God Jul på er! Vi är många som sörjer att såväl trillingnöten som körsbär i likör har utgått ur Aladdin-asken (grav förbannelse över hiskeliga fläder och hallonlakrits) men som tur är får vissa traditioner finnas kvar. Därför kommer nu som utlovat andra delen av min årsbästalista för 2021 som påbörjades för några veckor sedan. En lista som ni med fördel kan spränga in som kulturell paus i den första halvan av Die Hard, precis innan ni tar en påfyllning av mosterns berömda ris à la Malta. 

WITCH VOMIT - "Abhorrent Rapture". Klockren och fläskig döds-EP från Portlandbandet som har ett gott öga till häxsamplingar. Jag längtar redan efter nästa fullängdare! Pluspoäng för ljuvligt omslag.

MARE COGNITUM - "Solar Paroxysm". Precis som Martin så charmas även jag av det här enmannabandets uppvisning i atmosfärisk black metal. Fem av fem näsdukar för känslomässig påverkan vid genomlyssning.

NERVOSA - "Perpetual Chaos". Brasiliansk thrash när den är som bäst. Jag har återkommit till det här albumet under större delen av året och hittar fortfarande nya favoritpassager.

DEMISER - "Through The Gate Eternal". Första fullängdaren för DEMISER som på ett förtjänstfullt sätt blandar black och thrash. Det här är kort sagt svängigt något så djävulskt. 

ASPHYX - "Necroceros". Det är omöjligt att inte ha en varm plats i hjärtat för ASPHYX trots att ingen av originalmedlemmarna är kvar längre. Den här plattan bjuder på lite av allt - snabbt och långsamt, fokuserat och mer utsvävande men framför allt ett strålande riffarbete.

THE CROWN - "Royal Destroyer". Värdigt som ett gammalt gott årgångsvin mullrar THE CROWN in och tar en promenadseger i grenen svensk döds.

CEREBRAL ROT - "Excretion Of Mortality". Dedikerad dödsmetall med inälvstema blir sällan mer stilsäker än så här. Bröt, doom och riviga solon en masse.

DORMANT ORDEAL - "The Grand Scheme Of Things". Ambitiös polsk döds med förkärlek för driv och meckighet i gitarrarbetet. Känsloregister i bakgrunden i form av melodiska mattor gör att det låter nytt men på ett sätt som inte stör.

STEEL BEARING HAND - "Slay In Hell". Löjligt bra blandning av döds och thrash med tema svärd, mer än så behöver inte sägas utan det är bara shut up and take my money som gäller.

RAPTURE - "Malevolent Demise Incarnation". Av de tretton band med samma namn listade på Encyclopedia Metallum vågar jag nog påstå att det här är det mest habila av RAPTURE-band. Dödsmetall i botten och thrash därtill, pluspoäng för ivrig sånginsats.

Med detta sagt och bordlagt har det nu blivit hög tid att börja lukta på glöggen. På återseende 2022!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 51: Årsbästa del 2

Fredagslistan 2021, vecka 50: Inte just år 2021

Årsslutet nalkas, och med det följer den uråldriga traditionen att lista årets bästa skivor och låtar. När jag själv började fundera på vilka musikaliska fullpottare 2021 gett mig insåg jag snabbt att jag inte hade den blekaste aning. Förutom släpp jag själv spelat på, som såklart är svinbra, kommer jag bara på ett nytt album jag köpt, och det var ganska tråkigt*.

Så istället firar jag ut mitt första år på den här bloggen med att, som vanligt, blicka bakåt: om inte skivor från 2021 lockat, kanske tidigare år 1 har mer att bjuda på? Så varsågod, här är fem riktigt bra låtar och album från föregående årtionden!


1971. THIN LIZZYs storhet är en sentida upptäckt för min del, och utan att ha grävt särskilt djupt i irländarnas diskografi har några favoritlåtar urskiljt sig. Bland dem finns Look what the wind blew in: en småproggig bluesrökare från 1971 års självbetitlade debut som satte sig på hjärnan direkt. En pigg femtioåring! Och även om Thin Lizzy är kända för sina gitarrstämmor klarade de sig uppenbarligen utmärkt som en trio. (Visst, bland 1971 års hårdrock kanske Sabbath och Purple väger tyngre, men tidiga Lizzy är i alla fall nästan en nyhet för min del.)

