Dimmu Borgir

Ögongodis samt ett mäktigt malande - Dimmu Borgir förnekar sig inte.

Att vissa band har en en del pengar att lägga ner på en genomarbetat scenshow är ju ett välkänt faktum - Norges symfoniska blackmetalcombo Dimmu Borgir hör till denna grupp. Förutom den faktiskt väldigt snygga ljusshowen har bandet en nerhissad skärm som man antingen projicerar bilder från skivomslagen på, alternativt videor, plus att de har visserligen fejkade fyrfat på scen med tillhörande sataniska klerikala personer. Det är tungt överlastat på ett sätt som man har kommit att förvänta sig av bandet.

När jag dyker upp med polaren Henke strax innan halv 9 märker vi till vår stora förvåning att förbandet Amon Amarth bara har en låt kvar - efter konserten får jag reda på av Amon Amarths mäktige frontman Johan Hägg att trots att det stod att dörrarna öppnades klockan 19.30 på biljetten så var insläppet redan klockan 6! En sån vansinnig miss är ju i det närmaste oförlåtlig när folk lägger runt 300 spänn per biljett. Trist eftersom jag gillade det jag såg av Amon Amarth på SRF i somras.

Nåväl, tillbaks till DB - det man märker nästan omgående är att det inte är varken Hellhammer på trummorna eller Vortex på bas - dennes rensång i inledande "Progenies of the great apocalypse" spelas helt enkelt via högtalarna. Synd eftersom Vortex förutom en imponerande pipa har en fruktansvärd scennärvaro. Dock lyckas resten av bandet att nå upp till en mäktig föreställning.

Shagrath, Mustis, Galder och Silenoz är väldigt kompetenta musiker som är proffs på att bjuda på en maffig föreställning. Ändå tycker jag inte att konserten lyfter på allvar. Dimmus musik är väldigt teatralisk och har många väldigt mäktiga partier, och bandet har många alldeles förträffliga låtar att spela - "Vredesbyrd", "The sinister awakening", "A succubus in rapture", "Spellbound(by the devil)", "Mourning Palace" och "The serpentine offering" är några av låtarna bandet bränner av. Trots detta vill det liksom inte bränna till så mycket man skulle önska sig. I jämförelse med lördagens begivenheter på KB avgår Soilwork med vänner med segern i fråga om intensitet och rå aggression. Dimmu har nu en väldigt hög lägstanivå och konserten är ju absolut inte dålig, men det där lilla extra som får en konsert att stanna i skallen länge, det händer inte för mig.

Till sist - Mejeriet är en oerhört trevlig lokal att gå och se konserter i och ljudet var som vanligt extremt bra.

Eastpac Antidote tour

Paketturnéer. 4 band för priset av 1. Kan bli hur uselt och långtråkigt som helst, men det kan också vara precis så bra som när Soilwork, Caliban, Sonic Syndicate och Avatar ställer till fetröj på KB.

Avatar missar jag och polarna Henke och Mats helt vilket Guitarhero kan ha en del med att göra. Sonic Syndicate gör sin grej, men jag tycker dessvärre att bandet börjar bli rätt tjatigt att se, och gruppens musik börjar i mina öron låta rätt slätstruken. Icke desto mindre har gruppen rätt många fans på plats och får igång publiken rätt hyfsat.

Tyska Caliban nöjer sig inte med det - aggressionen är uppskruvad till max och det moshas nåt så fruktansvärt hårt under i stort sett bandets hela konsert. Höjdpunkten är när sångaren Andreas Dörner ser till att dela upp publiken i två delar för att sedan få folket att rusa mot varandra när han har räknat ner till 4. Vid det här laget är KB så infesterat av doften av svett och blod att man baxnar - och jag märker att jag står och undrar hur i hela världen Soilwork ska kunna toppa detta. Caliban har ju i det närmaste dödat publiken.

Men blir ganska fort uppenbart att helsingborgsbandet endast verkar ha blivit triggade av Calibans vansinnesgig - för fy för djävelen vad de tar i! Anförda av sin obeveklige sångare Björn "Speed" Strid krossar Soilwork all tävlan denna kväll. Interaktionen med publiken är så vansinnigt bra och vid det här laget betvivlar jag att det finns en enda osvettig person i lokalen.
Soilwork har en maffig låtkatalog att välja material ifrån. Tonvikten ligger på plattan Stabbing the Drama från vilken bandet kör "One with the flies", stänkaren "Stalemate" förträffliga "Distance" vars refräng är svår att få ur skallen samt titellåten.

