fredag, augusti 25, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 34: Marathonlistan

 

Hej vänner och ovänner, nu är det dags för skrammel!

Nästa vecka anordnas Helsingborgs Marathon och undertecknad står givetvis på startlinjen. Som experten jag är, jag fick faktiskt en medalj sist (som nu ligger i en skokartong någonstans), vill jag gärna dela med mig av mina hemliga tips och måla upp en bild av hur händelseförloppet kan se ut. Så snöra på dojjorna och i med hörlurarna för nu springer vi!

 

Listan hittar ni HÄR

 

Klockan är 10:45, en kvart innan starten. Omkring dig ser du förväntansfulla människor i färgglada funktionskläder som skuttar till någon modern houselåt. Du känner dig plötsligt lite felplacerad i dom avklippta svarta jeansen och västen med Napalm Death patchen på ryggen. Bostonbandet JERRYS KIDS beskriver känslan i låten I don’t belong från klassikern Is this my world? från 1983. Det är snabb och skränig hardcore när den är som bäst och i vanlig ordning släpptes bara ett fåtal (två) plattor och medlemmarna hoppade runt i andra band i området, som exempelvis Gang Green.


 Startskottet går och vi börjar springa. Ett vanligt tips man kan få är att ta det lugnt i början, 42.2km är långt och det kan vara en idé att spara på krafterna. Fegt tycker jag och rekommenderar istället Spring fra livet från KVELERTAKs andra platta Meir, som också är min favorit. Den börjar lite lunkande, fintar och slår av i en poppig brygga innan det blir grind. Nu är det bara att armbåga sig fram. Tveksamt om det behövs bakgrundsinfo om KVELERTAK, i så fall kan man söka upp det på internet. Besök gärna närmsta bibliotek ifall du har frågor om hur du ska gå till väga med själva sökandet.


Vi har kommit en bit nu och lungorna tvingar oss att slå av på takten. Bakifrån kommer någon tjomme som fjäderlätt susar förbi och lämnar några vänliga motivationsord på vägen. Du tar givetvis illa upp och tolkar det som att ödet gett dig en nemesis. Hen måste springas om. Turligt nog har New York-bandet CRO-MAGS gjort en bra låt om hämnd som heter Show you no mercy från den L-E-G-E-N-D-A-R-I…, ja ni fattar, plattan Age of the quarrel från 1986. Idag känns det overkligt av sångaren John JJ Joseph och bassisten Harley Flanagan kunde vara i samma rum utan att klösa ögonen ur varandra. Nuförtiden finns bandet i dubbla uppsättningar och jag orkar inte hålla koll på vem av herrarna som vann rättigheterna till namnet och vem som var tvungen att lägga till några bokstäver.

 


Jakten på fienden fortsätter men du misstänker att personen som bli mindre och mindre har ägnat sig åt förberedelser och träning och inte glassätning och Mats Strandbergläsning (värt det dock). En vänlig funktionär ser att du börjar få det kämpigt och tar ett steg ut i banan för att erbjuda dig vatten. Givetvis missar du detta, krockar, och glider på asfalten. Det blöder från knän, armbågar och i ansiktet. Dags att bryta? Knappast. Nästa låt på listan heter We must bleed av GERMS från bandets enda platta, GI från 1979. Tragiskt nog gick sångaren Darby Crash bort året efter.

 


Framför dig ser du en lång uppförsbacke och tempot går ner. Du rör dig långsamt framåt. Färgerna runtom dig börjar skifta och långsamt dyker en drake upp. Marken börjar skaka och du fattar inte vad som händer. Det vet däremot grabbarna i SLEEP. Låten heter Dragonaut och får vilken gitarrnörd som helst att tycka att det där med bas är rätt fett ändå. En klassiker.

 


Äntligen tar backen slut och nu är det dags att ha ihjäl draken som börjar bli lite störig. Det finns mycket bra musik att jaga drakar till, men få band är lika episka som italienska RHAPSODY. Låten heter Dawn of victory från plattan med samma namn.

 


Under milen kvar nu och du kommer på att du har ju inte druckit något under loppet. Likt BLACK FLAGs bästa sångare Keith Morris skriker du GIMMIE GIMMIE GIMMIE och vatten, sportdryck, banan och saltgruka blandar sig i den tomma magen. Givetvis kommer det upp lika snabbt igen och nu börjar du likna en standardbesökare på en tjeckisk grindcorefestival.

