Goder afton. Idag ska vi dyka ned i doomens domäner, både vad gäller det långsamma spektrat och det lite mer rasande sludge-betonade. 

THROAT är första bandet ut och detta glada gäng ingår i den snabbare skolan med musikala inslag av den art man brukar kalla noise-rock. THROAT släppte häromveckan fullängdaren "Smile Less" på Svart Records och från den kommer det sanslöst svängiga spåret Shots. Det här är basdriven musik med tydlig 90-talskänsla, skönt riv, bredbent attityd, tjusig video och snygga trummor. Och framför allt är det satan så svårt att sluta lyssna. Fem av fem folköl!

Med låt nummer två i listan ger vi oss in i de sälla jaktmarker som stavas atmosfärisk black/doom, även kallat hyfsat gotiskt. HAGEL kommer från Mexico och startade 1995 i Monterrey men det skulle visa sig ta en del tid, några medlemsbyten och diverse vatten under broarna innan den första fullängdaren kom. Vi snabbspolar fram till i år 2021 och lyssnar på utmärkta "Veneration Of The Black Light" som bjuder på såväl pianoplink som en smula galopptakt. Pluspoäng för starkt eländesbetonade röstresurser.

Varmt riffarbete härnäst med MOSARA. Det här är ett ganska nytt band som precis släppt ett självbetitlat album som man med fördel kan ta en närstudie av. Sången har en skön trasighet och desperation som känns näst intill grunge-vurmande. Ljudmattan i låten Majestik XII har en liknande känsla och det är bara att luta sig tillbaka mot en musik som känns hemtrevlig på ungefär samma sätt som en väl insutten soffa. 

Vikinga-doom, kan det vara något? Ja, visst kan det det! CROSS VAULT slår på den förhistoriska trumman, blickar ut över nejden och sörjer en och annan nedbrunnen by på skickligt sammansatta albumet "As Strangers We Depart". Episkt är bara förnamnet på den här anrättningen signad Iron Bonehead Productions. Den här typen av "nu drar vi ut på slagfältet"-musik med folkiga toner har börjat fastna mer och mer i mitt musikaliska medvetande den senaste tiden, vet inte riktigt varför faktiskt men jag gissar att min ökande ålder kan ha något med saken att göra. 

Till sist doom på den dödsigare skalan med japanska ANATOMIA och skönt obehagliga Despaired Void från skivan "Corporeal Torment". Det här är musik som bäst avnjutes i ett nedsläckt rum med hörlurar och utan yttre störningsmoment. Känslan man får är tryckande och jobbig, ungefär som jag tänker mig att mannen på omslagsbilden har det. Ibland är det exakt det som behövs för att säga tack och hej till ännu en arbetsvecka och glida in i helgens varma lediga famn. 

Med detta säger jag tack och hej för idag och önskar en fortsatt fin fredagskväll.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 21 - Fem nyanser av doom

Fredagslistan 2021, vecka 20: USBM del 2!

För ett tag sedan skrev jag en inte alls uttömmande lista på några favoritband inom svartmetall från Förenta staterna. Då stod våren för dörren, och nu har livet återvänt på riktigt i underskön försommarskrud. Alltså dags att dyka djupt i den själsliga och musikaliska källaren. Här kommer fem till, utan pardon. Håll i hatten och lyssna HÄR!

HAVOHEJ - "Man and Jinn" EP, 2000

En-demon-bandet HAVOHEJ uppstod under det tidiga nittiotalet ur askan från urkultbandet PROFANATICA, som bland annat har kopplingar till tidiga INCANTATION. Mest känd är debutalbumet "Dethrone the Son of God", som egentligen bara är PROFANATICA-låtar som sångar-trummisen Paul Ledney spelade in efter bandet splittrats (sedermera återuppstod PROFANATICA och har fortsatt turnerat och släppa skivor). Men vad Ledney sedan kanaliserat genom HAVOHEJ är... svårt att beskriva. Har ni hört något så demoniskt? Istället för riff, en brinnande helveteseld. Smattrande trummor, och vid mikrofonen en snorförbannad avgrundsande som sliter sönder sina stämband. Bästa Venom-covern någonsin. Inget för den lättskrämda. THIS IS THE END OF JESUS CHRIST.