1981. Svårt år, med många klassiska och epokgörande skivsläpp: Iron Maiden, Discharge och Venom, för att nämna några. Men dem och deras arvtagare har alla såklart hört, och som de bibliotekarier vi på bloggen är är vår främsta mission att främja och sprida det ni kanske inte hört. Som exempelvis brittiska NWOBHM-bandet HOLOCAUST, och deras Death or Glory från debuten "The Nightcomers". De är kanske mest bekanta för den breda allmänheten tack vare Metallicas cover på The Small Hours, där jag själv stötte på dem. Men Death or Glory var mitt första möte med Holocaust i original, från en obskyr mp3-sida för drygt tjugo år sen när sånt fortfarande fanns. Och vilken låt! Med vad som kan vara den tuffaste textraden någonsin: "Don't need no girl to hold me... I only love my knife" - man bara ryser.



1991. En snabb kik på metallarkivet visar vilket vansinnigt år 1991 var. Death metal fullkomligt exploderade, med debuter eller uppföljare från i princip alla band: "Blessed are the sick", "War Master", "Butchered at Birth", "Mental Funeral", "Dawn of Possession", "Considered Dead", "Clandestine", "Effigy of the Forgotten", "Soulside Journey", "The Rack", "Where no Life Dwells", "Like an Everflowing Stream", "Dreaming with the Dead", "Testimony of the Ancients", "Necroticism", "Human"... ni fattar. Därför vill jag lyfta fram VOIVODs lite åsidosatta, alternativrockiga möte med nittiotalet, "Angel Rat". Ett av ytterst få thrashband från åttiotalet som mötte den nya tiden med integritet och smak. Här exemplifierat med The Prow, där thrashens ursinne är som bortblåst men ersatt av poppig melankoli. Voivod-känslan är helt intakt, och Snake är faktiskt bättre på att sjunga rent än att vråla.



2001. Ett ödesår, där både black och death metal tappat sin udd, stagnerat och förlorat sig i matrixvirus och deathnroll-dimmor. Men med lite grävande insåg jag hur många band som rörde sig utanför mittfårorna som släppte skivor det året jag dyrkat sedan dess: Ulvers "Silence teaches you how to sing", Bal-Sagoths "Atlantis Ascendant", Lux Occultas "The Mother and the Enemy", Absus "Tara", KorovaKills "WaterHells"... Det var ärligt talat svårt att välja en favorit, men valet föll rätt slumpartat på norska SOLEFALD, och deras "Pills against the ageless ills". En konceptskiva om två bröder, filosofen Fuck och pornografen Cain, den senare som vi får stifta närmare bekantskap med i låten jag valt, Pornographer Cain.

2011. Alldeles nyss säger ena halvan av hjärnan, en mindre evighet sen säger andra. Om jag lyckades gräva fram en årsbästa från det året är frågan: hur många skivor återvänder jag fortfarande till, och hur många har jag glömt bort? En skiva, och ett band, jag fortfarande återkommer till, och som jag håller högst inom "modern" black metal (post 2001), är NEGATIVE PLANE. Även om jag håller debuten från 2007 något högre, är uppföljaren "Stained Glass Revelations" inget annat än ett mästerverk: gotiskt och spöklikt i ordens sannaste bemärkelse, labyrintiska katedraler i musikalisk form. Låten jag valde är "hitten" Angel of Veiled Bones, men hela skivan är lika bra.

* Däremot har jag en lång lista på album jag inte hunnit få hem eller lyssna på än, av band som exempelvis (om vi avgränsar oss till rockmusik): FURZE, CONTAMINAZIONE, FUNERAL MIST, REVEAL!, CONCRETE WINDS, CULTES DES GHOULES, DEMON HEAD, PROSCRIPTOR MCGOVERN'S APZÛ... och säkert ett dussin till jag kommer upptäcka lagom till 2024.

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 5

 

"The Bleeding Veil" av IN MOURNING

En mycket emotsedd skiva för mig, och den gjorde inte mig besviken. Faktum är att "The Bleeding Veil" kan vara bandets starkaste skiva hittills. Med självklarhet samsas rent röj och djupt vemod i samma låt, och bandet har vid det här laget kommit fram till exakt vad som är dess styrkor. Det gör att varenda ton känns uppriktigt menad och når fram till mig som lyssnare. Riffen och de melodiska slingorna är vad som sticker ut lite extra - de känns så angelägna att det är svårt att värja sig mot dem. Många solon, ja, men de lämnar mig alltid med en känsla av att vilja ha mer - ett bra tecken på att bandet vet att balansera sin musik. En skiva som jag har spelat otroligt mycket redan, och kommer att återkomma till mycket i framtiden också. 