 


För er som inte känner till bansträckningen av maran avslutas den med en lång nedförsbacke och sedan någon kilometer längst vattnet. Att springa snabbt i nedförsbacke när man är helt färdig känns lite som Jim Fear av DILLINGER ESCAPE PLAN från debutplattan med det fyndiga namnet calculating infinity. I vanlig ordning är detta min favorit av deras plattor och är ibland lite dold bakom senare skivor (vissa helt ok, andra sisådär) som var mer framgångsrika. Det här är spattig musik man blir nervös av men om du sluter ögonen och tar ett djupt andetag kan du nog se en crustare fara fram som en trana med viftande armar och oregelbundet löpsteg. En otroligt vacker syn.

 


Nu är vi i mål och pumpar karate kid-låten.

 

Tack för visat intresse och lycka till

 

/Oskar S

fredag, augusti 18, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 33: Stendöda kompositörer

 Grovt hugget har den moderna västerländska musiken 2 framstående rötter. Den ena är den afrikanska roten genom bluesen och gospelns tragiska historia i Amerika (något vi kanske försöker tackla någon dag). Den andra är den klassiska musiken, en väldigt bred term för flera hundra år av musik. Vi kommer att kika på diverse stycken av några olika kompositörer och förhoppningsvis känna lite vemod, hybris och Guds vrede i en vild känslostorm.


Klassisk musik, i min syn åtminstone, är på många sätt det empiriskt perfekta sättet att spela musik i den västerländska meningen. Att komponera något som manar fram känslosvall och gärna utmanar tekniskt (låter bekant, kan man tycka…) och, över ett helt verks spann, täcker i princip hela spektrumet från energiskt till lugnt, gladlynt till melankoliskt. Att det sen då ska koordineras och framföras av upp till 100 musiker och valfri mängd körsångare är en bedrift som heter duga. 





Om det inte är ett solostycke såklart, som Johann Sebastian Bachs Toccata och Fuga i D-moll (är de inte poetiska, dessa namn) där Sebbe som polarna kallade honom i princip shreddar på en orgel i dryga 10 minuter. Stycket figurerar ofta i skräck, och det är förståeligt. Själv associerar jag det med den franska Tv-serien “Det var en gång- Tidernas Äventyr” där den spelas som ledmotiv i en snabbspolad tagning på jordens historia som avslutas med att jorden går under…lite dystert för ett barnprogram kanske, men den är också fransk.




En annan av de gamla shreddarna är Antonio Vivaldi, fiolist-virtuos och självfallet präst. Här kikar vi på hans Presto för Sommaren från gubbens verk De Fyra Årstiderna, och det går i en rasande jävla fart. Det är lätt att se varför så många av världens främsta gitarrister älskar klassisk musik och varför neoclassical exploderade som det gjorde på 80-talet bland gitarrister. Vivaldi må inte ha spelat genom en Marshall, men lira kunde han.




Men var är fruktan inför Guds överväldigande vrede? Vi doppade en lilltå med Bach men det var lite så töntigt obehag, mer som att sitta i kyrkan. Då drämmer vi lite REKVIEM i bordet från ingen mindre än Wolfgang Amadeus Mozart. En kör som gormar om Guds vrede och undergången förstärkt av ett jävla oväsen från hela orkestern. Vi slänger till med Lacrimosa för sorgens skull, innan Giuseppe Verdi klämmer till med sin egen tolkning av Guds vrede, den yttersta dagen etc etc. Det är nästan 100 år mellan dessa två verk (Mozart ca 1791, ofullbordat innan hans död; Verdi 1874), säkerligen bland sin tids “tyngsta” skapelser. 




Men när det inte handlar om Gud och allt det där är musiken ändå känslomässigt omvälvande på ett djupt berörande vis. De sista tre styckena är faktiskt alla 3 komponerade under 1900-talets första hälft. Först ut har vi Sergei Prokofjevs ballet Romeo och Julia från 1938, stycket kallas Riddarnas Dans. Det är en tung och tryckande känsla som hänger över en, man sugs in och lugnas långsamt innan obehaget återvänder.




