Nu när maj snart är över oss har det blivit dags att se vad för nytt som släppts de senaste månaderna som kanske glidit under radarn.

Efter att VANUM släppte fina ”Ageless Fire” 2019 var förväntningarna stora inför nya albumet ”Legend”. Med nya skivan har man rört sig mer mot det episka vikingahållet än tidigare och det behöver alls inte vara fel men möjligen att det saknas en liten spets i själva riffen som vi är vana vid sedan innan. Summa sumarum en fyra av fem för ”Legend” och från den har jag valt Adversary för sväng, elände och triumfant keyboard.

Vi beger oss till grannlandet Finland som faktiskt står för hela tre bidrag i veckans lista. CORPSESSED huserar i Järvenpää och spelar dödsmetall med ockult tema. Relentless Entropy från nysläppta skivan ”Succumb To Rot” inleder med fullt ställ och så fortsätter det genom hela låten med ett klassiskt lite långsammare parti i mitten. Det här är musik som vänner av den gamla skolans dödsmetall inte blir besvikna på. Guldstjärna i kanten för tjusigt omslag.

Från Chile och närmare bestämt Santiago kommer nästa band som lystrar till namnet SUPPRESSION. De har släppt två demos, en EP och så nyligen den första fullängdaren med den poetiska titeln "The Sorrow Of Soul Through Flesh". Tematik som död och förruttnelse står högt i kurs hos det här bandet och det bådar ju gott. Väl utförd dödsmetall med en riktigt trevlig vokal insats av det mer gutturala growlslaget gör låten Monochromatic Chambers till en riktigt trevlig anrättning.

Tillbaka till Finland för listans nummer fyra, DESOLATE SHRINE och albumet "Fires Of The Dying World". Klassisk nordisk dödsmetallkänsla här med doomiga och tekniska inslag. Echoes In The Hall Of Vanity är en svängig historia på så sätt att den konstitueras av ett ganska varierat men malande bröt kryddat med thrashiga riff. Det här är ett habilt band som följer en konsekvent misantrop/nihilistisk linje med sina skivor. Föredömligt!

Vi avslutar med ännu mer finländskt svårmod i form av AETHYRICK. En stor portion atmosfärisk black metal med såväl dynamik som keyboard är vad som bjuds på nya fullängdaren "Pilgrimage". Det här är filmisk musik med eländig sång och smäktande körer och jag har lätt att föreställa mig A Brother Of The Stars som stämningshöjande bakgrundsmusik till valfri rollspelskampanj alternativt skogspromenad. Till detta ett naivistiskt skivomslag i korallnyanser som i ärlighetens namn kanske inte är jättesnyggt men oerhört passande för musiken.

Med detta tar vi helg!

/Susanne 

Fredagslistan 2022, vecka 17: Kvartalsrapport

 

 

Vi brassar på genom Centraleuropa, och stannar nu till i Tjeckien. Det är ett land som främst förknippas med grindcore, tack vare Obscene Extreme-festivalen och en massiv bandflora i genren, och det kommer märkas i dagens lista. Men först något helt annat från detta mest centrala av centraleuropeiska riken.

Vi börjar från början, med rocklegenderna CITRON. Enligt ett obekräftat rykte som jag väljer att tro på, fick banden under kommunisteran inte välja sina egna namn, utan de bestämdes av någon byrå. Därav band som VIDEO, TAXI och just CITRON, som väl kan beskrivas som ett böhmiskt SCORPIONS. Still going strong efter 46 år, här tar vi rökaren Kazdy Den, en b-sida från en singel  1984.

Förutom goregrind är Tjeckien - då Tjeckoslovakien - bekant för sin tidiga och extremt råa black/thrash metal-scen, och vid sidan om namn som DEBUSTROL, TÖRR och ROOT är MASTER'S HAMMER väl de mest legendariska, och utan tvekan de mest udda. De var nära nog först med att blanda in synthar och symfoniska element (fristående timpani!) i sin riviga black metal. De har hållit fanan högt på att antal återföreningsalbum det senaste årtiondet, men i min värld är operetten (!) "Jilemnicky Okultista" från 1992 bandets och den tidiga kontinentala svartmetallens excentriska höjdpunkt. Albumet bör såklart avnjutas i sin helhet, men som smakprov får ni Já mizérií osudu jsem pronásledován... (på engelska: "By the misery of faith I am haunted..."). 

