Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

Gott folk!

Den här veckan tar jag bort alla säkerhetsspärrar och vräker på med en fredagslista helt ägnad åt subgenren grindcore. Det här är en subgenre som inte alla kan med, men i sann upplysningsanda så vill jag lyfta fram fem föredömliga exempel på band som verkligen sticker ut från mängden och som genom sina karriärer har slagit världen med häpnad. Välkomna till musiken som får det mesta att framstå som mainstream.

Vi kör!

Det känns ofrånkomligt att inte starta veckans lista med NASUM. Detta band rankas som ett av de absolut bästa inom genren, med rätta. Faktum är att jag tycker att NASUM de facto är världens bästa grindcoreband. Det tragiska slut som bandet fick med sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyks död i tsunamikatastrofen i Thailand 2004 gjorde att jag trodde att jag aldrig skulle få se bandet live. Men 2012 gjorde bandet en avslutande turné med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång. Och gosse - den svängen gick inte av för hackor! Bandets diskografi är högoktanig, men jag har alltid gillat "Shift" aningens mer än de andra skivorna. Den är ett triumftåg från första till sista ton.

Finska ROTTEN SOUND har alltid utmärkts av att varenda skiva bandet gett ut har varit bra. Det kan skilja lite i nyanser och tilltal, men du känner med hela kroppen att det här bandet verkligen kan sitt hantverk. 2011 släppte bandet "Cursed" som var så pass bra att den hamnade högst upp på min personliga årsbästalista för det året. 16 låtar av häpnadsväckande kvalitet kommer att möta era trumhinnor med förkrossande tonalitet.

Det är både ofrånkomligt och roligt att kunna ha med NAPALM DEATH i den här listan. Ofrånkomligt då detta är bandet som i stort sett grundade grindcore som genre, och roligt då grindcore mer än någon annan genre är så osäker att det inte går att säga att ett band kommer bestå för evig tid. Att NAPALM DEATH bara har blivit bättre med åren gör det också självklart oerhört kul att ha med dem i listan - och i världen. Jag har valt "Time Waits For No Slave" från 2009 då den skivan är lite av en favorit i bandets diskografi.

Från Schweiz kommer MUMAKIL som, om ni känner till Tolkiens Sagan om Ringen, har tagit sitt namn från de där stora stridslystna elefanterna som dyker upp i slaget om Minas Tirith. Bara där så kände jag att det här är ju ett band att kolla in. MUMAKIL lirar en grovt köttig version av grindcore som jag verkligen uppskattar. Det är vredgat till max, men inte helt utan finess. 2009 släppte bandet en skiva, "Behold The Failure" som knäcker det mesta inom genren.

Jag avslutar listan med WORMROT från Singapore. Att lira grindcore i Singapore kräver sin hängivenhet. Singapore, med sina fina världsledande skolor, höga medelinkomst, och skinande rena gator - är inte direkt den grogrund som man förknippar med en så pass politisk genre som grindcore. Men WORMROT har inte bara imponerat på sitt närområde - det här bandet har övertygat även i stora delar av världen med sin stökiga grind som tydligt har inspirerats av NAPALM DEATH utan att vara härmapor. 2011 släppte bandet "Dirge" som är en härligt slirig och stökig skiva.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

Fredagslistan 2017, vecka 29: Sväng

Ave Godmorgon fredagsvänner!

Dagens lista är tänkt att på ett förtjänstfullt sätt gunga in er i skön fredagsstämning. Res er upp från arbetsstolar och soffhörn, stretcha och tänj på slumpmässigt utvalda kroppsdelar och inta lämplig position för nu blir det sväng och smådans till följande:

  

ORANSSI PAZUZU får den äran att inleda. Pazuzu är namnet på en demon från Babylonien och oranssi är finska för orange. Vi har alltså att göra med ett demoniskt sväng redan från start! "Valonielu" är den tredje fullängdaren från bandet och här återfinns bland annat  Tyhjä Temppeli. Det är en rakt av fantastisk låt med psykadeliska ansatser, helvetiskt gung och melodislingor som för evigt etsar sig fast i hjärnans vindlingar. Väsig svartmetallsång som grädden på moset.  

 

Level up i ös och röj-faktor nu och bandet med det piffiga namnet GOATWHORE. Jag har valt låten Mankind Will Have No Mercy men hela plattan vid namn "Vengeful Ascension" är lika bra. Detta är obligatorisk lyssning för alla som har någon sorts kärlek i sitt hjärta för bra döds/black. 

