fredag, mars 29, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 13: Hetast just nu enligt Martin

 Gott folk! 

Idag är det långfredag. En dag som, om du är kristen, ska tillbringas i dyster kontemplation över att Jesus spikades upp på korset. För det större flertalet av människor är det en vanlig fredag, för oss i Sverige en härligt ledig dag som ofta bjuder på umgänge med de närmaste. 

Vi har gjort flera långfredagslistor på temat "Jesus, död, och korsfästelse", men idag blir det annat. Idag gräver jag, högst subjektivt (men nåt annat tror jag inte att ni hade förväntat er), ner mig i skivor eller låtar som jag betraktar som hetast just nu. Ni kanske inte håller med, men så ligger landet i alla fall. 

Vi kör!

Vi inleder oerhört sympatiskt med en ny låt som, såklart, låter gammal från NESTOR. Lugn, det kommer mer vredgade grejer i listan, men NESTOR har seglat upp som ett band som det lönar sig att hålla koll på när det kommer nytt. Detta är, föga förvånande, medryckande som satan som gjord för att få med sig en publik i en livesituation. Varför är det då så bra? Tja, dels är refrängen helvetiskt bra. Sen är det ju så att gitarrspelet inte går av för hackor heller. Produktionen är mustigt frejdig och sympatisk. Till och med bakgrundssången är bra. Samt att det är härligt att få hänge sig åt oförblommerad nostalgi. NESTOR är ett band som seglat upp som kanske en av de främsta uttolkarna av hur 1980-talet lät. Det räcker rätt långt. 

Visste ni att JUDAS PRIEST har en ny skiva ute? Jag visste inte det förrän Oskar kom in på jobbet med ett stort leende på läpparna för ungefär 2 veckor sedan. Och nu kan jag inte sluta lyssna på "Invincible Shield". Detta är så löjligt bra att jag baxnar. Dels håller låtarna en skrämmande hög och jämn kvalitet. Det är helt enkelt fruktansvärt underhållande att lyssna på detta gubbagäng som inte verkar ha några planer på att lägga av. Och låter det så här om en 72-årig Rob Halford så förstår jag att det inte behövs heller. Dels låter det väldigt mycket PRIEST om detta, men det smyger sig in associationer för mig med inslag av IRON MAIDEN, och MAGNUM. Framför allt låter detta så vansinnigt fräscht och bra att jag utfärdar varning för att sätta igång skivan. 

Ni kanske såg detta komma? HAMFERĐ har en ny platta ute - "Men Guðs Hond Er Sterk". Det är en sagolikt bra skiva som sannerligen gjorde den 6 år långa väntan på nytt material från bandet värd all vånda. Detta kan, helt frankt, vara årets bästa skiva. 

CHILD är inte bandet som ligger på latsidan. Förra året kom "Meditations In Filth" som jag gillade skarpt. Idag släpps uppföljaren "Shitegeist". Och detta är också fruktansvärt bra. Skiljer sig lite från debuten, men bara till det bättre. Låtarna skaver dock på det där sättet som gör att man direkt hugger på betet. När grindcore utförs på detta sätt så är det svårt att inte gå igång rätt rejält. 



Som jag längtat efter nytt från HORNDAL. "Head Hammer Man" släpps den 5 april, och handlar i vanlig ordning om orten Horndal. Närmare bestämt om  fackföreningsmannen Alrik Andersson som under storstrejken i landet 1909 valdes till ordförande i den lokala fackföreningen. Jag menar, det är ju omöjligt att inte gå igång på detta! I vanlig ordning så har bandet tagit i. Förutom ett löjligt snyggt omslag och grafiskt snitt på merchen så har Henrik Levahn skrivit en roman om Alrik Andersson på nästan 400 sidor. Respekt. 

Vi tar helg på det!
/Martin

fredag, mars 22, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 12: KRSNA-core

 År 1965 hoppade en gammal gubbe vid namn Prabhupada på båten i östra Indien och klev av densamma i New York. Där bodde han en sväng i en park och startade ett år senare ett sällskap vid namn International Society for Krishna Consciousness, ISKCON. Ringer det en klocka? De kallas i allmän folkmun för Hare Krishnas. Rörelsen slog ner som en bomb hos hippierna och annat nyandligt löst folk och hade sin höjdpunkt 1970 när George Harrison, favoritmedlem i Beatles i den andra utvecklingsfasen hos kill-killar (mer om detta någon annan gång), släppte sin banger My Sweet Lord. Utöver att rocka tishor med elefanter på, sjunga och dansa på stan, bjussa på vegetarisk mat och meditera är det även viktigt att inte göra vissa saker. Till dessa hör bland annat dricka alkohol, ta droger och käka djur.