Vi rör oss lite framåt i tiden, och stöter på ett till konceptalbum: nu är det det progdödsbandet FORGOTTEN SILENCE som baserade sitt andra album "Thots" på Isabella Allendes bok Andarnas Hus (och/eller filmen). Jag lyssnade mycket på den här skivan när jag fick tag på den, vet inte om den håller längre, men jag tror att allas liv blir rikare av litterär tjeckisk progressiv death metal, i synnerhet med en albumtitel som betyder något helt annat såhär 26 år senare. Låten jag valt introducerar Clara - The Clairvoyant. (Det kan tilläggas att både denna och nästa skiva släpptes på just Obscene Records, som Obscene Extreme-festivalen föddes ur.)

Ni som främst förknippar Tjeckien med blastbeats kan andas ut, för nu kommer det gå undan. Vi börjar med ett till egensinnigt, progressivt band: LYKATHEA AFLAME. Deras enda skiva "Elvenefris" låter inte riktigt som något annat - tänk CRYPTOPSY när de var som hårdast, fast med ett new age-influerat rakt igenom positivt budskap och upplyftande eterisk atmosfär. Jag tror de avskrevs för snabbt när det begav sig som något slags NILE-kloner på grund av de orientalistiska inslagen, men om amerikanerna är en bullrig historielektion är Lykathea Aflame en hisnande andlig väckelse: här får ni Flowering Entities. "May your steps be blessed and guided by light"! (För övrigt: trummisen Peter Corn är idag mest känd för att han spelar i det vediska black metal-bandet CULT OF FIRE.)

Var allt detta för seriöst, högtravande, pretentiöst? Var lugn, vi avslutar med en trio goregrind med grisgrymt och piccolovirvel: PIGSTY, JIG-AI och MINCING FURY AND THE GUTTURAL CLAMOUR OF QUEER DECAY (sic!). Obs att vissa av omslagen och titlarna inte lämpar sig för jobbdatorn eller barnsällskap. Eller musiken, för den delen. Lyssna på egen risk.

Mot bättre vetande hittar du listan här!

Fredagslistan 2022, vecka 15: Jesus, död & korsfästelse

 Gott folk!

Det är långfredag, och det är dags att återuppliva en tradition som vi har kört till och från under åren, nämligen en fredagslista på temat Jesus, död och korsfästelse. Påsken har ju blivit så avkristnad för det stora flertalet av världens medborgare (inte en dålig sak alls om ni frågar mig) att det är lätt att glömma bort att just långfredagen var en av de tradigaste dagarna under hela året. Nä, då tar jag hellre och muntrar upp mig med en rejäl skopa fredagslista. 

Vi kör!

ALTAR var ett death metalband från Nederländerna, detta fantastiska land! 1994 gav de ut plattan "Youth Against Christ" som ju är lite av en dead giveaway om vad det här bandets musik gick ut på minst sagt. Jesus Is Dead är en härligt meckig dödsmetalldänga som jag tycker sitter som en smäck. 

Vi åker söderut till Portugal där vi hittar det lite lätt murkna black metalbandet DECAYED. Det här bandet har en lång historia, de drog igång sin slipsten redan 1990 och har dragit den stadigt sedan dess. Crucifixion är en no-nonsenselåt om jag någonsin hört en. Helt utan finess är inte portugisernas metal - den här låten är ganska beroendeframkallande. 

Tyskland, landet som skämt bort oss med så mycket fantastisk musik. Tysk thrash metal är ju verkligen ett kapitel för sig, och till mästarna hör ju sannerligen DESTRUCTION som i Nailed To The Cross visar hur skåpet ska byggas. Den här liveversionen är helt magisk. 

