Ny fantastisk bok om AC/DC 1976!

Jag är inget stort AC/DC-fan, långt därifrån. Däremot kan jag uppskatta ett gott hantverk, och ett sådant har sannerligen Premium lyckats med i sin nya bok "AC/DC - Love at first feel". Boken handlar om den mytomspunna turnén bandet gjorde i Sverige 1976, deras allra första Sverigespelningar någonsin. Länge var turnén just bara en myt, det tvistades om huruvida den ens ägt rum och många personer sade sig veta utan att egentligen ha en susning.

Det är en annan tid idag, och det som gömts i Gällivare dyker ofta upp i tö som det heter. Författarna Anders Hedman och Mats Larsson har gjort ett gediget jobb när de letat fram så mycket (eller lite) information om konserterna som bara är möjligt. Tyvärr finns det inga konsertfoton, upptagningar eller annat att tillgå men vi får ändå en klar och tydlig bild av vad som hände den där sommaren för nästan 40 år sedan.

Man behöver som sagt inte vara intresserad av bandet för att uppskatta denna bok, förstaupplagan har dessutom en bonus: 12 foton på Angus Young tagna av Hans Hatwig runtom i Stockholm 1976, de enda bilderna som finns från Sverige 1976. Jag köpte min bok på bokmässan i Göteborg, och ett av fotona var signerat av fotografen själv. Bonus, sa Bull!

Detta är sann kulturhistoria, på min ära. Bra jobbat Anders & Mats!

Läs mer om boken på förlagets hemsida, HÄR!

För några år sedan gjorde jag dessutom en egen fotografisk expedition på Cortina i Vinberg utanför Falkenberg, skådeplatsen för den första konserten! Kolla bilderna på min facebooksida HÄR.

/Alex

Aniara i ny skrud

Gott folk!

Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet till ett projekt som är som hand i handske för oss att skriva om här på bloggen.

1956 gavs "Aniara" ut för första gången. Skriven av Harry Martinson anses detta verk på bunden vers vara ett av de viktigare verken både inom poesi och science fiction. Den har med rätta hyllats som ett verk som har bestående värden för eftervärlden. Har ni inte läst den så kan jag verkligen rekommendera boken som trots sitt väldigt pretentiösa anslag alls inte bör avskräcka er. Boken handlar om rymdskeppet Aniara som är på väg från jorden till Mars. Jorden är inte längre beboelig på grund av stor miljöförstöring och mänskligheten måste omlokaliseras till bland annat Mars. Men skeppet kommer ur kurs och färdas mot sin undergång.

Harry Martinson skaffade sig en gedigen bildning, och trots att han var helt självlärd så valdes han 1949 in i Svenska Akademin och fick tillsammans med Eyvind Johnson, ytterligare en av de viktigaste arbetarförfattarna, 1974 Nobelpriset i litteratur - ett beslut som fick utstå skarp kritik då bägge författarna satt i Svenska Akademin som delar ut priset. Martinson blev så deprimerad av detta att han beslutade sig för att aldrig mer publicera något.

Varför nu denna långa utläggning? Jo - Jonas Martinsson en mångsysslare av stora mått vad gäller inspelningar och annat musikrelaterat har tonsatt eposet i svärtad dödsmetallform. Detta är bra mycket mer intressant än den opera som kom 1959 och som Martinson ryktesvis inte uppskattade rent musikaliskt. Det hade varit mycket intressant att få veta vad han hade tyckt om denna betydligt råare version. Projektet som går under namnet NECROSAVANT behöver dock lite hjälp. 20.000 kronor behöver samlas in för att finansiera framställningen och distribution av skivor och streaming

Ni hittar mycket mer information via länken I skrivande stund är ca 5000 kronor insamlade, och det lilla musikaliska vi får höra gör att i alla fall jag är beredd att slanta upp några slantar för att få höra resten. Räcker inte detta så imponeras av de gästsångare som är med i projektet: Alexander Högbom (October Tide, Centinex, Volturyon, Spasmodic), Tobias Netzell (In Mourning, Majalis, Ex-October Tide) och Daniel Jansson (IKHON, Majalis). Reciterar gör Gabriella Åström (ME THE TIGER).

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 39: Kroppsvätskor del 1 - Blod

Tjolahopp! Idag ska vi rota runt i kroppen igen, fränt va? Som den första i en följetång som jag ännu inte bestämt när den tar slut inleds idag listtema kroppsvätskor! Det finns ju ett gäng sådana så detta kan bli en långkörare likt Dallas eller Sagan om Isfolket, det återstår att se. Vi börjar som det anstår en metallblogg med det röda gojset som varje dag pumpas fram och tillbaka i köttsäckens autobahn. Blodet!

