Frånvaro p.g.a. gospelkurs

Jag har inte haft så mycket tid att skriva på sistone, andra projekt har pockat på uppmärksamheten. Dessa börjar dock så sakteliga närma sig sina slut men tills dess, varför inte gå en gospelkurs?

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 17 - Sidoprojekt

Gott folk, denna vecka ska vi prata om en speciell företeelse, nämligen sidoprojekt. Det är ju ingen hemlighet att många av de som befolkar dagens metalvärld är sjukligt kreativa människor som trots att de har ett huvudband har ork/vilja/kvalitet nog att skriva musik och lira med andra. Ofta bryter sidoprojektets musik väldigt mycket mot huvudbandets, så det blir extra intressant att lyssna på.

Det är ju heller ingen hemlighet att vissa sidoprojekt blir anledningen till att någon medlem lämnar huvudbandet för att satsa på projektet (se Jason Newsted)  splittras, eller känner att det bästa låtmaterialet går till sidoprojektet om de råkar tillhöra samma subgenre (se Tobias Sammet's Avantasia) och det blir osämja i bandet. Det verkar dock inte ha hänt i EDGUY, men jag misstänker att övriga bandet inte är så roat alla gånger åt Sammets eskapader. Men det är ju bara spekulationer.

Spekulationer är dock inte listan som inleds av bandet I. Detta norska gäng befolkas av Tom Cato Visnes a.k.a King Ov Hell, Abbath från IMMORTAL, Armagedda från DEMONAZ, Ice Dale, mer känd som Arve Isdal (ENSLAVED) och som textförfattare Demonaz som lirade i IMMORTAL även han tills dess att hans armar inte pallade mer. Idel black metalfolk med andra ord. Då förvånar det kanske att musiken låter mer influerad av MOTÖRHEAD än något annat. The Storm I Ride är dock riktigt kul att lyssna till. Rejäl rock 'n' roll-attityd om jag säger så.

PHILM är ett av Dave Lombardos (SLAYER) projekt. Och det låter totalt  annorlunda än thrash kan jag säga. Harmonic heter låten, som är väldigt atmosfärisk.
Med i bandet är även Gerry Nestler från CIVIL DEFIANCE och Pancho Tomaselli från WAR. Återstår att se om Lombardo återvänder till SLAYER eller om vi hädanefter får nöja oss med att höra honom i experimentella PHILM.

AXEWOUND består av Matt Tuck från BULLET FOR MY VALENTINE, Jason Bowld från PITCHSHIFTER, Liam Cormier från CANCER BATS, Mike Kingswood från GLAMOUR OF THE KILL och Joe Copcutt från RISE TO REMAIN. Snabbskrivande gäng som skrev materialet till hittills enda skivan "Vultures" på under en månad. Victim Of The System har ett svingött driv och jag gillar verkligen det jag hör. En kul upptäckt!

A PERFECT CIRCLE huserar en hel hög musiker. Maynard James Keenan bebor till vardags TOOL, och bandet har även räknat Tim Alexander (PRIMUS) och Twiggy Ramirez (MARILYN MANSON) som medlemmar. När "Mer De Noms" kom år 2000 var det många i min bekanskapskrets som gick bananas över det sköna gunget i Judith. Det gjorde även jag kan jag säga. Det var synnerligen trevligt att återhöra låten i samband med sammanställandet av denna lista.

KINGDOM OF SORROW är ett projekt mellan huvudpersonerna Jamey Jasta som återfinns i HATEBREED till vardags och Kirk Windstein från CROWBAR och DOWN. Kompsektionen består idag av bröderna Nick och Charlie Bellmore från PHANTOMS. With Unspoken Words är en tung och dyster dänga som jag verkligen uppskattar.







Eric Peterson lirar gitarr i magiska TESTAMENT till

vardags. Ni kanske inte visste det men han är ganska svårt nerknarkad på black metal vilket visar sig i DRAGONLORD som hittills har släppt två plattor - "Rapture" och "Black Wings Of Destiny". Att det inte är det absolut granithårdaste som har gjorts inom subgenren tar det inte lång tid att avslöja kan jag säga, haha! Dock är Sins Of Allegiance en trevlig (sic!) låt som är fullt ok.

