Jag ber direkt om ursäkt för rubriken men jag kunde inte hålla mig (pun intended). Jag har förvisso semester men det finns ju lite att prata om i KISSvärlden så vad fan.
Först ut är att PAUL STANLEY's självbiografi nu kommit på svenska,
Bokfabriken gav Carl Linnaeus i uppdrag att stå för översättningen vilket han gjort med den äran. Det är en bra bok, öppen och ärlig även om han emellanåt blir precis lika bitter och sur som både Ace och Peter i deras respektive böcker. Gene säger som bekant ingenting alls i sin bok så den räknas inte. Det framstår som mer och mer underligt att dessa fyra herrar fann varandra och lyckades skapa ett monster som efter 40 år fortfarande ångar fram. På lite halvstadiga ben numera i mitt tycke, men ångar gör det ändå. Om Paul verkligen uppfattat sitt liv och sin karriär som han berättar i boken så får vi vara glada att han åtminstone varit förhållandevis psykiskt stark eftersom upplevelserna han emellanåt pratar om lika gärna skulle kunnat utmynna i ett missbruk av något slag. Jag ska med glädje pumpa Carl på information om översättningsarbetet när vi gör en repris på fjolårets Kissföredrag i Trollhättan den 13/9 (mer info kommer). Boken går för övrigt självklart att låna på biblioteket.
Och så blir det rymddags: ACE FREHLEY släpper en ny skiva i augusti kallad "Space Invader". Det hade jag inte vågat hoppas på samtidigt som jag efter den fina "Anomaly" som kom 2009 kom på mig själv med att få höga förväntningar. Jag gillade "Anomaly" från första stund, samtidigt slog han underifrån då eftersom i princip ingen trodde att han någonsin skulle kunna göra en skiva igen. Denna gång fick jag försöka hålla tillbaka förhoppningarna en smula, jag ville inte bli monsterbesviken. Detta var dock onödigt eftersom jag gillade "Space Invader" skarpt redan vid första lyssningen. Produktionen är sämre än "Anomaly" men jag har överlevt betydligt sämre dylika och skiter lätt i sådant om bara låtarna är bra, vilket de är. Han mjölkar "Space"-grejen lite väl mycket men det får vara som det är. Tredje låten
I wanna hold you är fanimej bland det starkaste han spottat ur sig någonsin, en svängig rackare med skön 70talskänsla.
Change är ödesmättad med en svinbra melodi,
Inside the vortex har en sjukt bra refräng och på det hela taget är det bara öronen som är i vägen för att mitt leende när jag hör skivan skulle gå runt hela huvudet.
En sak dock: han kunde struntat i att spela in covern på
The joker, det är en helt onödig version som jag från och med nu alltid kommer att hoppa över / ta bort från spellistan. Han får såklart göra vad han vill men jag undrar vad som föranledde detta magplask. Dock så rättas allt till i sista spåret
Starship. Jag älskar hans instrumentala låtar och håller
Fractured quantum från "Anomaly" som en av låtarna som ska spelas på min begravning.
Starship kommer inte långt efter. Sju fina minuter som avslutar den bästa Kissrelaterade skivan jag hört sedan han behagade släppa en skiva senast. Även om jag lärt mig lite för mycket om Ace som privatperson under åren för att helt tycka att han verkar vara en hyvens påg så är och förblir han en av mina största scenidoler.
Jag har förbeställt digipacken och vinylen. Digipacken har den snygga
retrotiteln, och vinylen är den jag kommer att lyssna på hemma. Synd bara att de inte körde retroversionen på samtliga utgåvor eftersom den reguljära är betydligt tråkigare.
Nu återgår vi till sommaren.
/Alex
