Gomorron och muntra midsommarhälsningar! I dagens lista har jag tagit en titt på blandade nysläpp med temat totalt mangel främst från staterna men även ett portugisiskt bidrag har nästlat sig in. Utan krusiduller och omsvep kör vi igång midsommarmangel deluxe!

Lite dödsmetall med klara bay area thrash-vibbar, kan det vara något? Ja, jag tänkte väl det! LACERATION har varit aktiva i ungefär 15 år och släpper snart fullängdaren "Demise" på Rotted Life Records. Från den har jag valt spår fyra - Monolith - som är en klassisk upptempo-smocka som kommer med en stark uppfordring om att dansa ringdans i snabb fart. Inget man inte hört förut men icke desto mindre väldigt trevligt. Kan tilläggas att LACERATION är ett mycket vanligt förekommande bandnamn och att det i detta fall rör sig om gänget från Kalifornien så slipper ni blanda ihop det.

Vi går vidare med WITCH VOMIT som medelst sin musik av det mörkare slaget behandlar ämnen så som nekrofili, depression och lite annat gott och blandat. EP'n som släppts heter "Abhorrent Rapture" och från den kommer Purulent Burial Mound som bjuder på fullt ställ likväl som ett och annat gitarrsolo, lite häxsvaj och ett par hekto attityd. Growlet är heller inget att leka med utan här menar man vad man säger, eller jag menar gurglar. Fem av fem kyrkbränningar i betyg av mig för denna totala promenadseger i ondska.

I likhet med tidigare nämnda LACERATION finns det en uppsjö av band som heter GNOSIS och listans tredje bidrag dukas upp av GNOSIS från Miami som spelar en trevlig black metal med dödsinslag. "Omens From The Dead Realm" såg dagens ljus 14:e juni på Nuclear War Now! Productions och från den kommer förstaspåret Conjuration Of The Nemesis. Vid första lyssningen tänkte jag att det lät som att en trummaskin var inblandad men när jag kollade upp det hela visade det sig vara en fullt mänsklig bandmedlem med helt vanliga armar. Eller ja, armar med imponerande precision och taktkänsla skulle jag vilja påstå. Det här är överlag riktigt väl utförd black metal med stor rymd i ljudet och kraftfull ockultism i texterna.

CEREBRAL ROT kommer från Seattle och är relativt nya i sammanhanget, bandet bildades så sent som 2016 med medlemmar som spelat i lite blandade andra band sedan tidigare. "Excretion of Mortality" heter fullängdare nummer två i ordningen och redan på omslaget kan vi gissa oss till ungefär hur denna anrättning kommer att låta. Som mycket murkig och brötig inälvsdöds är det korta svaret på den frågan och det sitter ju som bekant aldrig fel i en fredagslista. Vile Yolk Of Contagion är en svängig bit och torde tilltala alla som har ett gott öga till band i stil med CARCASS.

Portugisiska IRAE får knyta ihop veckans säck med sin kompromisslösa uppvisning i rå black metal på EPn med det episka namnet "Dangerovz Magick Zpells from the Mesziah of Death". Som trivia kan tilläggas att den här låten är den i listan som min katt är mest skeptisk till men vi har å andra sidan ganska olika åsikter om det mesta. Den vokala insatsen i låten Part 1 får mig att tänka på herr Nattramns härjningar i SILENCER, som en sorts hemsökelse snarare än sång. Personligt och intimt som en noga utvald (och tillika utspottad) besvärjelse är känslan som uppstår när man lyssnar på IRAE och det är ju gott så. Riktigt bra musik att inleda midsommaren med när allt kommer omkring, så på med liksmink och nitarmband, korka upp jordgubbarna och inta första bästa gräsmatta så kör vi lite helg nu.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 25: Midsommarmangel deluxe!

Fredagslistan, vecka 24: Blue Öyster Cult - Hidden Hits vol 2

 (tryck på bilden för att lyssna)

För två månader sedan postade jag en lista med fem riktigt bra låtar av BLUE ÖYSTER CULT, som kanske inte fått den uppmärksamheten de förtjänar. Idag fortsätter vi, nu med fem skivor från det svåra åttiotalet. Vän av ordning märker att jag hoppat över 1979 års AOR-poppiga "Mirrors", och det är medvetet. Den har några få stunder det glimmar till, men som helhet är den svår att inte behandla styvmoderligt.

För de band som var djupt rotade i sjuttiotalets mix av psykedelia och arena var övergången till det syntetiska åttiotalet ofta svår. Rockhjältar med egon uppblåsta av framgång och kokain föll in i trettioårskriser och tappade bort sig i den nya estetiken som gällde. BÖC hade kunnat gå samma väg, och i viss mån gjorde de nog det, men de äntrade åttiotalet på ett oerhört snyggt sätt, ledsagade av den nyligen bortgångna Martin Birch - idag väl mest känd för att ha producerat alla IRON MAIDENs klassiska plattor och skivorna av RAINBOW och BLACK SABBATH som Dio sjöng på. En gubbe som kunde sin hårdrock alltså. 

