt"

Meditativ och filmisk finsk black metal som ger mersmak. Debutalbum.

EMBRACE OF THORNS - "Entropy Dynamics"

Ockult black och döds-blandning som gifter sig väl och växer med varje lyssning.

DUNKELHEIT - "Inner Awakening"

Ungerskt satanistiskt svårmod när det är som bäst, tredje dedikerade fullängdaren.

OBSCENE - "...From Dead Horizon To Dead Horizon"

Malande långsamma riff, galopptakt och bra riv i sången gör detta till en klar höjdpunkt under 2022.

Och med detta tar vi helg och jullov! Må ni få både vila och kvalitativa praliner under helgdagarna. Vi ses 2023.

/Susanne

 Fredagslistan 2022, vecka 51 - Årsbästa 2022, del 2

Fredagslistan 2022, vecka 50: Nytt och notervärt!

 Gott folk! 

Det är sent i december - en månad då skivbolag släpper hela skivor lite som en eftertanke. Tror de ens på skivorna? Nej, har jag svarat innan. En skiva som är med i veckans lista har fått mig att ändra åsikt i frågan - den är nämligen mycket bra. I övrigt kommer ni att få en hel del låtar som får mig att se fram emot 2023 då fullängdsskivorna de är tagna ifrån släpps först då. 

Vi kör!

Vi öppnar med KATATONIA, och deras nya låt Austerity. KATATONIA är ett band som väldigt många i min omgivning har hyllat och insisterat på att jag ska kolla in. Det har jag också gjort. Jag lyssnade mycket på "Dead City Burials" och gillade den. Men nu har jag trillat dit hårdare. Jag älskar den här låten, och har lyssnat nästan oförsvarligt mycket på den, framför allt med tanke på att jag borde lägga min tid på årsbästalistan, haha! Svänget, närvaron, melodierna. Det är så uppslukande att jag baxnar. Och solot ska vi inte prata om hur bra det är!

Ytterligare ett band med smal logga - INSOMNIUM. Finnarna har alltid varit ett gå-till-band. Jag ger inte mycket för senaste singeln, White Christ, då gillar jag betydligt mycket mer Lilian som i vanlig ordning bjuder på oerhört fina melodier, smäktande musikaliska vyer och mycket natur. 

Vi håller oss kvar i Finland för nu, äntligen, är ROTTEN SOUND på gång med ny platta. Hela 7 år efter det att "Abuse To Suffer" kom, och fem år sedan "Suffer To Abuse" (EP) kom. Sharing får mig att tugga fradga av lystnad efter hela skivan. Fy fan vad jag gillar ROTTEN SOUND. Grindcore är, när den framförs av mästare, helt beroendeframkallande. Något annat kan man inte kalla ROTTEN SOUND, de är helt magiska i sitt hantverk. 

Tvärt genrehopp till HAKEN som ni sedan innan vet att jag gillar. "Fauna" släpps nästa år, och låter skivan som The Alphabet Of Me så är det ett avsteg från vad bandet har gjort på tidigare skivor där progressiviteten har varit mer framträdande. Detta är, ja vad ska vi kalla det, mer pop. Det jag verkligen gillar är den otroligt förträffliga refrängen, och trumpeten i slutet. 

Vi avslutar med ELDER som, helt under min radar, släppte "Innate Passage" i slutet på november. Jag har gillat bandet sedan 2017, och den senaste plattan har inte fått mig att ändra uppfattning. Jag delar denna åsikt med vår programsamordnare Jonas på biblioteket. Vi har pratat, ska vi säga, ganska mycket om skivan. Detta är så klassisk ELDER att det är omöjligt att inte gilla. Proggen i centrum såklart. Bra sväng. Sången från Nick DiSalvo fruktansvärt bra, och en nästan total närvaro gör den här plattan så fruktansvärt nöjsam att lyssna på. 

Nästa vecka kommer Susanne med sin del två av sina bästa skivor från året, det ser jag fram emot!

God jul och gott nytt år!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 50: Nytt och notervärt!

