Eftersom sommaren är den tid på året då allt ligger och ruttnar, puttrar och murknar i värmen och väntar på att höstens friska vindar ska komma och svepa in med klarhet har jag i dagens lista valt låtar som påminner om ond bråd död. Fokus ligger på en snabb och lite rutten ljudbild och känslan man får när man lyfter på ett soptunnelock till en anrättning som legat och gottat till sig i högsommarvärmen under åtminstone ett par veckor. 

Vi sparkar igång med en ny bekantskap, TEMPLE OF DREAD, som ganska nyss släppte "Hades Unleashed" på Testimony Records. Spår tre, Wrath of the Gods (Furor Divinus), innehåller det mesta man behöver för att hålla sig på riktigt gott humör. Dels är det fullt ställ ända från början, dels en massa iiiiyaaaargh-tillrop. Och som om det inte vore nog bjuds vi ljudmässigt på en ytterst habilt utförd dödsmetall, idogt kryddad med thrash. Det här är så bra att man baxnar! Jag har bokstavligen fått bända bort mig själv från spela igen-knappen på youtube och inte bara göra en lista enkom med denna låt.

Det går undan även i listans bidrag nummer två. PANDEMIC OUTBREAK från Polen sparkade igång sin verksamhet redan 2014 och är således inte ett resultat av Coronan, vilket man ju annars kan tro vid en första anblick på bandnamnet. "Skulls Beneath the Cross" är första fullängdaren och det är en fenomenal liten skiva fullproppad med snyggt riffarbete och trummor som låter sentida åttiotal. Produktionen är ren men inte för ren om ni förstår vad jag menar, det finns fortfarande en god portion råhet i låtarna. Omslaget är också föredömligt - en orgie i kroppsligt slafs, drakar och eld precis som sig bör. Top notch!

Vi fortsätter med HEXORCIST som släppte pampiga albumet "Evil Reaping Death" på Memento Mori härom sistens. Och med pampigt menar jag manglig dödsmetall som gifter sig väl med ond snabb thrash, murkigt growl, skärande gitarrsolon och envetna trummor i en känsla som bäst kan beskrivas som "Florida möter Brasilien". Fem av fem övermogna plommon för låten Exulting The Adversary.

Kanadensiska VREXIZA är listans nummer fyra med sin melodiska och mustiga black metal. Loggan vittnar om en fascination för krig och vapen och prick så låter musiken också - episk men rå. En självbetitlad demo har nyss sett dagens ljus och från den lyssnar vi till Iron Spectres som är en finfin uppvisning i hur bra black kan bli med lite dedikation. 

Vi fortsätter mot Spanien och KROSSFYRE som med sin skiva "Rites of Extermination" får ett MVG i brutalitet och sväng. Höghastighets-thrash blandas med total black-hängivenhet till en klockren helhet. Jag kommer ibland att tänka på NECROPHOBIC när jag lyssnar, KROSSFYRE har en liknande fartvind i håret-känsla men låter samtidigt helt egna. Låten Infernal War klockar in på hela 4:38 men känns bra mycket kortare och behöver således sättas på repeat ett par gånger. Sanslöst bra!

Slutligen är vi många som saknar L-G Petrov och den här listan är inte komplett utan Supposed To Rot som får slinka med som bonusspår. Jag gillar båda varianterna men valde NIHILIST i slutänden eftersom den är snäppet råare. Eftersom ni är begåvade människor utrustade med internet tipsar jag er att ta en genomlyssning även av den sentida ENTOMBED-versionen. 

Med detta önskar jag en fin helg och hoppas att ni inte ska varken smälta bort eller ruttna i hettan.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 30: Supposed to rot!

Fredagslistan 2021, vecka 29: Prog Macabre del 2, Rock in opposition

(tryck på bilden för musik du inte visste att du behövde höra)

Högsommaren fortsätter och djupdyket i proggens mörkare sidor likaså. Idag gräver vi i ”subgenren” som döptes till ROCK IN OPPOSITION på slutet av sjuttiotalet. Det är egentligen inte en musikalisk etikett, utan var mer ett koncept eller projekt påhittat främst av brittiska HENRY COW, som en internationell scen för experimentell rockmusik. Band från England, Belgien, Frankrike, Italien och Sverige (SAMLA MAMMAS MANNA) arrangerade festivaler för varandra, släppte på varandras bolag, och så vidare. DIY helt enkelt, ungefär samtidigt som punken exploderade.