1980, "Cultösaurus Erectus". En förvånansvärt energisk upptempoplatta, men som slutar i klassiskt BÖC-maner med en dunkel bit. Unknown Tongue beskriver en tonårstjej som vaknar mitt i natten i sitt flickrum. Ppådriven av en röst inifrån eller utifrån skär hon sig djupt med ett rakblad och smakar sitt eget blod. Ett mystiskt eller sexuellt uppvaknande, en gryende vampyrism, eller något annat? Vem vet, morgonen efter ger hon sin mor en puss innan hon tar bussen till skolan. BÖC när deras textsmide är som bäst. Fin låt, med.

Året efter släpptes "Fire of Unknown Origin", även den proddad av Martin Birch (den fyllde 40 år bara härom veckan!). Här fortsatte de sitt samarbete med både Patti Smith, och med fantasyförfattaren Michael Moorcock, som även skrivit några texter till Cultösaurus. Utöver radiohitten Burning for you är Veteran of the Psychic Wars skivans mest kända (och världens bästa) låt, när den var med i den tecknade filmen Heavy Metal. Vengeance (The Pact) skrevs för den filmen men kom inte med - texten är baserad på en av filmens sekvenser, rakt av (videon här är ihopklippt från just den delen av filmen, missa inte den). En ordentlig fantasymetal-rökare! Blir inte så mycket bättre än så här va?

Åttiotalet börjar ta ut sin rätt sen, och gör sig starkt påmint på 1983 års "Revölution By Night". För första gången sedan innan debuten har bandets line-up ändrats, med en ny trummis. Produktionen är betydligt glättigare och AOR-igt, med programmerade synthar och digitala trummor - MTV-hitten Shooting Shark låter mer som dåtidens GENESIS ärligt talat. Men BLUE ÖYSTER CULTs känsla för snygga låtar med gåtfull och dunkel atmosfär är oförändrad, vilket det nerviga psykos-morddramat Veins tydligt visar. 

1985 och 40-årskriserna nalkas. Nu är även orginalkeyboardisten Allan Lanier väck, och BÖC börjar tappa styrfart ordentligt. Men "Club Ninja" är, liksom sin titel, både urtöntig och asball på samma gång. Plats 41 på svenska albumlistan, märkligt nog. Inte mycket att tillägga, lyssna på Shadow Warrior: det doomiga breaket två minuter in, riktigt tuffa grejer. Synd att nya trummisen är halvkass, men det är som det är. 

Allting har ett slut, och så även BLUE ÖYSTER CULTs åttiotal. Men vilket slut sedan! "Imaginos" från 1988 är ett konceptalbum vars tillkomst är lika invecklad som dess handling. Egentligen skulle det bli bandets originaltrummis soloalbum, med texter av deras ursprungliga producent/manager/chefsideolog Sandy Pearlman. Skivbolaget gillade inte första versionen, tvingade fram en nyinspelning som släpptes som BÖC, även om det är fler gästmusiker (inklusive en ung Joe Satriani) än bandmedlemmar. Rörigt är bara förnamnet. Vad är resultatet? Gotisk och storvulen progressiv heavy metal. Ett par nyinspelningar av gamla låtar (Subhuman och Astronomy). De är båda fantastiska, men jag väljer att avsluta den här listan med The Siege and Investiture of Baron von Frankenstein's Castle at Weisseria. En låt lika mäktig som sin titel. Joe Cerisanos gästsång är gudomlig. 

Så, det var allt. En dag ska jag ge skivorna från 1998-2000 och comebacken från ifjol en chans, men det är inte idag. In och lyssna!

Fredagslistan 2021, vecka 23: Brasilien represent!

 Gott folk! 

Det var ett tag sedan vi körde en fredagslista på temat Brasilien, 2013 närmare bestämt. Brasilien -  detta land med en numera otroligt bra metalscen vid sidan av sin fina fotboll och rent för djävla farliga president matar med frenesi ut musik inom en hel massa subgenrer, ofta med den äran. 

Nós dirigimos para o inferno! 

CRYPTA är ett band som släpper sitt debutalbum idag faktiskt, men det här gänget har grymt med rutin sedan tidigare. Två av medlemmarna - Fernanda Lira på bas och sång och Luana Dametto på trummor - känner jag igen från NERVOSA och de två gitarristerna Tainá Bergamaschi och Sonia Anubis har också flera år av lirande bakom sig. Melodisk döds är, när den liras på det här sättet fullständigt underbar. Det är ett satans driv i CRYPTAs musik, fylld av självförtroende och medlemmarna vet sannerligen vad de sysslar med. 