"Solar Paroxysm" av MARE COGNITUM

Jag hade med en låt av det här bandet i WeRocks "Halfway to Hell" som vi körde i somras. Frozen Star Divinization är inte en one-off, utan hela plattan frustar av kvalitet. Detta enmansprojekt imponerar med sin enorma hantverksskicklighet, och rent känslomässiga påverkan. Vid sidan av SPECTRAL WOUND är detta den bästa atmosfäriska black metal jag hört på hela året. Jag har återkommit gång efter annan till "Solar Paroxysm" och aldrig känt för en sekund att jag slösat bort tid, utan mest känt att detta är en skiva som det är så oerhört skönt att vara i. 

"Arete" av NETHERBIRD 

Jag gick igång som bara den på Void Dancer när Amelie hade med den i ett "Hot or Not?" någon gång under året. Att resten av skivan håller samma fina och höga klass är bara att konstatera. Det blir allt svårare att värja sig från känslan att NETHERBIRD gör melodisk döds så fruktansvärt härlig att lyssna på. Denna subgenre, så uttjatad till stora delar, känns i detta bands händer så oerhört väsentlig och angelägen. "Arete" är en mustig, sjudande gryta av mycket hög kvalitet som hela tiden känns härlig att ta del av. 

"The Grand Scheme Of Things" av DORMANT ORDEAL

Skivan som fått mig att inse hur mycket jag längtat efter polsk döds som inte är BEHEMOTH, VADER eller DECAPITATED. Detta är oerhört djupt berörande musik som drar in som en känslomässig tsunami. Trots att det är härjigt nästan genomgående så tycker jag "The Grand Scheme Of Things" är så fruktansvärt tröstande. Här finns en djup klangbotten i vad det innebär att vara människa. Sorgen, oron, påfrestningarna kommer fram på ett underbart sätt på den här skivan, som trots att det är sent in på året jag upptäckte den i allra högsta grad är med i tävlan om en plats på årsbästalistan. 

Gott folk, detta är det sista av mina nomineringsinlägg - min årsbästalista kan ni ta del av på WeRock.nu den 3/1 2022, efter klockan 16.26!

/Martin

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 5

Fredagslistan 2021, vecka 49: It's the 80s motherfuckers!

 Gott folk!

1980-talet, ett årtionde som vi har besökt på bloggen under åren, och ett årtionde som jag tror att de flesta av oss har ett förhållande till. I veckans fredagslista tar jag mig en titt på band som är aktuella idag, men som låter som om de lika gärna hade kunnat ha sin heyday under detta mytiska årtionde. Blir det bara pudelrock nu? Fel, fel, fel, fel, fel! Det är fascinerande hur olika musiken kunde låta under 1980-talet, och det har jag tagit fasta på. 

Vi kör!

Det kan knappast ha undgått många att NESTOR har en grej på gång med sitt nya album "Kids In A Ghost Town". Den är ruggigt bra och otroligt kärleksfull med tanke på att det här bandet har en lång förhistoria. De videor som har släppts är så fantastiskt fint gjorda - mycket med glimten i ögat - men också med ett allvar som jag gillar. Det är inte "bara" att snyta ur sig videor av det här slaget, det kräver en viss tankemöda och också självdistans för detta. Och gosse, gissa om NESTOR lyckas med detta i "1989". Fantastiskt roligt att kolla på, förutom att låten i sig är magiskt bra. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på den här låten faktiskt, haha!

HAUNT, ett fantastiskt band från Fresno i Kalifornien. Mannen bakom det här bandet är Trevor Church som startade bandet som ett enmansprojekt, och bara skulle göra en skiva då han var med i ett annat band, BEASTMAKER. Men det tyckte bland andra Fenriz var en usel idé - han ville ha mer efter att ha hört hur bra "Burst Into Flame" var. Skivan kom 2018, men låter så mycket 1983 att man baxnar. Riffen är ju svinbra, drivet fint och sången magisk. 

LYZZÄRD från Portugal! Dessa grabbar har lyssnat på MAIDEN så det stänker om det. Är det ooriginellt? Nä, det tycker jag inte. Här finns gott om riktigt fina solon och catchiga hooks för att jag ska gå igång riktigt ordentligt. Det här bandet älskar sitt 1980-tal. Bara kolla in omslaget till "Savage" - det är ju en fucking DeLorean på omslaget, haha!

