Fredagslistan 2017, vecka 13: Hämnden är ljuv

Aloha, kompanjoner!

Hämnden är som vi alla vet ljuv och det beror på att hjärnans belöningssystem triggas igång när vi får tillrättavisa de som bryter mot gruppens sociala regler. Därför är det så göttans att få ge igen för gamla oförrätter. Vaska således fram något upprörande som ligger kvar och skvalpar i hjärnbarken så sätter vi igång ögonabums!


REVENGE spelar så kallad krigsmetall och består av medlemmar från nedlagda CONQUEROR (detta mäktiga kanadensiska band som tidigare omnämnts i fredagslistan). Det man kan säga om REVENGE är att de låter förbannat arga. Topp tunnor rasande närmare bestämt.

"Behold.Total.Rejection" heter albumet som Scum Defection - Outsider Neutralized kommer ifrån och jag vet inte hur det är med er men jag tycker att "Kolla här då.Totalt jävla avvisande" är en ganska hyfsad titel på en skiva. Musiken är furiös och extrem, här är det metall så det står som spön i backen och fort går det.

Förutom stenhårt mangel har man också tryckt in en sorts gruffanden i början som påminner om hundskall. Det funkar. REVENGE är lätt mitt nya favoritband!

Listans nummer två, REVENGE PREVAILS, kommer från Uddevalla och spelar en charmigt rå dödsmetall med inslag av svart. Produktionen kan kännas rätt kakburkig mellan varven men det funkar bra i sammanhanget. DIY är icke att förakta!

Fullängdaren "Dark Trembling Solace" från 2015 har en charmig kråkman på omslaget som jag tänker är en förlängning av låttiteln Plaguebearers upon Pestilent Fields (för övrigt en väldigt tjusig formulering!). Pest är bäst, dessa ska bli intressanta att följa framgent.


Låten Redeemers and Believers har förvisso en halvlökig sampling i början (nej okej, den är faktiskt rakt av unikt lökig) men skit i den för sedan brakar det loss! Jag har extremt bristfällig kunskap om den bulgariska scenen men THE REVENGE PROJECT är ett habilt dödsband som avhandlar teman som undergång, monster, döden och - just det - hämnd.

Plus i kanten för mäktiga trummor och gitarriff som känns så där genialt enkla och tidlösa.

Är ni sugna på brutala tongångar med pigsqueels? Klart ni är och väntan är över, här kommer THIRST OF REVENGE med stänkaren I Will Remain Silent When I Die. Det är mer än jag själv kan lova, ska erkännas. THIRST OF REVENGE visar sig vid närmre granskning vara ett enmansprojekt vilket jag med tanke på det extremt fläskiga ljudet aldrig kunnat lista ut. Carlos Mejias heter gärningsmannen som gör allt på samma gång alldeles ensam och han har hunnit släppa två fullängdare och en ep under denna flagg. Fyra av fem kaststjärnor!


Om det finns någon som är bra på hämnd så är det karma! KARMIK REVENGE har begripit detta och inkorporerat hen i sitt bandnamn. Bra tänkt där! Vi avnjuter låten Brutality som listans sista kalla rätt och som tillika är en klockren hyllning till thrashen. Tycker mig även skönja något spår av den svenska dödsscenen här och var, vilket skulle kunna vara förklaringen till varför jag faller mer för ljudlandskapet än om det varit helt renodlad thrash.

Skivomslaget till "Self-Conception" består smakfullt nog av ett huggtandsbeklätt kranie i vilket hjärnan bytts ut mot två foster och ett par krälande daggmaskar. Klart godkänt!

Hoppas hämndbegäret fått rejäl skjuts nu inför helgen. Jag knyter ihop säcken och säger på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 13: Hämnden är ljuv

Martins tekniska tisdagstips, vecka 13: Defeated Sanity

Gott folk!

Idag tar vi oss an ett band som lirar riktigt snårig musik - det tror jag att ni förstår bara genom att titta på loggan till vänster!

