Fredagslistan 2020, vecka 5: Unbounded Terror

God afton.

Denna fredag ska vi ta en närmare titt på ett nysläppt album signerat UNBOUNDED TERROR, ett rejält legendariskt dödsband från Spanien, närmare bestämt Mallorca. Bandet bildades 1991, släppte sin första fullängdare "Nest Of Affliction" året efter och har sedan dess hållit sig hyfsat passiva. Tills nu. Den andra januari 2020 dök nämligen andra albumet "Faith In Chaos" upp och det är det vi ska sätta tänderna i prick med detsamma. 

UNBOUNDED TERROR har sina rötter i den tradition som stavas DEATH, AUTOPSY och CARCASS och var på sin tid ett av de allra första dödsbanden i Spanien. Gitarristen Vicente J. Payá är såvitt jag förstår den enda kvarvarande originalmedlemmen och han begår musik även i andra konstellationer, så som GOLGOTHA,YSKELGROTH och UNWOM.  

Vad gäller recensioner runt om på nätet för "Faith In Chaos" har skivan fått ett ganska modest mottagande, i runda slängar en stabil trea av fem möjliga. Jag vill mena att det är oförtjänt snålt, den här plattan är en klassisk old school-dödsdänga som levererar prick det den ska - rakt mangel utan krusiduller. Den enda egentliga invändningen man kan ha mot det här albumet tänker jag är formen, att allt går i ungefär samma ton och samma tempo. Ja, om man nu är en orimlig person som inte gillar bra ton och bra tempo, det vill säga. För alla oss andra är det här rent guld!

Jag tänker inte orda mer nu utan släpper er lösa på detta saftiga dödsmetallgrönbete och önskar en gemytlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 5: Unbounded Terror

Martins måndagsmeck 2020, vecka 5: Cynic

Sean Reinert är död. Han dog i fredags, den 24/1 2020. Han blev 48 år. För de allra flesta av oss så är Sean mest känd för sitt banbrytande arbete i CYNIC och på DEATHs lika unika platta "Human"som kom 1991.

Likt många band så var det Henrik Nygren som tyckte att jag skulle kolla in CYNIC vars "Focus" som kom 1993 var i ordets allra mest sanna bemärkelse en skiva som var före sin tid. Jag vågar utan tvekan säga att "Focus" är en skiva som inte liknar någon annan skiva som kom ut det året, ja, på många år egentligen. Jag lyssnade, blev fascinerad.

Under 2008 började ett rykte gå - CYNIC var på gång med nytt material. Det första sedan 1993. Och ännu bättre - bandet var bokat till Wacken Open Air. Det är bra märkligt - jag har bara varit på den gigantiska festivalen en enda gång. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag fick tillfälle att se CYNIC uppträda där. Bandets konsert var något alldeles speciellt. Med tanke på hur många legendariska band som var bokade det året så var folk på CYNICs konsert genuint begeistrade, lyckliga och överväldigade. Det var en av dessa konserter som var lite extra unika.



Jag tänker också på hur fantastiskt glad Sean Reinert ser ut at vara i ovanstående film - det måste ha varit en nästan berusande känsla att äntligen folk förstod hur satans bra CYNICs material är. Hur unikt. När väl nytt material kom ut 2008 i form av "Traced In Air" tog jag fram det högsta betyget. Jag var helt överväldigad av CYNICs sätt att göra musik - och jag har återkommit till skivan frekvent genom åren.

I lördagskväll så översvämmades mina feeds på sociala medier av statusar från folk som var chockade, bedrövade - och som också intygade hur oerhört mycket Sean Reinerts trumspel och musik betydde för dem. Sean Reinert sörjs inte bara av sin make, sin familj, släkt, vänner, bandmedlemmar utan också av en community av metalheads.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 4: Innerlig mäktighet!

Gott folk!

Hela veckan har varit ett enda långt trösterikt badande i DAWN OF SOLACEs musik, och såklart kunde jag inte släppa på detta när det kom till fredagslistan som idag kan betraktas och nyttjas som en enda stor musikalisk snuttefilt om man så vill.

Vi kör!

Ni vet ju att jag inte är någon större fan av folkmusik, så att MYRKUR öppnar veckans lista med en låt från en kommande skiva betitlad "Folkesange" är lite av en grej. Amalie "Myrkur" Bruuns stämma kommer så satans till sin rätt i Ella som är en ljuvligt kontemplativ och hemsökande vacker låt.

Såklart har jag med en låt av DAWN OF SOLACE i veckans lista. Svårt att undvika årets hittills bästa skiva när det är så jävulskt bra och innerlig på den. Ashes är en låt som gjord för att drömma sig bort till.

Vet ni, jag ångrar att jag inte gav mer tid åt ALCESTs "Spiritual Instinct", för detta är riktigt bra. Jag har alltid gillat bandets blandning av shoegaze och black metal, som, numera, kommer fram lite mer än på tidigare skivor. Le Miroir är en oerhört snyggt uppbyggd låt som jag nog kommer att återkomma till under året.