POUNDER, en trio bestående av Alejandro Corredor från NAUSEA, Tom Draper som lirar live med CARCASS och Matt Harvey från EXHUMED. Gillade ni hur METALLICA lät på "Kill 'em All" fast med bättre sång då kommer ni gå ingång på detta, det kan jag lova! Bandet startades för att medlemmarna skulle ha ett utlopp för sina influenser utanför dödsmetallen. Gitarrspelet här gott folk! Fantastiskt! Jag vill headbanga och dricka öl när jag lyssnar på POUNDER. 

Nu blir det doomig känsla med SANHEDRIN. Detta är så otroligt bra! Det låter som en blandning mellan BLACK SABBATH och Geddy Lee på en vredesdiet på sång. Erica Stoltz har en grym pipa med större bredd än Geddy och ett satans bett. Riffen är tjocka och magiskt tunga. Basen skulle kunna skära genom betong. Varning, för detta är svårt beroendeframkallande, haha!

Vi avslutar listan med ANTIOCH från Kanada. Nu blir det galopp till max. Släng in en sångare i Nicholas Allaire som älskar sin Rob Halford, alternativt King Diamond och ni har musiken ganska klar för er tror jag. Detta är ju så totalt charmigt att det är svårt att inte stampa med. Bonus för det distinkta slutet på låten Wings Of Pterodactyl Fire. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 49: It's the 80s motherfuckers!

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 4

"A View From The Top Of The World" av DREAM THEATER

En glad överraskning skulle man kunna kalla den här skivan. För det var så jag upplevde den. Visst singlarna The Alien och Invisible Monster var ju dödens trista, men resten av skivan? Till stora delar helt fantastisk. Inspirerande låtar vid sidan av det sinnessjuka hantverkskunnandet det här bandet besitter gör att jag har svårt att hålla den här skivan utom tävlan till årsbästalistan. Jag inser såklart att det har med mitt långa förhållande till bandet att göra - i sina bästa stunder kan DT försätta berg - men om jag till och med övertygas av Mike Manginis trumspel ja då fattar ni att detta är en grym skiva. 

"The Impassable Horizon" av FRACTAL UNIVERSE

En sagolikt fantastisk platta från ett av Frankrikes mest intressanta band gjorde att jag tog i utav bara helvete i min recension av skivan på WeRock. Betygsnian åkte fram, och jag öste lovord över skivan. Nästan ett halvår senare kan jag konstatera att jag fortfarande älskar den här skivan. Den är otroligt progressiv, vindlande och ändå oavbrutet intressant. FRACTAL UNIVERSE lyckas med det som jag tycker att de allra bästa banden lyckas med: de tickar i alla boxar när det gäller att höra var de hämtar sin inspiration ifrån, men gör något eget av det i verkliga herkuleanska kraftlåtar. 

"Odyssey" av VOKONIS 

Med lätthet skivan med snyggast omslag i årets utgivning. Jag har vinylutgåvan av skivan, och satan vad omslaget kommer till sin rätt i det formatet! Det bästa är att omslaget speglar precis hur knäckande bra musiken är. Det svänger utav bara helvete om den här skivan. Inget band kommer i närheten när det gäller detta. Plus att gitarrspelet, och tonen, är helt magiskt bra. Och så är Per Wiberg med på orgel. Ja, ni fattar, det är fruktansvärt bra. Frågar ni mig är detta VOKONIS hittills bästa skiva - allt klaffar - produktionen, låtarna, sången och den allmänna viben förstärker varandra till i stort sett perfektion. 

"Escape Of The Phoenix" av EVERGREY

EVERGREYs hittills bästa skiva under karriären, så skrev jag när jag recenserade skivan i februari. Jag tycker nog att jag har fog för det påståendet fortfarande. Jag har återvänt till skivan väldigt ofta under året, och framför allt Absence Of Sun som är en helt otroligt bra och vacker låt. Men det är inte bara den som gör "Escape Of The Phoenix" till en fin skiva. Här ligger låtarna på en hög och jämn nivå, samtliga musiker fyrar av insatser som bräcker, och så sjunger Tom Englund så magiskt bra genom hela skivan. Då blir det så här bra. 

/Martin

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 4

Eftersom året börjar lida mot sitt oundvikliga slut tar jag idag en titt i backspegeln och listar ett gäng skivor släppta under 2021 som jag tycker att man bör ge en genomlyssning eller två. Eller tre. Utan inbördes rangordning (eftersom sådant för egen del hänger samman med dagsform, humör och nyckfulla infall) kommer här till en början tio högst kompetenta album. Resterande tio bangers till plattor tänker jag lista på självaste julafton. Vi kör igång direkt!