Det är ett välgjort hantverk låtmässigt men det jag tycker sticker ut mest i Mankind Will Have No Mercy är sånginsatsen. Här snackar vi growl som uttrycker en nihilism av sorten "Hörrödu, mänskligheten, vänligen packa ihop dina pinaler och utgå." Guldstjärna i kanten!

BEASTMAKER kvalar in på tredje plats med låten Evil One. Med detta alster drar vi ner tempot några pinnhål och lyssnar till genren Doom Så Det Heter Duga. Knarksläpig sång, fläskiga riff och ett mastigt ljudlandskap som ger känslan av att en liten ondska lurar i närheten.

Addera till den ekvationen garagesmutsighet och en doft av ALICE IN CHAINS. Lyssna sedan och försök att inte bara älska BEASTMAKER, det är i princip omöjligt vill jag hävda.

Sedan händer något som näst intill aldrig händer, metallbibliotekarie Johansson fastnar för ett alster inom genren power metal. Herreminje! Kors i taket! Ta i trä! Sju varv baklänges runt en brunn, etc. Bandet från Vancouver som lystrar till namnet UNLEASH THE ARCHERS lät fasligt bekanta när jag spårade upp dem och jag är nästan helt hundra på att det är Martin som först nämnt dessa pärlor för mig. Jag tackar och bockar och lyfter min hatt för tipset!

The Matriarch är en låt som dels har en mycket strålande titel och dels är det svängigaste jag hört på mycket länge. Power metal som känns gedigen, angelägen och otramsig, jag trodde aldrig denna dag skulle komma. Kanada kan!



Som avslutning - en riktig stänkare! ARCHSPIRE är ett band som förekommit tidigare i bloggen och som spelar brallorna av vem som helst inom teknisk döds. Involutary Doppelgänger (Dubbelgång med tvång!) är ett svinhårt smakprov på kommande skivan "Relentless Mutation" som släpps 22/9 på Season of Mist. Det går väldigt väldigt fort men i och med att ljudet är såpass rent och snyggt hörs exakt varenda liten detalj i låten men det blir för den sakens skull inte tråkigt och kliniskt utan bara ruskigt bra. Löjligt bra rent av. Tårna rullar ihop sig av förtjusning, så bra är det faktiskt!

Lyssna och njut, paddla med fötterna och pricka in september i kalendern.

Med detta tar vi helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 29: Sväng

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Gott folk!

Jag hoppas att ni har trivsel utav bara helvete i era liv. För egen del så har jag sedan 2 veckor tillbaka semester, och det här är - rätt antaget - en av de där förskrivna fredagslistorna som jag tror att alla bloggare över hela världen är glada för att skriva. Det betyder nämligen att du ligger bra till rent skrivmässigt, och i mitt fall att jag kan ägna min semester helt och hållet åt min familj.

Temat för veckan är glada låtar. Alltså som i låtar som får mig på gott humör och med stor sannolikhet vilja dricka öl. Tänkte att det kunde vara lämpligt med en sån lista, haha!

Vi kör!

Jag öppnar på ett högst rimligt sätt med en powermetallåt från UNISONIC vilket är ett band med Kai Hansen och Michael Kiske som jag tänker att ganska många känner igen från tidigare upplagor av HELLOWEEN. Detta är verkligen medryckande musik som sannerligen håller sin plats med den äran bland all den powermetal som framför allt Tyskland har gett oss. Om det är svårt att inte stampa takten? Ja, avgör själva. Själv korkar jag upp en back Einbecker Urbock och säger prost Leute!

Min kärlek till SOILWORK är cementerad sedan väldigt många år. Jag upptäckte bandet med "Stabbing the Drama" som kom 2005, och föll som en yxad fura för Distance på den skivan. Jösses vilken refräng! Numera åker skivan inte på lika ofta, men den väcker alltid samma fina och glada känsla när den väl gör det. Som inför den här listan exempelvis! SOILWORK var på den här tiden fortfarande befolkat av Peter Wichers och Ola Flink och Dirk Verbeuren hade nyligen kommit med som fast medlem. Ja, ni fattar att jag blir lite lätt nostalgisk!