I år är det 10 år sedan SINS IN VAINs "Enemy Within" kom ut. Omslaget gjort av vår egen Susanne, och med lätthet en av de skivorna av ett helsingborgsband jag har lyssnat mest på. Detta vet ni ju sedan innan. Ändå känns det nästan andäktigt att kunna konstatera att trots att det gått ett decennium så funkar skivan så oerhört fint fortfarande. Jag har alltid hållit Catharsis som den bästa låten på skivan. Jag tröttnar aldrig på den, och definitivt inte på gitarrsolot som ju är så satans bra.

Avslutar med SOEN. Kände att jag ville avsluta listan med en riktig mother of a blowout, och Lascivious är just det. Bra driv, innerlig sång i vanlig ordning och så en fantastisk produktion som bosätter Martin Lopez trummor inne i hörselgången.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 4: Innerlig mäktighet!

Martins måndagsmeck 2020, vecka 4: Blackwater Burial

Gott folk!

Vi beger oss till landet i väster - Kanada, ett land som skämt bort oss med en hel räcka band av väldigt hög kvalitet genom åren.

BLACKWATER BURIAL är ett ganska nytt band, de startade 2018, och de har bara släppt en enda platta. "The Prison Of Belief" är å andra sidan en av de mest skrattretande förträffliga debuterna jag hört på bra länge, så jag gissar att det här gänget nog kommer att bygga sig en karriär som lär tala om sig vart det lider.
Bandets progressiva death metal är av den typen som jag brukar gå igång på rejält. Här strösslas det med referenser till NECROPHAGIST, DECREPIT BIRTH och faktiskt BLACK SABBATH. Det är tajt, svängigt och fruktansvärt bra.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 3: Lost and found

Gomorrn!

I dagens lista har jag grävt fram ett gäng pärlor till plattor som gått mig helt förbi. Därav gör jag om och gör rätt och presenterar härmed för eder:

ASAGRAUM. Det här är ett band från Nederländerna som omedelbart borrar sig in i hjärtat. Bandnamnet består av två delar, Asag och Raum, där Asag är en demon ur den sumeriska mytologin och Raum kort och gott är tyska för rum. Det här är stompig och kompromisslös mangel-black när den är som bäst. Medlemmar Amber de Buijzer och Hanna van den Berg imponerar inte så lite på "Dawn Of Infinite Fire" från förra året. Totalt omöjligt att sluta lyssna och 10 av 10 moshpits från mig.

HEAUME MORTAL är dagens nummer två och spelar ett alldeles särdeles meckigt bröt kombinerat med en del svängiga partier och rejält eländig yl-sång. "Solstices" är första fullängdaren från vilken jag valt det inledande spåret.

Att lyssna på Yesteryears är som att befinna sig mitt i ett glåmigt regnmörkt väder som liksom aldrig tar slut. Helt ypperligt, vill säga.

Sedan är det dags att styra siktet mot Finland och AIHOS för en mer melodisk insats. "Hävityksen Maa" släpptes förra året på Helter Skelter Productions.

Eftersom min finska är ringrostig för att inte säga obefintlig kan jag inte svära på vad texterna behandlar för tema men jag vill ändå sätta en slant på att det har med naturen att göra. Stilpoäng för inledande vapensamplingen på Hetki Ennen Kuolemaa.

En snäppet mer bredbent black metal bjuds vi på av KRIGERE WOLF från Italien, vars EP "Eternal Holocaust" står på menyn. Här står de mullriga baskaggarna som spön i backen, attityden är som väntat dålig och omslagsillustrationen är lika behaglig för sinnena som dyr choklad. Det enda som drar ned helheten för min egen del är den oförblommerade förkärleken för gitarrer. 4 praliner av 5 blir slutbetyget.

DER ROTE MILAN till sist. Det här är ett gäng fryntliga tyskar som hämtar musikalisk inspiration från det trettioåriga kriget som utspelade sig i nådens tidevarv 1618-1648.

"Moritat" som släpptes på Unholy Conspiracy Deathwork för nästan exakt ett år sedan är en trivsam historia med mycket mangel, som sig bör när det handlar om krig och konflikt. 

Med detta önskar jag en alldeles ypperlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 3: Lost and found

Martins måndagsmeck 2020, vecka 3: Orphalis

Gott folk!

Här får ni fatta tag i något stadigt, för nu kommer det en satans bredsida från Dortmunds ORPHALIS. "The Approaching Darkness" är det här bandets tredje fullängdare, och det fullständigt sprutar röj om det här gänget. Det mesta av stänket står, såklart, trummisen för. I det här fallet är det Philip Hatcher som blästrar kaggarna med yttersta straffkonsekvens. Jag har kärat ner mig speciellt i hans tvåslagsinräkningar på virveltrumman i skadlig utsträckning, haha!
ORPHALIS musik är väldigt varierad - det är intressant mest hela tiden - och den känns verkligen inte tillkrånglad för sakens skull, utan väldigt organisk.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 2: Nytt och noterbart!

