fredag, oktober 30, 2020

Fredagslistan 2020, vecka 44: Må hösten härska!

Gomorrn! Idag har jag satt samman en lista som fullkomligt dryper av det bästa hösten har att ge; monotoni, frenesi, dödsdyrkan och den svala värdighet som följer efter sommarmånadernas genomgripande känsla av förruttnelse. Vi kör på en gång!

Första låten ut kommer från japanska BEGRÄBNIS som lirar funeral doom och gör det med den äran! Vi pratar veritabel högkvalitetsmisär här -  långsamma riff, sniglande melodier och en allmänt monoton uppsyn. Nya släppet "Izanaena" är bandets första fullängdare, tillika en limiterad sådan, som gavs ut alldeles härom dagen på bolaget Weird Truth Productions. Vi lyssnar till utmärkta spåret Inverted Cross som klockar in på hela 7:45 härligt dystra minuter. Bara att dra något gammalt över sig och dyrka denna höstmumma deluxe! 

Nu får vi öka takten ett par snäpp! OCCULT BURIAL från Ottawa spelar en skön blandning av  black, speed och thrash metal som jag har väldigt svårt att sluta lyssna på. Faktum är att det enda man vill när man lyssnar på Highway Through Borderland är att snöra på sig ett par snygga gympadojor och bara ge sig ut på gatorna och härska. Eller häva sig omkring i en mosh-pit eller åka bil djävligt snabbt. Kanske alla tre när jag tänker efter! Svinbra musik är det genomgående på "Burning Eerie Lore" i vilket fall, det ska gudarna veta.


Pampigt, punkigt och lite folkigt sedan i låt nummer tre, Last Of The Icons Alive med CYNABARE URNE. Det här gänget kommer från Helsingfors, spelar i grunden dödsmetall och har på Encyclopedia Metallum listat sina teman som Death rites, Dark folklore och Hermetic alchemy vad gäller lyriken. Det känns som en ytterst målande beskrivning av vad vi får oss till livs när det kommer till albumet "Obsidian Daggers And Cinnabar Skulls". Pluspoäng också för snyggt omslag.

Så färdas vi mot de allra murkigaste dödsskogarna med ryska WOMBRIPPER! Här i låten Obscurity Depths från skivan "Macabre Melodies" hittar vi dödsmetallens konceptuella magnum opus i form av adekvat råhet, rakt och avskalat riffarbete samt slutligen lika delar punkig uppkäftighet som svavelosande inälvsdyrkan. I could go on med superlativen här men vi skiter i det nu och konstaterar helt enkelt som så att om ens musikaliska hemvist till stor del bottnar i DISMEMBERs samlade diskografi så är WOMBRIPPER så bra att man vill grina! 


Sist ut denna fredag blir SUMMONING DEATH med låten The Mask som kommer från bandets andra fullängdare "One Step Beyond" som smakfullt nog fått skräcktema. Alla låtar är nämligen blinkningar till olika avsnitt ur tv-serien med samma namn som albumtiteln. 

One Step Beyond var en skräck/spänningsserie och kom i slutet av 1950-talet, det vill säga ungefär samtidigt som The Twilight Zone och bygger på samma sätt som den serien vidare från den klassiska föregångaren - radioskräcken - som ju lät själva episoden få en introduktion och avslutning av en programvärd. 

Den här typen av primitiv döds (tänk känslan från tidiga MORBID ANGEL) gör mig på mycket gott humör och nu återstår bara att kolla upp även det föregående albumet från det här gänget, "The House That Screamed", vars låtlista enbart består av strålande bra filmtitlar i skräckgenren (The Night Evelyn Came Out of the Grave, Carnival of Souls, Night of the Living Dead, etc). Jag vågar gissar att även det får fem av fem solstolar av undertecknad, men det får jag återkomma om.

Det var allt för idag! 

Nu återstår bara att tillönska en alldeles fenomenal helg och säga på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 44: Må hösten härska!

fredag, oktober 23, 2020

Fredagslistan 2020, vecka 43: Lyssnat denna vecka!

 Gott folk!