Listans tramsigaste och mest omogna låt är med lätthet Son Of A Bitch från "Breaker" som ACCEPT släppte 1985. 1985 var jag 9 år gammal, och jag tror att jag hörde den här låten kanske året efter. Jag förstod att det som Udo sjöng kanske inte direkt var lämpligt att fråga föräldrarna om vad det betydde. Men mest trodde jag att det fejkade spyljudet skulle vara det som möjligtvis skulle uppröra samtiden. Själv tyckte jag att det var en hysteriskt rolig låt som jag fortfarande har extremt roligt med när jag lyssnar på den. ACCEPT har ju en hel driva av musik som är mer seriös, bättre och ballare än just Son Of A Bitch. För mig kommer den förmodligen alltid att vara låten som drar fram min inre 10-åring.

1990 släpper IRON MAIDEN "No Prayer For The Dying" med den häpnadsväckande framgångsrika låten Bring Your Daughter To The Slaughter som tar sig hela vägen till plats ett på englandslistan. Bandet var storligen förvånat, då de mer eller mindre betraktade låten som en charmig bagatell. Innan låten kom med på skivan så hade Dickinson spelat in en annan version av låten tillsammans med Jannick Gers (innan han kom med i Maiden) till filmen Terror på Elm Street 5. Jag har alltid tyckt att "No Prayer For The Dying" är en undervärderad skiva i bandets diskografi, och även om den inte når upp till de skivor som betraktas som klassiska så ligger MAIDEN alltid på en hantverksmässig hög nivå.

Jag avslutar med en nävarna i luften låt från COHEED AND CAMBRIA. Det är ett band som jag tappar, men återkommer till med oregelbundna intervall. Som de flesta så uppskattar jag bandets "Good Apollo..."-skiva som är en mörk och mustig historia. Bandet senaste skiva "The Color Before The Sun" är en vida ljusare skiva med en episkt smittande öppningslåt i Island. Den har en förträffligt driv och jag blir alltid helt till mig när jag lyssnar på låten.
/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Fredagslistan 2017, vecka 27: Två årsbästakandidater

Gomorrn!

Min insats för dagens fredagslista är något stillsam då jag legat sjuk i pestförkylningsinfluensa exakt hela veckan. Icke desto mindre ska vi fortsätta på spåret från förra veckans listtema - årsbästan! Martin avhandlade hela fem kandidater med den äran, jag kör två guldstjärnemärkta plattor som skiljer sig en hel del åt men som båda är briljanta i sin egenart. Vi kör!

Först ut är FEN, atmosfäriska black metal-fantaster från England. Närmare bestämt från en region vid namn The Fens som enligt utsaga ska bestå av ett platt och mystiskt landskap med mycket våtmarker. Om just detta ligger till grund för musiken ska jag låta vara osagt men nog hörs det att FEN är naturvurmande och majestätiska i sitt utövande. Albumet "Winter" är en sjuttiofem minuter lång episk resa som guidar lyssnaren genom olika stadier - rädsla, självreflexion, insikt om den egna dödligheten och slutligen... ja just det, döden. Frenetiskt malande riff blandas med klassiskt ledsna melodier á la "jag har sålt smöret, tappat pengarna och förlorat hela min familj i böldpest". Det här är helt klart en av de vackraste skivor jag hört under året. Lyssna och njut! 

Alster nr 2 står BODY COUNT för! Halleleluja, sent ska syndaren vakna. Jag har bara som hastigast nosat på detta band tidigare men inte helt fastnat. Så slår "Bloodlust" ner med full kraft och bara jämnar allt motstånd med marken. Det görs cover på SLAYERs Raining Blood, det gästas av Dave Mustaine, Randy Blythe och Max Cavalera, det röjs på det mest energiska sätt och hela tiden är det väldigt väldigt bra. BODY COUNT torde inte kräva någon närmare beskrivning men för er som känner liksom jag att detta är nya jaktmarker kan nämnas att Ice-T och ett gäng andra musiker friskt blandar och ger mellan genrer rap, hardcore och thrash. Och det funkar! Hiphop i metallsammanhang har aldrig varit min kopp te tidigare men när fan blir gammal blir han tydligen religiös, No Lives Matter är numera ett stående inslag i vardagen i detta hushåll. Mera mera!

Fredagslistan 2017, vecka 27: Två årsbästakandidater

Och med detta en trevlig helg!

/Susanne