Vi spolar fram bandet till början av 80-talet då DC hardcorebandet Bad Brains blev stora i New York och spelade regelbundet på CBGBs, som då var punkens it-ställe. När övriga band skrek och gapade om att de var nihilister eller tyckte att Ronald Reagan var bull handlade Bad Brains musik om positiv mental attityd, PMA, och självförverkligande och tog avstamp i Napoleon Hills självhjälpsbok Think and grow rich. Ni som kan er historia vet att Ian MacKaye inspirerades av detta när han skrev låtarna Straight edge och Out of step (snart på en fredagslista nära dig!). Det som däremot har flugit lite under radarn är att John JJ Joseph och Harley Flanagan också tyckte om Bad Brains budskap och bestämde sig för att ta tag i sina liv genom att, bland annat, dra ner på det röda köttet och äta bättre. Dessvärre hade de inte så mycket pengar. Om det bara fanns någon som…

Ni som är grymma på läsförståelse har säkert listat ut att JJ och Harley började käka gratismat i templen som nu etablerats i New York och, som ni alla vet, sitter man plötsligt med en Bhagavad Gita i handen, mediterar och skriver låtar om Krishna till sitt nystartade band CRO-MAGS. Plötsligt har vi en otroligt märklig genre som vi kan kalla KRSNA-core.



Så dra till frissan och klipp en go shikha och på med era halsband med exakt 108 pärlor, listan hittar ni HÄR, aoumm, nu kör vi!

SHELTER har varit uppe i tidigare listor men det är svårt att göra en KRSNA-core lista utan att nämna dem. Bandets kärna består av Ray Cappo och John Porcelly från hardcorebandet Youth Of Today som gjorde en liknande resa som grabbarna i CRO-MAGS. Roadrunner-släppet Mantra från 1995 hör till klassikerna med musikvideor som rullade på MTV. En rolig anekdot är att när basisten Adam Blake, som senare skulle börja spela med H2O, flyttade till USA från England i ung ålder för att gå med i bandet sa hans mamma något i stil med ”glöm inte bort att äta och gå inte med i nån sekt”. En flygresa senare bodde han i ett tempel.

Vi går vidare till listans andra klassiska band, 108. Bandet bildades 1991 i New York efter att gitarristen Vic DiCaras (som kom att göra inhopp i Shelter) förra band Inside Out, med en viss Zack De La Rocha på micken, lagt ner. Musiken är tung och släpig med dissonanta inslag. Väl värt att kolla in om man gillar 90-tals HC. Låten är hämtad från plattan Songs of separation från 94 som är utgiven på Cappos bolag Equal Vision. New Yorks hardcorescen lider lite lätt av inavel.

Nu blir det spännande för resten av banden är nya för mig. VI börjar i Polen och säger hej till AGNI HOTRA. De beskriver sig själva som Polens första ”Hard Core Straight Edge Hare Krishna Band” och började slamra 1995. Tro det eller ej, men fler har följt med varierat resultat. Musiken påminner om 90-talets studsiga New York sound men är i ärlighetens namn inte särskilt bra. Låten heter Govinda, klassisk karaktär i de indiska eposen.

ISKCON är tydligen stort i Ryssland, så vi åker dit och hälsar på bandet xSOBERx. Ni gissade rätt, de är också Straight Edge Hare Kri.. ja ni fattar. Bandet verkar ha börjat släppa grejer 2019 och hållet fortfarande på. Musiken drar lite åt NU-metal hållet med inslag av rysk rap och är inget jag skulle rekommendera någon att lyssna på.

Vi drar vidare till Bologna och säger hej till Corpo Estraneo. Även detta ett aktivt band som släppte nytt så sent som i februari i år. Här går det undan, det är snabb tvåtakt och drivna gitarrer och låter faktiskt inte helt dumt. Jag gav plattan Il Tempo È Adesso både ett och två varv.

Sist ut är INVOCATION, efter en 108 låt, från Fairfield, CA. Detta låter old school på ett bra sätt. Musiken drar lite åt metalcore hållet och jag får Snapcase och Strife vibbar och produktionen låter som produktioner ska låta med lite riv och skrammel. Jag hittar bara en EP från 2021 men jag hoppas att det kommer mer.

