Under våren tänkte jag ta en tågluff genom Europa, och gräva fram bra musik från ett antal olika länder på vår kontinent. Ibland blir det band jag dyrkat sedan tonåren, ibland för mig helt nya namn. Vi börjar i ett för mig centralt, men på det stora hela lite förbisett metalland mitt på kontinenten, nämligen Österrike! Såklart kommer det under resans gång bli en tyngdpunkt på black metal med omnejd, men det kan nog bli lite variation framöver, både i genre och ålder.
Om man pratar österrikisk metal i allmänhet, och det svarta slaget i synnerhet, är ABIGOR den riktiga monoliten. Med undantag från ett par års uppehåll i början av årtusendet har radarparet Thomas Tannenberger och Peter Kublik i snart 30 år matat ut tretton fullängdare mättade av invecklad, melodisk black metal. Ofta halsbrytande komplex, inte sällan smäktande vacker, och i flera fall bland det bästa som gjorts i genren, punkt. Exakt vilken skiva som är bäst av Abigor är en debatt som kan sluta i slagsmål (hej Hatpastorn), men i min bok är "Nachthymnen (From The Twilight Kingdom)" deras främsta verk, här representerad av I Face The Eternal Winter. På den tiden frontades PK och TT av sångaren Silenius, som mest nog är känd för ett annat band, nämligen:
SUMMONING! Som kanske till och med är större och viktigare än Abigor. De bildades också 1993, och hörde liksom Abigor till det Wien-baserade "Austrian Black Metal Syndicate" (där även mindre bekanta band som PAZUZU och GOLDEN DAWN, med flera). Summoning - även de en duo sedan 1995 med nämnda Silenius och en Protector - är mest kända för sina långa, episka låtar med massiva mängder synthar och programmerade slagverk, och texter helt baserade på Tolkiens mytologi. Personligen har jag lite svårt för just trummaskinerna, och föredrar den lite råare och skevare debuten "Lugburz" från 1995, där trummisen Trifixion gjorde sitt bästa för att hänga med (även detta en uppfattning som riskerar handgemäng i fel sällskap.) Vi hör här spåret Dragons of Time.
Som ni märker är österrikarna inte ett dugg rädda för synthar och vackra melodier, och det har ofta landat i sidoprojekt helt utan metal, men med den mörkromantiska estetiken helt intakt. Mitt favoritexempel på detta är DARGAARD, som släppte ett par skivor i den otydliga subgenren "neoclassical darkwave" kring millenieskiftet. Ni vet, sammetsklänning och kråsskjorta på medeltidsmarknad-soundet. Dargaard har givetvis starka kopplingar till Abigor (Wiens black metal-incest är värre än Oslos) - Alexander "Tharen" Oplitz sjöng i Abigor innan Summonings Silenius tog över, och Elisabeth Toriser gästade på just "Nachthymnen". Här får ni avnjuta Down to the Halls of the Blind, från debuten "Dawn of Eternity".
Efter den här lilla andningspausen är det dags att lyfta på locket till en annan sida av det österrikiska nittiotalet, nämligen den experimentella, avantgardistiska, eller bara helt bisarra sidan. Vi börjar med ett band med många namn: KOROVA, senare kända som KOROVAKILL, och senast aktiva som CHRYST. Bandet leddes av Chrystof Niederwieser, som 2007 värvade mig till sitt webzine Avantgarde-Metal.com, som jag sedan chefade över under ett par år, så Korova(Kill) ligger mig nära om hjärtat på många sätt. Bandets två första skivor, under namnet Korova, är helt uppåt väggarna besynnerliga cocktails av black metal, elektroniska prylar, folkmusik, gud vet vad, åt alla håll och kanter. För att inte skrämma bort de sista av läsarna som fortfarande lyssnar har jag valt deras nog rakaste låt, titelspåret från konceptalbumet "WaterHells" (enda släppet under namnet KorovaKill).
(Obligatorisk Abigor-koppling: trummisen Moritz Neuner - alpernas Hellhammer - spelade på "Satanized" från 2001.)
Vänta nu! säger vän av ordning. Österrike hade väl en rätt tuff döds/grindscen innan satanisterna tog över? Jodå, med både DISASTROUS MURMUR och PUNGENT STENCH, bland säkerligen många fler. Men för min del är det konstigast som vinner, och på den prispallen står DISHARMONIC ORCHESTRA, som vräkte, och fortfarande med ojämna mellanrum vräker, ur sig sin alldeles egna bisarra, progressiva dödsgrind. Exakt vad en skivtitel som "Not to be Undimensionally Subconscious" betyder är en bra fråga, men viktigast är att det är en av det tidiga nittiotalets absolut coolaste death metal-plattor. Låttiteln Groove är lite tydligare - om det är något den låten har, är det ett sjujädra groove. Själv tycker jag den har otroligt mycket mer än så!
Som ni märker är österrikarna inte rädda för vare sig det dramatiska och oväntade - för att inte säga pompösa och pretentiösa. Ett gäng som fyller i alla de boxarna är tyrolska DORNENREICH. De har gjort resan från black metal med folkinfluenser via lågmäld gothrock till neofolk med akustisk gitarr, fiol och visksång, och vart de har tagit vägen på senare år vet jag inte. Vi avslutar besöket i de österrikiska alperna med en bit från 2008 års "In Luft Geritz": Jagd!
Ni hör hela listan här!
Vart resan bär av nästa gång? Det får vi se!
