Fredagslistan 2024, vecka 35: Drömlivebanden och Megalomana japaner

 Alla har vi de där banden man önskar att man fått se åtminstone en gång, som man oftast dessvärre aldrig kommer få chansen att uppleva. Antingen har någon i bandet hälsat hem (eller “Flyttat till Flen” som vi säger i släkten), alla hatar varandra eller så suger de bara så illa att projektet tappat sin lyster. Idag avslöjar Herr B några av sina stora drömmar, i alla fall de som är lite roliga, med en rad videoklipp. Los gehts!

Vad sägs om att börja med något snabbt och enkelt? Sepultura precis efter Roots (1996) och innan Max Cavalera lämnar. Behövs det någon djupare förklaring? Trodde väl inte det, vi går vidare…

Faith No More för böfvelen! Jag tror alla eror hade varit lika tilltalande, bara jag får se Mike Patton skrika omänskligt och rabbla osammanhängande nonsens så är jag nöjd. Det hade kanske varit kul att se dem med Jim Martin som lirade gitarr till Angel Dust (1992) men nu ska vi inte vara kräsna.

Är det här godkänt? Jag tycker det är punkigt nog men det kanske blir kontroversiellt att ha Mano Negra med. Vad de inte har i distade gitarrer och…ja, allmänt skräpigt sound tar de igen genom ren energi och folklighet. Jag är uppväxt med Mano Negra och Manu Chao som bakgrundsmusik och de är än idag bland mina absoluta favoriter och att inte ha sett Manu Chao åtminstone grämer mig.

Nu åker vi drygt 860 mil österut till Japan ett tag. Först ut är ett band vi pratat om tidigare, Maximum The Hormone. Det är hetsigt, snabbt och ROLIGT. Se hela klippet på eget bevåg, den första minuten räcker långa vägar.

Näst upp måste vi lämna youtube bakom oss. Varför är oklart, men de japanska skivbolagen ska vara oerhört juridiskt aktiva. Jag vågar tippa på att ingen ens hört talas om bandet B’z, trots att de sålt dryga 100 miljoner skivor och haft 49 singlar och 25 album nå nummer 1 i Japan…i rad, sedan 1988. Tack vare Mr.Children BUMP OF CHICKEN JUDY AND MARY Dragon Ash (oklart om det är ett taget namn eller hens föräldrar tycker ungen behövde lite fler motgångar i livet) kan vi uppleva detta spektakel från 1995. Varför klär sångaren ut sig till Zorro? Varför har gitarristen en massa polistejp på sina förstärkare med något om “keep away unless your top goes all the way up your legs to your pussy”? Det är bara förbryllande och får mig att önska att jag var en hårdrockare i Japan på 90-talet. 

Nästa band är också lite obskyrt. X Japan är det mest megalomant dramatiska band jag varit med om. I början var det mest bara en massa galet smink och några sjuka frisyrer och att spela i rasande fart (Exhibit A). Sen blev det överdådiga stadiumkonserter i Japan där varenda jävel i publiken verkar ha the time of their fucking lives (Exhibit B). Men deras kronjuvel, deras Magnus Opel, är när trummisen YOSHIKI ska spela solon. De mer uppmärksamma av er kanske märkt att han i klipp numero dos har ett jävla nackstöd på sig. Efter åratal av alldeles för vilt headbangande och trummande så fick han såna jävla nackskador att det krävdes 2 operationer och han är FORTFARANDE inte okej.

Men det stoppar inte den japanska musikindustrins mest megalomana man, nej nej. Under pandemin spelade bandet en konsert utan publik. Jag har sett flera av hans trumsolon och de är lika roliga varje gång, men den här kan vara den sjukaste. I (Exhibit C) får vi se denna karl se ut som han ska börja gråta i drygt 9 minuter till filharmonisk musik han själv komponerat (trummor är inte nog för en sådan storslagen karaktär) och spela ett av de mest oinspirerade trumsolon jag någonsin hört. Det är nästan lika illa som när han framställdes som en staty av Jesus i en av deras musikvideos. Jag tycker inte ens om det här jävla bandets musik men jag vill så gärna åka och se dem bara för att det verkar vara en upplevelse utan dess like.

Vi avslutar med bandet jag nog allra helst önskat mig av alla på listan. Jag började lyssna på Type O Negative under pandemin, dessvärre långt efter att den oefterhärmlige Peter Steele gått bort. Hans otroliga röst och deras perfekta blandning av doom, goth och sjukt dumma morbida humor passar mig perfekt. 

Vi kan inte få allt här i livet, men vi kan åtminstone hålla helg.

//Herr B som borde varit född lite tidigare

Fredagslistan 2024, vecka 34: Det är ju inte Darkthrone men...