Rock In Opposition är alltså inte ett sound från början, utan mer ett förhållningssätt: experimentell, avantgardistisk rock helt enkelt, ibland så långt ute på fältet att det knappt är något som kan kallas ”rock” kvar, vilket vi kommer höra exempel på här. Inte många jämna taktarter heller.

Ett av de kändaste namnen inom RIO är belgiska UNIVERS ZERO. Här snackar vi dunkel musik. Lika mycket en kammarorkester som rockband, deras andra platta ”Heresie” från 1978 är bland det mörkaste som spelats in. Utöver kärnan trummor och elbas består musiken av harmonium, träblås och ett par stråkar. Hitten Jack the Ripper låter precis som man föreställer sig den urspårade mördarens vandringar längs Londons labyrintiska bakgator.

 

Ett nära sammankopplat ”band” är franska ART ZOYD (nedan), som rörde sig ännu mer mot kammarmusiken – de har ofta inga trummor alls, utan bara en elbas som ankare i vad vanligt folk skulle kalla rockmusik. Rock in opposition var inget om inte inkluderande! Titelspåret från albumet ”Génération Sans Futur” från 1980 lyfter fram alla ART ZOYDs styrkor, med mer nerviga och drömlika landskap än UNIVERS ZEROs mardrömslikhet. Förvånar de någon att AZ gjort mycket musik till bland annat gamla stumfilmer som Nosferatu?

 

 

Efter brittiska HENRY COW imploderat startade kärntruppen Fred Frith och Chris Cutler upp ART BEARS tillsammans med tyska sångerskan Dagmar Krause, som släppte tre album. Albumen är svårt poetiska och politiska (ur marxistisk idétradition), kompakta och komplexa så det räcker och blir över. Krause för med sig en dramatisk kabarettradition som ligger som en siren över Frith och Cutlers improvisatoriska sönderbrytning av ”rockmusik”. Det är svårt att plocka ut enskilda låtar när albumen borde intagas i sin helhet, men Freedom här från sista plattan ”The World as it is Today” spelar i sin egen liga. Det börjar som en skev liten blues i 9/8-takt, tills Krause börjar gallskrika så blodet fryser i ådrorna på en. En mörkröd och inte speciellt munter uppgörelse med kapitalismens härjningar både på södra halvklotet och i rockbranschen. 

 

                                                                (äkta avantprog-nördar)

Efter den egentliga RIO-rörelsen ebbat ut några år in på åttiotalet fanns det några få dårar som övat för mycket jazz som fortsatte göra musik i samma anda, bland annat ett par band i USA. Det främsta av dessa är THINKING PLAGUE som gjorde ett par riktigt bra skivor på åttiotalet. Samtidigt som alla de här banden rörde sig i sina egna riktningar var de ändå barn av sin tid, så man kan höra influenser och paralleller från åttiotalets alternativ/matterock här, och i brist på bättre ord är det rätt... funkigt? En låt som heter Warhead måste ju vara bra.

Det enda svenska ”officiella” RIO-bandet är som sagt SAMLA MAMMAS MANNA, men enda anledningen vårt sista band för dagen inte var med och lekte var nog för att de helt enkelt inte kom någon vart i scenen, och inte fick kontakt med de andra gängen. För kortlivade Linköpingsgänget KULTIVATORs intensiva och skeva jazzrock skulle definitivt ha platsat. 2CD-utgåvan med deras enda album och lite senare inspelningar är obligatorisk för alla med intresse för svensk motkulturell musik.

 

Ja men det var väl trevligt? Nästa gång kommer vi röra oss mer in i samtida mörk prog.

Fredagslistan 2021, vecka 28: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det har blivit dags för månadens kanske mest framåtblickande Fredagslista, nytt och notervärt, späckad med musik som har kommit ut den senaste tiden och som verkligen är värda vår tid, uppmärksamhet, och kanske till och med pengar om musiken finns att få tag på i vinylformat vilket är direkt avgörande för mig nuförtiden. 

Vi kör!

