Fredagslistan 2022, vecka 30: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Det är på tiden att vi kör en lista över vad som är både nytt och notervärt, eller hur? Precis!

Vi kör!

Ni som har följt mig och mitt skrivande har kanske koll på att mitt förhållande till BEHEMOTH har svängt både hit och dit under åren - från total dyrkan till total apati och ljummet intresse. Jag tillhör absolut inte skaran lyssnare som tänker "de var bäst på demon", utan är helt bekväm med att pendla fram och åter i vad jag tycker om ett bands musik. Och den nya låten The Deathless Sun är till stora delar oerhört bra. Att BEHEMOTH ser till att prettomätaren slår i taket med att göra en performance-video och en narrativ-video tycker jag bara är underhållande, att Nergal nu äntligen har medlen att växla upp och ut och göra vad han vill med BEHEMOTH är honom väl unt och då kan jag leva med att bandet tar till knepet med koral sång, även ifall det ligger på denna sidan ooriginell. Låten svänger som satan, och gitarrspelet, framför allt solot, är helvetiskt bra. 

Äntligen har KATAKOMBA släppt sin fullängdsdebut - idag finns "Katakomba" att lyssa på i sin helhet, och det tycker jag att ni ska göra. I fall ni gillar old school stockholmsdöds (och vem gör inte det?!) så kommer ni att spontanmosha utav helvete till skivan. Videon till Sacrifice skiljer sig så otroligt mycket från det BEHEMOTH gör att det nästan är komiskt, men det är totalt charmigt också, och snarare förstärker låtens rent fantastiska sväng. För egen del kan jag inte få nog av sådan här döds. 

Vi drar ner tempot väsentligt, men viktar uppåt vad gäller tyngden och BEHOLD! THE MONOLITH

"From The Fathomless Depths" har visserligen några veckor i tillvaron, men den är för bra för att jag inte ska nämna den. Jag har lyssnat på det här bandet till och från genom åren, och nu har de fått till en skiva som jag har ytterst svårt att slita mig ifrån. Det är tyngd, det är sväng och det är framför allt ett gitarrspel som får mig att salivera svårligen. Lägg till detta att Chase Manhattans virveltrumma låter så magiskt bra och ni får en metallbibliotekarie som går igång rejält. 

WORMROT från Singapore. Ett band som jag verkligen gillar - grindcore från Singapore måste vara bland det fräckaste som finns. På skiva efter skiva har trion (numera duon, då sångaren Arif lämnade bandet tidigare i år på grund av mental ohälsa) visat att deras musik är både framåtsträvande och historisk. "Hiss" är en magiskt bra grindcoreskiva som kommer att snurra försvarligt här hemma framöver. 

Ny skiva av OCEANS OF SLUMBER - "Starlight And Ash" som kom för en vecka sedan. Den är sagolikt bra, och har bara fortsatt att växa. Jag gillar att bandet tar nya steg på ganska okända marker - det som mest märks är att progressiviteten har fått stå tillbaka till förmån för det mer känslosamma. Det tror jag märks i låten The Hanging Tree. 

Vi tar helg på det, gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 30: Nytt och notervärt!

Nu är vi en bit in i juli och jag har sedan länge kopplat ur hjärnan och gått på fem veckors semester under vilka jag ämnar göra mycket lite av produktionsvärde, den här listan är dock ett undantag från den regeln. Vi ska ägna oss åt ett konceptband som sedan starten 2005 legat mig mycket varmt om hjärtat och som i dagarna (15/7 för att vara exakt) släppte en ny EP: "The Old Hag". Männen som står bakom skapelsen lystrar till namn som Nicke Andersson,  Robert Pehrsson, Scott Carlson och Erik Wallin (tidigare även Mange Hedquist). Jag talar naturligtvis om DEATH BREATH, denna oefterhärmliga koloss av monsterdöds som jag tycker fått på tok för lite uppmärksamhet genom åren.

Enda egentliga nackdelen att tala om är att det släppts lite väl sparsmakat med skivor av den här konstellationen, endast en fullängdare "Stinking Up the Night", tre EPs "Death Breath", "Let It Stink", "The Old Hag" och så medverkar man på Black Lodge-boxen tillsammans med MÖRK GRYNING, FACE DOWN och CONSTRUCDEAD. Att det finns ett sug från publiken efter släpp från det här bandet är väldigt tydligt om man läser på bandets facebooksida i tråden där den nya EPn annonserades ut. Den tog nämligen slut nästan exakt omedelbart och eftersom jag är lös och ledig var jag sex dygn sen på den bollen och står således utan skiva. Sånt som händer, man får istället glädjas åt den frenesi och spelglädje som finns på både titelspåret The Old Hag och låt två - Forest Of Disgust. 