Ett spännande ämne är detta med band som låter som tidigare band. Vi kan kalla dom kloner, kopior, tråkiga cash grabs eller oinspirerade. Jag väljer dock att fokusera på det positiva. Här får vi fem band som i mer modern tid (nåja) låter ganska likt Darkthrone lät förr i tiden. För full transparens ska jag väl också erkänna att Darkthrone ibland påminner väldigt mycket som Hellhammer eller Celtic Frost fast uppspeedat, 

Listan finns här och längst ner i inlägget

Cultus Profano -  "Ignis Altare, Op. 5", Sacramentum Obscurus, 2018, Debemur Morti Productions.

Här snackar vi äkta USBM från det soliga Kalifornien med en kvinnlig sångare och gitarrist. Det måste ju verkligen vara kass tänker alla som är true. Lägg därtill att skivan är släppt på det franska bolaget DMP som verkligen kan blanda och ge. Ibland stenhård gammaldags black metal och ibland något släpp med progressiv folkmusikinspirerad post-black. Det vi bjuds på i fallet med Cultus Profano är starkt 90talsdoftande black metal som tar väldigt mycket intryck från den norska scenen. Sångarens ljusare register gör att mina tankar går till tidiga Gorgoroth. Men framförallt är det ju Darkthrone som finns där som inspiration. En ganska rå ljudbild och trummorna är fantastiska i sitt mangel. Bra jobbat av denna amerikanska duo. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Omslaget är dessutom rått och tufft.

Paragon Impure-  "To Gaius Part II" , To Gaius! (For the Delivery of Agrippina), 2005, GoatowaRex.

Från ett ganska märkligt black metal land i Europa kommer nästa band på listan. Vi pratar om det nu splittrade bandet Paragon Impure från Belgien. Att detta band släpper en temaplatta där varje låt heter "To Gaius" följt av en siffra och temat är den romerska kejsaren Caligula överensstämmer ganska bra med min bild av belgisk black metal.  Vem minns inte genren Brown metal som bandet Lugubrum påstod sig ha uppfunnit? Känns väldigt belgiskt men nu ska vi vidare med Paragon Impure.

Musiken då? Jo det är väldigt kompetent black metal som den spelades i Norge på mitt av 1990-talet. Återigen tycker jag mig höra Darkthrones arv eka i musiken. Det är ganska minimalistiskt men aggressivt. 

Bloodhammer - "Altered Shapes," Post-Apocalypse Trilogy, 2006, Primitive Reaction.

Nu är vi i det mästerliga black metal landet Finland igen. Här snackar vi om bandet Bloodhammer som har hållit på sen 1998 med sin version av äldre och mer primitiv black metal. Det är dock inte första vågens black metal vi pratar om utan norsk andra vågs black metal. Återigen är det Darkthrone jag främst tänker på som inspiration. Om man tittar på Bloodhammers diskografi kan man se att de har släppt en evig massa splittar och singlar och samlingar. Tre stycken fullängdare har de skrapat ihop men det var just med Post-Apocalypse Trilogy från 2006 som jag fick upp ögonen för dom. Jag anser att bandet är för bra på att skriva ordentliga egna låtar för att bara avfärdas som en Darkthrone-klon. Extra intressant är att bandet vill spela primitivt och har en primitiv logga men döper en skiva till Post-Apocalypse Trilogy vilket snarare får det att verka som något lite intellektuellt. 

Veiled - "Luminous", Black Celestial Orbs, 2018, IBP.

Raskt sticker vi över till ett amerikansk-svenskt band.  Detta är en lite intressant och märklig historia så vi tar det från början. Det fanns ett amerikanskt black metal band som hette Gnosis Of The Wtich som jag tyckte mycket om. Bandet var en duo som var ganska kortlivad och han bara släppa två eps och en split med det svenska bandet Grá. Hela deras approach och sound var ganska mystiskt och lite åt häx-black metal hållet. Bandet transformerades till Veiled när trummisen stannade kvar i USA och den andra bandmedlemmen flyttade till Sverige. Här i Sverige fortsatte han med Veiled och framförallt blev han medlem i bandet Grá där det är lite oklart vad han bidrog med. Trummisen i Veiled är också trummisen i Grá. Det är samma Grá som Gnosis Of The Witch gjorde en split med. Så bandinavel på hög nivå. Nu när vi har detta avklarat går vi vidare med musiken. 

Här är det en något renare ljudbild och mindre mystiskt än Gnosis Of The Witch. Det är ganska klassisk nordisk black metal vibb över hela skivan. På den låt jag har valt ut låter också sångaren ganska likt Nocturno Culto från Darkthrone i sina mer teatraliska utsvävningar. Så jag skulle nog säga att det låter ganska mycket Darkthrone detta med. Lite egna idéer finns det allt och Veiled väver in mer atmosfäriska inslag och lite ljudmattor vilket gör att det har en egen identitet. Både bandet och skivan verkar ha gått ganska många förbi och i skrivande stund finns det inga recensioner av den på Metal Archives.  Också skönt omöjlig logga. 