Absolut bästa låt är dock "The chainheart machine" från plattan med samma namn. Två-takten i början sitter som en keps, men refrängen är ju bara så tokbra!

Ingen torde väl ha missat att Soilwork har en ny platta ute, Sworn to a great divide, en skiva som har fått blandande recensioner. Trots detta är det lite märkligt att gruppen väljer att bara köra en låt "Exile" från denna.

När Soilwork lägger av för kvällen - på tok för tidigt för mig och de flesta i publiken - är det dock just bara detta som drar ner betyget på konserten. Så här några dagar efter den totalupplevelse Soilwork bjöd på får jag fortfarande gåshud när jag tänker på hur bra och rolig kvällen var.

Sökbarhet

Idag gjorde jag en upptäckt som jag naturligtvis borde ha uppmärksammat tidigare än så här - man kan ju söka i bloggen. Givetvis satte jag igång och knappa in olika sökord - här är resultatet.

Slayer - ett av mina absoluta favoritband dyker upp i 15 inlägg på bloggen antingen jag har recenserat en konsert med thrashpapporna eller att jag bara har nämnt gruppen som en av de ledande i thrashvågen från the Bay Area

In Flames dyker upp i 9 inlägg, lika många som om man söker på ordet "fuck" vilket jag tydligen fortfarande har en förkärlek för att använda när jag tycker nåt är riktigt bra.

Iron Maiden - för alltid inristat som ett av världens bästa band i min bok - renderar 8 inlägg, men här dräller det av mycket: konsertrecensioner, inköp till biblioteket, böcker.

The Haunted har tydligen renderat i 5 inlägg, tätt följda av Helsingborgmanglet Darkane på 4.

Behemoth då? 3 stycken inlägg med början här.

Holy shit!

När Wacken gick ut med Iron Maiden som första bokning inför nästa festival blev jag tokig av glädje, en glädje som bara förstärktes av att de sedan lade till Carcass till stallet. Men frågan är om inte At the Gates toppar detta! Vilken fetelineup!

Turnéblogg

Ingen möjlighet att följa med Zonaria på turné i verkligheten? Inga problem - följ dem på Werock.

Behemoth, Aborted, Kataklysm, Lyfthrasyr

Torsdag kväll, och på väg till en av de mest emotsedda konserterna i år - bestialiskt brutala Behemoth med följeband på The Rock i Köpenhamn. Resultatet? Blandat...

The Rock är ett trevligt ställe - det kan man konstatera väldigt fort när man går ner i källaren där klubben huserar. Väggen mittemot ingången är solid klippa, och takhöjden är väldigt imponerande, man känner sig helt enkelt som nersänkt i en decibelfylld underjord vilket ju funkar alldeles förträffligt.

Lyfthrasyr har i mina ögon en otacksam uppgift, vilket ju hör till vanligheterna när man är första bandet, folk ska ha sin öl och de är ofta där för att se ett annat band. Trion från Tyskland låter sig inte påverkas av detta faktum utan bränner på för fullt. Musiken är bitvis väldigt aggressiv men gruppen har även ganska långa stensvängande partier i sina låtar. Sångaren/basisten Aggreash har en ganska bra utstrålning och hygglig röst, men det som gruppen kan arbeta på är scennärvaro. Bitvis ser gitarristen Insorior helt ointresserad ut och det är ju inte så bra. Trummisen Skytorian hamrar på förträffligt. En grupp att hålla ögonen på inför framtiden kanske.

Min kompis Daniel hänger med mycket för chansen att beskåda belgiska Aborted ett band jag tills kvällen ifråga bara känner till namnet. När gruppen går på märks att nivån har höjts - ljudet är fetare, aggressiviteten cranked up 1000 points, och publiken mer uppmärksam. Aborteds tekniska metal faller mig väl på läppen. Trummisen Dan Wildings spel är så ursinnigt tajt och ändå ser han knappt ut att anstränga sig. Bitvis går det så fort att hans högra trumstock blir suddig!

