Fredagslistan 2020, vecka 26: It's summer, motherfuckers!

Gott folk!

Den extrema värmen har svept in över Helsingborg, och jag gör imorgon min sista arbetsdag innan min semester börjar. Såklart kör jag sommartema!

Vi kör!

Detta band från Uppsala har jag bara lyssnat på sporadiskt, men det är sannerligen inte svårt att gilla den progressiva extrema metal som bandet har kört på sedan början av sin karriär. Framför allt gillar jag Teddy Möller på sång som jag lyssnat mer på i ett av hans andra band - ONE HOUR HELL.

Nu blir det betydligt smörigare! BATTLE BEAST brer tjockt med smör i låten Endless Summer från senaste plattan. Här måste man vara på rätt humör, kanske ha druckit en god öl eller flera för att riktigt gå igång, men för egen del så tycker jag att denna låten är så sjukt charmig även med bara en alkoholfri i kroppen, haha!

Jag har ingen relation till CELTIC FROST, och hade de inte haft en låt som heter Eternal Summer så hade de inte kommit med i veckans lista, det kan jag säga! Den här låten har dock en primitiv charm som jag uppskattar.

Den grekiske gitarrfantomen kan inte bara shredda, han kan skriva riktigt smöriga låtar också! Summer Days från hans andra skiva "I Am The Fire" är en sådan. Kolla bara in en av verserna - July mornings were everything
To wash away the April rain
All those summer songs on the radio
We danced the nights away. Ja, ni fattar eller hur? Å andra sidan så funkar låten helt okej. Jag har hört betydligt värre den senaste tiden (se FALCONERs senaste). 

Jag har lyssnat på en nästan oförsvarlig mängd musik av VAN HALEN under mina år. Jag vet inte exakt hur det startade, men det kan ha varit så att ett lokalt coverband spelade Jump under en konsert på min högstadieskola som tände elden. Sedan såg både jag och en av mina bästa vänner, Anders, till att hålla den elden brinnande. Jag gillar David Lee Roth plattorna, men uppskattar Sammy Hagar-eran mer med skivor som "5150", "For Unlawful Carnal Knowledge" och den efterföljande liveplattan "Van Halen Live: Right Here, Right Now" som jag dyrkade, och än idag gillar extremt mycket. Visst Summer Nights är en ganska smörig låt, men den har fint gitarrspel, såklart!

Blir en bonuslåt denna vecka - THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA är ren sommarmusik för mig. Svänget, spelglädjen får mig att vilja dricka öl, höja volymen och bara trivas! Och det är exakt det jag kommer göra de tre kommande veckorna, förutom att leka med barnen, umgås med min fru, sova länge, läsa och allmänt götta mig. Vi återkommer med nya eskapader i början av augusti! 

Ha det fint!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 26: It's summer, motherfuckers!

Fredagslistan 2020, vecka 25: Favorit i repris - Mörk midsommar

God afton!

Till denna vecka hade jag börjat tråckla ihop en lista av det otematiska slaget men så tänkte jag ett varv till och kände att eftersom det ändå är midsommar ska vi väl passa på att uppmärksamma detta faktum. Jag letade lite i gömmorna och det visade sig att redan i herrens år 2015 så skrev jag en temalista med titeln Mörk midsommar. Och vet ni vad, den står sig än idag. Därför ger jag er nu, utan further ado en favorit i repris och önskar en fortsatt fin kväll!

---

Ibland känner man för att ligga i en soffa och bara dra något gammalt över sig. Förslagsvis en filt modell ingådd. Den senaste tiden har det varit så för undertecknad. Oavsett om skyarna är gråtunga av regn eller solen kvittrar, fåglarna skiner och himlen är gul så kan höstkänslan infinna sig i hjärteroten. Då passar det ypperligt med en lista av det lite vemodigare slaget. Vi snackar melodisk döds med progressiv känsla att skölja ner midsommarmaten med. Hurra!

LEPROUS får den äran att inleda. De visar sig vara IHSAHNs liveband från början, det visste jag ej. The Price bjuder på trallvänligt sväng och melodiskt gnällmörker av bästa slag. Typiskt bra emo-inledning som påminner lite om TOOL på sina ställen.

De gamla travhästarna PARADISE LOST följer upp med den muntra låten No hope in sight. Hur många har inte minnen till PARADISE LOST? För min egen del var det Icon-plattan och TIAMATs "Wildhoney" som stod för flertalet känslostormar signerade hjärta/smärta under sena tonår och som satte sig benhårt fast i själens mörka vrår.

Nya skivan heter "The Plague Within" och är det bästa och mest allvarliga våra vänner fått ur sig på bra många år. Sedan mitten av nittiotalet skulle jag vilja påstå. Hör bara på textraden till låten Beneath Broken Earth: "Hail to nothingness, you wish to die" (!) Melodisk doom, dystert midtempo, vackra långsamma partier och sedan lite snabbt dödsmangel på det. Bara att hugga in på denna mörka, mustiga gothtårta!