OCCVLTA - "Last of the Sabbaths", Night Without End, 2017, Dying Victims Productions.

Från ett band till ett annat utan några recensioner på Metal Archives. Detta tyska band är inte bara det sista för idag utan också kanske det band som har coolast logga. För att göra saken ännu tuffare påstås det att alla tre bandmedlemmar är bröder. Alltså inte som i "metal brothers" utan riktiga bröder. Jag låter det vara osagt om jag tror på detta eller om det är någon märklig idé om bra marknadsföring. 

Om de tidigare band jag har valt ut ganska hårt vilar på norsk andra vågs black metal och framförallt Darkthrone har Occvlta en liten annorlunda approach. Istället är det som att bandet har tagit idéer från Hellhammer och Celtic Frost och byggt vidare på det. Lite som Apocalyptic Raids men där Apocalyptic Raids är mer en direkt klon av Hellhammer hamnar Occvlta snarare närmare Darkthrone i soundet just för att de bygger på Darkthrones influenser. De spelar inte heller lika rak black metal utan har långsammare mer doomiga partier. Det är inte lika mycket blastbeats helt enkelt. Den som gillar äldre black metal har mycket att glädjas åt. 

För att sammanfatta dagens lista, det går att göra Darkthrone-liknande musik men ändå sätta en egen twist på det för att få fram något eget. Banden är tillräckligt bra för att jag ska lyssna på dom utan att irritera mig på dom utan snarare bara konstatera att det låter bekant och sen ryckas med. Jag hoppas kunna få fram en lista med sämre kloner av band vid något annat tillfälle men det får komma senare. 

Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Gomorron. Idag är temat för listan motorfordon av alla de slag och för att ytterligare växla upp har jag också lagt till ett dito filmtips till samtliga låtar. Listan finns här och längst ner i inlägget.

Först ut är DEATH RACER från Österrike som kör en blandning av black och speed metal med tematik racing. Låten Nordschleife kommer från fullängdaren "From Gravel To Grave" och hela skivan är en redig räsersmocka som jag varmt rekommenderar. Filmtips: Danger: Diabolik, filmatisering av serieskurken Diabolik som stjäl, rånar och åker mycket bil med sin mycket coola flickvän. Fantastisk kultfilm från 1969 regisserad av Mario Bava som jag tycker att alla borde ta en titt på om ni inte redan gjort det.

Vi traskar vidare till en gammal favorit, nämligen Death Explosion med THE CROWN. Låten återfinns på skivan "Deathrace King" från år 2000 och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Melodisk döds med lite thrashflirt från Västra Götaland kan man väl beskriva musiken som. Filmtips: Deathrace 2000, en amerikansk satir/kultfilm från 1975 med Sylvester Stallone och David Carradine som deltar i dödslopp (i ett framtida diktatoriskt USA) som går ut på att köra på fotgängare på diverse fantasifulla sätt. Mycket underhållande och kultig film, ständigt aktuell i och med sin samhällskritik.

Grindcore härnäst med amerikanska DYING FETUS. Dessa gossar har tröskat på sedan 1991 och härom året kom albumet "Make them beg for death". Från det har jag valt låten Throw Them In The Van och om man är intresserad av true crime kan man få både en och två associationer till den titeln. Men nu ska vi inte fördjupa oss i varken seriemord eller kidnappning utan istället gå vidare till filmtipset: Drive från 2011 av Nicolas Winding Refn med Ryan Gosling i rollen som tystlåten och råbarkad stuntman som så att säga kan sin bilkörning. Och sitt våld.

Det fanns en tid i våra liv då METALLICA fortfarande var bra och jag är inte sen med att skriva under på att jag saknar den tiden. Vi lyssnar därför till klassikern Motorbreath från "Kill 'em all", frid över dess minne. Det vi kan konstatera är väl i och för sig att om man har motorbreath (det vill säga en andedräkt som är så pass mättad av alkohol att man hade kunnat få igång en bilmotor med den) ska man nog helst bara sitta still och inte köra bil alls. Filmtips: Crash - Bilkrascher och sex i en ohelig allians av body horror-mästaren David Cronenberg från 1996. Bra och knepig.

Men det finns ju trots allt andra fordon än bilar, stridsvagnar till exempel. BOLT THROWER är ett gäng som har god koll på dessa och trevliga låten MK I  handlar om en sorts brittisk vagn av typen landskepp som förekom under första världskriget. Eftersom de oftast gick sönder eller fastnade under strid blev de mer en sorts psykologiskt vapen som utstötte högt motorljud. Gott så. Filmtips:  Psychomania, brittisk skräckfilm från 1973 med den vinnande kombinationen ungdomar på glid, zombies, folkskräck och motorcyklar! Ett måste för varje cineast.

