Goddagens! 

I veckans lista tar jag en titt på nysläppta alster som ni med fördel kan frottera öronen med. Utan vidare krusiduller kör vi igång!

Helsingborgsbandet KOLLAPS\E släppte sin första EP i slutet av januari med den passande titeln ”The Pandemic Sessions” och är man vän av band som NEUROSIS och CULT OF LUNA kan man med fördel spetsa öronen nu. KOLLAPS\E spelar nämligen en väl utförd sludge med såväl mangel som snygga melodislingor och bra tryck i de vokala insatserna. 

Bandmedlemmarna är inga dunungar direkt utan har man hängt med i Helsingborgs metal-scen bör man känna igen dessa herrar från akter som HEARTS ALIVE och MISS MOFET. För egen del är jag spänd på att se vad som kommer härnäst från KOLLAPS\E när första EPn är så här lovande.   

Andra gänget till rakning är NATHR som härstammar från Trondheim och har släppt en EP vid namn "Beinahrúga". Från den kommer fenomenala spåret Tenebra Mundi, en långsam och doomig historia som lovar tät dimma och ond bråd död. Med tanke på hur NATHR låter har de gissningsvis koll på NORTT som spelar en liknande typ av funeral doom men icke desto mindre har de ett eget sound som känns lika delar malande som rituellt. Det här är en låt som man med fördel kan lyssna på upprepade gånger i streck och därav landar betyget på fem av fem svarta solar. Väldigt långsamma solar, kan tilläggas. 

Låt nummer tre bjuder på en rejäl tempohöjning och tillika en musikriktning som jag själv inte alltid faller för, nämligen en stor portion gitarrsolon i kombination med synnerligen bredbent hållning. EVIL är ett japanskt band som lirar black metal med starka NWOBHM-influenser. De har varit aktiva sedan 2011 och under den tiden hållit ett högt utgivningstempo. "Possessed By Evil" är det nionde släppet och den andra fullängdaren av detta gäng och till listan har jag valt det sjätte spåret – Reaper – men allt är lika bra. Och framför allt är det medryckande som satan.  

Lugnare tongångar härnäst. HÆNESY kommer från Budapest och spelar ledsen, vacker och melodisk black metal som man behöver ha som palate cleanser mellan varven. Ångestfylld skriksång mot ljuva mattor av tröstande riff är vad vi bjuds men även ett och annat blastbeat får plats. 

Albumet ” Garabontzia” släpps i dagarna och jag vill mena att det här är musik man kan ha med sig och låta öronen vila i på långpromenad eller när man ska tillryggalägga mil efter mil med tåg och fundera på tillvarons vara eller icke vara. 

Sist ut är genibandet CAEDES CRUENTA som i dagarna släppte fulländaren "Of Ritual Necrophagia and Mysterious Ghoul Cults" på Regain Records. När man som CAEDES CRUENTA kommer från Grekland och lirar black metal med texttematik som ockultism, mörker och gamla ritualer är det näst intill oundvikligt att paralleller dras till landsmännen ROTTING CHRIST. Och visst hör man en influens, särskilt när det kommer till RC’s tidiga material med mycket tremolo, men CAEDES CRUENTA väver ihop ett eget uttryck som jag tycker står sig väl.

Med detta önskar jag en fin helg och säger på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 8: Nya landvinningar

Fredagslistan 2021, vecka 7: Nu blir det ost!

 Gott folk!

Powerballader, ett lika älskat som hatat ämne? Som ni förstår så sällar jag mig idag med eftertryck till camp powerballad, och det kanske kommer som en överraskning, eller inte. Min kärlek till melodier har i alla fall inte blivit mindre med åren och i just powerballader kommer dessa ofta fram med stor styrka. Nu kanske ni tror att det bara blir låtar om kärlek? Jo, någon blir det ju, men powerballader är fyllda med ämnen som sorg, ensamhet, döden, att göra slut och en hel massa andra mer eller mindre mörkare ämnen. Att välja ut fem låtar var lättare sagt än gjort, för satan vad det har balladerats under åren inom metal. Det fanns en del låtar som jag känner har gjort sitt i alla fall i fråga om att ramla in på listan. November Rain, Cemetary Gates, Is This Love?, Fade To Black och Mama, I'm Coming Home är alla rungande låtar som vi har hört till leda, och som med lätthet brukar kvala in på listor över de 100 bästa powerballaderna inom den hårdare musiken. 