A FOREST OF STARS Drawing Down the Rain klockar in på långa 9:31 men det är väl använda minuter. Folkmusikvibbar och fartfyllda knätofsar. Glada tillrop och violiner. Post-rock, blastbeats och väsig sång på det. Rensång också för den delen. Går det ens? Ja, det gör det - och det med bravur. Till skogs!

ENSLAVEDs "In Times" påminner om föregångaren "RIITIIR" på det vis att skivan ger en mer och mer för varje genomlyssning. Nya passager vecklas ut och öronen hittar ny mat allt eftersom. Thurisaz Dreaming är ett bra exempel på detta, därför får den plats fyra på listan även om det finns andra mer omedelbara godbitar på "In Times".




SULPHUR AEON Incantation. Vi kliver slutligen ner på havsbotten och hälsar på Cthulhu! Ett riktigt skönt mörker är invävt i detta bands habila dödsmetall. En episk låt från ett riktigt bra konceptalbum. Totalt äg från början till slut! Eller som vi brukar säga, Ph'nglui mglw'nafh Cthulhu R'lyeh wgah'nagl fhtagn!

God, mörk midsommar på er!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 25: Mörk midsommar

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!

Gott folk!

En ganska tradig vecka går mot sitt slut. Det har blivit en del vabbande på sistone, plus att jag såklart åkte på samma förkylning som barnen har asat sig igenom. De ljuspunkter som har funnits är mestadels musikaliska, plus en del poddande. Veckans lista är därför ganska spretig, och till brädden fylld med känslosamma låtar. 

Vi kör!

En av de största grejerna på hela veckan, ja på bra länge faktiskt, är att det kom nytt material från ENTER THE HUNT som 2006 släppte sin hittills enda platta "For Life. 'Til Death. To Hell. With Love", en rent sagolikt bra platta. Jag vet med mig att jag inte är ensam med att ha gått omkring och längtat efter ny musik med detta egensinniga band. Och så kom Bastard Sons, en helt himlastormande underbar låt. Framför allt är det Krister Linders sång som jag hänförs av här. Hela låten är underbar, men refrängen är så helvetiskt stark att jag ramlar av stolen nästan varenda gång jag hör den. 

Jag kommer dragandes med Devin Townsend igen, den här gången med hans Devin Townsend Project. Jag såg den här versionen av Devin på Getaway Rock Festival, 2012 tror jag det var. Jag minns inte om han spelade Deadhead då, men jag minns att konserten var väldigt speciell. Den här versionen är inspelad på Red Rocks Amphitheater som ligger en bit utanför Denver, och är helt ärligt en ganska spektakulär konsertplats. Deadhead är inte på några villkors vis den mest komplicerade av Devins låtar (han gillar ju att krångla till det!), men den är så sjukt effektfull i sin enkelhet och sin känsla att jag helt ärligt inte kan få nog av den. Devins underbara interaktion med publiken gör ju också sitt till. 

En fin version av Ghost Of Perdition av OPETH från inte bara samma ställe som Devin lirade på, utan från samma konsert till och med. Visst är det fascinerande hur mycket mörker och scenljus gör för att förstärka upplevelsen. Egentligen är ju grindcore den enda musiken där sådant inte spelar någon roll alls, haha! När det gäller OPETH så har jag sett bandet i den mest skiftande omständigheter, men denna versionen av en fantastisk låt från en otroligt bra skiva, "Ghost Reveries", skickar fortfarande rysningar nerför ryggraden. Roligt faktum: på dagen var det såklart varmt, vi pratar ändå Colorado. Men i öknen på kvällen och natten blir det kallt. När OPETH spelade så låg temperaturen närmre 0 grader. Att bandet ändå lyckas lira så pass bra är ju imponerande!

FERMENTOR är ett tvåmannaband bestående av trummisen Dylan Marks och gitarristen Adam Wollach. De här två lirarna visar verkligen på hur sjukt varierad musik det går att göra med den här minimala sättningen. Det gäller inte bara The Stench utan hela det kommande albumet "The Continuance". Videon är helt ljuvlig. Jag gillar att Adam och Dylan tydligt visar att de har kul, samtidigt som vi får lite fin lågbudgetzombiefilm på köpet. 

Jag kan lova att Michael Ende, författare till "Den oändliga historien" aldrig kunde tänka sig att ett band skapat under en pandemi skulle göra en cover på en synthlåt som skrevs till filmen som kom 1984. Boken kom på tyska 1979, och har sedan dess blivit översatt till en ohemul mängd språk. För ett tag sedan kom en ny upplaga på svenska som lånas ut flitigt hos oss. Boken är en sådan magisk hyllning till den mänskliga fantasin och vad den betyder för oss. Innehåller dessutom magiska böcker, antikvariat, drakar och en fin antihjälte i Bastian Bux. Antikvariatsägaren Coreander som Bastian stjäl boken ifrån spelas av Thomas Hill som gjorde prästen i V. Ja, ni fattar - nerdgasm. Originallåten gjordes av Limahl och blev en dunderhit, såklart. Jag blir bara så satans glad av vad AT THE MOVIES gör med den här låten. Undrar ni varför Strid sitter under en filt? Det gör Bastian på sin skolas vind där han sitter och läser boken. Med den här låten lämnar AT THE MOVIES 80-talet för att nästa säsong ta sig an 90-talet. Med tanke på hur galet beroende jag blivit av det här bandet och deras torsdagssläpp så är jag mycket nyfiken på hur nästa säsong blir. 