Innan vi avrundar och går med i sekter är det bra att nyansera och jag tänker att Jack Choke Kelly från SLAPSHOT får uppdraget. Vi avslutar med låten 108 från mästerverket 16 Valve Hate där det levereras hårda ord.

Istället för en bild på honom får ni en video där han gästar Cappo och Porcell på scen, slutet gott och alla blir vänner till slut. In på ert lokala bibliotek nu och låna en Bhagavad Gita.

Hare Krishna

/Oskar S


fredag, mars 15, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 11: Herr B vill se Skindred live!

 Pga en skidolycka vilket involverade flera vassa föremål, ett antal vithajar och en eller annan dödlig kamp mot beväpnade köksredskap blir veckans lista relativt kort i text. 

(Redaktionens kommentar: Herr B är en idiot och har kapat av sig en bit av fingertoppen med en brödkniv.)


Det är lite oklart hur “First Contact” gick till mellan Skindred och mig själv. Det skedde digitalt, utan tvekan, men om det var via en tur ner längs “relaterade artister” på Spotify eller någon spontan artikel på wikipedia minns jag inte. Premissen “Reggae Metal” var något oerhört spännande för en ung tonåring som precis upptäckt musik som en passion. Men det blev aldrig något mer än ett slött topp 10-försök, trots att låtarna stannade i rotation på spellistorna fram tills nutid. Inga skivor eller liknande, bara de mest spelade låtarna runt 2010-2012. Dags för förändring.



Skindred är då ett Reggae metal (eller nja, NU-metal med reggae-tematik) från Wales som tuffat på i dryga 25 års tid efter tidigare reggae-metal/punk fusion projektet Dub War föll samman runt milleniumskiftet. De har släppt 8 skivor, varav jag hunnit med de 4 första: Babylon (2002), Roots Rock Riot (2007), Shark Bites and Dog Fights (2009) och Union Black (2011)


Det börjar rätt bra med första skivan, det gungar gott med fantastisk karisma och sång från sångare Benji Webbe. Droppade gitarriff med en Digitech Whammy ger ett väldigt typiskt NU-metalsound. Det är även några mindre lyckade försök till akustiska nummer som de inte riktigt får rätt på.





Andra skivan är lite av en dal, den känns längre trots att speltiden är kortare. Dåligt tecken, ledsingeln Ratrace talar för hela alstret. Man provar lite mer pop-punkiga grejer som är sådär. 




Tredje skivan är också måttligt enformig, dock i en annan riktning. Energin känns bättre och “roligare” och de börjar få till några riktigt anthemic refränger som nog är riktigt storslagna live. Webbe får igen riktigt flexa sig som en fantastisk frontman, och det börjar dyka upp lite elektroniska element.




Fjärde plattan, halleda. Här tycker undertecknad att bandet verkligen hittat sig själva. Trots att skivan är den längsta av dem som lyssnats på gick den fortast att lyssna igenom. Det händer mycket mer i låtstruktur, skiften i dynamik och medryckande rytmer. Definitivt mer “mainstream” eller poppigt. Reggaen får även mer liv på skivan.




Union Black släpptes precis innan Korn introducerade dubstep till NU-metal (eller åtminstone gjorde det populärt). Som jag förstår det gick Skindred in hårt med det på skivorna som följer, och jag är inte helt övertygad. Dock har jag haft så roligt att jag kommer absolut lyssna vidare.


Det känns som att ödet leder mig mot att lyssna på de riktigt megatöntiga NU-metalbanden (redaktionens kommentar: Antydan att det finns BRA NU-metal är en åsikt unik för Herr B och stöds inte av bloggens andra skibenter.) och sen rapportera tillbaka. Men…tänk att vakna upp en dag och inse att man tycker om Limp Bizkit? Är det verkligen värt risken?

//Herr B, 9-fingrade marodören himself


fredag, mars 08, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 10: Fem finska (trum)pinnar del 1.

Vad ska man säga om den finska black metal scenen? Det vi kan börja med att den har funnits länge med band som  exempelvis Beherit (bildades kring 1989) och Impaled Nazarene (bildades 1990). Jag som i flera år mer eller mindre bara lyssnade på finsk black metal av varierande kvalitet kan nog säga att det ändå finns ett gemensamt sound i många fall. Det är ofta ganska melodiöst men med en produktion och ljudbild som är rå och närmast för tankarna till äldre demoinspelningar på analoga medium. Ett exempel på detta är Satanic Warmasters skiva "Nachzeherer" från 2010. Jag tycker också att det var med den skivan han peakade men det verkar jag vara ensam om i världen att tycka. 