Sen låter vi Mike Portnoy gå loss i sitt LIQUID TENSION EXPERIMENT. Den förre DREAM THEATER-trummisen är ju inte direkt känd för att göra någonting alls med måtta. Well, han avviker inte från formulan om jag säger som så! Paradigm Shift är en sedvanligt fullmatad proggressiv historia. Med i bandet fanns på tiden då den självbetitlade debuten kom (1998) även John Petrucci (DREAM THEATER) och Jordan Ruddess (DREAM THEATER). På bas hade man Tony Levin.

Scott Ian (ANTHRAX) och Joe Trohman (FALL OUT BOY) beslutade sig för att starta ett band

tillsammans då de hade för mycket fritid tyckte de.THE DAMNED THINGS heter combon.  De rekryterade snabbt Rob Caggiano (ANTHRAX), Andy Hurley (FALL OUT BOY) och Josh Newton (ex-EVERY TIME I DIE). Har man lyssnat på ANTHRAX så kommer man att haja till, minst sagt!

Listan avslutas med stenhårda INSIDIOUS DISEASE som är ett veritabelt kornukopia av namnkunniga musiker. Shane Embury på bas. Han är med i så löjligt många band att jag nöjer mig med att nämna NAPALM DEATH och LOCK UP, Tony Laureano på trummor har bankat skinn i MALEVOLENT CREATION bland många andra band, Jardar på gitarr (ex-OLD MAN'S CHILD), Silenoz på gitarr (DIMMU BORGIR) och Groo från MORGOTH på sång. Hur tänkte han när han tog sig det aliaset egentligen? Well, det är ju en annan historia. Musiken är från 2010 och bandets hittills enda skiva "Shadowcast". Det är rens. Det är döds. Det är bra.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 17 - sidoprojekt.

Veckans youtubeklipp: IN FLAMES på Sticky Fingers

2005 (herrejävlar vad tiden går) släppte IN FLAMES DVD:n "Used & Abused - In LIVE We Trust". Jo, jag vet - titeln är hopplöst ostig och visar på föga engagemang från bandets sida att hitta ett bättre namn på utgåvan. Vad som däremot inte är hopplöst är den oerhörda mängd musik som finns på DVD:n. IN FLAMES var redan 2005 på god väg att bli ett riktigt stort band som fyllde arenor mer som regel än undantag. Därför är det riktigt kul att bandet körde en väldigt intim spelning som filmades för DVD:n på Sticky Fingers i Göteborg. Man drog igenom hela "Soundtrack To Your Escape" plus en del annat material. Och dra på trissor om det inte är riktigt bra. Inledande F(r)iend tog redan när jag såg denna krossande version mig fullständigt på sängen. Lyssna bara på Anders Fridéns mer än lovligt brötiga growl i denna totalt gungande fläskläppsdänga och försök att inte imponeras.

/Martin

Black Sabbath - God is dead?

Igår blev det premiär för en ny BLACK SABBATHlåt. Från kommande plattan "13" bjöds vi på God is dead?. Vad ska man säga, jag hade absolut noll förväntningar även om kombon Iommi/Butler sällan svikit, därför var det med tveksamma öron jag lyssnade på låten imorse. Tja, det är ju ingen katastrof i stil med KISS "Monster", och självfallet är det inte heller någon blivande klassiker. Det är en dåligt producerad men lite sådär halvhabil rocklåt. Det är lite för mycket "nu ska vi spela tungt grabbar" i början, men andra delen av låten svänger faktiskt till lite grand.

Ozzy sjunger med autotune som sin bästa vän, det tackar vi för eftersom han i verkligheten inte kan ta en enda ton numera, trummorna är välspelade även om trumljudet är fruktansvärt dåligt. Men som förväntat: Geezer Butler sviker inte. Tony Iommi sviker inte. Och det var egentligen bara det jag ville. Vem som sjunger är helt ointressant för mig, Sabbath har under åren haft nöjet att bestå av flera av rockvärldens bästa sångare. Vem som spelar trummor har jag också lagt helt bakom mig, dels för att sandlådegrejen mellan nuvarande medlemmar och Bill Ward aldrig lär få någon lösning, dels för att Ward ändå inte kunnat hålla en takt och än mindre spela bra sedan mitten av 70talet.