Det är svårt att ha en favorit bland DEATH BREATHs släpp eftersom allt är precis sådant jag gillar men måste jag välja så håller jag av nostalgiska skäl "Let It Stink" högst. Det var den jag hörde först och den har snäppet råare produktion och låter lite mer brutal än "Stinking Up The Night", vars ljudbild är mer svängig än manglande. I övrigt är det lätt att känna igen det här bandets låtar, man håller fast vid en fond av old school-döds där punkiga riff möter röjig metal och satsar mer på upptempo än mellanregister. Lägg till det ett genomgående tema för låttexterna: mord och blod, zombies, monster och Lovecraft.  Även briljanta låttitlar som Giving Head To The Dead, His Protoplasmic Worship och Flabby Little Things from Beyond. Ja, sedan har man allt man kan önska sig! DEATH BREATH har hittat ett klockrent koncept som inte kräver varken krusiduller eller experimentella utsvävningar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta vara så för det här är ett av mina absoluta favoritband. 

Jag har inte gjort något urval till listan idag utan tycker att ni ska tugga i er den fullständiga diskografin genom att klicka på nedanstående länk. När samtliga låtar avnjutits tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 29: Giving Head To The Dead, en hyllning till DEATH BREATH!

Fredagslistan 2022, vecka 28: Promoroulette

För er läsare som följer den svenska metalblogosfären bortom oss bibliotekarier, bör Medelpads finest Hatpastorns Likpredikningar inte vara ett nytt namn. Denna outtröttliga blåslampa i den norröna himlen har dissekerat bandfotokatastrofer och dyrkat Ancient sedan Watain var ett undergroundband, och en av höjdpunkterna och tillika lågvattenmärkena i bloggen/vloggen/podden/instagramflödet, åtminstone för undertecknad, är genomgångarna av gamla promoskivor. Den ena skivan mer hopplös än den andra: man häpnar inför mängden konstnärliga tvivelaktigheter hårdrocksgenren hostat upp, i synnerhet de gudsförgätna åren mellan 1998-2008 när de flesta bolag verkade släppa exakt alla med en Ibanez runt halsen.

För oss som har "turen" att vara lite tjenis med Pastorsexpeditionen resulterar det ibland i paket med sadistiskt eller slumpmässigt utvalda promos. Ett sånt tillfälle var den här blåsiga semesterveckan, då jag intet ont anade tog emot vad som närmast kan beskrivas som en kudde skivor i brevlådan. Eftersom delad olycka är dubbel olycka tänkte jag sålunda bjuda på en skånsk promoroulette idag, där magasinet är laddat med sex lika dödliga metallkulor. 

Som någon slags CD-Joe Labero drog jag sex skivor på måfå ur högen, och detta är vad jag fick fram. I listan ligger en på måfå utvald låt från varje skiva. Mycket nöje!

HÄR ÄR LISTAN!

1. LOST SOUL: "Chaostream" (2005). Polen var under tidigt 2000-tal en pålitlig källa till mastig och hurtig dödsmetall: VADER, HATE, DECAPITATED, BEHEMOTH, alla kompetenta gäng. LOST SOUL lirade i samma skola men satt i baksätet: maken till MORBID ANGEL-derivat var det längesedan jag hörde. Alltså, visst kan grabbarna lira, och en del kul idéer har de odlat fram, men grabbar... Trey Azagthoth har redan skrivit hälften av era riff, och gjort det tiofalt bättre. 

2. SCALPLOCK - "Spread the germs... Over the human worms" (2002). Det där var också ett omslag. Gråtande flyktingbarn från diverse konfliktområden, och ovanför det: George Bush inför en blodbefläckad israelisk flagga. Jag tror det här gänget vill göra en politisk poäng? Med lite efterforskning: de är britter, och någon i bandet lirade i bland annat UNSEEN FORCE, som gav Shane Embury till NAPALM DEATH någon gång i tidernas gryning. Förutom omslaget är det mest uppseendeväckande att den här skivan släppts på Cacophonous, bolaget som gjorde sig en hacka på att släppa CRADLE OF FILTH och ett dussin mindre nogräknade vampyrgäng på nittiotalet. Hur låter det då? Som soppig crust/HC-influerad dödsgrind. Om du inte har hört talas om SCALPLOCK innan är du förlåten, det här var inte mycket att hänga i granen.

