Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Denna fredag ska ni få er två album till livs, under temat nytt och njutbart. Vi kör!
Första skivan ut är black metal-bandet AORATOS "Gods Without Name" som släpptes den 22/3 på Debemur Morti Productions. Parallax, Pt. 1 inleder starkt med grammofonknaster och olycksbådande melodislingor och tillåts sträcka ut sig runt fyra minuter. Det bäddar gott för låt två, Holy Mother of Terror, som är en rejäl knytnäve rakt i solar plexus och det tyder på god självkänsla att låta saker och ting ta sin tid. Det här är riktigt bra och genomtänkt black metal med ockult känsla och en ta i ända från tårna-vrede.
Bitvis påminner anslaget om DEATHSPELL OMEGA men i en mycket mer koncentrerad och mindre spretig form, vilket jag tycker är tilltalande. Ljudbilden är böljande men precist avvägd och mangelfaktorn ovanpå det gör att det här känns som ett av de mer intressanta släppen hittills under 2019. Tack Colorado för AORATOS!
Album nummer två skiljer sig rejält från det första och ovänner till den progressiva skolan kan med fördel härmed slå dövörat till. För oss andra väntar idel guld och gröna skogar i form av SERMON!
"Birth Of The Marvellous" släpptes på samma dag som ovanstående alster, nämligen 22/3 på bolaget Prosthetic Records. Här hålls det sannerligen inte igen när det kommer till vidsträckta filmiska ljudlanskap, smäktande postpunkgotiska tongångar, mellotronpartier och känsloindränkta sånginsatser. Och jag vill hävda att trumspelet är rent av episkt! Det här är musik som är som smör för ens hörselgångar, som lägger sig som en omslutande hinna över ens hårda arbetsvecka och vänligt bjussar på en kopp te när man känner sig frusen. Det ska bli kul att se vad SERMON hittar på framgent, min gissning är storverk.
Föga förvånande så är det dags för en fredagslista med ny, intressant musik. Ni börjar kanske ana ett mönster i hur jag tänker mig lägga upp mitt fredagslistande under 2019, och det gör ni alldeles rätt i, haha!
Vi kör!
Kanadensaren tillhör den ganska lilla skara musiker som jag tycker sticker ut lite extra i sitt skapande - alltid spretigt och ofta utmanande har Devin Townsend med sjuklig produktivitet varit en sporadisk följeslagare i mitt liv. Oftast har hans gamla band STRAPPING YOUNG LAD varit förstahandsvalet, men nu kan detta ändras då kommande "Empath" lyckas kombinera influenser från SYL med finess med, ja, en hel massa annat. Genesis är en ypperlig låt som innehåller allt från blastats, körer, och ren episkhet. Jag misstänker dock att detta är en vattendelare till låt och artist, haha!
Jag erkänner utan omsvep att jag verkligen älskar BATTLE BEAST, den finska dunderorkestern som sannerligen kan konsten att kavla ut en mustig deg som osar av heavy metal med starka refränger. Eden, som är låtvalet från dagsfärska "No More Hollywood Endings" är inte på något sätt en nyskapande låt. Men den är rackarns effektiv och lätt den låt i veckans lista som jag har lyssnat flest gånger på.
Jag drar gärna en lans för WHITECHAPEL, deathcorebandet från Knoxville i Tennessee, trots att de oftast inte lyckas producera skivor som håller hela vägen. Men det finns alltid ett antal låtar på varje skiva som knäcker. Återstår att se om "The Valley" som släpps nästa vecka lyckas knäcka hela vägen som inledande spåret When A Demon Defiles A Witch gör. Till stora delar stenhård, har låten ändå mycket mer melodier än vad jag är van vid när det kommer till detta band.