Black Sabbath släpper en ny låt. Jag lyssnar och tänker "jahaja, det var väl trevligt". Det finns en parallellhistoria om när jag kom in på SöderCD på våren 1998 och berättade, väldigt moloken, för innehavaren Jörgen att Bill Ward fått en hjärtattack och inte kunde spela på turnén. Jörgen brast ut i ett gapskratt och jag tog rätt illa vid mig, när han lugnat ner sig försökte han förklara att han inte skrattade åt hjärtattacken alls, han gillade också Sabbath och såg dem första gången i Lund 1977. Han skrattade åt att bandet nu bestod av människor som var så gamla att de fick hjärtattacker, och att det var så otroligt lite hårdrock över det att han inte kunde låta bli att skratta. Jag förstod inte honom då. Idag förstår jag precis vad han menade.

Det var längesedan de och de andra stofilbanden var farliga, stenhårda eller ens intressanta. Idag är jag mest glad för att de lever.

/A

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

Denna veckan ska vi ta upp den oerhört intressanta andra plattan i ett bands historia. Det är ju lite av en grej med andra plattan som i många fall ställer till det i ett bands karriär - i alla fall om första skivan har varit en hit. Prestationsångesten sätter in med kraft och i många bands fall blir  andra skivan lite av en besvikelse, om nu inte bandet visar sig besitta kapacitet att verkligen skriva musik av kaliber. Och det är såklart några av dessa grupper som vi kommer att prata om denna vecka.

Jag inleder lite nätt, och till mångas förtjusning hoppas jag, med finfina Murders In The Rue Morgue av IRON MAIDEN. Bandet debuterade ju med "Iron Maiden" som även den har stora förtjänster. "Killers" som låten är tagen ifrån är även den en stark platta. Det blev också den platta som blev Paul DiAnnos sista med bandet - på skivan efter "The Number Of The Beast" hade Bruce Dickinson kommit med i bandet och IRON MAIDEN hade i samma veva lyckats skapa ett mästerverk till skiva. Men det är ju en annan historia.

Tror det är många med mig som gillar METALLICA, och då i synnerhet de fyra första skivorna? Precis vad jag trodde. Efter den pubertalt aggressiva "Kill 'Em All" kom "Ride The Lightning" som visar ett band som tagit ett gigantiskt kliv framåt låtskrivarmässigt. Låtarnas mogenhetsgrad är så mycket större om man jämför med debuten att det är svindlande egentligen. Jag har alltid gillat bandets instrumentala låtar, och mest då The Call Of Ktulu som är så härligt episk och, ja, bra helt enkelt.

Sen jädrar höjer vi ambitionsgraden och dänger till med OPETH och deras minst sagt långa ypperliga The Night And The Silent Water från "Morningrise". Jag ska avhålla mig från dåliga skämt om titeln denna gång. Skivan visar på ett band som är så originellt och huserar musiker av sådan kaliber att i alla fall jag baxnar. Mikael Åkerfeldt har ju gång efter annan visat att hans låtskrivartalang är av rang och har egentligen alltid varit det.

BLACK BREATH hade ett rätt bra 2012. De var med på hela avslutningsturnén som NASUM gjorde och nådde då en publik som verkligen fick upp ögonen för just hur bra detta gäng är i livesammanhang. Första skivan "Heavy Breathing" var helt ok, men skivan nummer 2 "Sentenced To Life" är späckad med rejält bra musik. Att denna dessutom liras med en frenesi och uppenbar spelglädje gör ju bara saken bättre. Låtval: Endless Corpse. 

Vi växlar över till tekniska dödsmästarna NILE och deras "Black Seeds Of Vengeance". Fy fan, det är en stänkplatta det! Framför allt är titellåten en djupt imponerande låt så därför har jag valt den.

Lite black metal kanske? DISSECTION hade gjort "The Somberlain", en mycket imponerande skiva 1993. 1995 fortsatte de sin skoningslösa utveckling med "Storm Of The Light's Bane" en skiva som imponerade storligen på mig när jag hörde den första gången. Den har inte slutat imponera om jag säger som så! Låtvalet är Night's Blood bara för att den är så satans bra.

Raskt hopp i genre över till BLACK SABBATH och magiska skivan "Paranoid". Alla låtar på den skivan är bra, så jag hade i princip kunnat välja vilken som. Men då jag alltid har hyst en stor kärlek för War Pigs blir det den. Det blasfemiska svänget är totalt och hänryckande och BLACK SABBATH visade på den skivan att det var ingen lyckträff med debutverket som kom faktiskt samma år som "Paranoid" - 1970. Det säger en del om bandets kapacitet minst sagt!