 

Men, är det fransk prog? Ja tyvärr!

3. SYRINX - "Crystal Cliffs" (2000). Promotexten säljer in det här franska gängets enda album som det nya svarta inom heavy metal: "technically advanced and yet melodic, progressive and yet catchy". Vad hade Season of Mist sniffat egentligen? Obstinat nasal falsettsång, riffsallad som i bästa fall låter som en mix av Andy LaRoqcues ratade riff från sent nittiotal och DREAM THEATREs tröttaste grooves, med en produktion plattare och torrare än en obehandlad Hornbachbräda. Mot slutet av skivans andra spår (av tio...) är vi nog uppe i riff nummer 30. Om man släpper lös ett franskt progmetallband med obefintlig konstnärlig förmåga i en evighet kommer de till slut skriva ett par tre bra riff, men vem kan ha tålamod till det...?

4. CRIMSON GLORY - "Astronomica" (1999). Äntligen ett band jag åtminstone kände till namnet på! Amerikansk prog-heavy metal som gjorde några plattor på åttiotalet. De måste ju vara bra. Frågan är hur de levererar med sitt återföreningsalbum, som dessutom är deras sista album till dags dato? Layouten skriker "bortglömt rymdstrategispel till PC 1996". Plattan verkar ha någon slags Y2K-undergångstema, med texterna flankerade av medeltida undergångsprofetior, Nostradamus och sånt. Något av det värsta som hände med hårdrock på nittiotalet var funkiga rytmer. Ni får dra era egna slutsatser. Med detta sagt ska jag lyssna in mig på de gamla skivorna, för att förstå vilken besvikelse Astronomica var.

The time to be forgotten...

5. DEATHLESS - "The time to be immortal" (2000). Spansk melodisk death metal - odödligt? Nja! Grabbarna fick nog inte PMet om att det var Göteborg och Fredman som gällde för den här musiken, och inte Sunlight och Skogsberg, där de förevigade det här ... ehm, storverket, i oriffets år 1997. Halvdana Maiden-riff med thrashtrummor och ansträngd gruffsång. Bandnamnet är dock passande för det är inte mycket jag förknippar med death metal här. Kom tillbaka LOST SOUL, allt är förlåtet!

6. ANGRA - "Fireworks" (1998). Efter föregående pentavirat av skräp ser jag faktiskt fram emot en solid dos brasiliansk kristen power/prog metal. (Jag förstår inte hur Hatpastorn hanterar promogenomgångarna, jag börjar tappa det redan nu, men det är väl så livet är i Sundsvall.) Denna tredje fullängdare är den sista med Angras originalsångare. Det låter... precis som förväntat. De är inte lika mastiga och tunga som sina tyska motsvarigheter, eller lika flinka som italienarna, men för den som gillar svulstig men fjäderlätt och hoppfull hårdrock finns det helt klart något att hämta. (Inser att låten Lisbon som jag valt ut här är det enda jag hört med Angra innan, från någon mp3-sida runt millenieskiftet. Ett minimalt glimmer av nostalgi fick jag åtminstone ur denna musikaliska skärseld!)

Jaha, om någon fortfarande läser får vi lov att önska god helg. Nu måste den här skribenten ha en öl och musik som faktiskt är kul att lyssna på.

/Andreas

Listan igen, om du missade innan!

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!

 Gott folk!

Öar fascinerar - vem minns inte legendariska äventyr som Tintin "Den Svarta Ön", "Jurassic Park" (såklart den första, alla andra går bort, mest de med Chris Pratt) eller varför inte faktumet att undertecknad tillbringade större delen av uppväxten på Långö i Karlskrona? När precis. Därför blir det en fredagslista med fokus på just öar. 

Vi kör!

Såklart inleder vi med "Island" av MASTODON, här i en härligt frustande liveversion från en klubb i Austin, Texas. Frågar ni mig så är det exakt så här man ska uppleva bandet - tajt, svettigt, oerhört påtagligt nära. 