En annan rolig detalj är att väldigt många band delar medlemmar. Om man tittar lite på Metal archives är jag nästan övertygad om att alla finska black metal band har medlemmar som på något sätt har varit involverade i banden Horna eller Behexen. 

Kollar man också på medlemmarna i de ovan nämnda orkestrarna inser man hur många band de håller på med. 

Nu skulle jag kunna fortsätta i en evighet om finska black metal band men för den som är intresserad kan jag varmt rekommendera boken "The Devil’s Cradle: The Story of Finnish Black Metal” av Tero Ikäheimonen. Ta dock allt med en nypa salt.  


Jag kan ärligt talat inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag föll för finsk black metal. Kanske är det för mig som för många andra i Sverige med finska rötter att man längtar efter något man inte riktigt har upplevt själv? Eller kan det vara så att musiken helt enkelt är jävligt bra ? Jag ska dock lägga in en rätt rejäl varning att den finska marken verkligen är ett minfält när det kommer till politiska åsikter. Detta kan avskräcka en del personer och det kanske det också borde göra men jag brukar personligen välja bort det som är mest uppenbart NSBM när jag lyssnar. 

Nog med svammel. Här kommer fem finska låtar som jag har diggat genom åren. Kommer återkomma till detta ämne vid senare tillfälle i bloggen. True finnish black metal (TFBM) är stark. /Oscar K. 

Listan hittar ni här



Morgal - Blood for Atazoth ("Mistress of blood", 2017, Spread Evil Productions). blir dagens old school black /heavy /speed metal. 

Det är en svår grej att blanda black metal med äldre och framförallt mer melodiösa metal genrer. Ofta faller det ganska platt om det inte handlar om death eller thrash enligt mig. Naturligtvis finns det undantag som Nifelheim och nu skulle jag vilja lägga till Morgal. Även om musiken har inslag av traditionell  NWOBHM och likande så lyckas bandet ha kvar den råa och ärligt talat ganska så kaotiska ljudbilden. Framförallt trummorna låter helt sjukt vid vissa tillfällen. Detta skrevs vid tiden för släppet av denna ep och nu har bandet släppt bland annat en fullängdare. 



Urn - Hail the king ("The burning", 2017, Iron Bonehead Productions). är äkta finsk black/ thrash.

Urn har hållit på med att spela ondskans musik sen 1994 eller däromkring. Medlemmar från legendariska Barathrum men detta är mer röj. Denna låt är tagen från deras fjärde fullängdare. Låter gött. Rekommenderas för alla galningar där ute som precis som jag inte kan få nog av smutsig black/ trash i den stil som norrmän annars har bemästrat. Ylande gitarrer och sång som låter 80-tal och allmänt lite sluskigt. 


Ride For Revenge - Remember the curse ("Ride for Revenge/Torturium split", 2006 , Bestial Burst) 

RFR är ett riktigt skumt band. Primitivt och långsamt men ändå med en stark black metal grund. Denna låt är tagen från deras 10″ split med det utmärkta finska bandet Tortorium. Jag har hört en hel del med Ride for revenge och även om man kanske inte kan säga att bandet utvecklas så släpper de väldigt stabilt material. Gillar man det så gillar man det helt enkelt. Detta är musik som förmodligen kan sägas vara för den som är väldigt smart eller väldigt dum. Jag vet inte i vilken av kategorierna jag själv hamnar i. Ibland pratas det om "caveman metal" men jag har aldrig hört Ride for Revenge nämnas i det sammanhanget. Kan tänka mig att folk som tycker om mer plågsam och dissonant och experimentell metal kan uppskatta bandet.



Abyssion - Pysähdyn Kuuntelemaan Hiljaisuutta ("Luonnon harmonia ja vihreä liekki",2015, Svart Records) 

Okej. Finskt black metal vansinne. Denna låt ska tydligen översättas till "Jag stannar för att lyssna till tystnaden". Inget sånt här kan jag lova. Lyssna på de första trettiofem sekunderna. Det är som att gitarristen kommer av sig och sen väntar på att komma in igen medan trummorna bara manglar på. Låter sjukt men funkar väldigt bra. Fick tips av en finländare att detta skulle vara den bästa finska plattan på de senaste åren och även om jag kanske inte håller med om det så är skivan väldigt speciell. Det är punkigt, psykadeliskt och med skumma sci-fi effekter i brist på bättre ord. Det låter utomjordiskt men ändå organiskt. Svårt att förklara men spännande och vi fortsätter gräva i den mer psykedeliska varianten av finsk black metal.