(Konstpaus för plockandet av osynliga äpplen och liksminksuppfräschning.) Alla låtar i listan har ordet blood i titeln, nu kör vi!

Inleder gör DECAPITATED. Blir man av med huvudet lär en del rött sippra ut, det kan vi skriva under på. Blood Mantra är en låt med bra driv och kommer från plattan med samma namn som såg dagens ljus år 2014. Vissa gnäller på att de nya skivorna låter nymetal och vill ha tillbaka det gamla tekniska soundet. Jag tycker att de har fel, det här är bra skit! Gillar man utvecklingen mot det svängiga som inleddes med "Carnival Is Forever" (bra skiva, lökigt namn) så gillar man garanterat detta. Tyst minut för bandets trummis Vitek som avled i en trafikolycka 2007.


KRISIUN härnäst! Blood of Lions är fem minuters smakligt mangel från Brasiliens stoltheter. Bitvis riktigt snabbt, här och var med temposänkningar och solon. Upp och ner som en EKG-kurva ungefär. Må hända inte lika kraftfullt som på "Southern Storm" men likväl bra. SEPULTURA-vibbarna står som spön i backen. Fyra av fem blodplättar. Heja!


Vi lugnar ner pulsen ett par hekto med HIGH ON FIRE och Bloody Knuckles. Jag håller det här gänget nära mitt hjärta - det är doom/stoner som vet var skåpet ska stå helt enkelt. Jag är svårartat förtjust i den raspiga sången Matt Pike får till här. Rakryggat sväng på det, tjusiga trummor likaså. Visste ni förresten att skivan "De Vermis Mysteriis" handlar om Jesus Kristus bortglömda bror? Nej, det visste inte jag heller förrän idag. Då har vi lärt oss något nytt.

High On Fire. Det vet vi.

Jesus. Här kanske han letar efter sin bror men det vet vi inte.

Vidare från stigmata mot tidvattenvågorna i The Blood-dimmed Tide signerad ANAAL NATHRAKH. Oj vad bra det är! Oj, oj, oj. Jag älskar det här bandets musik mer än mycket annat i den här världen och eftersom de skriver om blod lite då och då (och andra kroppsvätskor icke att förglömma) är de självskrivna här. Bara att sätta sig på tuff-tuff-tåget och åka rakt ner i Hades med dessa skojfriska britter. Tio av tio vita blodkroppar!

Tuut tuut!

Så till ett gammalt örhänge! ENTOMBED (när de fortfarande hette så och inte var två band) släppte legendariska "Wolverine Blues" 1993 när jag var en liten palt som knappt var torr bakom öronen och hjälpte således till att forma min ungdoms glans(?)dagar. Att lyssna på Blood Song från den skivan är som att sätta sig ner med en kopp te i soffan och dra en noppig gammal myskofta över sig. Hemtrevligt och invant! I suck your bloooooood, så säger L-G Petrov och så säger jag.

Med önskningar om en fin kardiovaskulär helg!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 39: Kroppsvätskor del 1 - Blod

48 timmars kalkylerat vansinne på Heavy MetAle!

Gott folk!


Jag vill gärna rikta era ögonglober till det fullständiga vansinne som Robert Gustafsson - medskribent på WeRock och allmänt skön kille - kommer att dra igång klockan 18:00 ikväll på Heavy MetAle!

48 timmar av tävlingar, recensioner, inlägg som på ett fullständigt ljuvligt sätt visar på den dedikation som folk inom den så kallade scenen alltid har haft. Jag kommer definitivt att kolla in sidan under helgen - jag har en aning om att det kommer att vara värt det, haha!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Gott folk!

Denna veckans lista är tillkommen på direkt förfrågan från Kitty Rossander, fotograf och tidigare medarbetare på Werock när vi höll till på den gamla domänen. Hon berättade att hennes kompisgäng brukade ägna sina träffar åt specifika år - denna gång är det tydligen 1990 som gäller - och på frågan om vi inte kunde göra en fredagslista över vilka album som var de bästa detta år svarade vi såklart ja.

