Fredagslistan 2019, vecka 16: Glad påsk!

Gott folk!

Jag vet inte vilket förhållande ni har till påsken, men för egen del så är den en källa till trevnad och umgänge med familj och vänner, på ett nästan helt kravlöst sätt. Tro nu inte att veckans fredagslista speglar detta - det finns gott om rejält matig musik att tugga i sig i veckans urval - men jag var ju tvungen att sätta någon rubrik på veckans lista, haha!

Vi kör!

Det här franska bandet släpper sin andra platta idag faktiskt, och den är väl värd att kolla in! Gillar man sin death metal med inslag av både progressiva som tekniska inslag så är FRACTAL UNIVERSE ett band att kolla in. Några genreindikatorer: jag hör spår av DEATH, CYNIC men också stänk av DARKANE i fransmännens musik som trots att skivan har gått på repeat nästan hela veckan ständigt bjuder på nya upptäckter.

Jomenvisst, även ALLEGAEON släpper nytt idag, och vill man veta i detalj vad jag tycker om den så tycker jag ni ska kolla in min recension av "Apoptosis" på WeRock. Det är i vanlig ordning rejält matig, vetenskaplig shred som bandet från Colorado bjuder på. På de två senaste plattorna så har ALLEGAEON växlat ut rejält och bjudit på sin bästa musik genom hela karriären.

Jag har med skrämmande frekvens återkommit till AVANTASIAs senaste platta "Moonglow" den senaste tiden. Den är så mäktig och bra genomgående att jag utan vidare omsvep deklarerar att jag tycker den är svinbra. Episkt långa The Raven Child med bland andra Jorn Lange på sång är en ren njutning rakt igenom.

En skiva som har gått varm under veckan är NUMENOREANs "Adore". Det här post-black metal bandet från Calgary har lyckats skriva en skiva som totalt fängslar med sitt hantverk. Det är oerhört stämningsfullt med ett stråk av djupaste vemod i allt rens som finns med på den här skivan. Av de skivor jag hört i år så kvalar "Adore" helt klart in på den övre halvan. Häromdagen lyssnade jag på skivan rakt igenom tre gånger i rad, och hade utan problem lyssnat fler gånger om jag inte skulle ha pass på biblioteket. Så bra är skivan att jag utan tvekan har lagt hela jävla albumet som avslutning i veckans lista.

Med det tar vi helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 16: Glad påsk!

Fredagslistan 2019, vecka 15: Favorit i repris - Ragana

 Ave fredag!

Då det varit en mastodontvecka av rang får ni denna fredag en favorit i repris från undertecknad. Tur då att den är så rasande bra! Imorgon ska två tredjedelar av bloggen gå och se på Lords Of Chaos på lokal, vilket vi är försiktigt peppade på. Måhända dyker det upp en recension av sagda film här vad det lider. Den som lever får som bekant se. Nu lyssnar vi på RAGANA och tager helg!

/Susanne

----------

Gomorrn!

Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfattande och spretat och krumbuktat åt olika håll. Jag har lyssnat på alla möjliga upptänkliga genrer av metal, klurat på teman, hittat nytt, slängt och kastat, gått tillbaka och lyssnat igen. Men inte hittat en enda låt som höll måttet att ställas mot den episka RAGANA-låt jag utgick ifrån. Inget jag hittade passade heller ihop med den, varken stilmässigt eller i intensitet. Det enda som kan mäta sig i känsla är faktiskt resten av albumet och nu i elfte timmen inser jag att det är dags att kapitulera och låta naturen ha sin gång. Fredagslistan kommer helt enkelt bestå av ett album, en artist och en mycket fascinerad metallbibliotekarie.

Jag snubblade över RAGANA i helgen, närmare bestämt låten You Take Nothing som också är titelspåret till den magnifika skiva vi ska lyssna på idag. Jag kan med berått mod säga att jag har lyssnat på den här låten sedan dess, en veckas tid i streck. I sjok, i omgångar, på repeat. Den är en del av mitt DNA nu, så mycket har jag tvagat öronen med den. Och resten av skivan är lika briljant den.

Albumet är släppt av skivbolaget An Out Recordings som har sin bas i Portland och profilerar sig som ett anarkistiskt, queert, feministiskt och antirasistiskt bolag. Fokus ligger främst inom black metal, doom, drone och noise.