Nästa stycke, nog min personliga favorit i skaran med undantag för ett planerat bonusnummer, är ett stycke av den danska kompositören Carl Nielsen. Stycket är från hans musiksättning till en uppsättning av pjäsen Aladdin (skriven av Adam Oehenschläger) och kallas för “Oriental Festival March”. En oerhört tung rytmisk bassektion kombinerat med det våldsamma och hackiga stråket för mina tankar till fullständig känslomässig omvälvning på ett vis som inget mer än metal kan jämföras till.




Det sista stycket är lite klyschigt att ha med, då det är lite synonymt med ödesdigert och överdådig klassisk musik. Det är Carmina Burana från 1937 av Carl Orff. Det är intromusiken till varje storslaget evenemang av rang, men det med rätta. Det är ett av få stycken jag haft nöjet att uppleva framfört live av en symfoniorkester och kör. Det är ett jävla ös när de börjar gala, det kan jag intyga.




Bonusstycket blir ett utdrag ur Ludwig van Beethovens nionde symfoni, An Die Freude. Det är det ultimata körstycket i min mening, maffighetens maffighet och något jag innerligt hoppas uppleva live. 




Nu har Herr B haft hakan för högt i vädret på tok för länge, fisförnämheten sätter sig långsamt i ryggmärgen. Nästa gång får han kanske lyssna på Limp Bizkits hela katalog, något han lyckligtvis undvikit i sina dar. To be determined, gott folk…


fredag, augusti 11, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 32: En hägring av årsbästalistan bortom horisonten!

Vi börjar närma oss hösten - på måndag är det dags för undertecknad att gå tillbaka till lönearbetet på biblioteket, och på allvar börja tänka på den där årsbästalistan som alltmer börjar anta ångestproportioner. Inte minst med tanke på vad jag har fyllt veckans lista med - jag tänker att jag avslöjar lite av hur mina funderingar går i alla fall vad det gäller den mer brutala tonkonsten när det kommer till möjliga kandidater till årsbästalistan innan mitt vanliga nomineringsvansinne startar i oktober/november. 

Vi kör!

SULPHUR AEON från Tyskland. Ett band med en väsentlig hype - som är fullt berättigad. Jag har gillat bandet sedan "Gateway to the Antisphere" kom ut 2015, och vill hävda att så fort bandet är på gång med nytt material så börjar saliven att rinna till i inte ringa omfattning. Med tanke på hur purfärska Arcane Cambrian Sorcery låter så väcks hoppet om en skiva som kan klämma sig in på årsbästalistan. Tyngden, stämningen, och så dyrkar jag hur trummorna låter. Bara att spänna på sig haklappen kamrater!

OUTER HEAVEN från Pennsylvania i det stora landet i väst. "Infinite Psychic Depths" som kom för inte så länge sedan är en i stort sett magisk skiva som fick otroligt mycket speltid när den hade kommit ut. Jag älskar den dominerande skitigheten, riffen som håller väsentlig verkshöjd. En extra bonus som ni får till låten Rotting Stone /D. M. T. är den synnerligen brutala och av DIY doftande videon. Om ni gillar goreig skräck det vill säga. Annars räcker det med att bara lyssna på låten. 

AGRICULTURE från Los Angeles. Deras självbetitlade skiva som kom för inte alls speciellt länge sedan är en underbar blandning mellan skir skönhet och gallskrik i ordets allra mest positiva innebörd. Av de skivor jag lyssnat på under den senaste tiden är detta en av de som känns som mest angelägen, och den dröjer sig kvar i skallen bra länge, det kan jag säga. Jag har valt låten The Glory Of The Ocean  då den erbjuder ett tvärsnitt av vad AGRICULTURE gör bäst. 

CATTLE DECAPITATION - att detta bandet dyker upp tror jag inte förvånar så många, haha! Det är svårt att komma runt detta briljanta band som fortfarande är kapabla till stordåd efter "Death Atlas" som blev sjukt hyllad av så många. "Terrasite" som jag hämtar Just Another Body från är en skiva som med kraft befäster bandets kreativa höjder. Den är så löjligt bra att jag baxnar varje gång jag lyssnar på den. 
ROTTEN SOUND från Finland. "Apocalypse" är i stort sett den kompletta grindcore-skivan. Den är kort, fylld till brädden med bara bra låtar, känns förbannad och så låter den förträffligt. Varje gång ROTTEN SOUND kommer med nytt och de verkligen får till det då är de oerhört svårslagna och tilltalar mig djupt. 