Dylika listor får alltid lite av dagsländekaraktär och kan variera något oerhört med tiden. 1990 lyssnade jag på 3 av skivorna som klarade cutten till veckans lista. Med tiden har jag börjat lyssna på 5 band som gav ut skivor detta år av sådan kaliber att de mycket väl skulle kunna slinka in på en längre lista än topp 5, eller på själva topp 5. Jag vågar påstå att ni kommer känna igen samtliga band i listan - detta är så kallade household names rakt av.

5. "Spiritual Healing" - DEATH
Detta är tredje skivan från DEATH, ett band som var ansvarigt för ett gäng verkligt nydanande och högkvalitativa skivor under hela sin karriär. Chuck Schuldiner, den ständiga mittpunkten i bandet, besatt en begåvning av stora mått i att komponera death metal som på varje skiva fann nya stigar att vandra på utan att för den sakens skull alienera den publik som bandet drog till sig. DEATHs katalog är av den digniteten att ni kan i stort sett ta vilken skiva som helst och få en stunds vanvettigt bra musik till livs. Om ni tycker att ni känner igen ljudbilden så kan det bero på att skivan är inspelad i klassiska Morrisound Recordings av legenden Scott Burns.



4: "Left Hand Path" - ENTOMBED
Om Tampa i Florida (och då i synnerhet Morrisound) var den odiskutabla mittpunkten för den amerikanska death metalscenen så var Stockholm och Sunlight den svenska ekvivalenten. ENTOMBED levererar på "Left Hand Path" en debutskiva som slog världen med häpnad. Direkt stilbildande både för sina ypperliga låtar som för hur en death metalskiva som kom från Sverige "skulle" låta drämde L-G Petrov, Nicke Andersson, Alex Hellid och Uffe Cederlund släggan i bordet på ett sådant sätt att de som lyssnade på skivan fick bestående men för livet. Omslaget är gjort av Dan Seagrave - en legend inom omslagskonsten. Bland skivomslagen den mannen står bakom kan jag nämna MORBID ANGELs "Altars Of Madness", DISMEMBERs "Like An Everflowing Stream" och RIVERS OF NIHILs "Monarchy".

3.  "Cowboys From Hell" - PANTERA
Om texasbandet fick några pris för omslaget till "Cowboys From Hell"? Det hoppas jag verkligen inte då det är ett av de lökigaste omslag som någonsin gjorts. Tack och lov insåg bandet detta själva, för resten av karriären så styrde de upp även denna del av sin verksamhet. "Cowboys From Hell" är skivan som på allvar tog bandet i en tyngre och aggressivare riktning. Skivan är späckad med högkvalitativa låtar som iklädd en ljudbild av det stramare slaget fullständigt golvade mig när jag hör de skivan för första gången. Skivan har agerat ljudkuliss åt jag vet inte hur många fester långt efter det att skivan kom ut. Även långt fram i karriären körde PANTERA många låtar från albumet som i alla fall i mina öron har behållit sin charm.


2. "Seasons In The Abyss" - SLAYER
Femte albumet från SLAYER är mitt favoritalbum med bandet. Det vet ni sedan tidigare. Att ens göra jämförelsen med det album bandet gav ut förra veckan är skrattretande. Jämför bara strofen

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly

från Hallowed Point  med

A little violence is the ultimate drug
Let's get high

från Vices så fattar ni att det är klasskillnad.

På "Seasons In The Abyss" lyckas bandet kombinera den tyngd de så oerhört medvetet sökte sig till på "South Of Heaven" med den hastighet de tidigare hade excellerat i. Resultatet blev en skiva som på ett fullständigt ljuvligt sätt bjöd på verkligt fullvuxna låtar som både bjöd på individuella bedrifter och kollektiv storhet.



1. "Rust In Peace" - MEGADETH

Jag började lyssna på MEGADETH när jag gick på Vämöskolan i Karlskrona i slutet på 1980-talet. Jag kommer tydligt ihåg att jag längtade svårt efter "Rust In Peace" och blev själaglad när jag hittade skivan på Expert av alla ställen, bara för att komma hem med skivan och upptäcka att det var fel skiva i omslaget. Så då fick jag vänta ett tag till. Men när väl skivan kom gjorde den sannerligen mig inte besviken. Jag tycker fortfarande att detta är MEGADETHs bästa skiva. Allt funkar - låtarna, solona, Mustaines sång. Och bandet känns hungrigt på riktigt. MEGADETH valde på "Rust In Peace" att förfina den formel som bandet (läs Mustaine) alltid hade verkat inom. MEGADETH är på skivan fortfarande tydligt kvar i thrashen, utan att ta det till de extremer som SLAYER valde att göra. Och definitivt långt ifrån den väg som METALLICA valde att beträda året efter då det svarta albumet kom. Att MEGADETH valde att spela hela albumet när det fyllde 20 år 2010 är ett talande tecken för att även bandet ser på skivan som något särdeles speciell. Jag skulle kunna välja vilken låt som helst, men har valt Tornado Of Souls då den låten har ett av de snyggaste sticken jag någonsin har hört.