Vilken helt för djävla bra musikvecka det har varit. Den stora höjdpunkten för mig var såklart att Devin Townsend släppte en finfin DVD, "Order Of Magnitude" med en filmad konsert från London från förra året. Men vi ska inte springa händelserna i förväg, jag har hunnit med att lyssna på en del annat också. 

Vi kör!

Jag har svårt att stå emot musik av DARK TRANQUILLITY. De är ett av musikvärldens mest sympatiska band, och jag känner att de alltid lyckas med att snickra ihop flera låtar på varenda skiva de gör som sannerligen inte går av för hackor. Kommande plattan "Moment" verkar dock vara något i hästväg för de låtar som har släppts från skivan lovar mycket. 

Min kärlek till Devin Townsends musik är så väl bekräftad vid det här laget på bloggen att ni nog har vant er vid att han dyker upp titt som tätt i fredagslistor. "Order Of Magnitude" är filmad under en konsert på klassiska Roundhouse i London, och det jag tycker är det bästa med konserten är att Devin visar att låtar inte är något statiskt som är huggna i sten. Det händer saker när levande musiker är involverade, och frågar ni mig så lyfter så många låtar från redan förträffliga studioversioner till rent löjligt stratossfäriska nivåer på den här DVD:n. 

Inget land gör så bra melankolisk dooming döds som Finland, och RED MOON ARCHITECT har seglat upp till fantastiska nivåer på senaste plattan "Emptiness Weighs The Most". Det är alla rätt - tungt sväng, löjligt snygga gitarrharmonier, lysande sång och fruktansvärt bra låtar på den här skivan som har en rimlig chans att komma in på årsbästalistor. 


Jag är typ sist i hela världen med att fatta grejen med KATATONIA, och faktiskt är det en ren slump att bandet är med i veckans lista. Spotify fortsatte att spela efter jag hade lyssnat färdigt på en annan låt, och då tyckte jag att det var ju inte så tokigt detta. När jag växlade över till Spotify så hajade jag till när jag såg att det var KATATONIA jag lyssnade på. 

RADIANT KNIFE och deras två-EP-tvillingverk "The Body" och "The Ghost" har banne mig lyckats snirkla sig in i min hjärna något så in i helvete, och framför allt låten jag har i veckans lista True Believers som har ett sådant underbart sväng att jag är tvungen att varna er - detta är starkt beroendeframkallande om man som jag gillar svängig doom. 

/Martin



fredag, oktober 16, 2020

Fredagslistan 2020, vecka 42: Slaget om Köpenhamn anno 1807

God afton! Danmark år 1807, slaget om Köpenhamn, känns det bekant? Nej, jag tänkte väl det. Själv hade jag förträngt den delen av historielektionen fram tills igår då jag snubblade över ett danskt band som har desto mer koll. ILDSKÆR kommer från Nordjylland och har ägnat hela första fullängdaren "Den rædsomste nat" till minne av det bombardemang Danmark utsattes för av Storbritannien mellan 16 augusti till 6 september 1807 som en del i de så kallade Napoleonkrigen som rasade i Europa under 1803-1815. 

Britterna ville i korta drag roffa åt sig danskarnas flotta innan fransmännen hann före och tvingade helt sonika dansken på knä nattetid under vad som brukar kallas historiens första terrorbombning. Nu är jag inte någon krigsfantast men temaskivor om olika krig brukar ju ofta bli storslagna och hyfsat intressanta och så är fallet även här. 

ILDSKÆR är ett nytt band, enligt Encyclopaedia Metallum så nytt som från 2020, och består av herrar Garðarsson och Skóggangr (tidigare från akter som bland annat SHAMASH och GRAVKAMMER.) Musiken vi bjuds på är kylig, rå och eländig men samtidigt bombastiskoch episk tack vare den tajta produktionen. Och som tidigare nämts, tematiken. Black metal i sitt esse med andra ord. 

Det ska bli mycket intressant att följa det här bandets fortsatta utveckling när de sätter ribban så här högt med första släppet. Från början hade jag tänkt blanda upp fredagslistan med andra låtar om bomber och granater men nej, det här ska vi ha i sin helhet alldeles för sig självt och därför består dagens lista av hela albumet utan avbrott eller krusiduller.