Ett extremt hopp över till australiensiska VOYAGER som jag har lyssnat vrålmycket på den här veckan. Och framför allt då Brightstar som är väldigt snygg och melodisk progressiv metal. Den här låten har så sjuka 80-tals och 90-talsvibbar! Jag tänker ofta på ett band som heter MEW (som inte alls är metal, men kolla gärna in skivan "Frengers" som är mycket bra), när jag lyssnar på den här låten. Den har något vansinnigt hemsökande i sig.
Nytt från ABNORMALITY! Jag blev så satans glad över att det vankas nytt från detta brutala tekniska gäng att jag dansade en liten dans när jag drog igång Curb Stomp. Det är lika svintungt som på förra plattan "Mechanisms Of Omniscience" som jag gav en betygsåtta för två år sedan - och precis lika välskriven och minnesvärd som den skivan är. Röj undan möblemanget - nu blir det mosh!
Idag ska jag med hjälp av det franska bandet ATARAXIE visa hur en funeral doom-slipsten ska dras! Ataraxia är en i grunden grekisk term som användes av filosoferna Pyrrhon och Epikuros och kännetecknar ett mänskligt idealtillstånd, nämligen lugn i kropp och själ. Atarax är också en tablett som är antihistamin till sin natur, dämpar klåda, är icke vanebildande och som ibland förskrivs till patienter som behöver något milt lugnande. Som ni förstår ska vi denna fredag ta det piano.
"Résignés" är bandets fjärde fullängdare och släpptes för exakt en vecka sedan på bolaget XenoKorp. Det klockar spelmässigt in på en timma och tjugotre minuter och innehåller totalt fyra spår, varav den kortaste låten ligger strax under arton minutersstrecket. Det är något av en bedrift att lyckas fånga och hålla kvar ett lyssnarintresse i så pass långa låtar, särskilt om man spelar musik som bitvis tycks stå stilla.
Men det är också det som är det fina i kråksången för även om det till stor del går väldigt långsamt är det ändå varierat. Det smygs in vackra, melodiska partier. Det eländesgrowlas. Det manglas på bästa dödsmetalmanér. Kort sagt, det är en mycket angenäm och tjusig portion mörk nihilism som vi serveras.
"Résignés" i hörlurar i ett nedsläckt rum, mina vänner, sedan är vi med råge redo för helgen.
Det är dags att dryfta allvar och hylla ett slagverksinstrument som är både hatat och odödliggjort - koklockan!
Alla som sett denna rent makalöst tramsiga och ändå djupt hjärtevärmande sketch från Saturday Night Live förstår ju utan vidare vidlyftigt filosoferande att detta är ett tema för bra för att inte göra något av i en fredagslista, eller hur?
Vi kör!
Jag inleder med ett band som i striktaste mening inte är metal - MOUNTAIN. Alla som nån gång spelat Guitar Hero kommer dock att känna igen låten Mississippi Queen - alla andra kommer förhoppningsvis att älska det här brutalt svängiga bandets hänsynslösa bruk av koklocka.
Ni känner väl till min kärlek till BARREN EARTH som bara tycks ta sig till nya nivåer hela tiden. A Complex Of Cages är inte bara en satans bra låt från en magiskt bra skiva, den får mig varje gång jag hör den tänka att den där koklockan som kommer in i slutet av låten är ren och skär magi. Varje gång.
Det var oerhört längesen vi skrev någonting alls om GUNS N' ROSES på den här bloggen, men ta mig fan om det inte är med lite extra känsla som jag lade till låten Nighttrain till den här listan. Jag tycker alla jävla turer kring det här bandet till trots att bandets plattor "Apetite For Destruction" och "Use Your Illusion" plattorna innehåller mycket enormt bra musik.
PRONG är ett band som jag aldrig har lyssnat på på platta. Däremot så dök bandet ofta upp både i MTVs Headbangers Ball och Diezel. Bandets mix av crossover, thrash och sväng är riktigt uppfriskande. For Dear Life är med på bandets platta från 1990, "Beg To Differ", och den är inte alls tokig.