Årsbästalistan 2022 - de nominerade, omgång 5

Nominerad: "The Great Below" av KVAEN

En fullständigt idiotsäker nominering. "The Great Below" är en sagolikt bra skiva som med kraft befäster Jakob Björnfot som en av de bästa låtskrivarna i landet. Jag var helt till mig, och drämde i med en betygsnia i min recension av skivan på WeRock. Jag har återkommit till skivan med regelbundna intervall lika mycket i förväntan som oro, för är det något år då jag har tvingats omvärdera skivors förträfflighet så är det i år. "The Great Below" sjuder fortfarande av skaparkraft, och som det verkar nu, håller den fortfarande för upprepade lyssningar. 

Nominerad: "From The Fathomless Deep" av BEHOLD! THE MONOLITH

Ett band som jag först uppmärksammade för deras namn. Ytterst märkligt tyckte jag. Jag lyssnade en del på bandets första skiva, den bet inte, men bandnamnet gjorde att jag mindes den ändå. Med senaste skivan bevisar bandet - i alla fall för mig - att de är mer än ett fräckt namn. "From The Fathomless Deep" är en bedövande intressant skiva med otroligt bra gitarrspel, stämning och ett satans driv. Kanske lite konstigt att bli så yster av en stoner/sludge-skiva, men försök att sitta still under Spirit Taker om ni kan!

Nominerad: "Portal Tombs" av MASS WORSHIP

En skiva som det skaver och gör ont att lyssna på. Och ändå är den så svår att få nog av. Tro mig, jag är inte ett vitten masochistiskt lagd, ändå dras jag till den här skivan. Den krossar på ett oerhört intensivt sätt, och lyckas också bidra med vansinnigt fina melodiska inslag. 

Nominerad: "Complete Control" av MISERY INDEX

Som vanligt är det svårt att stå emot när MISERY INDEX släpper nytt. Så blir det även denna gång. "Complete Control" har allt som jag älskar med bandet. Ett helvetiskt driv, sväng, tyngd och framför allt genomgående starka låtar. Bandet har i min bok inte släppt en dålig platta. Skönt att kunna konstatera att det är så även denna gång. 

Nominerad: "Hiss" av WORMROT

Ett av världens bästa grindcoreband släpper nytt, då kan ni räkna med att skivan dyker upp i nomineringarna. WORMROT har gått från klarhet till klarhet under hela sin karriär. "Hiss" lär bara befästa bandet som ett go-to-gäng som alltid levererar kvalitetsgrind. De gör det inte enbart med att vara genrekonformistiska. "Hiss" är till brädden fylld med ystra krumsprång som bryter mallen på oerhört bra sätt. 

Nominerad: "Erebos" av VENOM PRISON

En känslomässigt drabbande skiva med en otrolig sånginsats av Larissa Stupar. Variationen är slående, ändå känns den så hemtam med tanke på vilken musikalisk inriktning VENOM PRISON har haft innan. En skiva som jag lyssnade på i stort sett oavbrutet inför släppet. 

Nominerad: "Woe" av AN ABSTRACT ILLUSION

En skiva det är oerhört svårt att sluta lyssna på. Jag har bara befästs i min uppfattning att detta är en svinbra skiva då Sweden Rock Magazine dissade den, haha! Nä, i all seriositet - AN ABSTRACT ILLUSION har här gjort sin, hittills, bästa skiva i karriären. Den är vindlande, förförande, ful, vacker och helt fascinerande. Att det drar och bänder åt alla möjliga håll och kanter är en av plattans styrkor, för här finns den berömda röda tråden rakt igenom. Jag är helt övertygad om att "Woe" kommer att dyka upp i många årsbästalistor. 

Nominerad: "Moribund" av IN APHELION

I mars var jag helt till mig när den här skivan kom. Variationen, närvaron, känslan av att varenda ton var livsnödvändig - allt sammanföll till en magisk lyssnarupplevelse. "Moribund" är en fruktansvärt bra skiva som vibrerar av känsla. Precis som med "Woe" har den en röd tråd som gör skivan till en helhetsupplevelse. 

Detta var det sista av nomineringsinläggen - min årsbästalista kommer ni att kunna ta del av på WeRock.nu den 3/1 2023. 

/Martin

Årsbästalistan 2022 - de nominerade, omgång 4

 Gott folk!

Tre gånger extremprogressivt kanske vi kan kalla temat för detta inlägg? 