"Rising" av RAINBOW är en skiva som många gillar, så även jag. Efter det att Ritchie Blackmore hade lämnat DEEP PURPLE kom en första skiva ut under namnet "Ritchie Blackmore's Rainbow" 1975. 1976 dängde bandet till med en klassiker i "Rising". Fy satan vad bra det är.  Det är ju inte bara det att låtarna är magiska, utan insatserna från de inblandade musikerna är synnerligen imponerande. Ronnie James Dio sjunger med ett självförtroende som överbryggar decennierna, Cozy Powells trumspel är svängigt till tusen och gitarrspelet från Blackmore är förträffligt. Låtval: Stargazer. 

Skiva nummer två från THE HAUNTED "Made Me Do It" då Marco Aro hade kommit med i bandet är en av mina favoriter med bandet. Att dessutom Per Möller Jensen hade tagit plats bakom trummorna gör bara skivan än bättre. Silencer har alltid varit en favorit när det gäller bandets låtar, mycket för att Jensen piskar upp en pugilistisk storm på kaggarna som suger musten ur mig. Fortfarande efter ett försvarligt antal lyssningar håller plattan toppklass.

NASUM och "Human 2.0". En knäckande skiva på vilken The Black Swarm återfinns. Kommentar överflödig, eller hur?

THE FACELESS avslutar veckans fredagslista med en låt från "Planetary Duality" - Legion Of The Serpent. Jag gillar verkligen den skivan.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 16: Andra plattan

 

Veckans Youtubeklipp: Neil Peart visar hur det ska göras

RUSH, ett av de mest omhuldade banden inom den progressiva rocken har hållt på sin rätt att göra storvulen musik - gärna med tema - sedan dess att "2112" kom ut 1976. Jag har en svår förtjusning för bandets musik som jag gärna återkommer till med regelbundenhet.

I bandet lirar Neil Peart, en trummis som med benhård integritet och sammanbitna käkar har visat vad skåpet är byggt av på otaliga låtar. La Villa Strangiato är en låt från "Hemispheres" (1978) som innehåller 36 minuters musik. Egentligen är den en enda lång låt som är uppdelad i fyra kapitel. La Villa Strangiato är så pass svår att spela att Peart har hävdat att bandet lade mer tid på den enskilda låten än hela plattan "Fly By Night".

Döm själva - för egen del tycker jag att detta är musikalisk mumma av stor karaktär.

/Martin

Kiss - Den Osminkade Sanningen av Carl Linnaeus

Nu börjar vi närma oss! I mitten av maj släpps den första boken om KISS på svenska sedan, ja, när kom den förra? Var det "Still On Fire" som släpptes via Melody Line runt 1988? Jag tror nästan det.

I vilket fall så kommer det nu en hett efterlängtad biografi om allas våra favoritsminkrockare. Författaren är Kisskännare sedan barnsben, journalist på Sweden Rock Magazine, basist i City Saints  - Carl Linnaeus har sannerligen många vättar i sin pölsa och är till yttermera visso en väldigt god vän sedan nästan 25 år. Jag har fått ynnesten att vara lite av en korrläsare och faktagranskare, och har kanske låtit Carl lyssna på en och annan inspelning som är av det mer ljusskygga slaget. Att få följa en bok från början på detta viset och dessutom få ta del av Carls genomtänkta och stämningsfulla skrivande under en lång tid har sannerligen varit skitroligt! Är det något som länge saknats vad gäller just Kiss och de miljontals biografier och självbiografier som presenterats genom åren så är det en nykter, nyanserad och initierad-utan-att-vara-förutfattad bild. I de fall bandmedlemmarna själva skrivit ihop något så är dessa böcker till brädden fyllda av felaktigheter och korrfel och detaljer som man undrat kring och skulle vilja veta från just dem har ofta sprungit spökskrivaren helt förbi. Istället har de var på sitt sätt koncentrerat sig på att prata skit om de andra. Det blir oerhört tröttsamt att läsa sådana böcker.

Carls bok är en kärleksförklaring, men den saknar sannerligen inte integritet och kritik. Det blev nästan handgemäng oss emellan vad gäller en specifik turné som jag helt korrekt och sakligt anser vara en av de bästa emedan Carl är av en betydligt mer negativ och felaktig åsikt. Nåja. Han kan ju inte ha rätt i allt.