Ytterligare ett favoritband! Ni märker att jag ökar intensiteten nu eller hur? BETWEEN THE BURIED AND ME är ett oerhört vanligt förekommande band på den här bloggen. Men de går inte att undvika, och framför allt när deras magiska låt Ants Of The Sky, en monstrositet på 13 minuter genialitet också innehåller koklocka, ja då fattar ni att det är en no brainer att lägga till den till listan, haha!
Nu blir det party! Ni märker dessutom att jag drar över de vanliga fem låtarna som brukar befolka listorna, men jag tänkte att jag ville ta i som fan denna veckan! 3 INCHES OF BLOOD är så sjukt underhållande - bara Sam Pipes sång får mig att slänga pengarna åt bandets håll. Synd bara att det inte står nån där och fångar, då bandet är splittrat sedan 2015. Det här bandet älskade verkligen sin heavy metal, men var inte rädda att blanda in andra element. Väl värda att kolla in.
Melodisk black metal med koklocka är nästan för bra för att vara sant, men norska VREID ser till att banka åt klockan i Satans namn med övertygelse.
Jag öppnade med en gammeldags låt, och jag avslutar med en. LED ZEPPELINs Moby Dick där Bonham går loss som en påstruken galning med ackuratess.
Jag hade för avsikt att följa Martins goda exempel med nytt och noterbart den här veckan och sagt och gjort men det smög sig in ännu ett tema insåg jag när jag färdigställt listan, nämligen bisarra bandnamn. Vi kör!
Först ut är VIMUR som lånat sitt namn från en älv i nordisk mytologi och som släpper en fullängdare i dagarna; "Triumphant Master of Fates". Låten Adversarial Impetus Ignition är en mycket melodisk och taktfast historia med smäktande slingor, riviga riff och kyligt distanserad sång. En blandning som egentligen inte borde funka alldeles klockrent men som på något märkligt sätt ändå gör det. Plus i kanten för det störtsköna omslaget som består av en ensam spjutgubbe på karg klippavsats.
Sedan går vi raskt vidare till bandet med ett av de knäppaste namn jag skådat; BLUE HUMMINGBIRD ON THE LEFT. Varför, tänker man. Svaret går att finna hos våra vänner aztekerna, vars ena gud - Huitzilopochtli - blir just BLUE HUMMINGBIRD ON THE LEFT i direktöversättning. Gudens ansvarsområde var krig och delvis därför har jag valt öppningsspåret Sun/War Club till fredagslistan.
Youtube vill att vi ska lyssna på hela skivan och det är för all del en god idé men vill man begränsa sig slutar Sun/War Club 04:41 in. Jag tänker inte försöka förklara hur det låter annat än "mer bra än knäppt".
Dags att lugna ner sig ett par hekto och säga hej och goddag till sludge! MASTIFF, bandet med dagens minst konstiga namn, står för dessa fioler. Som överkurs kan nämnas att mastiff också är en hundras av molossertyp med ursprung Storbritannien, liksom bandet.
"Plague" är en habil skiva inom det mer långsamma registret och skulle jag få önska mig något vore det att sångaren körde mer elände än stön i rösten i låten Quarantine men man kan som bekant inte få allt här i världen.
Så till låt fyra som får den äran att knyta ihop säcken. Ni förstår ju själva att ett band med namn WITCHGÖAT har en given plats i listan! (Även om det handlar om ett namn som är mer bra än bisarrt.) Black Vomit of Souls charmar denna fröken redan från första anslaget med både sedvanligt buäh!-ljud och yster hopp och studs-takt. Jo, jag tackar jag! Det här påminner mig om TRIBULATION när de var som allra bäst, det vill säga vid första fullängdssläppet, och det är ett gott betyg. Snäppet mer thrash-influenser dock från detta El Salvadoriska gäng. “Egregors of the Black Faith” tänker jag borde vara perfekt som förfestskiva för det går minst sagt undan.