 

LEVIATHAN - Merging with sword, onto them ("Massive Conspiracy against All Life" 2008)

Ur vågen av enmannaband som kom under 00-talet stack främst jänkarna XASTHUR och LEVIATHAN ut, och av de två fastnade jag egentligen bara för den överproduktive Jef Whiteheads LEVIATHAN. Efter en misshandelsdom mot en f d flickvän tappade jag lusten att fortsätta lyssna på Whiteheads musik, men de äldre skivorna väcker fortfarande något stort och djupt. På 2008 års "Massive Conspiracy of All Human Life" nådde han tveklöst sin konstnärliga höjdpunkt. Whiteheads musikaliska, poetiska och visuella visioner är något helt eget, som ingen annan. Vilka ljudlandskap och atmosfärer! Fantastisk trummis med. (obs! notera vilket ledmotiv han lånat vid ca 8 minuter in)

JUDAS ISCARIOT - An Eternal Kingdom of Fire ("Heaven in Flames" 1999)

På tal om enmannaband, det här blev visst det tredje, och i mitt tycke det bästa på hela kontinenten. Åsikten om nordamerikansk svartmetallband som bleka och dåligt spelade kopior av norska förlagor kan ha kommit från Akhenaten i JUDAS ISCARIOT. Han var ökänd för sin "första tagningen duger"-approach, vilket hörs tydligt på de tidiga skivorna där han själv spelar trummor (det styrdes senare upp med sessionstrummisen Cryptic Winter, som håller takten på låten jag valt). Men till den som inte dras med av JUDAS ISCARIOTS karga och melankoliska nihilism frågar jag: varför lyssnar du ens på black metal?


KRALLICE - Energy Chasms (liveklipp, ursprungligen från självbetitlade debuten från 2008)

Vi blandar det råaste med det proggigaste idag. KRALLICE, med medlemmar från massor av avantgardistiska band med eller utan metal (från THE FLYING LUTTERBACHERS till GORGUTS), lät när första skivan kom för tretton år sen inte som något annat jag hört dittills. Utdragna melankoliska och hisnande melodier från svartmetallens högtid på nittiotalet tillsammans med ett komplext ursinne, kryptiska texter och spelskicklighet som inte var av denna värld. om detta verkligen är BLACK METAL kan vi diskutera i timmar, främst på senare skivor som rört sig mer mot det meckigt progressiva - det är mer SLINT än DARKTHRONE så att säga - men det första albumet från 2008 är en modern klassiker i mina öron. (De blev orättvist hipster-stämplade när de dök upp i samband med såna som DEAFHEAVEN och LITURGY, men KRALLICE handlar snarare om prognördar som verkligen gillar black metal, än något annat trams.)

WELTMACHT - Requiem of the Screaming Raven (från "And To Every Beast Its Prey" 2003)

Vad får vi om vi sätter ihop Nordamerikas två äktaste svartmetallkrigare i ett band? Jo, det råaste och mest intoleranta och elitistiska på rätt sida brunhögern. Lord Imperial från KRIEG och ovan nämnda Akhenaten (och Cryptic Winter) från JUDAS ISCARIOT. Det här öppningsspåret från deras andra och sista album, innan Akhenaten lämnade musiken helt, fångar allt jag söker i renodlad black metal. Det blir inte bättre än såhär. (Låten må vara lång men håll ut, vid sexminuterssnåret kommer alla tvivel blåsas bort!)

 

Ni lyssnar på listan HÄR! Ond helg på er! 

Fredagslistan 2021, vecka 19: Bluegrass Butchery!

 Gott folk! 

Det är dags för en ny omgång covers, men den här gången blir det annorlunda än de tidigare listorna då vi alltid har sysselsatt oss med metalcovers av kända, eller okända pop, rock eller andra genrer. Men inte idag! 

Idag blir det bluegrass för i stort sett hela slanten. Ni kanske undrar hur detta kommer sig? Har Martin slutligen ballat ur och gjort en Hetfield och satt likhetstecken mellan country och metal? Nä. Men tanken föddes då skribentkollega Fredrik på WeRock delade några videor med bland annat en cover av AT THE GATES Blinded By Fear. Och den jäveln (covern, inte Fredrik) fastnade uppenbarligen i hjärnbarken, för satan vad jag gått omkring och gnolat på den låten de gångna veckorna. 

När jag sedan upptäckte att det är ju en försvarlig mängd covers gjorda på en hel massa metallåtar, ja då blev det ju inte lönt att tveka mer. 

Vi kör!

Vi börjar lite lätt med STEVE 'N' SEAGULLS som är ett bluegrassband från Finland. Så jävla underbart! De har bland annat gjort en cover av AC/DCs Thunderstruck, som har en rent orimlig mängd spelningar på Youtube. Men då jag tycker att AC/DC är för jävla dåliga så har jag valt en version som bandet gjort av Gary Moores Over The Hills And Far Away som är helt ljuvlig. Bland annat så har den en magisk tonartshöjning. Det ni!

SLAUGHTER OF THE BLUEGRASS kommer från Stockholm och bemödar sig verkligen med att försöka hålla essensen av de låtar de spelar covers på, och de lyckas ganska bra måste jag säga. Jag fastnade för en version av DARK TRANQUILLITYs Punish My Heaven på grund av, ja ganska självklara anledningar, haha! Detta är så fantastiskt bra och underhållande att ni kommer baxna. Jag gillar stämsången, och det riktigt fina dynamiska spel som hela bandet bjuder på. 