Som på givet kommando är det då dags att presentera höstens stora begivenhet på Helsingborgs stadsbibliotek - lördagen den 12/10 kl. 14.00 intar sminkrocken vår hörsal. Det blir ett extravaganza utan dess like signerat petite moi och gunstig herr Linnaeus. Jag kommer att hålla i en föreläsning om bandets första år fyllt med ljudklipp, kanske något filmklipp (va? vad skulle det vara??) och massor av anekdoter och historier. Efter detta och kanske en kort kisspaus (pun intended) blir det så författarträff med Carl på scenen. Han är förvisso med från början men den andra timmen bjuder jag in till samtal, diskussion och kul i poolen med denna förträffliga västkustbo. Snacka om att det kommer att bli höjdaröken!

Tack för förtroendet Carl, jag hoppas att jag gjort dig nöjd.

/Alex

Getaway smäcker på järnet!

GRFs lineup var redan tidigare grym. När festivalen nu bokar BEHEMOTH, IMPERIAL STATE ELECTRIC, VILDHJARTA och FORGOTTEN TOMB är jag beredd att utnämna lineupen till den bästa vi kommer få se i Sverige i sommar.

/Martin

Nyheter på WeRock

Godmorgon!

Hoppas att helgen varit till belåtenhet - för egen del var den det då dels våren kanske kom till Skåne och att det har producerats mängder av nya recensioner till WeRock. Inte mindre än 14 stycken lade jag upp igår, vilket jag faktiskt tror är rekord.

För egen del svarar jag för modesta 3 stycken: PERSEFONE har lyckats styra upp ett magiskt bra album i "Spiritual Migration" som jag i ren eufori utfärdar årslistevarning för, AMORPHIS "Circle" är en skiva som fortsätter bandets förmåga att skriva habil och melankolisk musik som när den funkar är svinbra. Jag har även recenserat "Infestissumam" årets hittills mest hypade skiva från GHOST. Jag är inte helt övertygad om jag säger så.

Jarno Lauronen har piskat ihop recensioner av FLOTSAM & JETSAMs "Ugly Noise" och MEMORY GARDENs "Doomain".

Och så har vi då kollega Robert Gustafsson som ni, om ni har gjort matematiken, har gjort 9 recensioner. Just det - 9 stycken. Och det från en man som jobbar utav fan, har flera barn, och bor i Stockholm. Jag är vederbörligen imponerad och tycker ni ska vara det också.

1. BURNING RAIN "Epic Obsession"
2. DEATH WOLF "II: Black Armoured Death"
3. DEVILLE "Hydra".
4. EGONAUT "Mount Egonaut"
5. SAXON "Sacrifice"
6. SUPERMACHINE "S/T"
7. SYN:DROM "Iconoclast"
8. VOODOO CIRCLE "More Than One Way Home"
9. W.E.T. "Rise Up"

Och vilken blandning sen. Allt från sväng till brutaldöds.

Dessutom har vi en tävling i samarbete med Kalla Kulor Förlag som bland annat har gett ut Mattias Klings bok om EUROPE "Only Young Twice". Denna gång ligger "Pek-Heavy" en bok som alla medkännande metalföräldrar borde införskaffa så att telningarna inte börjar dyrka hip hop eller dansband, och "Heavy Metal Management" (läs mer om den här.)i potten.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar

Öppningslåtar. Ett fascinerande ämne för en fredagslista. Jag har alltid tyckt att detta är något väldigt väsentligt för hur man uppfattar en skiva, och är av den bestämda uppfattningen att band bör anstränga sig för att välja en låt som inledning. En av mina pet peeves är ju band som helt enkelt öppnar skivor med ett så kallat Intro. Fy fan säger jag bara. Av alla dessa Intron så finns det såklart undantag, som den låt som öppnar listan. Inga höjda ögonbryn när jag berättar att det är Dark Intentions eller hur? Nä, tänkte väl det.

Dark Intentions är en låt som trots sin korta längd, 1:30, ger sån mersmak att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fy fan vad jag saknar THE HAUNTED när jag tänker på det.

Vi hoppar vidare till en i det närmaste sönderkramad skiva - "Epitaph" av NECROPHAGIST. Henrik Nygren introducerade mig till bandet som då sannerligen tar tid på sig att göra en uppföljare. Någonstans läste jag att det florerar ett rykte om att bandet aldrig kommer släppa mer material. Och det är lite trist, för även om tidigare bedrifter aldrig garanterar att efterkommande material blir lika bra, så måste ni erkänna att ni får rysningar av Stabwound. Inledande 44 sekunder är ren och skär genialitet. Så är det bara.