Vi fortsätter med thrash - svårt att säga nej till SLAYER - för, ja, vi har haft detta episka band med i så många fredagslistor, och vi har haft med Jesus Saves också. Men den här liveversionen är bara aningens för bra för att strunta i. Den är inspelad på den tiden då, såklart, Hanneman levde, Kerry King hade hår och Tom Araya kunde headbanga. Kort sagt - magi!

Vi avslutar listan med den klassiska Jesus Built My Hotrod av MINISTRY. MINISTRY förknippar jag oerhört mycket med min gymnasietid. Jag och min klasskamrat Ulf kunde inte enas om mycket när det gällde musik, men när det gällde Al Jorgensen och hans MINISTRY då var vi helt överens. "Psalm 69" spelades förfärande mycket, det kan jag lugnt säga. 

Kamrater, glad påsk!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 15: Jesus, död & korsfästelse

Året var 1996 när jag hörde albumet "The Secrets Of The Black Arts" för första gången. Jag blev genast svårt förälskad i den och i bandet bakom skivan. När "Vobiscum Satanas" kom 1998 var fascinationen fortfarande oförändrad men tiden gick och ju djupare in i black metal-träsket jag vandrade, desto längre bort från dem kom jag på något sätt. Missförstå mig inte, det här bandet fanns alltid i bakhuvudet men passionen bleknade och riktades mot andra liksminkade dyrka Satansgrupper som tillförde något annorlunda, något nyare. Precis i början av 2000-talet var jag och en vän på KB på en spelning med dem och lågan tändes igen. Så gick åren, festivaler och spelningar kom och gick och bandet skvalpade tryggt vid sidan av. De var alltid bra live, något av en upplevelse varje gång faktiskt, men skivsläppen gav mig inte samma magi längre. Jag lyssnade alltid igenom nysläppen och visst de var bra men var de verkligen SÅ bra som band på det stora hela? Härom veckan släpptes "We Are The Apocalypse" och med den kom svaret på frågan, ett rungande svar - ja, de är verkligen SÅ bra! Den svenska svartmetallens ihärdiga förkämpar, de spektakulära scen-rustningarnas oförtröttliga krigare, den trygga fyr som skiner stadigt och visar vägen till land när vi tvekar och ger oss in på "nyskapande avantgardistisk musik", den stabila grund som bygger oss liksom en bas av sås och potatis. 

Jag talar naturligtvis om DARK FUNERAL och det är hög tid att vi har en hyllningslista med dem!

Vi sparkar igång med My Dark Desires från legendariska debutplattan "The Secrets Of The Black Arts" som släpptes 1996. Hela skivan sitter som en smäck men den här låten står ut lite extra för mig, den har fullt ställ från första sekund och ett episkt väsvrål direkt i början som man totalt golvas av. Pluspoäng för den enkla men ack så effektiva texten med strofer som "Satan, take my soul to hell". Fem av fem kaffetermosar.

Vi går vidare till Ineffable King Of Darkness från nästkommande fullängdare "Vobiscum Satanas" (1998) där Themgoroth och Blackmoon som tidigare skötte det vokala ersatts av Emperor Magus Caligula med följden att vi får en lite mer hög-pitchad sång. I övrigt är det en rätt liknande ljudbild som vid första släppet, möjligen att trummorna blivit lite tajtare. 

Låt nummer tre kommer följaktligen från album nummer tre - "Diabolis Interium" (2001). Om de första två albumen fokuserat mer på Satan och helvetet som yttre faktorer så går vi nu inåt och utforskar den inneboende ondskan i människorna. Jag har valt Hail Murder som är skivans låt nummer två för slingrigt riffarbete och bra driv.

Nästkommande skivor heter "Attera Totus Sanctus" (2005) och "Angelus Exuro Pro Eternus" (2009) men eftersom jag tänker följa femlåtsprincipen slaviskt den här veckan får de albumen stryka på foten till förmån för "Where Shadows Forever Reign" från 2016. För med den skivan känns det som att DARK FUNERAL får lite ny energi och luft under vingarna. Nail Them To The Cross är en finfin malande lågaffektiv bit som tål omlyssningar.