Vi tar helg på detta gott folk!
/Martin

fredag, augusti 04, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 31: Introduktion till mörkret /Musik jag inte trodde jag någonsin skulle gilla del 1:

Eftersom jag är det senaste tillskottet till detta mystiska sällskap är det inte mer än rätt att jag på något sätt försöker mig på en introduktion.

Jag har under flera år haft en annan blogg, blackmetalfredag.tumblr.com, där jag länkade låtar och album som jag lyssnade på. Bloggen var aktiv mellan 2009 till 2019 så det finns en del skåpmat där som jag säkert kommer lyfta fram. 

Som namnet på bloggen avslöjar är det främst black metal som är intressant för min del. 

Dagens lista däremot är av en lite annan sort. Detta är en lista med band eller låtar som jag absolut aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle gilla när jag först började lyssna och köpa extrem metal kring år 1997 (Ja, jag är gammal nog att ha sett Dark Funeral på Hultsfredsfestivalen 1998).

Anyway. Först ut är isländska Flames of Hell. 

Utan tvekan en riktigt skum historia. Bandet ska ha bestått av några ungdomar, bland annat två bröder som spelade in musiken på någon kristen ungdomsgård. Sen trycktes det upp 1000 exemplar av skivan. Detta är i nådens år 1987 och resultatet är en härligt röten black/ thrash/ heavy metal blandning med en produktion som får Darkthrones oheliga trilogi av släpp att framstå som riktiga Hifi-inspelningar.

Det är naturligtvis mycket Motorhead och tysk thrash över det hela men bandet lyckas få till det enkla på ett bra sätt. Extra plus för sången som är ganska varierad men även väldigt tveksam oavsett röstläge.

Flames of hell har bara släppt en lp "Fire and Steel" men påstås jobba på ett nytt album. Det tror jag på när jag ser det.

Hade någon spelat detta för mig när jag var yngre och tuffare hade jag bara skrattat åt det men nu sitter jag här och diggar istället. Det är skönt att bli gammal på många sätt. Man kan släppa garden och bara njuta av det man gillar.  Eftersom skivan inte kom ut i många exemplar är den något av en raritet och jag köpte själv en bootleg av lpn vilket är den bootleg jag lagt mest pengar på i mitt liv. Låten jag valt är : Flames of Hell – Evil från 1987.

Jag ska erkänna att jag har väldigt svårt för långsam metal. Det är ingen hemlighet. Jag gillar inte heller välpolerad och smart metal. Jag har svårt för post-musik och ogillar proggiga element. Därför blev jag överraskad av mig själv när jag först hörde det polska bandet Furia.

Jag har ingen som helst aning om vad låtarna handlar om då jag inte kan språket. Bandet håller på med någon sorts skev och proggig post-black metal och bockar i varenda ruta med saker och ting jag inte gillar med metal. Det låter välproducerat och genomtänkt. Det verkar finnas någon sorts idé om var låtarna är på väg samtidigt som bandet jammar och verkar ha kul. Jag borde hata detta intensivt men låtarna fascinerar och trollbinder mig.

Låten blir: Furia - Zwykłe Czary Wieją från 2016.

I min ungdom när jag lyssnade på metal skulle det som sagt vara tufft och hårt och ondskefullt. Däremot fanns det band som kan sägas vara något av en ”acquired taste” som jag på senare tid har fattat tycke för trots att det antingen var töntigt att lyssna på eller helt enkelt för att jag var för cool för att lyssna på banden. 

En kompis till mig som inte finns kvar bland oss idag diggade Venom, jag och en annan bekant kallade det raggarmetal, metal för folk som tyckte att Motorhead var det tyngsta någonsin. Nu i efterhand kan jag förstå att detta var fel. Jag gillar fortfarande inte Venom särskilt mycket men Motorhead och band som uppenbarligen har tagit inspiration från banden fullkomligt avgudar jag. 