Vi kör!

Såklart måste jag inleda veckans lista med ytterligare en krossande cover från kanske världens bästa coverband, AT THE MOVIES. Här går bandet loss med den äran på When You Say Nothing At All och lyfter den till den övre stratosfären. Speciellt uppskattar jag att Pontus Norgren smyger in ett stycke av Kee Marcellos solo från Superstitious. Överlag så vet ni ju att jag inte kan få nog av det här bandet. Prick allt de gjort har varit så jävla nöjsamt att lyssna på, och får jag önska en enda grej som ska hända efter pandemihelvetet är över så är det att AT THE MOVIES anlitas till ett gig på The Tivoli i Helsingborg. Det hade blivit en klassisk fest om något. 

Ytterligare ett band med rötterna från Helsingborg, och ytterligare en cover. The End Of Heartache görs från början av KILLSWITCH ENGAGE, men deras version har jag inte lyssnat på. För jag tror helt ärligt att SINS IN VAIN gör den så mycket bättre. Jag älskar prick allt med den här versionen. Produktionens fantastiska gitarrljud, Linneas sång, och det fantastiska tempot i låten. 

Silent Lucidity från "Empire", skivan som följde upp "Operation: Mindcrime". En fin, ömsint låt från en skiva som jag oftare väljer idag framför den extremt framgångsrika konceptplattan från 1988. 

Dags att uppa anten tycker ni kanske? Och vad passar då bättre än att kötta på med det SKID ROW som Sebastian Bach frontade? Jag köpte "Slave To The Grind", och tycker fortfarande att det är en väldigt bra skiva. In A Darkened Room är en fet, svulstig och väldigt traditionell powerballad som det är vansinnigt svårt att inte tycka om. 

När WASP var som mest i ropet och sågades/hyllades i massmedia i Sverige, då lyssnade jag på annat. Men jag tyckte att bandet verkligen var värt att kolla in 1992 då de släppte "The Crimson Idol", för jag gillade verkligen låten The Idol så otroligt mycket. Och det har jag fortsatt att göra. Den är ett episkt mästerstycke med så mycket känslomässigt löd att jag baxnar. Att vi i videon dessutom får se Frank Banalis (han dog för övrigt förra året) rent orimligt separerade bastrummor är bara en bonus. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 7: Nu blir det ost!

Cirkeln är sluten! För nio år sen skrev jag min masteruppsats på biblioteksutbildningen om folkbiblioteks musikbloggar. Ett smalt ämne redan då, och ren arkeologi idag. Förutom en livskraftig och entusiastisk sak som drevs av ett par svartklädda typer på Helsingborgs stadsbibliotek: Metallbibliotekarien. Och nu är jag här. 

Vem är jag då? Andreas, bibliotekarie, malmöbo, basist i ett otal band (Deranged och Stilla, med flera), pysslar även med synthar och oväsen i andra sammanhang (Arkhe, Grauväer). 

Dagens tema: idiosynkratiskt mangel. Allt eftersom jag blir äldre och bistrare har jag svårt att hitta till nya ("nya") band, men det är några som stuckit ut ordentligt i drivorna av retro/trendkloner som väller fram utan hejd i de digitala sfärerna. Udda fåglar med besynnerligt sound och esoterisk estetik, som liksom inte passar in någonstans. Janusansikten som både ser tillbaka och stirrar in i en okänd och otäck framtid, som visar att även en konservativ medelålders genre som METAL inte behöver stå och stampa i trygga hjulspår. 

1. StarGazer - Old Tea ("A Merging to the Boundless", 2014) 

Med "nya" menade jag nya för mig - australiensiska StarGazer har jobbat på sedan 1995, men det var först 2015 jag öppnade porten till deras psykedeliska universum. Har ni sett när ormar ringlar ihop sig sådär så man inte vet om det är en parningsdans eller strid till döden? Så låter StarGazer. De har en sinister råhet och brutalitet - den där australiensiska Mad Max-känslan - men utan att kännas pretto lyckas de veva fram en sublim skönhet i sina skapelser. Basisten, även känd från Mournful Congregation (och mängder med andra band), är helt bortom med sina bandlösa spiralmelodier. Inväntar med spänning deras senaste skiva Psychic Secretions, som antagligen sitter fast i tullen. Tänker inte spoila med att lyssna digitalt. 