Vi tar helg!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!

Fredagslistan 2020, vecka 23: Den otematiska junilistan

Goder afton.

Fredagen är åter här och för att fira dess ankomst vill jag bjussa på lite guldkorn jag snubblat över på sista tiden ur blandade genres. Här kommer således den otematiska junilistan. Vi kör direkt!

ULTHAR (amerikanska menar jag nu, inte det polska ditot) tycker jag är ett riktigt trevligt tillskott till undergroundscenen inom dödsmetall. Första fullängdaren "Cosmovore" kom 2018 men idag ska vi ta oss an album numero två, "Providence " från vilket vi lyssnar på Churn.

ULTHAR har det där sättet att låta musiken kännas både gammal och ny på samma gång utan att jag exakt kan sätta fingret på varför. Riffen sitter som en smäck, growlet är rått och distanserat och hela anrättningen får mig att bli munter överlag. Så här ska en dödsslipsten dras.

Med nästa bidrag i listan ska vi kasta loss totalt och bara dyka in med huvudet före i ned ett känslokaos med lika delar drama som manglig sludge. Uppstyrt virrvarr med andra ord. Hade inte ljudbilden varit så annorlunda kunde man nästan dra paralleller till ANAAL NATHRAKH, men då tänker jag främst på själva låtkonstruktionen som sagt, inte soundet som sådant. WITCHING har rent musikalist närmre till akter som KYLESA och MASTODON. Men de låter egentligen inte så heller utan helt egna. Det jag tycker WITCHING vinner på är att skönsång och experimentlusta inte får trumfa över röjigheten, vilket annars är en fallgrop inom den mer dramatiska delen av sludge-genren. "Vernal" är första fullängdaren och det ska bli intressant att se vartåt detta barkar framgent.

Mot mörkret härnäst med YOUNA, ett enmansband från Leipzig signerat den ganska produktiva herr Mts. Zornvlouch, som också är titelspåret, tycker jag för tankarna till akter som HORNA och SARGEIST och det är ett gott betyg. Inga överraskningar men likväl väldigt väl utförd black metal med tillbörlig frenesi och kyla som inte borde lämna någon entusiast besviken. 

Som näst sist ut i listan hör vi ORMSKRIK, ett band med ett obegripligt lökigt namn som spelar ytterst trevlig svärtad thrash (eller som jag brukar kalla det när jag inte behöver vara så noga - snabb och rå black metal).  ORMSKRIK kommer från Norge och har varit en konstellation sedan anno 2015 och som i år ger ut sin första fullängdare. Occultness är en sinnessjukt medryckande historia vars produktion känns ganska välstädad men lyckligtvis utan att tumma på mörkret. Suberb sånginsats dessutom! Fem av fem galopphästar.

Så till sist en melodiös smocka med AZZIARD. AZZIARD är en ny bekantskap för mig och efter några genomlyssningar verkar det röra sig om helt habila musiker som har tyngd och seriositet och som premierar sväng och melodi som kontrast till det totalt kompakta mörkret. Och det är en blandning som gifter sig riktigt fint och ger rymd till anrättningen. Stampa takt-foten får sitt i Retrouvailles avec l'Âme från nysläppta fullängdaren (Liber Secondus - Exégèse) och med den firar vi in helgen. Ha det genialiskt!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 23: Den otematiska junilistan

Martins måndagsmeck 2020, vecka 23: Killitorous!

Ibland så kan ett bandnamn, i alla fall i början innan musiken kollats in, kanske lägga en smula hinder i vägen. Den senaste tiden så har i alla fall SODOMISERY kvalat in under dessa omständigheter. Likadant förhöll det sig med KILLITOROUS från Ottawa i Kanada. Som vanligt fick jag äta upp det, för när jag satte igång bandets platta "The Afterparty" som kom den 22/5 i år då fick jag återigen överväga att använda mig av uttrycket att musiken fucking slays, vilket ju alltid är trevligt. 

Bandet verkar ha en befriande lössläppt och inte speciellt allvarlig inställning till vad texter ska handla om. Det skrivs om sex, komik och filmer. På den här skivan har bandet det goda omdömet att döpa en låt till Total Protonic Reversal som såklart är taget från Ghostbustersfilmerna, vilket ju också hjälper. 

I ärlighetens namn så får KILLITOROUS mig att återigen inse att teknisk döds kan vara en av de bästa subgenrerna som finns inom metal. 

Vrid upp volymen, röj undan möblemanget för här vankas det yster ringdans för hela slanten!

<iframe src="https://open.spotify.com/embed/album/1JgZ46kBolRVCwpddCwZXn" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true" allow="encrypted-media"></iframe>