Nominerad: "False Light" av WHITE WARD

Det ukrainska experimentella bandet som valde att släppa sin skiva trots att krig bröt ut i hemlandet. Det är jag otroligt glad över. Jag upptäckte WHITE WARD när jag gjorde en fredagslista på temat Ukraina, och jag såg otroligt mycket fram emot den här skivan. Den gjorde mig, som ni förstår, inte besviken. "False Light" vibrerar av känslor: desperation, skönhet, raseri och en rent magisk röd tråd genom hela skivan. WHITE WARD är ett otroligt speciellt band som djärvs att trampa på avvikande stigar mest hela tiden. Alltid med fingertoppskänsla - "False Light" är ett mäktigt vittnesbörd på hur det kan bli när det mesta klaffar. 

Nominerad: "Liminal Rite" av KARDASHEV

Hypen inför denna plattans släpp var stor för min del. Jag golvades av KARDASHEV när Metal Blade återsläppte bandets EP "The Baring Of Shadows", och så kommer de och drämmer till med en skiva som i stort sett är perfektion. "Liminal Rite" har tagit allt som jag gillar med bandet och multiplicerat det. Det är en veritabel lyssnarfest att vara i skivan. Dess katedralliknande rymder både förför och förskräcker - det känns emellanåt som att befinna sig i fritt fall. 

Nominerad: "Epigone" av WILDERUN

DREAM THEATERs naturliga efterföljare? Eller varför inte OPETHs? 

Ni vet att jag gillar det här bostonbandet sedan innan, när de släppte sin "Veil Of Imagination" fick jag till och med ändra om i årsbästalistan. "Epigone" fortsätter bandets resa på ett oerhört fint sätt. Här finns fortfarande de folkmusikaliska inslagen, något som jag inte brukar uppskatta annat än när det är WILDERUN som gör det, men också de synnerligen episka inslagen. Det är helt enkelt mer av allt. Och det funkar, som vanligt, väldigt bra. 

Fredagslistan 2022, vecka 49: Vinterlistan

 

Vintern har anlänt med besked, kylan tränger sig på, mörkret ligger tätt över stad och land. Klart vi ska ha en lista på det temat! Att fylla listan med frostbiten svartmetall vore för lätt, så vi håller oss till andra genrer idag. 

Lyssnar gör ni här!

AMEBIX - Winter ("Winter" 7", 1983). Enkelt val. De brittiska crustkungarnas karga härj väcker inte direkt några associationer till snötäckta landskap i signad juletid: snarare gråmulen snålblåst som tränger sig in genom golvplankorna i ett fallfärdigt squat där bandet själva ligger och frossar av sig gårdagens sil. Hårt liv, hård musik.

WARLORD - Winter Tears ("Deliver Us", 1983). Klassisk melodisk heavy metal från Amerika. Kyrkogårdsmelankolin ger låten en närmast gotisk klang. Svårt att skriva mer: det här är så bra att jag ryser.

WINTER - Eternal Frost ("Into Darkness", 1990). Ännu enklare val. Amerikansk dödsdoom av det riktigt tunga slaget med föredömligt kort diskografi. Åter igen inte musik som för tankarna till pittoreska Jenny Nyström-landskap: här är det grus, aska, skit och sorg som täcker både skog och mark. Och John Almans stämband, låter det som.

 

 

 

KILLING JOKE - Wintergardens ("Brighter than a Thousand Suns", 1986). Efter deras rått gotiska postpunk-ursprung runt 1980, innan deras pånyttfödelse som industrimetall tio år senare, hade britterna i Killing Joke en lite glansigare, poppigare period, som många verkar avfärda men jag håller högt. Jaz Colemans lena stämma döljer många mörka och djupa hemligheter.

ARCTURUS - Hufsa ("Sideshow Symphonies", 2005). Vissa menar att vintern kommer till oss för att Hades var kärlekskrank och kidnappade tjejer. Andra skyller på Kung Bore, eller på Jordens lutning ifrån solen. Sanningen är så klart att kylen, den kommer från Mårran - i Norge känd som Hufsa. Kyla, ensamhet, sorg och mörker i en gestalt. Inte konstigt att Norges mest teatraliska black metal-relaterade band skrev en av sina bästa låtar om henne (det var omöjligt att helt undvika svartmetallen). 