Nästa låt har jag tagit från en skiva, och jag har inte lyckats fastställa vilken artist som gör just Livin' On A Prayer, denna klassiska allsångsdänga som jag inte reflekterat så mycket över vilken sorglig text den låten har. Detta faktum kommer fram så oerhört fint i bluegrassversionen. Känslan av att hela systemet är riggat mot dig och du kan verkligen inte vinna hur mycket du än organiserar dig och strejkar när du är arbetare i USA - i alla fall inte under 1980-talet. 

Farbröderna i IRON HORSE vet hur en slipsten ska dras. För det första kommer de från staden Killen. I Alabama. Bara en sådan sak! De har gjort en hel massa covers, bland annat på låtar av METALLICA som är väl värda att kolla in. Men såklart har jag valt en annan låt, nämligen Shot In The Dark av Ozzy. Fantastisk stämsång som lyfter låten rätt rejält om vi ska vara lite elaka mot Ozzy. 

Har det varit för såsigt? Lugn, nu blir det åka av när Rob Scallon smäcker iväg en helvetiskt härlig version av SLAYERs Raining Blood på banjo. Satan så imponerande!

Med detta kvarstår det ju bara att säga: Giddy-up on that nag and cut them off at the pass! 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 19: Bluegrass Butchery!

God eftermiddag! Idag tänker jag duka upp med allehanda nylyssnad döds och thrash som jag tycker att vi kan frottera öronen med tillsammans med intagandet av valfri fredagsdryck.

Vi kör igång direkt med trivsamma ungrarna MEPHITIC GRAVE. Det här bandet började som duo under tungvrickarnamnet MOTHROTH men expanderade sedermera till kvartett och passade i den vevan på att byta namn. Det tycker jag de gjorde rätt i. I dagarna släpper Carbonized Records deras första fullängdare "Into The Atrium Of Inhuman Morbidity" och det är en skiva som pekar med hela Lovecrafthanden - ett tema som ju onekligen ligger varmt om hjärtat. Att musiken som bjuds sedan är en murkig och brutal hommage till 90-talets dödsmetall sitter ju så att säga inte heller helt fel utan här är det bara att luta sig tillbaka och dras ned i en skön underström av brötigt tentakelmörker.  

ANTHROPOPHAGOUS är inte bara titeln på en zombiefilm från 1980 av Joe D'Amato utan även namnet på ett dödsmetallband från Massachusetts. I mars släppte de utmärkta "Death Fugue" från vilken jag valt Lead Casket som nummer två i dagens lista. Albumet i fråga har tyngdpunkt på riffarbete och mellantempo och har en stark känsla av att här står vi och lirar i någons garage. Som om inte detta satte fart på smaklökarna tillräckligt kan vi addera texter av följande magnitud: "NOW YOU VOMIT BLOOD/AS YOUR CELLS ERUPT/NOTHING CAN SAVE YOU/YOU WISH DEATH WAS ABRUPT". Ja, när allt kommer omkring är det ju exakt det man önskar! I det enkla finns det vackra och här har ANTHROPOPHAGOUS hittat ett minst sagt klockrent koncept. 

För att ytterligare skruva upp garagekänslan beger vi oss till Australien och HECATOMB som spelar en snabb blandning av döds, thrash och black som redan vid första anslaget får en att vilja veva med nävarna och springa runt i cirkel. Produktionen är rivig och old school på ett väldigt påtagligt sätt. Faktum är att när man lyssnar på "Horrid Invocations" känns det som att befinna sig i en portal riktad rakt in i 80-talet och det går igenom i hela alltet, från produktion och ljudbild till omslagsillustration. Prick så här vill jag börja alla mina fredagskvällar framöver.

Det första som slår mig när jag lyssnar på listans fjärde låt, GOATHs Shaped By The Unlight (från skivan med samma namn samt en romersk trea framför) är hur bra de fått till den gutturala sången. Det låter som om herrar Goathammer och Fjandannson drabbats av en svårartad akut demonharkling i ordets mest positiva bemärkelse. Jag tycker att det annars brukar vara en hårfin balansakt mellan det fåniga pajasartade och den trovärdiga dedikationen när man ska försöka låta som stigen rakt ur helvetets bakgård. Övriga musikaliska insatser i deras svärtade döds/black är också fina och visar på ett uppfriskande driv.

Sist ut idag är AGGRAVATOR som snabbt och skoningslöst river av Unseen Repulsions. Det här är inte bara ett skolboksexempel på hur jag tycker thrash ska låta utan också en fin uppvisning i hur gitarrsolon bör trakteras - snabbt, koncist och lite svajigt som en bra övergång till övriga melodislingor. På samma sätt som man drar bort ett plåster med andra ord, inget som måste pågå i all evinnerlighet. Det snabba och koncisa är också något som går igen i hela låten och som ger mersmak. Den klockar in på 3:33 minuter men känns rent mentalt som ungefär hälften, vilket får en att vilja lyssna om och om igen. 

Med detta kastar vi loss och seglar in i helgen! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 18: Nylyssnad döds och thrash