DEFEATED SANITY kommer från Berlin och har sedan starten 1994 verkligen utvecklat sin tekniska dödsmetall till vansinnigt hög nivå. Jag snöade in på bandet i höjd med att "Chapters Of Repugnance" kom ut 2010, för att falla fullständigt när "Passages Of Deformity" kom ut för 4 år sedan.

Just på denna skiva börjar bandet ströva lite utanför den fora som bandet tillhör, och börjar mer utmana både sig själva men också oss lyssnare med andra inslag än den traditionella tekniska dödsmetallens. Och de gör det så bra och smart att folk inom scenen går fullständigt kokobananas. Så även jag som delar ut en betygsåtta i min recension på WeRock. Dessutom sätter jag skivan på plats 4 på min personliga årsbästalista för 2013, så att detta är en groteskt bra och jämn skiva det behöver ni inte tvivla på!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 12: Helsingborg!

Gott folk!

Helsingborg. Observera att bilden är tagen innan ombyggnationen av Olympia. 

Idag ska vi prata om Helsingborg - Sundets Pärla - och min hemvist sedan 4 år. Redan innan jag flyttade hit så hade jag ett förhållande till staden. Min morbror flyttade ner hit från Karlskrona under 1980-talet och vi var ofta och hälsade på honom i hans dåvarande lägenhet på Dalhem. Främst fascinerades jag och min bror över att han hade kabel-TV, för det hade vi sannerligen inte i huset på Långö.

Rent praktiskt blev det så att jag också började supporta HIF, kanske mer i tanken än i handling, men när jag väl började jobba på biblioteket för 11 år sedan slog gnistan till på allvar. När mitt och frugans första barn föddes och vi faktiskt flyttade ihop så kändes Helsingborg redan som min hemstad.

I vilket fall - Helsingborg har ett antal band som jag tycker är väl värda att kolla in. En sökning på just "Helsingborg" på Metal Archives ger vid handen att det finns 47 band med olika aktivitetsgrad och olika verkshöjd i näringskedjan i staden vid Öresund. Jag tänker tipsa om 5 band som jag verkligen tycker att ni ska kolla in.

Vi kör!

BASTARD GRAVE är ett band som lirar dödsmetall av den gamla skolan, och som de gör det! Bandet startade 2012 och har hittills släppt en fullängdare - "What Lies Beyond" - som kom 2012 på väldigt creddiga Pulverised Records. Jösses vad bra detta är! Här finns så mycket gammal skåpmat i positiv mening att jag i det närmaste baxnar. Produktionen är rent retro, med tydlig nickning till hur dödsmetallplattor lät under 1990-talet. Precis - ren mumma! BASTARD GRAVE skämmer bort lyssnaren med en väldigt hög grad i sitt låskrivande, för trots att mycket känns igen så gör bandet sannerligen något eget och extremt högkvalitativt av sin valda genre.

CHINE är ett otroligt spelskickligt band. Jag fick span på bandet tidigt i bandets karriär då de gick under namnet CHAEOSTRIBE och i höjd med andra skivan "Betray Your Own Kind" höjde de ribban något så extremt att jag drämde dit en betygsåtta i min recension av skivan. Det som framför allt imponerar med skivan är att låtarna är väldigt välskrivna. Här finns en pondus och ett jävlaranamma som är oemotståndligt. Att CHINE dessutom valde att lägga en rejäl peng på produktionen signerad David Castillo gör att detta är ren öronmumma rakt igenom. 

GUTTER INSTINCT är det band på helsingborgsscenen som just nu åtnjuter mest credd. Bandet ligger på ansedda Prosthetic Records, har fått bra press både här hemma och internationellt för sin råa och rejält vreda kombination av döds och black. Jag blev ruggigt impad redan av den finfina EP bandet släppte 2015, "The Insurrection" och när bandet sen drämde i med kraft med fullängdaren "Age Of The Fanatics" så var det bara att kapitulera. Jag uppskattar också bandets lyriska teman med sociala inslag och anti-religion som bandet med emfas har hamrat in i nästan samtliga intervjuer jag läst/sett med bandet. Att gå från bra och lovande till nästa nivå är svårt, men GUTTER INSTINCT har sannerligen sett till att göra grundjobbet på ett väldigt imponerande sätt.