Vi fortsätter med DREAM THEATER och Pull Me Under. En oerhört fin låt som med råge drog in mig i ett svårt beroende av bandets musik. Många av de esteter och övriga musiker jag umgicks med i början av 90-talet får fortfarande något saligt i blicken när man nämner "Images & Words" som ritade om den musikaliska kartan rätt rejält. Jag har, såklart, fortfarande kvar mitt fysiska exemplar.

Vi hoppar över till den så kallade och av Mikael Åkerfeldt så omtyckta subgenren cockrock. Mikael:


"David Coverdale is a superstar! Whitesnake’s self-titled is the only proper cock rock album ever. It’s a classic. I still put that on whenever we party. Everyone goes insane. Whitesnake is pure party rock with a little metal thrown in. Perfect! I mean if you put on Celtic Frost’s To Mega Therion at a party, it’s OK. But if you put on 1987 Whitesnake, people are going to have a great time. I grew up listening to Whitesnake, Scorpions, and bands like that. You know, Klaus Meine says “Come on, baby!” when he addresses the audience. He stole that from Coverdale."


Så, behöver jag motivera mig mer för att jag har med Still Of The Night? Jag tycker inte det. 

SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor. 

Så IN FLAMES. Jag vet att det finns plattor i bandets diskografi som hålls högre än "Reroute To Remain". Det finns också enskilda låtar på skivan som hålls högre än titellåten som också öppnar skivan som exempelvis Trigger och Cloud Connected. Men jag har svårt, att värja mig mot den matta som bandet väver i refrängen. 

Jag skulle köpa MEGADETHs "Rust In Peace" när den kom ut. Av någon anledning fanns den inte i någon annan affär i Karlskrona än Expert. Märkligt. Jag hade svårligen knarkat ner mig på bandets tidigare alster och förväntningarna var uppskruvat till extrema nivåer även för att gälla tonårsmått. Skivan åkte på och ut ljöd...country. Ja, country. Ett episkt kataklysmiskt vrål med tillhörande skrik från min far att nu fick jag banne mig sänka volymen på stereon ekade genom huset. Såklart hade ett fel av stora mått skett och butiken kunde inte göra något åt det förrän om tidigast en vecka. Helt otroligt hur mycket man kunde varva upp sig över det faktum över något som man inte hört en ton av, men efter en vecka så fick jag skivan. Och gosse - tror ni att jag blev besviken? Självklart inte när skivan öppnar med Holy Wars...The Punishment Due och sedan fortsätter i samma storartade stil. Fortfarande bandets bästa skiva. 

WATAINs "Sworn To The Dark" var ytterligare en skiva som fick folk att kippa efter andan. Jag tyckte att Legions Of The Black Light som öppnar skivan var bland det grymmaste jag hade hört. Mörkt, ondskefullt, fullt creddigt men förvånansvärt lättillgängligt. 

ENTOMBED har vi ju haft med ett antal gånger i fredagslistan. Det kommer ju inte som en överraskning att vi har med dem även denna gång då bandet har levererat ett försvarligt antal rediga dängor. Valet till veckans lista är Eyemaster från "Wolverine Blues" - skivan som på allvar fick mig verkligt intresserad av bandet. Gissar att jag inte är ensam om den uppfattningen. 

Likadant är det med efterföljande band - MASTODON. Blood And Thunder kan vara en av de mest ideala öppningslåtarna som finns inom scenen. Drivet liksom pumpas fram på ett oerhört skönt blasfemiskt vis som ger mersmak. 

Nämner jag SCAR SYMMETRY så kommer nog många att tänka på The Illusionist eller hur? Och det gör ni ju fullständigt rätt i. Trots att låten har kramats i det närmaste ihjäl kan jag inte låta bli att ha med den. Den är ju så bra, liksom efterföljande dänga, Follow The Hollow av SOILWORK. 

Avslutande duo klockar in på ca 17 minuters musik av bästa halt: IN MOURNINGs Colossus och BARREN EARTHs Curse Of The Red River från plattorna som jag fortfarande inte har tröttnat på: "The Weight Of Oceans" och "Curse Of The Red River". 

Med detta önskar jag er en trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 15: Öppningslåtar     

220 VOLT - NY LÅT!!

På Rocknytt.se streamas nu den helt nya låten One good reason med 220 VOLT! En riktigt bra post-påskpresent! Inga krusiduller, inga fyrtiominutersproggiga inslagg - ren och skär Voltrock med en ny sångare som onekligen sparkar stjärt.