2. Khthoniiik Cerviiks - SeroLogiikal Scars ("Sequence 1.0: Vertex of Dementiia") (2015)

Det tog ett tag innan jag lärde mig stava till det här bandnamnet, men det är det värt. Be mig inte memorera deras titlar bara (sångaren kallar sig för Khraâl Vri*ïl, bara en sån sak). Tysk trio som är nån slags hybrid av Voivods mest stukade cyborgriff och Sadistikk Exekutions snorförbannade virvelstormar till låtar. Enligt uppgift spelar de in live i studion, vilket knappast tillfredsställe den mer finkänsliga lyssnaren, men för oss med mer krävande (avtrubbade) öron är hotet av kollaps in i ett svart hål bara ytterligare charm. 

3. Howls of Ebb - Of Heel, Cyst and Lung ("Vigils of the 3rd Eye", 2014)

Den här amerikanska/utomjordiska duon upptäckte jag genom en split med Khthoniik Cerviiks, där HoE tog hem segern med ett rejält nacksving. Jag vet inte hur det här ska beskrivas. Som att få stryk av ett gäng utomjordiska mutanter som föraktfullt reciterar poesi? Det mest kortlivade bandet i listan, fyra släpp på fem år innan de bröt upp, men frontmannen zELeVthaND (ja, på riktigt) fortsatte i samma stil i soloköret Herxheim.

4. Ysengrin - Mysteres de l'Artifex part 1 ("Alchimete", 2010)

Ett till band med tydlig och framstående basspel - kan det vara så att jag är basist själv...? Det här franska gänget har tillbringat många timmar med att studera medeltida manuskript och iaktta gamla katedraler. Deras alkemiska arbete tar sig uttryck i en slags slö och doomig svartmetall, med sång som växlar mellan dödsgruff och sakral deklamation. Det låter som ett apart sydeuropeiskt band från innan svartmetallen utkristalliserade sig som sound, dränkt i mängder med chorus och reverb från andra sidan graven. Det luktar gammalt läder och mystiska örter, och låter som ett arbetsrum i Paris katakomber. 

5. Oksennus - Live från Never Surrender, Berlin 2018

Finsk band, numera enmans-, vars digra katalog jag egentligen bara börjat skrapa på ytan på (köpte Sokea Idiioti från 2016 enbart baserat på omslaget, har inte förstått skivan fullt ut än). Svårgooglat band eftersom oksennus betyder spya på finska. Deras sladdriga, till synes halvt improviserade dödsslammer gör namnet rättvisa, på ett bra sätt. De tar de märkligaste sidorna av den gamla finska urdödsen & begravningsdoomen (hallå Demilich och Thergothon!) och karvar fram ett riktigt styggt och rent konstigt monster. Snyggaste omslagen i mannaminne, extremt tatueringsvänliga. De släpper mycket på egen hand i små upplagor, så bara leta upp deras bandcamp och börja rota. Det ska jag göra. God helg!

Fredagslistan 2021, vecka 6: Gästlistare - Andreas Johansson

Fredagslistan 2021, vecka 5: Mashup Mayhem

 Gott folk!

Jag vet inte hur ni står i förhållande till mashups, men för egen del tycker jag att de kan vara fantastiska. Faktum är att jag inte fattar att jag inte gjort en fredagslista på temat innan idag. 

En bra mashup är svår att få till. Båda bidragen ska ju gå att få ihop på ett snillrikt sätt som visar på finess - och så ska ju helheten bli starkare än delarna. När detta sker så blir det oftast magiskt, och det tycker jag veckans lista har fem tydliga exempel på. 

Att det är tre stycken som kommer från Bill McClintock är ingen slump. Han är helt enkelt bäst på sitt hantverk och han tar det han gör på stort allvar. Resultaten av hans mashups är ofta roliga och är inte tänkta att man ska lyssna på med kännarmin utan för att få ut nåt skoj av det. Men de är inte slarviga, och det finns en hel massa tankekraft bakom varje mashup. Det märks om inte annat när SLAYER paras med Katrina and the Waves i en helt hysterisk magisk version av Walking On Sunshine och Chemical Warfare. 

Med det sagt - ha en fin helg gott folk :)

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 5: Mashup Mayhem