Gott folk, välkomna till Fredagslistan 2025!
Med 2024 bakom oss så går det att konstatera att 2024 var, i sanning, ett helvetiskt bra skivår. Jag hittar fortfarande album som jag tycker är värda både lyssnarmöda och skrivardito, och tvingas konstatera att det nog blir svårt att släppa det gångna året helt riktigt än. Är man som jag så räcker det ju inte att "bara" skriva en egen årsbästalista - den kommer imorgon på WeRock om man vill läsa - utan jag ligger ju och kollar in en hel massa andra årsbästalistor också. Nedanstående skivor är sådana som fångade min uppmärksamhet, och sedan jag väl lyssnade på dem, lyckades bibehålla den.
Vi kör!
Vi ger oss ut i rymden med det ukrainska bandet LABYRINTHUS STELLARUM. Kolla bara in det omslaget, jag får villigt erkänna att det var det som drog in mig initialt. Om ni gillar ett band som VORGA så kommer ni kanske gilla det här bandet också. Atmosfärisk black metal om rymden av sådan kvalitet att jag faktiskt häpnar över att detta gäng inte är kontrakterat av något bolag. Detta är musik som får mig att drömma mig bort, trots en hög grad av furiöst trummande. Det är till stora delar oerhört vackert - jag misstänker att detta har med den finfina produktionen att göra - paketerat.
"The Wishing Tomb"
Ytterligare en drömskt ljuvlig platta, denna inom melodisk doom med dödsiga inslag. Inte alls svårt att gilla detta - fantastisk produktion, en härligt melankolisk stämning rakt igenom plattan. Blev inte förvånad då COUNTING HOURS kommer från Finland, och de har den där underbara tonen som så många andra bra finska band har. Jag märkte att det var oerhört svårt att inte låta "The Wishing Tomb" gå på repeat, man ville liksom vara kvar i den sorgmodiga stämningen mest hela tiden.
Från det karga landet i norr, Island, kommer en av förra årets mest imponerande debuter. Detta är en skiva som sorterar under facket progressiv post-metal så detta är ju lite beroende på hur man ser det antingen en skiva som man verkligen går igång på, eller hatar med stort hat. Det är för mig skönt att lyssna på ett band som tar sin musik på stort allvar, vilket MÚR verkligen gör, och som vågar bre på med både de stora känslorna som ambitiösa låtar vad gäller längd. Inledande Eldhaf med sin över 9 minuter långa speltid sätter tonen på ett fantastiskt sätt. Lägg till att det sjungs på isländska och ni får ytterligare ett plus i kanten av mig vad gäller den här skivan.
Gillar ni tydligt, och meckigt, basspel så har ni skivan de jour här. Dave Kirsch lägger upp ribban på en nivå som får mig att tänka på CANNIBAL CORPSEs Alex Webster, och det är ju beröm å det grövsta. Men lyssna bara på Skullcrushing Defilement försök att inte tänka på nestorerna i CANNIBAL. Sedan kommer ni förmodligen att tänka på DEATH också, och det är inte dåligt det heller. NOXIS från Cleveland lyckas övertyga mig om att de nog är ett band att hålla noga koll på, för om de lyckas göra en så här pass bra debutskiva, då är de ett gäng att se fram emot mer musik ifrån.
Vi avslutar listan med enmansprojektet SGÀILE från Glasgow i Skottland. Bakom bandnamnet står Tony Dunn, och detta är sagolikt vacker, ja nästan hemsökande sådan, musik som har mängder av soaring melodies, en del folkinslag (oroa er inte, om jag står ut med detta så vet ni att det inte går till överdrift) och riktigt bra sång. Vill ni ha en genre så benämner Metal Archives detta som progressive/post-metal.
Gott folk, vi tar helg på detta!
/Martin