Jag har slängt med tre bubblare på listan om ni undrade vilka skivor som inte tog sig in på listan den här gången. Tre band som skiljer sig väldigt mycket åt och som 1990 var ansvariga för skivor som är väl värda att kolla in.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Fredagslistan 2015, vecka 37: Sjukdomar

Kära fredagsvänner! Idag ska vi gräva i kroppens skrymslen och vrår likt nitiska doktorer och bindgalna kirurger. Leta bacillusker, odla halsmandlar, ha ont och bara gå helt apeshit över konstiga symtom. Sjukdomar står alltså på agendan och dagen till ära har jag en liten höstförkylning på gång, det vill jag understryka. Fram med stetoskop och latexhandskar, nu kör vi!

En av de hårdare sjukdomsbilder jag känner till är ätstörningar, många är vi som någon gång i livet haft mattrubbel. Kampen är hård när viljan är stark och den desperationen tonsätter ANOREXIA NERVOSA på ett riktigt bra sätt.

Först tyckte jag det lät för symfoniskt, men vid alla peanger - som den växer vid ett par genomlyssningar! Det är dessutom något i de vackra, lugna partierna som gör det röjiga så mycket elakare. Jag ser framför mig hur ANAAL NATHRAKH (som, om man inte visste bättre, också kunde vara namnet på någon härlig diagnos i de nedre regionerna!) kliver in till en symfoniorkester och jammar lite. Så låter detta!
 

Om vi sedan letar oss vidare i mag- och tarmkanalen finns, som Martin så påpassligt kom på - Crohns sjukdom! Den hette tidigare Morbus Crohn och ett band med just den stavningen existerade mellan -97 och -00 (i Gummersbach, Tyskland) enligt Metallencyklopedin. De släppte en demo -99 och sedan har det varit tyst. Därför struntar vi högaktningsfullt i detta gäng och riktar istället blicken mot svenska MORBUS CHRON!

Fred Estby från DISMEMBER har producerat pärlan "Sweven". Hur var det här då? Jotack, alldeles utmärkt! Melodiskt, ösigt, bluesigt, growligt om vartannat. Vi lyssnar till Chains och hurrar för ont i magen!

En annan jobbig sjukdom är cancer. Ja men fy fan för cancer, rent ut sagt. CANCEROUS WOMB har släppt exakt en fullängdare (förra året) och den pendlar mellan grind och döds på det mest oblyga sätt. Bitvis blir det lite släpigt och som att man vill mycket men inte kommer till skott. Med detta sagt finns där stundom också mycket fräschör. Killarna i denna livmoder har fångat mitt intresse såpass att jag tar er med ner i deras österrikiska källare. Skalpell, syster!

I nådens år 2012 leddes franska black metalbandet NOCTURNAL DEPRESSION av Herr Suizid (briljant artistnamn nummer ett!).

Men då han i vredesmod kunde konstatera att scenen börjat sälja ut sig och kika för mycket på sina egna skor lämnade han över febertermometern till Lord Lokhraed som fortsatte resan mot skymningen.

Namnet till trots vågar jag sätta en benprotes på att dessa mörkrets musikanter är ledsna både på dagen och natten. Det liksom hörs på den bräkande growlsången som för tankarna till en get som fått något olämpligt i halsen (och då menar jag på ett bra sätt). Att få mungiporna att peka uppåt till Remords Posthume är en bedrift! Lite skört melodiplinkande till anrättningen är grädden på moset och guldkornet i katetern.

Slutligen har vår rond kommit till en gammal favorit - pesten! Och som Grand Finale drämmer jag till med ett helt smörgåsbord av pester på vårt obducentbord. ALTAR OF PLAGUES finstämda öppningsspår från albumet "White Tomb" är så atmosfäriskt och vackert att man bara baxnar vid första anblicken och börjar drömma om natursköna landskap, fluffiga moln och välbryggd ale. Sen brakar det lös! In med trummor och kaos och svärtad ångestväsig sång och allmänt svårmod. Doktorn ordinerar en huvudvärkstablett och en skön säng att avnjuta detta epos i. Till detta gärna en stärkande kopp varm choklad och kunnig vårdpersonal som kan bistå med service vid behov.