Och så är vi slutligen framme i nutid och "We Are The Apocalypse" som är ett väl utfört och samtidigt varierat album. Nightfall hamnade i listan men kolla gärna in titelspåret, Let The Devil In och Nosferatu också. Med den här skivan tycker jag att DARK FUNERAL befäster sin position som en veritabel institution i svensk black metal. Gammal är äldst, må ni fortsätta på precis det här spåret i ungefär hundra år till.

Det var allt för idag, nu är det fri hopp och lek tills vi hörs igen.

/Susanne

 Fredagslistan 2022, vecka 14: Dark Funeral appreciation!

Fredagslistan 2022, vecka 13: Piano, mark II!

 Gott folk!

2015 gjorde jag en fredagslista på temat piano, detta fantastiska instrument som jag har ett livslångt förhållande till. I mitt föräldrahem fanns det ett piano, jag klinkade lite, men trummorna slukade all tid utanför skolan under stora delar av min uppväxt. I gymnasiet försökte jag, helt ärligt, lära mig piano för jag ville söka in till musikhögskolan och då måste man kunna hantera två instrument. Det gick...sådär. Min lärare, det måste jag ge honom, hade ett i det närmaste totalt tålamod med tanke på hur jag misshandlade detta fina instrument. Men lyssnarmässigt har jag alltid älskat pianot, så därför blir det en lista till på detta tema. 

Vi kör!

Underbart eklektiska THE DILLINGER ESCAPE PLAN får öppna listan med sin låt Parasitic Twins från "Option Paralysis", en otroligt fin och intressant skiva. Jag gillar det här bandet av flera anledningar. Dels för deras sinnessjuka röj - få band kunde tävla med det här gänget när det gällde intensitet på konserter - men också för att de gav ganska mycket fan i vad folk förväntade sig av dem. De gjorde vad som föll dem in. 

Jag gillade bandets "Quiet World" ganska mycket. NATIVE CONSTRUCT är bandet som får genrepurister att självantända. Det är skavande många influenser i bostonbandets musik. Såklart retar sig en del på att de lirar så sjukt bra - det blir lätt så när man lirar metal under sina musikhögskolestudier. Mute är en fin liten historia. Äh, men fan försöker jag lura? Den är överlastad utav helvete! Gillar man den här typen av DREAM THEATER/BETWEEN THE BURIED AND ME musik (som undertecknad) ja, då är det bara att spänna på sig haklappen och lapa i sig. 

Vi växlar spår till SAVATAGE, ett band som jag återkommer till ibland, och då framför allt till skivan "Edge Of Thorns" som jag tycker är otroligt bra. Jag hittade en fantastisk liveversion av titellåten som är, precis som flera av kommentatorerna påpekar, otroligt nära hur skivan låter. Om ni tycker att detta är en bra grej eller inte lämnar jag till er att avgöra. Maken till bombast och melankoli i den här låten! Om ni tycker att gitarrspelet låter lite extra bra så beror det högst sannolikt på att det är Alex Skolnick på gitarr. 

Franska ADAGIO lirar progressiv symfonisk metal. Tänk en sammanblandning mellan SYMPHONY X och DREAM THEATER. Lägg till en keyboardist som har överdoserat på klassiskt piano, och som tillåts ta stor plats så kommer ni bra nära hur det här låter. Jag hade inte hört en låt av bandet innan listans görande, men det är såklart så att jag har fallit för detta. 

Trodde ni jag var färdig med progressivt musikaliskt masturberande? Fel, fel, fel, fel, fel! LIQUID TENSION EXPERIMENT, ni känner till detta gäng sedan tidigare tror jag. Det är Portnoy, Petrucci, Rudess och Levin som tar i så in i jävelen. Rudess spel har jag svårt att få nog av, och min kärlek till Portnoys lir är sedan länge stadfäst med järnspik. Antingen så gillar man det här, eller så gör man det inte. 

Vi tar helg på det - ta det piano om ni känner för det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 13: Piano, mark II!