"Evig vinter er hva jeg er - Du er redd når jeg er nær..."

Trevlig lyssning i bister midvinternatt önskar Andreas!

Årsbästalistan 2022 - de nominerade, omgång 3

 Gott folk!

3 gånger black metal skulle man kanske kunna kalla omgång tre av nomineringsomgångarna. 

Nominerad: "The Agony & Ecstasy Of Watain" av WATAIN

WATAINs mäktiga återkomst till infernaliska nivåer. Jag tog i och skrev att detta är den bästa skiva bandet gjort sedan 2010 års "Lawless Darkness" och det står jag fortfarande för. Den här plattan sjuder av intensiv stämning. Det är just stämningen som har gjort att jag har återkommit till skivan med stigande intensitet på sistone. Ja, hantverket när det gäller det instrumentella finns där, precis som vanligt. Likväl är det låtarnas oerhörda verkshöjd som levererar. WATAIN brinner lika intensivt som sina ambitioner här. Svårt att stå emot då. 

Nominerad: "Striving Toward Oblivion" av VORGA

En skiva jag förutspådde att jag skulle återkomma till med glädje redan under de initiala lyssningarna. Som ni förstår blev det så. Tyska VORGA drog in mig med det episkt snygga omslaget, men höll mig kvar med en i det närmaste bedövande imponerande debutskiva. Att texttematiken är oerhört rymdinspirerad är sannerligen inte ett minus. Lägg till detta en magisk känsla för melodier och det blir rätt jävla bra alltså. 

Nominerad: "Intet ・Altet" av ORM

En skiva som jag vet lämnar få oberörda. Jag blev i stort sett beroende av den inför släppedatumet, det gick helt enkelt inte att lyssna på något annat. Med total närvaro drämmer danskarna släggan i marken gång efter gång på skivan. Fyra låtar av galaktiska längder kan kanske avskräcka en del. Inte när det görs på detta sätt. Varenda ton känns som en nödvändighet. Helt sagolikt bra att lyckas framkalla denna känsla. 

/Martin

Gomorron! Eftersom året närmar sig sitt oundvikliga slut är det dags att summera och kontemplera. Vilka skivor var egentligen bäst under det krävande året 2022? Jag har suttit på min kammare och funderat ut svaret på detta och resultatet är delat på två fredagslistor varav del ett kommer här nedanför (i Spotify-format).  I vanlig ordning kör jag utan inbördes rangordning eller betygskala. 

VACUOUS - "Dreams of Dysphoria"

Oerhört stadigt brittiskt dödsmetallröj och tillika klockren första fullängdare.

DARK FUNERAL - "We Are the Apocalypse"

Sveriges black metal-veteraner gör storstilad come back och visar återigen sin relevans som band.

ROTTEN TOMB - "Visions Of Dismal Fate"

Kylig old school döds med riviga gitarrer och rå sång.

TRIUMVIR FOUL - "Onslaught To Seraphim"

Varierat ljudlandskap med lika delar meckiga riff som piskande blastbeats.

PREDATORY LIGHT - "Death And The Twilight Hours"

Svängig amerikansk black med doomiga inslag och ockult atmosfär. 

OPPRESSIVE DESCENT - "Spite is My Scepter, Blood is My Crown" 

Rå black metal med kall produktion som för tankarna till ett tidigt DARKTHRONE.

LIMINAL SHROUD - "All Virtues Ablaze"

Dedikerad black med fullt ös och stor atmosfär som förtjänar en större publik.

SÉPULCRE - "Cursed Ways of Sheol"

Ondskefull fransk döds med sågande gitarrer och murkigt growl.

ALTARS - "Ascetic Reflection"

Musik som inte är för alla men garanterat för oss som gillar meckig, brötig och dissonant döds.

FUNERAL HARVEST - "Redemptio"

Norsk-italiensk satanistisk black med idel seriositet och kaxig attityd. Finfin debutplatta.

Det var allt för idag. När vi tuggat i oss samtliga låtar är det sannerligen dags att ta helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 48 - Årsbästa 2022, del 1