Bubblare/differentialdiagnoser: PESTILENCE, PHOBIA, NEUROSIS, MALIGNANT TUMOR, POSSESSED (fast att vara besatt är väl i ärlighetens namn mer fränt än sjukligt), SCHIZOFRENIC, PESTE NOIRE och DIAGNOSE LEBENSGEFAHR.

Kry helg!

/Susanne

Fredagslistan 2015, vecka 37: Sjukdomar

Blekinge calling! (men mest Ranestrane)

Leute! I'm back, eller som de hade sagt i nordvästra Bremen "Ich bin ein Berliner".

I Blekinge har det börjar fatta sig, jag jobbar för närvarande på ett bibliotek men från imorgon jobbar jag på två. Sådan är livets gång.

I vilket fall, jag måste göra min medborgerliga plikt och informera samtliga läsare om att man i början av december kan få se fantastiska Ranestrane från Italien framföra hela sin nya skiva "H.A.L." i Köpenhamn, detta till det facila priset av typ 150 kronor. De kör dessutom mer material, typ hela förra skivan också, så man får massor av prog för pengarna.

Vi ses väl där? 4/12, Koncertkirken, Köpenhamn kl. 21.00

Biljetter och mer info finns på: BILLETTO

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Gott folk!

Denna vecka tittar jag närmre på år 2000. Från början hade jag tänkt att kolla in hela 00-talet och gjorde en sökning på Metal Archives på just denna tidsperiod. Runt 30.000 skivor. Det avskräckte lite, haha! Så i någon sorts kompromissanda valde jag att sysselsätta mig med år 2000 - ett år då det kom ut något mer lätthanterliga 845 skivor.

Lite tidsperspektiv. År 2000 bodde jag i Lund. Jag hade inte än kommit på att jag ville jobba som bibliotekarie. I musikvärlden hade ett 90-tal präglat av ypperlig death metal under senare hälften av årtiondet fått ge vika för ofta rent gräslig nu metal som hade börjat tränga igenom till mainstreamforan av musiken, men ganska snart blev lika inkrökt i sig själv och förlorade sin attraktionsgrad i överljudsfart. Om den någonsin haft en attraktionsgrad, haha!

Andra noterbara skivor som kom ut detta år: "Battle Hymns" av MANOWAR, "Pleasure Pave Sewers" av LOCK UP, "Reinventing The Steel" av PANTERA, "Litany" av VADER och "Clayman" av IN FLAMES. Vissa av dessa skivor lyssnade jag på då, och lyssnar jag fortfarande på emellanåt. Andra inte, haha!

Vi kör!

NILE släppte nytt förra veckan faktiskt - "What Should Not Be Unearthed", men det struntar vi i just nu (för skivan är väl värd att kolla in) och sätter skivan med 15 år på nacken "Black Seeds Of Vengeance"under lupp. NILE är ett band som med stenhård stringens har hållit stilen i stort sett genom hela sin karriär. Det har varit Egypten och teknisk dödsmetall för hela pengapåsen till bandets fanskaras stora acklamation. Jag tillhör själv de som har tokhyllat bandet sedan Henrik Nygren introducerade mig för bandet med skivan "Annihilation Of The Wicked". Jag har sagt det innan, och kommer säga det fler gånger - antalet band som Henrik har sett till att jag fått upp öronen för är skrattretande många.

I vilket fall - "Black Seeds Of Vengeance" är skiva nummer 2 från South Carlolinabandet och den gavs ut på Relapse. Omslaget är, well, inte det finaste i bandets diskografi, men om någon någonstans skulle tvivla på att skivan gör ont så rätas det frågetecknet raskt ut med det omslaget. Jag har valt låten Masturbating The War God, först och främst för att den heter Masturbating The War God. Det är svårt att inte garva och inse att man är en tramsepelle, men också för att den är en låt med så vanvettigt mullrande sång att gomseglen krackelerar. Jag ber er särskilt notera den episka anslagets intrände vid 3:30. Satan så snyggt det är! Jag gillar också, väldigt mycket, bandets lekande med temposkiftningar. Fler band borde ägna sig åt det.