NETHERBIRD är ett band som jag ramlar över, mest för att dubbelkollega Amelie verkligen gillar det här bandet och ofta brukar grotta ner sig i bandets utgivning för recensioner. Den här gången var det likadant - Void Dancer hamnade i WeRocks Hot or Not?-serie som ni kan ta del av under helgen. Kan väl säga att, utan att avslöja för mycket, att jag också gillar den här låten som fan, haha! Den har ett sånt djupt tilltalande tilltal att det är svårt att slita sig från låten, alls. Jag får svår mersmak och längtar till dess att albumet släpps. 

Enmansblack från Baltimore, Maryland. Riktigt bra gitarrarbete och helt lysande stämning rakt igenom. Att det inte är helt nydanande tycker jag spelar mindre roll, då jag verkligen gillar den här typen av black metal där melodier har en framträdande roll men ändå inte mesar ur fullständigt. Att det dessutom går att se tydliga förändringar i hur UNENDLICH låter från skiva till skiva gillar jag också. 

Progressiv post-metal från London. Så fruktansvärt bra. Riktigt tjocka riff och med ett magiskt samspel medlemmarna emellan. Att det är helt instrumentellt gillar jag med, och extra plus åt att de verkar gilla IF THESE TREES COULD TALK. 

SIDEREAN har sällat sig till skaran band som har blivit inspirerade av det mäktiga BLOOD INCANTATION. Är detta en dålig sak undrar ni kanske? Absolut inte om ni frågar mig. "Lost On Void's Horizon" är en helt underbar skiva till brädden fylld av rens, stämningsfyllda harmonier och galet bra sång. Mycket svårt att inte gilla detta. Ni förstår att jag är till mig då jag lagt till hela skivan, eller hur?

Avslutar veckans lista med SPIRIT ADRIFT och en låt som andas både IRON MAIDEN och BLACK SABBATH. Det jag gillar med det här bandet är att de är inte rädda att visa vilka band de gillar, men ändå göra något eget av sin musik. Jag föll stenhårt för det här bandet redan vid debutskivan, och Forge The Future befäster bara min kärlek ytterligare. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 28: Nytt och noterbart

Fredagslistan vecka 27: Prog Macabre del 1, ZEUHL!

Nu är det sommar, så nu tar vi en liten paus från hårdrocken. Därmed inte sagt att vi ska låta öronen vila – tvärtom! Nu ska vi in i de riktigt djupa skrymslena, bland murriga urtidssynthar, invecklade rytmer, och kaotiskt drama. Kort och gott: PROG MACABRE!

Det här blir en serie om tre inlägg nu medan solen fortfarande skiner, och vi börjar i den franska prog-subgenren som kallas för ZEUHL. Det är en sorts musik som egentligen bara beskriver MAGMA, men har anammats av band som, tja, inspirerats av de giganterna. Exakt vad som är och inte är zeuhl kan vi diskutera i timmar, men här är några grundläggande beståndsdelar: intrikata rytmfigurer, dissonanta klanger från modern konstmusik och jazz, framträdande bas och Fender Rhodes, dramatisk sång (gärna flerstämmig), rymdiga teman. Ofta betydligt mer minimalistisk i sitt uttryck än till exempel italiensk symfoniprog, och betydligt mörkare och tyngre än de brittiska klassikerna.

OBS: namnet Prog Macabre har jag lånat från den eminenta podden Radical Research, som gjorde ett avsnitt på ungefär samma tema som jag grunnat på ett tag.

OBS 2: den här listan består av långa låtar. Ibland väldigt långa låtar. Det här är musik som kräver din tid och uppmärksamhet. Och ärligt talat, har du något bättre för dig en julifredag mitt under semestern?

Vi börjar såklart med MAGMA. Ett band jag kan och har pratat om i timtal. Kompositören och trummisen Christian Vander är ett musikaliskt geni och visionär. Hans filosofi om himmelsk musik är grunden för hela zeuhlgenren, lika delar John Coltrane och Igor Stravinskij. Att välja bara ett stycke är ju omöjligt, men valet föll till slut på liveupptagningen av Köhntarkösz från livealbumet "Köhntark" (1975). En hit på dryga halvtimmen. Här hör ni vilket monster MAGMA var på scen, där de hör hemma. Basen! Elfiolen (vila i fried Didier Lockwood)! Klaus Blasquiz sång! Gode gud man smälter så bra det är.