KLICKA HÄR FÖR BÖVELEN

Det blir nog bra detta pågar!

/Alex

Veckans Youtubeklipp: RAMIN KUNTOPOLKU

Finland - hemvist för en drös verkligt bra band som gillar att smäcka på melankolin nåt så grymt. På andra sidan spektrat finner vi RAMIN KUNTOPOLKU, en gerillaliknande urban grindorkester i ordets bokstavliga bemärkelse. Det finns en hel del material på Youtube med denna härligt galna duo. För ett verkligt gapskratt kolla in videon från House Of Metal 2012. Vid 07:25 ca briserar bandet fullt ut. Ur en hiss.

Då bandet enbart består av en trummis och en sångare är bandet minst sagt mobila. Line-checks blir totalt onödiga då sångaren använder sig av megafon. Trummisen kör på bastrumma med dubbelpedal, en virvel och hi-hat. Inget mer. Och det larmas nåt så för djävligt underbart.

/Martin

Teknik, teknik, teknik. Och rock.

Vilken helg! Plötsligt har jag förärats en dator och lite pilleri till denna som nu möjliggör överförande av videoband på ett aldrig tidigare skådat sätt. Fort går det, bra blir det och roligt har jag. Såpass roligt att jag beslutat mig för att föreviga några av de roligare ögonblicken i min personliga tillika tämligen modesta karriär som rockartist. Bandet hette CRUSH, vi spelade mellan 1994 och 1996 och även om vi sällan var mer än knappt bra så hade vi roligt och gavs tillfälle att spela på ganska trevliga ställen. Ett sådant trevligt ställe var Mejeriet i Lund där jag tidigare sett ACCEPT (1993 och 1994), MOTORHEAD (1993) samt skulle få se BLACK SABBATH samma år som jag själv spelade där - 1995, den femte april. Den uppmärksamme lyssnaren hör genast att gitarriffet är snarlikt IRON MAIDENs Lord of the flies varför jag önskar påpeka att den låten först såg dagens ljus på hösten 1995 när skivan "The X-factor" släpptes. Sen huruvida det är bra eller dåligt att Iron Maiden anno 1995 valde att göra en låt av ett riff som några taffliga yngligar i södra Sverige också kommit på, ja, det må vara hänt. Vi lyssnar.

 

 

Ett annat och betydligt roligare videoband som legat i en låda ett tag och som aldrig tidigare sett dagens ljus innehöll en film från Göteborg 1993, närmare bestämt med UGLY KID JOE och DEF LEPPARD. Må vara att ingetdera band egentligen tilltalar mig speciellt mycket, men som en gammal onkel sade - "en nycirkulerad rockkonsert på dvd är alltid bättre än regionalpolitiska möten avseende asfaltsgupp". Ett citat att stödja sig på. Därför, varsågoda att njuta nästan 20 år efteråt.

 



 

 

I den andra kanalen har jag nyligen startat en ny bloggserie kallad "Proggliv" efter att mina "Resor till ingenstans" fått en paus. Gå gärna in och läs.

 

/Alex

Fredagslistan 2013, vecka 14, Gästlistare - Patrik Ylmefors från Moloken

Mina vänner, dagen till ära har vi en gästlistare och det är inte utan att vi är lite smått malliga över att denna gång få celebert besök av Patrik Ylmefors, gitarrist i förnämliga MOLOKEN. Ett band som är lika musikaliskt genialiska som de är trevliga att ha med att göra. Jag och Martin har ordat en del om Umeåsönerna här i bloggen och har ni missat dem är det obligatorisk plikt att ställa saker och ting till rätta genom att exempelvis spana in youtube, deras hemsida, besöka last.fm, Spotify eller helt enkelt use the google on the internet machine. Utan vidare krusiduller lämnar vi ordet till Patrik!

Egentligen kunde jag nog orda ganska mycket om vad min playlist INTE är, men orka försöka redogöra för alla turer fram och tillbaka - som att någon bryr sig. Den korta versionen är att jag övervägde att göra något som var obskyrt, roligt, totalt ocreddigt, ha en klar röd tråd, någon form av bredd eller till och med i någon mån representativt för bandet jag spelar med. Jag hade en massa ambitioner och idéer som vanligt.