BORKNAGAR, och i synnerhet låten Colossus, är ytterligare ett band som Henrik gjorde mig uppmärksam på. Jag har haft med låten i flera fredagslistor, men låten är av den digniteten att jag inte tvekade en sekund när jag insåg att "Quintessence" gavs ut år 2000. Jag kan lyssna på låten hur mycket som helst utan att tröttna. Övergången vid 2:04 är så magiskt bra att jag ryser varje gång jag hör den. Bandet bildades 1995 av Öystein Garnes Brun som en andningsventil för att skapa mer melodisk musik i konstrast till den norska black metalscenens brutala musikaliska övningar. Och det lyckas bandet bra med.





Skiva 2 från SOILWORK - "The Chainheart Machine" har jag tjatat om mycket. Jag älskar den skivan för dess råhet och rättframma driv. Henry Rantas i stort sett kompromisslösa piskande är en starkt bidragande orsak till min dyrkan, men även Björn Strids galtgastande uppskattas svårligen. Det finns gott om fin låtmumma på denna skiva. Jag valde Possessing The Angels av flera anledningar. Den har ett fint driv, ett väldigt simpelt men effektivt huvudriff, och en fin mellansektion som avbryts föredömligt vid 3:14 med ett vrålsnyggt, ja vrål, av Strid. Föredömligt!






Jag vet inte vad ni anser om inräkningar på virveltrumman, men själv är jag oerhört svag för detta grepp. THE CROWN är ett band som hade en fin utgivningstakt. Kolla in detta: 1999 kom första skivan "Hell Is Here", 2000 "Deathrace King". Sen tog bandet lite paus till 2002 då de släppte 3 skivor, men två av dem var inspelade tidigare under namnet CROWN OF THORNS som bandet tvingades ändra till THE CROWN på grund av att ett annat band ägde rättigheterna till namnet, samt "Crowned In Terror". 2003 kom "Possessed 13", 2004 "Crowned Unholy" som är en nyinspelning av "Crowned In Terror" med så många ändringar att jag fan inte ids lista alla här. Sen iddes inte bandet mer utan lade ner, bara för att återuppstå 2009. Sedan dess har bandet gett ut 2 skivor "Doomsday King" 2010 - den är bra - och "Death Is Not Dead" 2015 - den är inte bra.
I vilket fall - "Deathrace King" har en låt som är givet som låtval: Total Satan. Och den har inräkning på virveltrumman. Det räcker fan som kriterier, haha!

Ni vet ju att jag har ett stort och blödande hjärta för NASUM, ett band som genom sin sinnessjukt starka utgivning inte hade så lite med att göra att grindcoren som genre fick en uppfräschning den sannerligen behövde. Vid sidan av NAPALM DEATH är NASUM bandet som man bara inte får smita runt när det kommer till denna subgenre. "Human 2.0" kom ut den 23/5 2000 och är sprängfylld med så kallade "hits", även om det kanske är svårt att använda sig av sådana termer när det gäller grindcore. På skivan återfinns låtar som A Welcome Breeze Of Stinking Air, Corrosion, The Idiot Parade, Den Svarta Fanan  och låten som jag med (självklarhet?) har valt till listan - Shadows. Under sin avslutningsturné 2012 dedikerade bandet just den låten till den i tsunamin 2004 omkomne sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk. Jag har ett innerligare förhållande till bandets "Shift", men "Human 2.0" är en skiva som jag gärna återkommer till med jämna mellanrum.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Cynic på Wacken 2008

Gott folk!

Jag märker att jag börjar bli lite som Alex - jag letar aktivt inspelningar på Youtube av äldre spelningar jag varit på. Nu är jag inte i närheten av Alex i att gå jättelångt tillbaka i tiden - 2008 är trots allt ganska när vår egen tid. Jag surfade in på Wacken TV - den tyska festivalen är riktigt bra i att både streama från festivalen och lägga upp enstaka låtar av band som lirat på festivalen. Och plötsligt greps jag av en rent vansinnig längtan i att kolla in CYNIC igen. Och blev oerhört glad när jag såg att där fanns en film av bandets leverans av How Could I. Idag sväljer vi ner dylik musik med morgonkaffet, men 1993 när bandets debutskiva "Focus" kom då visste sannerligen inte folk hur de skulle hantera dylika musikaliska exkursioner. "Focus" och CYNIC var så extremt före sin tid att det inte är konstigt att bandet dröjde till 2008 innan det kom nytt material. Där emellan spelade både trummisen Sean Reinert och gitarristen Paul Masvidal i ytterligare ett nydanande band - DEATH.

Kolla in hur mycket Reinert njuter. Bara det gör det värt att kolla in filmen.



/Martin