Jo, det blir SEPULTURA också. Jag hoppas att ni har överseende med det när ni kollar in denna dräpande version av Arise från Pinkpop 1996. Satan vilken lavett! 

Svärtad döds från TORTURE SQUAD gör det sannerligen inte ont att lyssna på. Det är, såklart, en myckenhet av tvåtakt men vi är ju inte de som klagar på det, haha! Det här bandet vet hur det ska liras tajt - alla medlemmarna tänder på alla cylindrar men jag lyfter gärna fram trummisen Amílcar Christófaro som lirar så satans distinkt och kul att jag nästan trillar av stolen. Extra plus för det exakta slutet. Inga jävla fade-outs här inte!

Nu blir det yster ringdans! HIBRIA lirar en underbar kombo av speed och power metal. Dubbeltrampet dominerar nästan fullständigt här och jag måste säga att jag är helt såld på sångaren Iuri Sanson. Vill ni höra mer av honom så kan man lyssna på ETERNITY'S END där en viss Hannes Grossmann lirar trummor. 

REBAELLIUN listar sina teman för sin lyrik som annihilation, anti-christianity, war och death och då fattar ni att det inte är dags för godnattsånger i ordets bildliga betydelse. Den här trion mosar på utan tanke på att det ska finliras. Men det är inte slarvigt utfört hantverk. Riffen är sylvassa, och så gillar jag att de har bemödat sig att lyfta fram basen på detta oerhört förtjänstfulla vis!

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 23: Brasilien represent!

Fredagslistan 2021, vecka 22: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Det är dags för en ny omgång ganska ny musik som har släppts den senaste tiden som jag tycker förtjänar er uppmärksamhet och er tid. Och det kommer, såklart, att spreta en hel del - men det är ni ju vana vid, haha!

Vi kör!

Hannes Grossmann har dykt upp med oregelbundna intervall här på bloggen. Denne tyske multiinstrumentalist förknippar jag främst med en ruggig förmåga att straffa pukor och andra trummor i ALKALOID och BLOTTED SCIENCE, men hans soloeskapader är nästan mer intressanta. Han släppte i dagarna sin fjärde platta, "To Where The Light Retreats" och den är precis som hans tidigare alster så satans sympatisk att ni kommer smälla av. Här finns teknikalitet kopplat till ett djävulskt sväng som är djupt sympatiskt. 

Ni anade kanske att Linköpings THE GREAT DISCORD skulle dyka upp någon gång under det här året. Förmodligen känner ni till att jag har gillat det här bandet sedan första skivan kom ut 2015, och när de nu är på gång med nytt material så är det ju en no-brainer när det håller sådan kvalitet som nya Blood And Envy att de kommer med i en fredagslista. Väldigt mycket RAMMSTEIN över den här låten, och om ni vill veta mer om kommande skivan så rekommenderar jag att ni kollar på en intervju jag gjorde med Fia och Aksel för ett tag sedan. 

Stort hopp vad gäller soniskt uttryck, för nu blir det black metal för hela slanten. Jag älskar prick allt med kanadensiska SPECTRAL WOUND, och det kanske slår er med häpnad då jag sannerligen inte är den störste av förkämpar för just black metal av oss här på bloggen. Men det här bandet levererar musik med sådan episk grad av mäktighet att jag baxnar. Det är rått, det är piskande rent av, men med en sådan satans känsla för melodier att jag osökt kom att tänka på hur jag uppfattar ANAAL NATHRAKH. Jag drämde i med en betygsnia när jag recenserade "A Diabolic Thirst" på WeRock så ni fattar att den skivan är något alldeles extra. Jag hade kunnat välja vilken låt som helst egentligen, men jag har gillat Fair Lucifer, Sad Relic lite extra sedan första lyssningen. 

Sent på bollen när det gäller ALLUVIAL. Jag skyller helt på att jag inte får promos från Nuclear Blast alls, haha! Ni kommer inte att bli förvånade över att det här bandet är med. Atmosfärisk death metal av det modernare snittet brukar få mig att plocka fram uppskattande prosa, och jag finner det här bandets musik djupt tilltalande. Den har tyngd, sväng, driv, fantastiskt instrumentellt kunnande och en dräpande sånginsats av sångaren Kevin Muller. 

Kommer ni ihåg att vi har skrivit om SPELLCASTER? Det bandet finns ju inte längre, men medlemmarna bildade både IDLE HANDS/ONTO OTHERS och så SILVER TALON och jag kan inte säga att jag har så mycket övers för IDLE HANDS även ifall jag vet att det bandet uppskattas av många. SILVER TALON lirar en fin mix av heavy och power metal. Faktum är att sångaren Wyatt Howell låter som en mix av Kiske och Geoffrey Tate när han fortfarande kunde sjunga. Med ett satans självförtroende lirar bandet här det mesta av oss. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 22: Nytt och notervärt!