Fredagslistan 2019, vecka 51: Det är jul, för satan!

Gott folk!

Julen nalkas, och det tänkte jag ta fasta på i veckans fredagslista som blir den sista för året faktiskt. Bloggen tar lite ledigt under jul och nyår och kommer tillbaka med kraft måndagen den 6/1 2020 med ett säkert hårresande bra meckighetstips från mig.

Julen alltså. För egen del har jag alltid gillat julen. Familjen, hygge, god mat och såklart oerhörda mängder smaklös julmusik. Om ni trodde att veckans lista  skulle ändra på detta, ja då tar ni fel något så in i risgrynsgröten. Klart givet är att musikerna i min fredagslista kan traktera sina instrument bättre än genomsnittet, men utgångspunkten är ju ändå julmusik - då är det ju uppförsbacke redan från början, haha!

Det blir tvåtakt (såklart blir det det!), bjällerklang, sånger som handlar om renar och tomtar, och heliga nätter om en nu tror på sånt. Och om veckans lista inte uppfyller ert behov av jul, ja då kanske den rent underbara mashupen mellan WHAM!s Last Christmas och SLAYERs Angel Of Death gör det!

Gott folk, tack för att ni har följt oss även under 2019. God jul, och gott nytt år - vi ses, om ni vill, 2020!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 51: Det är jul, för satan!

Martins måndagsmeck, vecka 51: Rings Of Saturn

Gott folk!

Veckans tips i meckets tecken är RINGS OF SATURN som jag hade med i en fredagslista för 2 år sedan, på temat rymden. Nu har det här sjukligt kompetenta bandet kommit med ny musik som spräcker genrekonventioner utan att för den sakens skull totalt alienera de som gillar bandets tekniska deathcore sedan innan. RINGS OF SATURN är ett band som har en 10-årig historia, och bandet grundades redan när medlemmarna gick i high school tillsammans. På nya skivan "Gidim" som jag inte tror ska tolkas som talspråk för get them tar bandet i. Rejält. Det är sinnessjuka löpningar på gitarrerna, kulsprutesmattrigt på bastrummorna och spejsat något så in i helvete. Detta är inte en skiva du tar fram om du vill koppla av, haha!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 50: In på upploppet

Goddagens!

Idag är det inte bara fredagen den 13:e utan även lucia och då kan vi ju passa på att tänka både på blandade skräckfilmer och på legenden om helgonet på Syrakusa som stack ut sina egna ögon och sände dem till sin trolovade. Det torde ju ändå vara höjden av romantik. Själv håller jag ögonklösarfingrarna i styr och tar istället tag i den sista slutklämmen vad gäller årsbästan. Eftersom jag dels inte vet hur man gör när man sätter stopp och dels för att jag vill era öron allt gott kommer här hela fjorton album (eller 8 timmar och 32 minuter om man så vill) att frottera sig med. Gott folk, nu tar vi i för kung och fosterland och bara kör.

TEITANBLOOD - "The Baneful Choir". Spanjorerna håller stilen och tröskar på med sin infernaliska black metal för allt vad tygen håller. Fem getter av fem för detta släpp.

TOMB MOLD - "Planetary Clairvoyance". Det här är en platta som både jag och Martin hållit högt sedan den kom. En rakt igenom klockren dödsplatta som hade fått själve Chuck Schuldiner att jubla.

TEETH - "The Curse Of Entropy". Ska man beskriva den här skivan med ett epitet är det Fullt Ställ som passar bäst. Det blir åka av redan från första sekunden genom det vackra ljudlandskap som stavas dödsmetall möter grindcore.

MORTAL WOUND - "Forms Of Unreasoning Fear". Första demon från det här dödsbandet från Kalifornien som sannerligen varken spar på krutet eller galopptakten. Löjligt bra.

MALIGNANT ALTAR - "Retribution Of Jealous Gods". Vad gör INSECT WARFARE nu för tiden egentligen? Jo, detta. Långsamt krossande finfin döds som låter som nedsänkt i ett träsk.

ALTARAGE - "The Approaching Roar". Dödsmetall med känsla av black i den lika delar meckiga som röjiga skolan. Omslag med tjusigt drunkningstema till det. Jotack, så här ska en slipsten dras.
 

ROTHADÁS - "Rothadás". Doomiga tongångar med mangel härnäst på första demon från detta ungerska band. Lovande musik, angenäma growl och tjusig logga.

NIGHTFELL - "A Sanity Deranged". Olycksbådande doomigt, melodiskt och BOLT THROWER-tungt. På det stora hela en total geniplatta som är svår att sluta lyssna på.

VITRIOL - "To Bathe From The Throat Of Cowardice". Det här är inte allas kopp med gin men för oss som gillar plusmeny extra allt och metal som så att säga kaosar på utan stopp är det mumma.

PISSGRAVE - "Posthumous Humiliation". En guttural gore-smocka rakt i solar plexus kommer lastad från PISSGRAVE. Här ges vi en brutalitet och dedikation som inte skojas bort i första taget.

GRAVEFIELDS - "Embrace The Void". Inga direkta överraskningar här men bra melodislingor, gedigen sånginsats och ett riffarbete som påminner om NILES glansdagar gör att den här skivan gått varm hos mig under året.

VANUM - "Ageless Fire". Vad har varit bäst i genren amerikansk atmosfärisk black metal under året egentligen? Jo, det här. Maken till episk storslagenhet får man leta länge efter.

AORATOS - "Gods Without Name". Här har vi ett stycke black metal som liksom gräver sig rakt ned i underjorden av ren vilja och frenesi. Lika seriöst som svinbra från musikgeniet Kyle Earl Spanswick.