Om Dan Wildings spel lämnar mig imponerad är det snarare motsatsen när det gäller Kataklysms trummis Max Duhamel. Det är inte det att han inte är duktig, men hans spel liksom dessvärre Kataklysms musik blir en smula enformig i längden. Men även om bandets musik inte imponerar på mig så lyckas ändå bandet få igång publiken i ett helvetes röj. Stundtals är det så mycket folk på scen som headbangar frenetiskt att bandet nästan försvinner i mängden. Stagediving och crowdsurfing samt feta moshpits gör att Kataklysm ändå kan lämna scenen rätt nöjda.

Behemoth - ett band som enligt mig levererade årets bästa platta i och med The Apostasy, och således är ett band vars spelning jag byggt upp i det närmaste omöjliga förväntningar kring går på scen som kvällens sista band. Redan innan bandet smäcker på introt med "Rome 64 C. E." har Inferno denne rent för jävla kompetenta trummis varit uppe och soundcheckat sin rigg vilket bara det får mig att rysa av välbehag. När väl resten av bandet kommer upp - vilket de gör genom att marschera rakt igenom publiken, ganska skrämmande att helt plötsligt ha Nergal bakom sig med ett sinistert ansiktsuttryck - dröjer det dessvärre inte länge förrän man kan konstatera att nåt är fel: Intet ljud kommer ur Seths gitarr överhuvudtaget. Detta genererar en hel del springande från roddare och tekniker och förstör naturligtvis en del - inledningar är ju viktiga. När väl gitarrproblemet är fixat - ja då börjar man fatta precis hur bra Behemoth är. Nergals rent otroliga utstrålning golvar det mesta och tillsammans med sina kollegor blir Behemoth en maskin som hotar att mala ner allt och alla i sin väg. Den kanonad bandet river av denna kväll är så ursinnigt brutal att man kapitulerar: "Conquer all", "Slaves shall serve", "Demigod", "Prometherion", "Christgrinding Avenue", "Christians to the lions" Vissa ögonblick är det ett sånt röj att man häpnar. Desto tristare att Nergals mick lägger av mitt i en låt samt att bandet väljer att avsluta sit set med Turbonegros "I got erection". Varför? Turbonegro är ett av världshistoriens sämsta band och låten är ett riktigt sömnpiller.

Besked

Texten om Behemoths gig i Köpenhamn igår kommer att komma upp nån gång på måndag - men bra var det!

Läsvärt om Wacken

Om man som jag inte kom iväg till Wacken Open Air rekommenderas det att man går in på Ultimate Metals sida. Extra kul är det att läsa om de amerikanska skribenternas upplevelse av Europa.

Werock

Från och med oktober månad kan man läsa texter av mig på Werock förutom här på bloggen.

Entombed

Mannens stripiga hår svänger svettigt när han headbangar mot publiken, samtidigt som han utstöter gutturala vrål. Patetiskt? Inte när mannen heter LG Petrov och platsen är The Tivoli i Helsingborg.

Jag är väldigt glad att Entombed valde att spela på The Tivoli istället för Kulturbolaget eftersom KB kan kännas ganska ödsligt med lite publik. För till min stora förvåning är det inte många som har sökt sig till kvällens dödsmetallmässa i Helsingborg - vilket är synd eftersom Entombed fortfarande vet hur en bra konsert skapas.

För mig var det första gången jag såg Entombed (jag vet, lite skrämmande är det!) men jag blir inte besviken. Gruppen, numera en kvartett med bara en gitarrist, manglar på från första stund med inledande "Serpent Saints" titelspåret från senaste släppet. Gruppens status som dödsmetallare deluxe torde vara obestridd och gruppen har en imponerande låtkatalog att välja bland - vilket de också gör. Personliga favoriter som "Demon" och "Eyemaster" från Wolverine Blues får mig att skrika av glädje och rista min hårman, "Damn deal done" gungar fram med sitt brutala sväng - för svänger det gör det som fan! "Masters of death" blir precis den programförklaring den kanske var tänkt som. För folk som möjligtvis har dömt ut gruppen - gör aldrig det! Fredagens konsert visade inte ett band av föredettingar som endast lever på gamla meriter, utan ett band som fortfarande är relevant och ruggigt tajt i levererandet av sin musik.