Jag vill också ta tillfället i akt och nämna EDDIE MEDUZA - Gasen i botten som får ligga här och skvalpa som bubblare.

Nu åker vi rakt in i helgen va.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 33: Gasen i botten

Fredagslistan 2024, vecka 32: Malmö Massacre

Sedan 2019 har MALMÖ MASSACRE vuxit från en kväll med en handfull svenska döds/grindband till en tredagars festival med internationella legendarer som headliners. Den 23-25 augusti smäller det igen nere på Plan B på Norra Grängesbergsgatan med en line-up som nog är tyngsta och hårdaste ni hittar på en svensk scen denna festivalsäsong. 

Tyngdpunkten är dödsmetall, men med utsvävningar åt både punkhåll (Mob 47, Skitsystem, Warcollapse), grindcore (Arson Project, husbandet Birdflesh och inte minst NAPALM DEATH!), och mer svarta toner (Marduk, Mörk Gryning och Black Birch). Ja ni ser ju själva vilket mangel det kommer bli:

Nedan följer en lista med låtar från band jag inte tänker missa. Inga ytterligare kommentarer, det är bara å lyssna här. Ses i moshen osv!

MARDUK: With Satan and Victorious Weapons (World Funeral, 2003)

PARADISE LOST: Shattered (Gothic, 1992)

NAPALM DEATH: Instinct of Survival (Hatred Surge, 1985)

MOB 47: Dom ljuger (EP, 1984)

ÖVERVÅLD: Våldsbejakande extremism (Våldsbejakande extremism, 2924)

BLACK BIRCH: Soil (Black Birch, 2024)

MÖRK GRYNING: Min sista färd (En visa om döden) (Tusen år har gått, 1995)

VOMITORY: Sad Fog over Sinister Runes (Raped in their own Blood, 1996)

AT WAR: R.A.F. (Infidel, 2009)

HATCHEND: Shackled Humanity (Summer of '69, 2024)

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 31: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Vi har gått in i augusti, och det bara fortsätter att komma musik som skickar upp i alla fall mig i stratosfären. Jag vet redan nu att med tanke på vad som redan släppts så kommer årsbästalistan bli ohemult svår/nöjsam att sätta ihop. För att fortsätta i detta tema kommer här ett gäng låtar som jag tycker är värda både er tid och er uppmärksamhet. 

Kamrater, vi kör!

IN APHELION kommer med nytt, och de två låtar de redan har låtit oss smaka på från kommande "Reaperdawn" har sannerligen inte fått förväntan att sänkas på något märkbart sätt om jag uttrycker mig sardoniskt. Här får ni titellåten, med tonkonst där riffen sitter som en malande bandsåg, trumspelet som en stånghammare och sången som en ljuv fabriksvissla. 

Ny bekantskap för mig är MESARTHIM, ett enmansband från Australien. Atmosfärisk black metal/trance kan ju vara rätt mycket, och det kan vara mycket hit and miss. Men det är det inte här. Senaste singeln, Departure, är en episkt lång och episkt bra låt som i alla hänseenden får tankarna att sväva iväg mot de högre sfärerna. Det är en låt att sjunka ner i och den blir aldrig någonsin tråkig. 

Ner till myllan och Texas igen. VOID WITCH - ytterligare ett av dessa häxrelaterade bandnamn som väcker intresse. På Bandcamp beskriver sig bandet som ett gäng medelålders pappor som kämpat med att få tid att skriva musik och spela in denna. Jag kan säga att det var värt mödan, för debutskivan "Horripilating Presence" är en finfin uppvisning i dödsig doom med ett gitarrspel som både har otroligt massiva riff, men också magiska melodier. Jag har valt Malevolent Demiurge men hade kunnat välja vilken låt som helst, detta är helt enkelt knäckande bra. 

Vi fortsätter på samma häxtema med WORMWITCH. Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag har haft bandet med tidigare, men då med förra fullängdaren från 2019 "Heaven That Dwells Within" som jag tyckte var så bra att den var med i racet om platser på årsbästalistan? Nya skivan, kaxigt självbetitlad, är en smältdegel av kaos och melodier. I stort sett oemotståndligt! Ni får Wormsblood Necromancy. 

Portugiserna är på gång med nytt material, "Coma" kommer i oktober. Här får ni Hope Shatters. Det här är en typ av låt som får mig att knyta nävarna i extas och minnas varför musik kan vara den mest drabbande konstformen. Satan så bra detta är. Melodierna svävar, desperation har kanske aldrig låtit så vacker och varenda ton känns livsnödvändig. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2024, vecka 31: Nytt och notervärt