MASSACRE - "Resurgence". Med beröm godkänd Floridadöds som gått på repeat hos mig sedan den släpptes i oktober. Ös och mangel blandas med snygga melodislingor när Cthulhu står för dörren. 

SULPHUROUS - "The Black Mouth Of Sepulchre". Fullt ställ och brutala riff från danskarna som kryddar upp sin dödsmetall med lite doom på denna olycksbådande och fläskiga fullängdare.

ANTEDILUVIAN - "The Divine Punishment". Ännu ett pangsläpp från de hyfsat välkända kanadensiska kaosmusikerna. Här får vi en murkig och dekadent malström av black/death att virvla ned i. 

FLUISTERAARS - "Gegrepen Door De Geest Der Zielsontluiking". Desperat sång, allmänt deppig stämning och smäktande melodier står på menyn hos dessa naturvurmande black metalmusiker. Fem av fem apelsiner.

TEMPLE OF DREAD - "Hades Unleashed". Bra drag och rejält sväng på den tredje fullängdaren från medlemmar Jens, Jörg och Markus som alla kan genrerna dödsmetall och thrash på sina fem fingrar.

HEXORCIST - "Evil Reaping Death". Sågigt gitarrljud, platt och skramlig ljudbild, magnifika riff, old school-känsla och en djävla attityd gör det här albumet till ett totalt måste under 2021. 

KROSSFYRE - "Rites Of Extermination". Elakt anslag och piskande trummor är bara förnamnet på den här fullträffen till platta av spanjorerna som verkligen vet hur man använder reverb på sång. Bortblåsarbra!

LACERATION - "Demise". Stompig och malande dödsmetall som varvar riktigt tunga partier med snabbt som attan-attacker. Som grädde på moset; bra growl och motiverade solon.

1914 - "Where Fear and Weapons Meet". Även om jag håller bandets förra skiva snäppet högre än denna är det här en stark uppvisning i skyttegravsdöds med första världskrigstema som tål omlyssningar.

GNOSIS - "Omens From The Dead Realm". Galopptakt, NECROS CHRISTOS-vibbar och dyrka satan bjuds vi på av detta eminenta snabbspelande black metal-band från Miami. En klar humörhöjare i snöslasket.

Och med detta önskar jag en god helg och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 48: Årsbästa 2021, del 1

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 3

"As The Flame Withers" av YOTH IRIA

Kollega Robert recenserade den här skivan för WeRocks räkning, och han var ytterst nådig mot den - drämde i med en 9:a i betyg - och då måste man såklart kolla in den då han oftast inte ger höga betyg om det inte tarvas. Och den är fantastisk. Faktum är att den växer för varje lyssning. Inte minst har bandet fått till den rätta stämningen med sin melodiska black metal. Framför allt glöder gitarrspelet något så vansinnigt. 

"Lake Drinker" av HORNDAL

Proletär death metal - det kan knappast bli bättre. Tror ni inte Robert drog i med högsta betyg till den här skivan? Två faktorer gör att den även stämplar in på de högre graderna för mig. Dels är HORNDAL förbannat skickliga på att skriva musik. Varenda ton känns ärligt menad, och det är verkligen inte svårt att ryckas med i den fantastiska old school-känslan som bandet frammanar. Men sen är det också det fantastiska historieberättandet kring orten Horndal, bruksorten, arbetarna och det nedlagda bruket. Sveket. Det går rakt in i hjärtat. 

"Death, Madness, Horror, Decay" av THE LURKING FEAR

Det är märkligt och underbart - medverkar Tompa Lindberg på något album under året, och det gör han ju oftast, ja då är sannolikheten för att skivan är med i racet. THE LURKING FEARs andra album är total death metal från början till slut. Tvåtakten dominerar, och den är massiv. Riffstormen är stinn och hela tiden engagerande att lyssna på. och Tompa gastar med en övertygelse som gör att jag tycker att han sjunger bättre än någonsin. 

"Wallflowers" av JINJER

Det kan inte ha undgått särskilt många att JINJER är ett band på uppåtgående. De har helt sjuka antal views på det som bandet lägger upp på YouTube, och det är av goda anledningar.  Vill man ha tyngd, mycket rytmik och fantastisk sång så är detta bandet att kolla in. "Wallflowers" är bandet mest genomarbetade album, och det mest personliga. Jag har alltid tyckt att bandet sångerska Tatiana Shmailyuk har en grym pipa, men här tar hon sin sång till nästa nivå. Det är nästan hypnotiskt att lyssna på, och jag imponeras av hur stor variation som bandet fortfarande lyckas fylla sin musik med. 

/Martin

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 3