Värd att notera är också slutligen GNAW THEIR TONGUES trivsamma släpp "An Eternity Of Suffering, An Eternity Of Pain" som helt enkelt består av de låtar som av olika anledningar inte platsade på den kommande fullängdaren som väntas se dagens ljus under 2020. Det här är en skön palate cleanser att tvätta öronen med mellan varven.

Med detta önskar jag er en högst rimlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 50: In på upploppet

Martins måndagsmeck, vecka 50: Cerebral Bore

Jag såg CEREBRAL BORE öppna för DYING FETUS och JOB FOR A COWBOY på KB 2012 och blev så golvad att jag köpte både tröja och tygmärke. Detta band, till största delen hemmahörande i Skottland lirade en mycket tilltalande form av brutal death metal. Bandet gav ut en enda skiva - "Maniacal Miscreation" som kom ut 2011. Mest imponerande är sångerskan Simone Pluijmers fullständig dräpande insats. Jag brukar återkomma med oregelbundna intervall till den här skivan, som trots att det inte är det mest originella jag hört, är en djupt sympatisk skiva.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 49: Maidens 90-tal!

Gott folk!

Efter all tung fokus på musik från i år kände jag för att göra en fredagslista med gammal musik. Inte urgammal, men gammal på ett sätt som gör att jag känner att jag själv var ung när den kom. Sent igår kväll kom jag på att "fan, det var ett bra tag sedan jag lyssnade på 'No Prayer For The Dying'" så det åtgärdade jag ju. Och sedan kollade jag in vilka andra skivor IRON MAIDEN hade släppt under sitt ganska bespottade 90-tal.

Vi kör!

1990 släpper MAIDEN "No Prayer For The Dying" efter ett 80-tal som minst sagt är episkt i kvalitet. De gör en skiva som i jämförelse med föregångaren "Seventh Son Of A Seventh Son" låter nästan lågbudgetartad och i fråga om låtar är i det närmaste flamsig. Jag säger inte att det är dåligt, då jag märker att jag gillar flera låtar på denna platta. Egentligen är den fullständigt logisk med tanke på vad bandet gjort tidigare. Jag minns att jag såg videon till Holy Smoke och tyckte att den var ungefär lika lökig som bandets andra videor, men jag gillade låten som fan, och jag blir fortfarande glad av att höra den. Minst lika glad blir jag av Hooks In You och Nickos bruk av ko-klocka i introt.

1992 och "Fear Of The Dark". Tre saker som utmärker denna skivan för mig: jag gillade första låten Be Quick Or Be Dead från första lyssningen, jag fattar fortfarande inte att bandet valde att spela Afraid To Shoot Strangers på återupplivandet av Maiden -88 turnén, och såklart allsångsfavoriten som titellåten har utvecklats till. I övrigt tyckte jag att skivan var lite av en besvikelse och det märktes att bandet inte hade lika kul längre. Det tyckte även Bruce Dickinson som lämnade IRON MAIDEN efter den här skivan.

Detta kan vara det fulaste omslag som någonsin prytt ett MAIDEN-album. Det är även här på "The X Factor" som Blaze Bayley gör sitt inträde som ersättare till Bruce Dickinson. Att Bayley inte riktigt mäktade med att sjunga de ikoniska dängor som Dickinson hade satt sitt märke på det är ju ett faktum. Men det finns många bra låtar även på de skivor som Bayley var med på. Öppnaren Sign Of The Cross är ett oerhört mäktigt epos på över 11 minuter som verkligen inte går av för hackor! Att sedan publiken börjar överge bandet som hade dominerat arenor under stora delar av karriären talar dock sitt tydliga språk är en helt annan sak. Gigen i Sverige på den här turnén hålls på Kåren i Göteborg och Cirkus i Stockholm.

"Virtual X" kom 1998 och blir den andra och sista plattan som Blayze Bayley medverkar på. Likadant här - det finns flera bra låtar på den här skivan - The Clansman sticker såklart ut och tilltalar inte bara publiken som ser bandet på denna turné, utan håller fortet bra även i MAIDENs senare setlistor. Redan året efter det att "Virtual X" kommer ut så är inte bara Dickinson tillbaka i bandet, utan även Adrian Smith och IRON MAIDEN påbörjar den rent magiska upphämtningen som fortfarande pågår. Det var på turnén till samlingsskivan "Ed Hunter" som jag såg bandet första gången. I ett sprängfyllt Scandinavium brände MAIDEN av en hitkavalkad som trots att det gått 20 år sedan fortfarande ger mig tårar i ögonen.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 49: Maidens 90-tal!

Martins måndagsmeck, vecka 49: Cattle Decapitation

Gott folk!

Idag tipsar jag om en skiva från ett band som jag tror att flera av er redan har koll på - legendariska CATTLE DECAPITATION. Jag har lyssnat på bandet sedan 10 år tillbaka. Med "The Harvest Floor" skakade bandet om mig rätt så rejält, och jag har alltid sett fram emot mer musik av bandet som, förutom att ställa till med ett helvetiskt rens, alltid har gjort det med ett budskap som lite mer handlar om miljömedvetande än om att det minsann ska drypa av blodiga våldsskildringar, även om detta ämnesval dyker upp hos CATTLE DECAPITATION emellanåt.

Med senaste skivan "Death Atlas" har bandet, återigen, lyckats leverera en helvetiskt bra, tempofylld och märgfylld platta som, även om den kommer in sent i spelet, kommer finnas med på många årsbästalistor.

/Martin