Cornigr - Shroud of satan ("Relics of inner war, 2011, Terratur Possessions)

Som ni som följer denna bloggen vet och ni som känner mig privat så är det finsk black metal som jag mest av allt gillar. Det finns något speciellt i den, ofta är den ganska primitiv och rå samtidigt som det finns melodier gömt under det hela. Dessutom tycker jag att engelska och finska är de bästa språken att sjunga black metal på. 

Detta är i alla fall Cornigr och jag tycker det är ganska typisk finsk svartmetall. Det manglar på och är allmänt gött. Det ska tilläggas att produktionen är väldigt rå. Cornigr var ett enmansprojekt som fanns mellan 2002 och 2015. En fullängdare hann det släppas och det är ingen slump att det kom ut på det alltid lika tillförlitliga norska bolaget Terratur Possessions. Band som Cornigr, Vordr och Theriomorph är alla finska som passar in i det sound och approach skivbolaget pushar. 

Jag kommer att återkomma till den finska scenen vid senare tillfälle. Det kommer fortfarande väldigt mycket bra från vårt grannland i öst som jag tycker förtjänar att uppmärksammas. Missade ni låtarna finns listan här.


fredag, mars 01, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 9: NWOBHM!

 


I egenskap av bibliotekarie är det dags för ett boktips: härom veckan hade jag det stora nöjet att sträckläsa Michael Hanns bok "Denim & Leather: The Rise and Fall of New Wave of British Heavy Metal". Boken är baserad på en enorm mängd intervjuer med i princip alla som var med i vågen av ny hårdrock som exploderade i Storbritannien åren kring 1980 - radio-DJs, arrangörer, fans, producenter, och inte minst: musikerna själva, från arenarockarna DEF LEPPARD till häxmästarna i WITCHFYNDE. Band som blev störst i världen, band som tynade bort, band som harvat på i årtionden av motgångar. Inte sällan med helt olika minnen och uppfattningar om hur det egentligen gick till - vem lurade vem, vem var först, hur viktig var egentligen punken - vilket bara bidrar till läsglädjen.


Även om man inte gillar musiken, går det inte att bortse från den erans betydelse för allt vad hårdrock inneburit de senaste 40 åren. Första independent-bolaget för metal (Neat Records), första tidningen (Kerrang!), första renodlade metalfestivalen (Donington Monsters of Rock 1980), den klassiska hårdrocksuniformen (denim, läder, patchar), grunderna till black death och thrash metal - allt kom ur NWOBHM-rörelsen. I den mån det kan kallas en rörelse - därom diskuterar de mer eller mindre lärda i boken. Men det får ni själva läsa om.


Här följer alltså en radda riktigt bra låtar från 1979-1983, av både större och mindre band relaterade till den nya vågen av brittisk heavy metal. LET'S ROCK!


SAXON - Rainbow Theme / Frozen Rainbow ("Saxon" 1979, Carrere Records)


HOLOCAUST - Death or Glory ("The Nightcomers" 1981, Phoenix Records & Filmworks)


DIAMOND HEAD - The Prince ("Lightning to the Nations" 1980, independent)


SARACEN - Horsemen of the Apocalypse ("Heroes, Saints & Fools" 1981, Nucleus Records)


SATAN - Trial by Fire ("Court in the Act" 1983, Roadrunner Records)


GIRLSCHOOL - Emergency ("Demolition" 1980, Bronze Records)


ANGEL WITCH - Baphomet ("Metal for Muthas" samlingsalbum, 1980, EMI)


QUARTZ - Wildfire ("Stand up and Fight" 1980, MCA Records)


RAVEN - Hell Patrol ("Rock until you drop" 1981, Neat Records)


WITCHFINDER GENERAL - Free Country ("Death Penalty" 1982, Heavy Metal Records)


VENOM - Witching Hour ("Welcome to Hell" 1981, Neat Records)

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 51: Susannes årsbästa

Ohoj. Då har turen kommit till mig och min årsbästalista. Jag får säga att det här året har det varit knivigt. Inte för att det har släppts ...

Populära inlägg