Det fanns också band som var för svårlyssnade för mig, skivor som jag köpte men inte förstod och ställde undan. Ett sådant band är Sort Vokter och skivan ”Folkloric Necro Metal” från 1996. Jag minns att jag köpte cdn begagnad så uppenbarligen var inte jag den enda som hade svårt att ta till mig musiken. Det är inte så konstigt med tanke på att bandet var något sidoprojekt av Ildjarn som skapat något av den mest jobbiga black metal man kan tänka sig att lyssna på. I vilket fall som helst skvallrar titeln på skivan om vad det är för något. Det är typiskt minimalistiskt black metal gnissel som Ildjarn är känd för. Med trummaskin och en svettig synthmatta över det hela. Låtarna handlar om nordisk folktro. Enligt bandet så spelade alla medlemmar olika instrument på varje låt på skivan. De bytte helt enkelt instrument mellan varje låt. Resultatet är något som verkligen inte kan sägas passa alla människor. Särskilt inte en ganska ung och oförstörd yngling. Dessutom var det ju synthar och bara det var ju lite töntigt. Jag gillade visserligen Cradle of Filths ”Dusk and her embrace” men detta var mycket annorlunda och flera resor värre.

Sort Vokter cdn förblev ganska ospelad hemma hos mig. När jag mycket senare blivit lite mer härdad och uppskattar band som Akitsa, Ride For Revenge, Musta Kappeli och otal andra band som håller på med någon sorts lofi-terror black metal med synthar satte jag på ”Folkloric Necro Metal” och då klickade den med mig. Här får ni ett smakprov.

Låten jag valt är : Sort Vokter – Kveldstimer från 1996.

Då kommer vi osökt in på det som kan kännas ganska jobbigt med black metal. Politik. Det är inte sällan jobbigt att behöva försöka försvara många band som jag gillar. Jag vill inte försvara band som är nazister eller fascister. Jag hade helst inte velat lyssna på dom alls. Så enkelt är det. När det kommer till den finska black metal scenen vilken jag håller som främst i världen tillsammans med den franska, isländska och kanadensiska blir det genast svårt. Det är grumliga vatten. Medlemmar som spelar i vissa band spelar också i andra band som har medlemmar som spelar i nazistiska band. Så ser det ut på de flesta ställen i världen när det kommer till black metal. Det gör svårt att ibland veta vilka band som går att lyssna på eller inte. Min regel är försöka undvika de mest uppenbara fascistiska banden men ibland går det helt enkelt inte att veta. 

Därför tänkte jag här ta ett exempel på ett band som på flera sätt är ganska unika, Black Death är ett av de tidiga heavy metal banden där alla medlemmar är afroamerikaner. Bandet släppte en fullängdare 1984 och det är riktigt bra grejer. Man hör så klart influenser från tidigare metalband och även Kiss. Jag brukar inte gilla heavy metal när det är för välspelat och svettigt men detta håller sig på rätt sida om smöret. Omslagsfotot och imagen är också riktigt cool med dödskallar och ondskefullt utseende. Det är lite klyschigt på olika sätt men det finns något i det som tilltalar mig. Inte minst sången som ekar av Lemmy och det skitiga ljudet. Jag vill inte påstå att det är black metal på något sätt och egentligen är det väl lite töntigt så min inre tonåring skriker att jag ska byta mot något tuffare. 

Låten jag valt: Black Death – Night of the living dead från 1984

Jag tänkte avsluta denna lista med ännu ett exempel på äldre black metal som jag tycker är väldigt bra nuförtiden men som jag inte ens hade funderat på om det var black metal som ung. Vi pratar om det italienska bandet Bulldozer och deras skiva ”The Day Of Wrath” från 1985. 

Musikaliskt är det proto-black metal med teatrala inslag. King Diamonds inflytande märks på allting från image till musikaliskt. Heavy metal och solon som flyger omkring medan trummisen bankar på i ett makligt tempo. Bulldozer var ett sådant band som jag fick upp ögonen för genom  modern black metal. Det pratades om bandet i intervjuer, det trycktes upp t-shirts, bandet fick en ännu starkare kultstatus. Denna låt får avsluta min lista med band och låtar som jag absolut inte trodde jag skulle digga när jag var ung. Detta är väl egentligen lite raggarmetal om man ska vara ärlig. Det verkar som att jag tuffar vidare mot att en dag verkligen bara lyssna på Venom men den dagen har inte kommit ännu.

Låten jag har valt är : Bulldozer – Cut throat från 1985.

Tack för mig och denna långa introduktionspost. 

Jag kommer att återvända med kortare texter och tuffare (?) musik i framtiden. 

/Oscar K

Klicka här för att komma till youtube-listan. 












Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 51: Susannes årsbästa

Ohoj. Då har turen kommit till mig och min årsbästalista. Jag får säga att det här året har det varit knivigt. Inte för att det har släppts ...

Populära inlägg