Vi växlar spår helt och hållet från brutal döds/black till SINS IN VAIN gotiska metal. Det här bandet har beröringspunkter med CHINE då tidigare sångaren i CHINE, Fredrik Andersson, lirade bas i en upplaga av SINS IN VAIN. Dessutom gjorde Susanne omslaget till bandet hittills enda skiva "Enemy Within". Jag skriver hittills då jag förra veckan fick reda på att bandet nu är satt i aktivt läge igen och vi kan vänta oss två singlar i framtiden. I samband med att jag fick reda på detta blev jag sugen på att lyssna på "Enemy Within" igen, något som jag inte gjort på bra många år. Och jösses vad jag trillade dit! Jag tyckte skivan var bra när den kom, men den har faktiskt vuxit ett eller två snäpp sedan dess. Avslutande trion av Catharsis, Remission och Bid Farewell är så vansinnigt bra!

Ett av världens hårdast arbetande band är SOILWORK. Lika hårt har bandet tvingats säga hej då till en fruktansvärt lång räcka musiker. Men bandet har alltid arbetat vidare, och de har oftast gjort det med väldigt bra skivor. I veckans lista har jag valt att ta med dubbelskivan "The Living Infinite" som jag ställde mig väldigt tvivlande till när nyheten om skivans längd kom. Men som bandet tillrättavisade mig - när det sker på ett dylikt vis så har jag alls inget emot detta - och det dukas upp till en veritabel buffé av knallbra låtar.

Bonus: AGRETATOR som innehöll 3 medlemmar som senare gick vidare till att bilda DARKANE: Peter Wildoer på trummor, Christofer Malmström på gitarr och Jörgen Löfberg på bas. AGRETATORs supertekniska och väldigt DEATH-liknande döds är något jag aldrig kommer tröttna på.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 12: Helsingborg!

Martins tekniska tisdagstips, vecka 12: The Ritual Aura

Gott folk!

Idag tipsar jag om ett gäng från Australien - THE RITUAL AURA. Australien (och Nya Zeeland) har ju en försvarlig mängd riktigt bra band. Och då pratar jag inte AC/DC, utan band som NE OBLIVISCARIS, PSYCROPTIC och ULCERATE.


THE RITUAL AURA bildades 2015 och har ju hållit ett högt arbetstempo med två fullängdare släppta redan. Textteman är Science Fiction, mytologi, krig och unreleased lore som kan vara en grej från spelet Diablo, men jag är osäker.

Säker är jag däremot på det här bandets förmåga att fånga mitt intresse. De kan uppenbarligen sin subgenre för här finns gott om traditionella inslag (de där galna löpningarna på gitarrerna bland annat) men de är sannerligen inte rädda att ta in andra element och bryta av från gängse traditioner. Väldigt uppfriskande tycker jag.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 11: Vårkänslan

Gomorrn!

Våren börjar sticka ut sina spröda tentakler och till detta ystra uppvaknande hör förstås god musik. För att trissa upp fredagsstämningen ytterligare och riktigt elda upp er kommer här en kvintett låtar som riktigt dryper av vårkänslor. Hurra!

VIBRION är först ut. Ett band som enligt utsago ska vara en sorts legender i sitt slag men som gått mig helt förbi. Det här är bra dödsmetall av klassiskt snitt, ungefär som  att dyka rakt ner i en pool med klorerat vatten från 90-talet. Chuck Schuldiner hade varit stolt över dessa argentinska gullpluttar som förra året släppte sin första fullängdare sedan -97. "Bacterya" heter albumet med denna rymdkackerlacka på, lägg det på minnet gott folk.

Vi vandrar vidare till SVART CROWNs sälla jaktmarker. Dessa spelar i Orgasmic Spiritual Ecstasy en typ av malande dödsmetall som jag tänker mig kan fungera bra i sammanhang där byggnader ska rivas. Det är som en ständigt pågående process av kross och sönderfall som vet precis var den tar och som målmedvetet arbetar sig framåt utan att vika en tum. Svinbra!