Och med detta önskar jag en fenomenal helg!

/Susanne

 Fredagslistan 2020, vecka 42: Slaget om Köpenhamn anno 1807

fredag, oktober 09, 2020

Fredagslistan 2020, vecka 41: Eddie Van Halen

 

Med tanke på hur snabbt nyheter färdas numera, är detta något som de flesta av er har koll på - den 6/10 dog Eddie Van Halen av cancer. Han blev 65 år gammal. Jag hade tänkt göra en fredagslista med ett annat tema, men den får jag köra en annan gång, för det hade känts helt orimligt att göra en lista med annat tema än just Eddie Van Halen den här veckan. 

Om ni har följt bloggen de senaste 10 åren så har ni möjligtvis koll på att jag gjort två fredagslistor på bandet VAN HALEN tidigare - 2010 och 2015 - och det är ofrånkomligen mest för Eddie Van Halens medverkan i detta legendariska band jag minns honom för. Ja, han lirade med andra och gästade med solon på flera andra låtar. Men det var i VAN HALEN som han var drivande med sin bror Alex Van Halen på trummor, Michael Anthony på bas och Sammy Hagar på sång i den version av bandet jag håller som bäst. Såklart har jag lyssnat på bandets tidiga plattor med David Lee Roth också, och de har sina poänger inte minst för att Eddies spel redan här visar på den monumentala virtuositet han hade tillägnat sig på sitt instrument. Att andra gitarrister gick på bandets konserter för att studera Eddies teknik var självklart på samma sätt som hans retsamma sätt att vända ryggen mot publiken för att försvåra inlärningen. Och hur många har inte sett den legendariska scenen i "Tillbaka till framtiden" där Marty McFly väcker sin far med Eddies shred? 

Och Eddie kunde shredda, men var lika magisk som kompgitarrist och hade ett underbart sväng i sitt spel - därför blir det inte bara de där låtarna där han går loss som en demon på strängarna, utan en del annat också. 

Tack för musiken Eddie. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 41: Eddie Van Halen


fredag, oktober 02, 2020

Fredagslistan 2020, vecka 40: Anaal Nathrakh - Endarkenment

 Bästa fredagsvänner!

Den här dagen är på vissa sätt ganska obetydlig. Man går till jobbet och gör sitt jobbgrejs, vädret är varken soligt eller molnigt, man är bitvis stressad och bitvis glad, äter sin modest kryddade färdigmat i personalrummet, ordnar med ett par lånekort och flexar ut en smula tidigare eftersom det ju ändå är fredag. Högst ordinärt. Men på vissa sätt är detta en alldeles historisk dag, ety det vankas skivsläpp (det elfte i ordningen) från ett av vad jag vågar påstå är både mitt och Martins absoluta favoritband, ANAAL NATHRAKH. Således vigs hela listan åt fullängdaren "Endarkenment" som såg dagens ljus idag på Metal Blade Records. Vi kör igång direkt!

Inledningsvis titelspåret och tillika förstasingeln Endarkenment som är en veritabel käftsmäll. När singeln kom vill jag minnas att jag skrev att det hörs att ANAAL NATHRAKH är ett band som jobbar som bäst i motvind och jobbiga tider och jag tycker att man kan ana en desperation här som springer ur ett turbulent världspolitiskt läge, pandemi, växthuseffekt och den allmänna känslan av att allt håller på att skita sig för mänskligheten. Antingen kapitulerar man då och dukar under eller så gör man som det här bandet och hittar en kraft i motståndet. Så känns Endarkenment - olycksbådande men som en strävan mot något annat.

Thus, Always, To Tyrants är låten som följer upp och den har ett mekaniskt driv som rent strukturmässigt känns bekant från mellanplattan "Desideratum" men jag tycker det finns ett mer organiskt muller över Thus... som saknades på "Desideratum". Där den kändes kylig och distanserad når det nya alstret fram och igenom och greppar tag i lyssnaren.