Vi drar ner på tempot med ULVER. Jag har, fram till dess, att jag skulle göra listan inte haft något som helst förhållande till ULVER. Men jag har haft oerhört svårt att slita mig från stämningen i den här låten. Tungt, men vackert vemod skulle man kunna karaktärisera låtens bärande idé som. 

Bandet som är för djentigt för att få vara med på Metal Archives - själv tycker jag att SCALE THE SUMMIT har sina förtjänster. Fantastiskt bra gitarrarbete, och en känsla av att glida fram på ett, stundtals, milt vågskvalpande sätt. 

Från den urgamla staden Worms kom power metalbandet VIRON. Tänkte att det måste få komma in lite tysk power metal i veckans lista. Det får ni med råge med det här bandet och låten Isle Of Man. Det är hela kitet - hockeykörerna, fartfylld tvåtakt, och ett satans tjo och tjim. 

Vi avslutar med TRAGEDY från New York som, tja, gör sin egen tolkning av Islands In The Stream, en låt odödliggjord av Dolly Parton och Kenny Rogers men skriven av bröderna Gibb från THE BEEGEES. Något säger mig att TRAGEDYs version inte bräcker originalets antal veckor på Billboardlistan, men helt utan charm är inte denna cover. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 27: Öar!

Gomorron. Idag ska vi ta en titt på nysläpp inom dödsspektrat och utan further ado kommer första bandet!

NIGHTBEARER! Ja, herregud vad bra. Uppe på någon kammare i Nordrhein-Westfalen i Tyskland har herrar Dominik, Florian, Manuel, Christian och Michael suttit och snickrat på en skiva som är gjord precis för mig och andra vänner av den gamla skolans dödsmetall med rötter i Skandinavien. "Ghosts Of A Darkness To Come" heter albumet i fråga och inspiration till texterna kommer från Robert Jordans Wheel Of Time-böcker. Fem av fem solstolar för denna gitarrdrivna dödssmocka och en magkänsla som säger mig att jag borde kolla upp även tidigare alster från det här tajta germanska gänget.

Vi går raskt vidare till låt nummer två i listan. Före detta medlemmar ur bland annat ANGELCORPSE och MALEVOLENT CREATION slog år 2009 sina påsar ihop och bildade PERDITION TEMPLE, ett snabbspelande black/döds-band med båda fötterna djupt förankrade i Floridas träskmarker. Låten jag valt heter Redemption Abattoir från fullängdaren "Merciless Upheaval" och den bjuder på furiöst riffarbete, bitande gitarrsolon och allmänt snabb stämning. Till detta ett omslag med minst sagt mycket detaljer. Möjligen kunde man ha tagit bort ett eller annat solo men förutom det sitter detta som en smäck.

Dags att kliva ned i ritual-grottan med nästa bidrag i listan. VERBERIS kommer från Nya Zeeland och spelar en hybrid av dödsmetall och black med ockult tematik, där tyngdpunkten ligger på gnostisk magi. På deras fullängdare "Adumbration of the Veiled Logos" bjuds vi på musik som är seriös och dedikerad och framför allt väldigt välgjord. Ljudbilden är tryckande och att lyssna känns som att tappa fotfästet och sedan falla och virvla längre och längre ned i en svart spiral. Kort sagt lysande, tack Nya Zeeland för detta!

Kanadensiska TOMB MOLD är ett dödsband att hålla ögonen på, det stod klart redan runt 2017-snåret då de släppte "Primordial Malignity". I början av juni kom demon "Aperture Of Body" och eftersom demon ligger upplagd i sin helhet och inte låt för låt får vi totalt tre spår till livs. 13:17 klockar den här superba demon in på och den inleds med ett parti som för tankarna till filmmusik. Efter det så är det sedvanligt muller och bröt som gäller för hela slanten. 

Sista bandet ut är ATARAXY som för mig är en ny bekantskap och som med sitt tredje album "The Last Mirror" pekar med hela handen då det gäller att skapa krispig stämning och olycksbådande atmosfär. Fantastiskt bra vokala insatser också av sångaren Javi som uttrycker likväl melankoli som desperation på ett tjusigt sätt. Faktum är att det nog är där nyckeln till framgång ligger i mina öron, en maffig ljudproduktion som vägs upp av en rå och kall känsla i sången.

Med detta tar vi helg, dricker en resorb som skydd mot hettan och säger på återseende.

/Susanne 

Fredagslistan 2022, vecka 26: Nytt dödsmangel!