Låt nummer tre heter Isolation och framförs av orkestern med det snillrika namnet FLESHMEADOW. KÖTTÄNG! Sug på den karamellen till episkt bandnamn en stund och bli lycklig. Martin hade den goda smaken att introducera mig för det här bandet härom dagen och för det är jag honom evigt tacksam. 

Teknisk black metal, hur ofta hör man den kombon? Ja, alldeles för sällan är det enda rimliga svaret på den frågan.

JUNIUS härnäst, med Clean the Beast. Det var något med detta som kändes bekant vid första genomlyssningen och med någon stunds kontemplation och tänkarhatten käckt på svaj kom jag på det. Den här låten är uppbyggd av mässande nedstämda partier som klockrent följer melodin i Ave Satani - ni vet, filmen Omens signaturmelodi. Inget headbang här men myspys-faktorn väger upp.

SCOUR med självbetitlad EP blir sist ut. Och vilka hittar vi bakom detta tjusiga spret till logga? Jo, inga mindre än Phil Anselmo, John Jarvis, Derek Engemann med flera. En sorts all star-konstellation vill säga. Det är snabbt, det är skitigt, det är grind och black metal på samma gång. Och det funkar något så djävulskt bra!





Das ist alles! Se så, ut i vårsolen och gå krabbgång med er nu.
 

Fredagslistan 2017, vecka 11: Vårkänslan

 

/Susanne

Martins tekniska tisdagstips, vecka 11: Abnormality

Gott folk!

I en värld som den tekniska dödsmetallen, ja egentligen hela metalvärlden, som befolkas av nästan enbart män är det skönt med personer som ABNORMALITYs Mallika Sundaramurthy som totalt behärskar sitt hantverk.Hennes vokala leverans bräcker rätt så många sångare det vill jag lova.

 Jag blev synnerligen berörd av det här bandets skiva från förra året - "Mechanisms Of Omniscience" som även om den inte slog sig in på topp 10 fick en försvarlig mängd lyssningar.

ABNORMALITY uppar anten rejält med låtar som på ett oerhört ledigt sätt kombinerar teknikalitet med sväng så brottarbrutalt att jag måste utfärda en varning för att här kommer ni få träna nack- och moshmuskulaturen till max.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 10: Tröst och trygghet

Gott folk!

Jag vet inte om ni följer en podcast som heter Metalpodden? Det är en mycket bra podd i vilket fall, och den drivs av Tomasz och Erik. I förra veckans avsnitt - betitlat "Tänk på döden" slog de an flera strängar hos mig. Bägge två går just nu igenom perioder med mycket död och tankar på döden och det mynnade ut i ett avsnitt lika brutalt som uppriktigt. Jag tycker att det är det bästa avsnittet hittills.

I vilket fall - döden är ju något som vi alla behöver förhålla oss till - och det kan vara mer eller mindre svårt och jobbigt. Jag tror att vi alla har gått igenom jobbiga perioder där musiken som vi normalt sett lyssnar på inte riktigt funkar. Jag funkar på det sättet i alla fall, att är det något som känns jobbigt så går jag kanske inte lika ofta och lyssnar på NASUM, DYING FETUS eller SLAYER, utan behöver musik som ger tröst och en känsla av trygghet. Det är detta som fredagslistan handlar om denna veckan.

Vi kör.

"Escape From The Shadow Garden" är MAGNUMs 18:e studioplatta, och den skiva då jag upptäckte bandet på allvar. Alex har ett långt förhållande till det här bandet och fyllde raskt på vilka skivor med bandet som är värda att kolla in. Här finns en stadga och ett kunnande som bara rutinen ger. Den här skivan är späckad med riktigt bra låtar som nästan samtliga andas ett yrkeskunnande och en fin stämning. Jag gillade redan från första lyssningen egentligen låten Don't Fall Asleep som har en väldigt fin uppbyggnad och ruggigt bra refränger. Texten är också väldigt hjärtevärmande.