Gott folk, välkomna till Fredagslistan 2020!

Ett år har passerat, och ett nästan helt nytt ligger framför oss - jag skulle tro att 2020 blir ett lika fint musikår som förra året, då min promotioninkorg redan har ett antal skivor som är svinbra. Jag kan inte helt släppa 2019 riktigt än dock. Det finns några låtar i veckans lista som är från skivor som inte är helt nya, men likväl noterbara.

Vi kör!

Ytterligare ett band från vårt fantastiska grannland i öster, Finland. Denna duo har tagit god tid på sig att göra skiva nummer två, mest beroende på att rättigheterna till bandnamnet var under dispyt, och att Tuomas Saukkonen valde att göra annan musik också i WOLFHEART. Men jag är så oerhört glad att vi nu får ny musik av DAWN OF SOLACE för helvete vad bra detta är! Jag har skämt bort öronen hela veckan med den kommande skivan, "Waves", som bjuder på en otroligt fin och melankolisk musikalisk vandring. Tycker ni Lead Wings är bra så kommer ni gilla hela skivan, det lovar jag.

Sen på bollen när det gäller FIRELINK som är en skrattretande bra duo som har en viss besatthet av spelet Dark Souls. Hade kunnat bli hur lamt som helst. Om inte musiken hade varit så satans bra! Atmosfärisk black metal säger inte omslaget, men det är vad FIRELINK lirar. Med tunga drag av rent röj.

Det här bandet fick jag vetskap om genom min gode vän Mats Manhammar, en person som har grym koll på power metal. DIALITHs symfoniska variant av power metal, ja den är riktigt bra. Krista Sion på sång är det som gör det här bandet till något extra. Jämförelsen med exempelvis EPICA som en recensent gjorde kan jag inte uttala mig om alls - det DIALITH gör är så bra att jag inte ens blir sugen på att kolla upp holländarna. Quiver Of Deception har ett rent episkt anslag, med en kort men satan så stark refräng. Faktum är att jag måste utfärda en varning - detta är i det närmaste beroendeframkallande bra musik.

Divinyls får mig att längta intensivt tills dess att jag får promon till THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRAs kommande "Aeromantic". Just nu tycks det som om ingenting som Björn Strid är med i är dåligt. Jösses så han dominerar! Det som jag gillar mest med Divinyls är de sinnessjukt snygga bakgrundsstämmorna, den skrattretande glädjen i svänget, och det helt uppenbara faktumet att samtliga i bandet älskar att lira den här typen av musik. De gör det bättre än de flesta.

Ett verkligt titaniskt band inom doomen - MY DYING BRIDE. Det jag hör i Your Broken Shore får mig att längta efter kommande skivan och faktiskt kolla in bandet mer. Kanske blir det som när jag kollade in PARADISE LOST? I vilket fall är den här låten en mäktig uppvisning i doom med dödsmetallinslag med en oerhört imponerande produktion.

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 2: Nytt och noterbart!

Martins måndagsmeck, 2020, vecka 2: Deeds Of Flesh

Gott folk!

Hoppas att ni har haft en fin jul och ett god start på 2020. För egen del hade jag en skön ledighet, med inte bara färdigställande av årsbästalista, utan också en hel massa planlöst lyssnande på musik som inte hade någon som helst aktualitet. Det var faktiskt riktigt skönt, för det behövs emellanåt att "bara" lyssna för lyssnandets skull. Inte minst för att ladda batterierna inför vad som högst sannolikt kommer att bli ett lika episkt musikår som 2019 var, haha!

Idag tipsar jag om ett band som jag misstänker att flera av er redan har koll på. DEEDS OF FLESH vars gitarrist Erik Lindmark var en av grundarna till Unique Leader Records, ett bolag minst sagt värt att hålla koll på när det gäller extrem dödsmetall.

Jag använde imperfekt då Erik Lindmark dog 2018 av skleros. Bandets framtid är högst osäker, och statusen är satt som "Unknown". Återstår att se om 2013 års "Portals To Canaan" blir bandets sista eller inte. Om det skulle vara så, så skulle bandet sannerligen sluta på en konstnärlig topp, för jösses så bra detta är. Gillar ni den traditionella ljudbilden som tekniska/brutala band brukar föredra, ja då kommer ni älska den här plattan. Trummorna är triggade till max, gitarrerna ligger långt fram i mixen och basen hörs riktigt bra. Att Lindmark och Craig Peters dukar upp till en i det närmaste helt magisk rifftornado tror jag ni kan räkna ut. Men helt utan finess lirar inte DEEDS OF FLESH här. Det finns gott om ypperliga melodiska utflykter som inte förtar den brutalitet som ändå är bandets fokus.

/Martin