I den franska scenen som växte fram ur Magmas kölvatten, håller jag nog ESKATON högst. Musique post-atomique, här är den franska proggens nerv och drama som tydligast: två sopraner, tre keyboardister, en rytmsektion som fullständigt dominerar... ESKATON var aktiva kring 1980, och man kan höra antydningar av ny musik som new wave och synth mitt i den jazziga virvelvinden, vars intensitet nästan övergår i speed metal vid 3:30 ungefär. Vansinnig energi. Här den rivigaste biten från deras andra och bästa album, "4 Visions" från 1981. 

Om ni tyckte låten innan var lite för munter, ska vi nu dyka rätt ner i avgrunden med en av de tyngsta och mörkaste skivorna som spelats in. Nu är vi inne på åttiotalet, och SHUB NIGGURATHs debutalbum "Les Morts Vont Vie" (1986). Domedagsbasuner, kyrkorglar, Ann Stewarts skarpa sopran, texter från Poe och Lovecraft... Det här är rätt mycket tuffare än den mörkaste metal. Nästa gång någon jiddrar om att GENESIS är tuff prog kan ni dra igång SHUB NIGGURATH och se alla mesar fly för glatta livet.

Ett av de första banden i zeuhl-genren var ZAO, som grundades av tidiga MAGMA-medlemmar centrerade kring den ungersk-judiske blåsaren Yoch'ko Seffer. Lite mer åt jazzfusion-hållet, och antagligen det mest lättlyssnade i den här listan! Den här biten, Free Folk, som avslutar albumet "Kawana", ger prov på en lite annan, mer flyktig sida av zeuhl, som kanske inte är så makaber men likväl har en kärna som skaver lite mer än vanlig fusion.

Vi avslutar med en figur som arbetat både inom och långt utanför den franska avant/jazzproggen, nämligen Richard Pinhas och hans HELDON. Gitarristen Pinhas har samarbetat med alla från sin filosofilärare Gilles Deleuze till japanska noisemästaren MERZBOW, och däremellan gjort ett par skivor riktigt tung psykedelisk syntrock, med något lags krön på 1978 års "Standby". Här har vi skivans avslutande kvart till titelspår, en rivig jamsession som mynnar i någon slags moloken BURZUM möter MANILLA ROAD-klagosång.

Listan hittar du HÄR!

Ja, det här är ju bara att skrapa på ytan av den franska avantprog-scenen på 1970/80-talet. För att inte tala om alla andra länder, alla andra årtionden... håll utkik efter nästa lista när jag går på det som i folkmun kallas för ROCK IN OPPOSITION!

Fredagslistan 2021, vecka 26: Mare Cognitum

 Gott folk!

Jag har den senaste tiden snöat in på atmosfärisk black metal. Det började med SPECTRAL WOUND, fortsatte med UNENDLICH och den senaste veckan har jag lyssnat oerhört mycket på amerikanska MARE COGNITUM. 

MARE COGNITUM är ett, föga förvånande, enmansband där Jacob Buczarski står för precis allt. Och han har gjort det med förödande kvalitet tydligen rakt igenom hela bandets existens. Det är genomgående kanska höga omdömen som skivorna får både på Metal Archives, men framför allt på Angry Metal Guy som sannerligen inte skroderar med att dela ut höga betyg om det inte är befogat. 

Det som jag tycker är så oerhört tilltalade med atmosfärisk black metal är den fina kombinationen mellan stora känslor med den ganska sparsmakade ljudbilden som snarare tycks förstärka känsloaspekten av musiken. När detta funkar är det i stort sett omöjligt att värja sig mot musiken. 

Att bedriva enmansverksamhet kan vara vanskligt. Höga krav ställs på att du ska kunna spela flertalet instrument på en rimligt hög nivå, sången ska sitta och du ska kunna skriva bra låtar. Allt detta bemästrar Jacob Buczarski på ett sätt som sannerligen imponerar, och där jag som lyssnare känner att det är inget jag går och funderar över exakt hur det hade låtit om han hade jobbat med andra musiker. 

Till sist ett varningens finger - när ni drar igång "Solar Paroxysm" bered er på att kanske få lägga andra skivor åt sidan ett tag. Den är nämligen svårt beroendeframkallande. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 26: Mare Cognitum