Jag slänger in lite EUROPE i mixen, och en låt från deras jubileum som de filmade på SRF 2013. Den här skivan/DVD:n är väl värd att kolla in om ni frågar mig. Det är ju svårt att "undvika" EUROPE egentligen. Deras historia är ju fylld av extrema toppar och väldans djupa dalar och detta fascinerar. Låtmässigt gillar jag verkligen inte allt bandet gjort, men att förneka att Joey Tempest är en låtskrivare av rang är ju bara dumt. Jag har valt New Love In Town som ju är en ganska undanskymd pärla i bandets digra låtlista. Jag har alltid varit svag för låtar som börjar lugnt för att sedan kötta i. Den här låten gör detta på ett bra sätt. Att vi får pianospel gillar jag också - pianot är ett underskattat instrument tycker jag, och så några fina slingor från John Norum som höjer låten lite extra. Den här låten är så sjukt förtröstansgivande att det hade varit tjänstefel att inte ta med den, haha!

Vi höjer intensiteten några snäpp med DIA PSALMAs debut från 1994 - "Gryningstid". Den här plattan betydde så vansinnigt mycket för mig när den kom ut. Jag var i väldigt påverkbar ålder - var 17 år och gick på gymnasiet i Karlskrona - och den här skivan fick jag tips om via några klasskompisar som hade en bakgrund inom punken. Fram tills dess att jag hörde den här skivan hade jag mer eller mindre avfärdat punken som icke varande värd min uppmärksamhet. Kalla Sinnen är fortfarande min favoritlåt på skivan, och det kan ju tyckas konstigt att jag har valt en låt som handlar om krig till en lista om tröst och trygghet. Men skivan som helhet är ett ankare till en tid som jag tyckte är väldigt viktig i mitt liv och "Gryningstid" är en i stort sett permanent del av mitt musikaliska DNA. Därför är den med. En parentes är att DIA PSALMA körde hela skivan 2011 på Getaway och det var magiskt. 

SOEN har sannerligen seglat upp som ett band som det är väldigt värt att hålla koll på. Jag misstänker att bandet alltid kommer få leva med att så fort Martin Lopez namn nämns så tänker de flesta på att han var med i OPETH tidigare, men SOEN är ett band som har så oerhört många förtjänster att de helt klart klarar av att karva sig en egen nisch i dagens metallvärld. "Tellurian" är bandets näst senaste skiva - senaste, "Lykaia", är också oerhört bra - och innehåller en magiskt vacker och sällsamt tröstande låt som heter The Words. Jag har oftare fått gåshud än inte när jag lyssnar på den här låten som inte bara har en ypperlig uppbyggnad, men framför allt sång av Joel Eklöf som stundtals är helt otroligt bra.

Min kärlek till GHOST BRIGADE är stor, och att bandet är satt som "on-hold" gör faktiskt lite ont även om det står vilket band som helst fritt att göra precis som det tycker med sin verksamhet. Men musiken finns kvar. "Isolation Songs" var skivan som jag upptäckte bandet med, och den kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat hos mig. Många finska band har en speciell vemodston i sin musik som jag finner fullständigt oemotståndlig och aldrig kommer få nog av. GHOST BRIGADE vräker på med rikligt av denna vara i Into The Black Light som nog alltid kommer vara en låt som minst sagt gör jobbet när det gäller att sätta känslosträngarna i svajning.

Bonuslåt! Johodå :) Jag kunde inte låta bli att ta med Frontiers från "Grey Heavens" av OMNIUM GATHERUM. Den här skivan är fullt ok, bandet har gjort bättre skivor, men just Frontiers är så magiskt bra att det bara går att tokdigga. Mest är det refrängen som är så otroligt episk och himlasvävande att den känns rätt bra i magtrakten.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 10: Tröst och trygghet

Martins tekniska tisdagstips, vecka 10: Necrophagist

Gott folk!

Idag ska vi prata lite om ett band vid namn NECROPHAGIST. Det här är ett band som 2004 släppte en skiva som hyllades som en av de bästa tekniska dödsmetallplattorna någonsin - "Epitaph". Credden som den här skivan fick var helt otrolig i omfattning och bandet hyllades - med rätta - som ett att sannerligen hålla koll på i framtiden. Världen - i den mån vi nu kan tala om en sådan när det gäller teknisk dödsmetall - låg vidöppen för NECROPHAGIST. Det som följde var tystnad. På Metal Archives är bandets status listad som "Unknown" och det sprids med jämna mellanrum rykten enligt principen clickbait på Metal Sucks och Metal Injection att bandet (eller kanske mest huvudmedlemmen Muhammed Suicmez) kanske, möjligtvis är på gång med ny musik. Ingen vet egentligen ingenting, men med tanke på hur makalöst bra "Epitaph" är så kan jag verkligen förstå att folk vill ha mer musik från NECROPHAGIST.