Låt tre, The Age Of Starlight Ends, är andra singeln från fullängdaren och lutar mer åt det melodiska hållet än de båda föregående spåren. Det finns en innerlighet här och ett krävande driv och samtidigt något sakralt i anslaget. Blastbeatsen sitter dessutom som en smäck. 

Libidinous (A Pig With Cocks In Its Eyes) är fjärde spåret och bidrar först med en del teatrala tongångar och sedan en bråkig melodislinga som sedermera brottas ned i den välkända kaoskvarn som utgör ANs ljudlandskap. Jag gillar att de tar ut svängarna här och löper linan ut med de olika riktningarna och låter falsettsången (som på riktigt får mig att associera till hur grisar låter) få fritt spelrum. 

Beyond Words börjar, förutom med kaos, även med ett spökigt tremolosvaj som känns lite nytt och roligt. Svajet ligger sedan som en skugga över det frustande slagskepp som musikmattan utgör, under tiden det kasar och far över ett stormigt slukande hav. 

Feeding The Death Machine härnäst och här bjuds vi på en känslomässigt gripande historia vars uppbyggnad är magiskt bra. Snygga rensångspartier i power metal-manér, ett välplacerat gitarrsolo, sedvanligt fullt ställ-mangel samt den där smäktande melodislingan som återkommer. Perfektion!

Spår sju heter Create Art, Though The World May Perish och innehåller förutom ett ganska rakt musikaliskt kaos som påminner om tongångarna från ett av mina favoritsläpp "Vanitas" också partier med mollstämd rensång. Vid det här laget står det klart att det här (än så länge, fingers crossed) är en skiva utan fillers och där man jobbat mycket med variation i ljudbilden. Det uppskattas.

Singularity börjar rått, brötigt och growligt och binds sedan samman med medryckande mellanpartier som varvas med en kontrollerad malström av hat och frenesi. Om det är något man kan säga om den här skivan som är genomgående för varje låt så är det att det finns ett fokus, oljudet får vara oljud och krumbukta sig åt olika håll men det finns en tydligt övergripande riktning vilket ger stadga och känslan av att man står stadigt på fast mark och vet vart man ska. Det glädjer mig mycket eftersom jag saknat det i de flesta släpp som kommit på den här sidan om "Vanitas". Och här vill jag flika in ett citat från ena halvan av bandet, Dave Hunt som berör ämnet:

"Personally, I feel more cynical, more bitter, with a greater sense that the world is fucked, and is continually re-fucked by people who have no idea what they are doing. Musically, I think we're more mature - not less frenetic, but better able to channel our energies where they'll be most effective. That's an ongoing process, you never finish growing into what you're doing and being better able to push at the edges of what you can do. But we aren't interested in evolving what we do, only how we do it. We remain unlike the vast majority of other bands in our sound, and we're proud of what we do."

Låt nio är Punish Them och nu går det ta mig fan undan men utan att tappa det melodiska som löper som en röd tråd genom hela skivan. Bra kräm i häxgrowlet här och riktigt sköna dödsmetall-riff. 

Avslutningsvis Requiem som låter som ett pampigt svavelosande järtecken och ett löfte om något hemskt som komma skall. Ungefär som att man befinner sig i en film och fryser i ögonblicket då den onda trollkarlen kastar sin förbannelse över världen. Sedan ett ledset gitarrsolo på det och en filmisk utzoomning. Ett fantastiskt bra avslut på en fantastiskt bra skiva. Ja, fy satan så bra det här är! Faktum är att detta är en av ANAAL NATHRAKHs allra bästa skivor, om inte DEN bästa. Jag får återkomma i den frågan när jag samlat mig en smula för i detta nu är jag helt golvad.

Tills dess lyfter jag på hatten för detta epos till pjäs som vi lyssnat på och önskar er alla en välförtjänt helg.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 40: Anaal Nathrakh - Endarkenment


Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 51: Susannes årsbästa

Ohoj. Då har turen kommit till mig och min årsbästalista. Jag får säga att det här året har det varit knivigt. Inte för att det har släppts ...

Populära inlägg