Jag funderade också över huruvida det skulle bli en playlist att inspektera några öl till med polarna eller om lotten skulle falla på att göra ett målarsoundtrack – extra aktuellt eftersom jag just nu sitter och harvar med diverse idéer till framtida släpp med Moloken och det vore ju lustigt att kunna bjuda på någon slags glimt av en mood board för det projektet.

Så blev det inte. Istället är det en renrasig topplista med såna där låtar som man plockar fram hörlurarna för och finner sig tillrätta med när insomnian slagit till. Rödare än så blir inte tråden tyvärr, fast det passar mig rätt bra å andra sidan. Jag är lite rastlös och rotlös i min musiksmak, som började i pop- och countryvärlden och letade sig igenom punken fram till metal i tonåren och efter att ha rundat svartmetallen vänt om och gått samma väg tillbaka. I dagsläget tycker jag att det är lika spännande att hitta Pet Shop Boys soundtrack till baletten ”The most incredible thing” som att få nys om nytt material från Deathspell Omega.

Det här brukar reflekteras i de playlists jag gör för mig själv och det har faktiskt varit svårt att avgränsa det här till att bara handla om Tuff Musik. Det har dock varit intressant att kunna ringa in sin musiksmak och se vad som egentligen gäller när det väl kommer till kritan inom detta lilla område. Dock är jag, slutligen, väldigt nöjd med att hålla det här enkelt. Det är en bunt jävligt bra låtar, kort och gott.

Att det är blandbandsregler med en låt/artist behöver knappast påpekas.

Väl mött.

Fredagslistan 2013, vecka 14, Gästlistare - Patrik från MOLOKEN

Veckans youtubeklipp: Shade Empire

SHADE EMPIRE heter ett band från Kuopio i Finland. De är ett band som har hunnit med att släppa 3 fullängdare. För mig var bandet helt okänt tills dess att Gunnar Sauermann på Season Of Mist såg till att skicka en länk till mig med bandets kommande skiva "Omega Arcane". Och kors i Kapernaum alltså! Här snackar vi fullständig urladdning, extra allt, megaepiskt - ja det är lätt att hitta ord för att beskriva finnarnas tonala mäktighet.

Hör man till skaran som inte uppskattar svulstig musik så kan det vara idé att hålla sig borta från bandets musik - för oss andra är det bara att sätta på sig haklappen.

Ruins heter nedanstående dänga. Den är mycket talande för hur skivan låter.

/Martin

Nytt på WeRock

Hoppas att ni har haft en skön påsk - jag kan ärligen säga att jag haft det. Förutom god mat, dryck och umgänge med familjen så fick man sig ju ett gott skratt åt Metal Archives magiska försök till aprilskämt där de skrev att

After a long and harsh process, M-A has decided to add Nickelback to its database. Once our Canadian moderators brought up their early releases, and our German mods agreed in unison, we were forced to reconsider them. Indeed, their first album Curb is totally metal and influenced by Soundgarden and Alice in Chains who are both on the site.

We felt like explaining ourselves and we're truly sorry to all their fans for this mistake, they DESERVED their spot on the Archives.

Ja, jag skrattade i alla fall :) Men det är inget skämt att vi trots att andra gick omkring och förökte luras lade upp lite nya recensioner på WeRock igår. Och jag är benägen att hålla med kollega BiblioteKarin att 2013 har öppnat med rejäla kvalitetssläpp. Ser jag på de promos jag har i pipelinen så kommer det fortsätta så ett tag framöver. Mycket roligt. 

 Jag har bidragit med recensioner av HYPOCRISYs senaste släpp "End Of Disclosure" som jag verkligen måste hamra in är ett måste om man gillar kvalitativ death metal. Jag kan inte påminna mig att jag hört bandet låta bättre, eller skriva finare dängor än på denna skiva. 

Sen tycker jag att ni ska spana in IN VAINs "Aenigma" som även den är en riktigt massivt bra skiva. Både jag och Susanne är svårt nerknarkade på norrbaggarnas förmågor. 

Övriga recensioner som ni återfinner på siten är Fredrik Sandbergs texter om DEATHEMBERs "Going Postal" och THE HYPER ACTIVES "Rock 'N' Roll Lives Again" Bibliotekarins omdömen om ROTTING CHRISTs "Kata Ton Daimona Eaytoy", Jonte Anderssons ord om KVELERTAKs högt emotsedda "Meir" och Robert Gustafssons  textmängd om de nya skivorna från SYRON VANES och WHITESNAKE. 

/Martin