Notera gärna att två av musikerna som lirar på "Epitaph" är Hannes Grossman och Christian Münzner, två musiker som verkligen har imponerat på mig genom sitt arbete i ALKALOID, SPAWN OF POSSESSION, OBSCURA och på sina egna soloskivor.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 9: Röj

Gomorrn fredagsfirare!

Idag ska vi bocka av röjiga låtar i protokollet. Såna som får nackmusklerna att börja röra sig ofrivilligt i cirkel samtidigt som fötterna löper amok över köksgolvet. Så kallade stänkare vill säga. Tag plats, dörrarna stängs.


Vi börjar med det piskande luciferianska röjet i form av bandet AVSLUT som är helt lysande i sin hatiska black metal-skrud. Jag blev helt till mig när jag hörde den här singeln som bara rakt av golvar allt motstånd. Trummorna i Deceptis är furiösa som en tornado, sången kataklysmiskt desperat och dessutom på svenska, vilket funkar hur bra som helst i sammanhanget. Det bästa jag hört på länge, hands down.

Må det komma en fullängdare snart! Må det!

DARK FORTRESS bjussar på galoppmangel av stor dignitet på dödsmetallskalan. Ylem är en stänkare av sällan skådat slag och det fastställs redan 0:36 in i låten där vi finner ett mer än lovligt göttigt avgrundsvrål som får nackhåren att hissas upp!

Growlet låter bitvis som  någon som bokstavligen krälar omkring i en leråker, helt klockrent med andra ord. En riffsekvens som påminner om en ilsken getingsvärm på det, ett mid-tempoparti och sedan är vi i hamn. Mumma!

BATUSHKA, även kända som bandet vars namn jag lyckades stava fel till tre gånger på raken, är dagens nummer tre. Här kan vi förvänta oss det inte helt okända "jag kör lite hoppsasteg på måfå nere i katakomberna och plockar osynliga äpplen till tonerna av gregorianska gosskörer"-röjet.

Skitigt och vackert och skirt och utan kompromiss heter ingredienserna som detta polska gäng kokar ihop till en riktigt mastig ritualgryta. Det här är ett band som jag tippar på att man ska se live innan domedagen, i alla fall om man är svag för doom av det svärtade slaget.

ZEAL & ARDOR. Håll i er nu för här kommer det lika oväntade som oantastliga "sålt smöret och tappat pengarna så jag kör igång lite svängig bitter blues med black metal-inslag"-röjet! Jag som vän av ordning tog mig för pannan när jag läste om detta projekt, blues och black metal, går det ens att mixa? Det föreföll först som en kombo lika otippad som skridskor och stavhopp, men som visade sig ytterst lyckosam redan vid första lyssningen.

I undersköna Come on Down blandas väsiga häxskrik med snygga svala melodislingor, ledset gitarrplink med drivet hos ett ursinnigt liksminksband. Ja jädrar, blues är för black vad havssalt är för mörk choklad, ett genidrag helt enkelt.
Detta borde gjorts för länge sedan! 

Det återhållna och malande röjet står THE LION'S DAUGHTER för. Utmärkta Midnight Glass från plattan med det fullt rimliga och korrekta namnet "Existence Is Horror" får en att vagga långsamt med överkroppen i en sorts slow motion-headbang. Stabilitet och pondus i trummor såväl som riffande ger ett gediget intryck av den här sludgekaramellen.

Growlsången är långsam och långsint förbannad snarare än explosiv. Allt är som sig bör och med detta är listan obönhörligen slut för denna gång.

Ha en bra helg, kanske med en eller annan stänkare.

Fredagslistan 2017, vecka 9: Röj

/Susanne