Det vi presenteras för av RAGANA är rå, atmosfärisk black metal i sin mest desperata form. Det är otroligt deppigt, vansinnigt intensivt och bara helt underbart vackert. Tempot är dessutom nedskruvat vilket ger en skönt doomig känsla och kontrasterar snyggt mot den desperata skriksången. Melodislingorna är avskalade och sitter som en smäck. Hela uttrycket är för övrigt väldigt spartanskt och det finns en befriande omedelbarhet i det. Den här musiken griper bokstavligen tag som en skruvtving runt hjärtat!

Bandet är en anarkafeministisk duo bestående av medlemmarna Maria och Nicole som slog sina musikaliska bandpåsar ihop 2011. Deras intressen inkluderar skogen, artisten Cat Power samt den totala nedmonteringen av kapitalismen enligt presentationen på hemsidan. Texterna skildrar samhället vi lever i, i synnerhet maktobalansen mellan män och kvinnor och den trötthet som den kampen för med sig. Det syns också i albumets låttitlar som heter enligt följande:

1. Spare No Man
2. To Leave
3. Winter's Light
4. Destroyer
5. Somewhere
6. You Take Nothing

You Take Nothing som ligger som sista låt på skivan består till största delen av ett återkommande gitarriff som skulle kunna komma från något av de tongivande grungebanden på 90-talet men som sedan bryts av med refrängen som formligen ylas fram. Maria förklarar:

"This constant power struggle is so frustrating—especially for women, especially for queer people—where people are taking so much from you all the time; women's emotional labor and queer people's emotional labor and people of color's emotional labor. I wanted to keep the lyrics really simple—just 'you take nothing' over and over again—because I wanted everybody to feel connected to it."

Vidare i intervjun berättas att sången är tänkt som en besvärjelse som ska påminna oss om att vi var och en har en inre kärna som oavsett vad som händer inte kan tas ifrån oss. Ja, ni förstår ju själva - RAGANA skriver texter som verkligen säger något, som är politiska statements och som formligen briserar av känslor. Jag säger bara, ge mig mer av detta! Kärlek vid första ögonkastet för undertecknads del, vilket ni nog räknat ut vid det här laget.

För den namnnyfikne kan tilläggas att en snabb sökning på RAGANA ger vid handen dessa förklaringar: ett vattendrag i Kenya, en fjärilsart samt häxa på lettiska. Nog snackat, dags att lyssna och njuta till denna känslomässiga käftsmäll. God fredag och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Fredagslistan 2019, vecka 14: Empath

Gott folk!

Den gångna veckan har jag umgåtts, nästan enbart, med Devin Townsends nya platta "Empath". Det har faktiskt känts helt meningslöst att lyssna på någon annan skiva, så då kanske ni förstår att jag har förälskat mig upp till fontanellen i detta helt magiska album.



Det är inte bara det att i stort sett samtliga olika inriktningar som Townsend har följt under sin karriär på ett helt lysande sätt finns representerade på "Empath" - de knyts samman på ett sätt som jag inte har upplevt någonsin på en platta som Townsend har varit med på att skapa. Jag tror ni vet sedan innan att de flesta metalheads, och jag är själv inget undantag, mest har gillat STRAPPING YOUNG LAD för att där trampades det minsann på gaspedalen allt som oftast och gallskreks till max. Och det finns absolut detta på "Empath", men det jag framför allt gillar med "Empath" är att den är så vansinnigt vacker. Det finns hela sjok av symfonisk musik, körsång och verkligt innerligt menad musik rakt igenom hela skivan. Genesis sammanfattar vad skivan handlar om i en enda låt, men Devin växlar ut i samtliga låtar de olika inriktningar han lägger ut i Genesis.

I flera intervjuer har herr Townsend berättat att han i hela sin karriär har "hållit igen", och det kanske kan tyckas som ett märkligt yttrande för en man vars låtskrivande verkligen har bifallit vartenda infall som har poppat upp i skallen på skaparen, men jag tror att det handlar om en mental inställning som, högst verkligt, har stått i vägen för att skapa ett enhetligt mästerverk som håller hela vägen. Det gör "Empath" på ett sätt som gör att jag är väldigt säker på att denna skiva kommer hamna någonstans på min årsbästalista. Just nu är den ohotad etta. Kolla in den.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 14: Empath