Fredagslistan 2013, vecka 13: Jesus, Död och Korsfästelse

Fredag även denna vecka, och det är ju inte vilken fredag som helst utan Långfredag. Därmed är det dags för en av bloggens traditioner när det gäller fredagslistor! Jajemänsan, i sann blasfemisk anda får ni likt 2011 och 2012 en fredagslista som handlar om Jesus, död och korsfästelse.

Susanne har den oerhört goda smaken att inleda sin lista med lite old school SUFFOCATION och deras Jesus Wept från EP:n "Human Waste". Det låter härligt skitigt och brötigt och jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre inledning på listan.

HATE ETERNAL kanske ni känner till? Ett av många death metalband som krälade fram från den ruttna myllan i Florida. Behold Judas är ju en fullt godkänd titel inte sant? Precis, och undan går det också!

VITAL REMAINS är om möjligt ännu argare på Jesus. Hammer Down The Nails från skivan "Icons Of Evil" skvallrar ju om att de nog är rätt uppretade på kristendomen.

HATE är ett band som hamnar lite i skymundan av exempelvis BEHEMOTH och VADER som ju också kommer från Polen. Det är lite synd, för HATE är ett riktigt bra band som jag tycker man ska hålla koll på. Förhoppningsvis övertygar er Anti God Extremity om det.

AEON har ju gjort sig ett namn som ett band som verkligen inte sympatiserar med kristenheten. I Wish You Death heter låten som är lite lagom elak.

Sen kommer det en skön låt från UNANIMATED, ett band som gav ut ett antal plattor på 1990-talet bland annat då skivan "Ancient God Of Evil" från vilken Susanne har valt Die Alone. Produktionen ger mig gåshud ska jag villigt erkänna.

Ingen lista om Jesus, död och korsfästelse är komplett utan NIFELHEIM. Så är det bara. "Envoy Of Lucifer" heter skivan, låten Claws Of Death.

Mer black i form av FUNERAL MIST som minsann gör en fuling och bara lägger till ett utropstecken i titeln Jesus Saves!  som ju annars brukar förknippas med främst SLAYER. FUNERAL MIST är ett rackarns band på att låta elaka och är väl värda att kollas in.

Sen jävlar i helvete dänger Susanne till med VADER. Tjosan säger jag - The Crucified Ones har jag inte lyssnat på på väldigt länge. Jag blev oerhört glad när jag såg den titeln i listan.

Susanne avslutar med kanonersbra KRISIUN. Jösses vad härligt kaotiskt brötigt bandet låter i Messiah's Abomination från skivan med det otroligt tuffa namnet "Conquerors Of Armageddon".

- Pausfilm - 

Kunde knappast välja en bättre pausfilm än den eller hur? Nä, precis.

Så, DESTRUCTION känner ni kanske till? Teutonisk tysk thrash. Se där vilken härligt allitererad mening. Habilt utav helvete är det också. Nailed To The Cross från skivan "The Antichrist" gör att låten med råge kvalar in på listan.

Sen ska vi ballada till det. Det trodde ni inte kanske? Nä, men jag tänkte att det kunde passa lite bra med något fint och nätt av SKID ROW från deras "Slave To The Grind" som alltså inte ska uppfattas som en homage till grindcore på något sätt. Jag tror att ni fattar det rätt fort när ni lyssnar på Quicksand Jesus.

Sen kommer SLAYER och Jesus Saves. Förklaring överflödig.

Lite Dio på det? Självklart ska vi ha musik från den kanske bäste hårdrockssångaren genom tiderna. Synnerligen lämpligt namngiven är låten Jesus, Mary & The Holy Ghost.

PARADISE LOST sluggar vidare med Crucify från "Tragic Idol", en mycket förträfflig skiva.

DEVOURMENT hade vi ju med förra veckan också. Just senaste skivan ger jag inte mycket för, men Crucify The Impure från "Unleash The Carnivore" är riktigt trevlig.

TOXIC HOLOCAUST med Nuke The Cross. Fy fan vad bra den låten är. Jag uppskattar speciellt att bandet har lagt in ett break vid refrängen.

EDGE OF SANITY har vi tydligen aldrig haft med på någon lista. Se där en anledning så god som någon. Decepted By The Cross från "Nothing But Death Remains". Det skriker 90-tal.

Förra året lade Andreas följande kommentar:

Andreassa...

INCANTATIONs Onward To Golgotha då?

Jag svarade: Ah - hade varit synnerligen lämpligt. Bra skiva, och bra band. Får göra en notering till nästa års lista.

Så då vet ni vilken låt det är härnäst.

Vi avslutar med BEHEMOTH och Christgrinding Avenue. Bara för att den är så helvetiskt bra.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 13: Jesus, Död & Korsfästelse

Ett litet bonustips: Persefone

God förmiddag!

På senaste tid har en känsla växt sig starkare - den att ju mer jag lyssnar på metal, desto mer finns det att upptäcka (alternativt missa helt!) hos de skivbolag som verkar djupare ner i den extrema myllan än storbolag som Sony, Nuclear Blast, Century Media, Metal Blade exempelvis. Inte för att de etiketterna ger ut dålig musik på något vis, men med tillgång till promos från mindre labels som Season Of Mist, Candlelight, Siege Of Amida, Viral Propaganda och Indie Recordings så inser i alla fall jag att det finns en oerhörd mängd fantastiska band som kanske inte kommer fram lika starkt som bjässarna. Därför tänkte jag att det kunde vara kul att starta en ny serie (vi är ju oerhört förtjusta i återkommande segment här på bloggen) betitlat "Ett litet bonustips" där det dyker upp tips på sådant vi uppskattar och tycker förtjänas att lyftas fram. Förresten, för en mästare på detta kolla gärna in kollega Jarno på A Fair Judgement. Jag vet inte hur ofta jag hajar till över vad den mannen skriver om för band, haha! Se där, ett tips i tipset!

Så, idag tänkte jag att ni skulle få veta lite om ett band som heter PERSEFONE. Bandet kommer från pyttelandet Andorra och är alltså landsmän med NAMI.

PERSEFONEs musik ligger inom foran progressiv döds, en subgenre som jag är svårt förtjust i och de kan lira brallorna av rätt många band kan jag säga. Tre skivor har bandet hunnit med att släppa - "Truth Inside The Shades", "Core" och "Shin-Ken". Fjärde fullängdaren "Spiritual Migration" släpps nu i dagarna. Bandets tonkonst är minst sagt episk och trots att jag hör influenser från BETWEEN THE BURIED AND ME, DREAM THEATER och CYNIC har bandet verkligen hittat ett eget uttryck som jag köper i det närmaste rakt av. Det är helt enkelt en njutning att lyssna på bandets musik. 

/Martin

Getaway 2013

Jag gissar att det inte bara är jag som börjar salivera när vi kan ta del av Getaways line-up i sommar? Nä, precis. Jag har rapporterat från festivalen för WeRocks räkning de två senaste åren och jag blir ju inte mindre sugen när jag ser vilken veritabel buffé som festivalen bjuder på i år.

Ska jag räkna de artister som jag verkligen vill se blir det följande:




IN FLAMES
SYSTEM OF A DOWN
LAMB OF GOD
EXODUS
SOILWORK
WHITECHAPEL
NAGLFAR
och
SYLOSIS

Sen har vi en räcka band som jag började yla av glädje över att få se på listan:
TESTAMENT
ABORTED
HYPOCRISY
och
ENTOMBED

Jag tycker att festivalen med råge har levt upp till mina förväntningar tidigare år i fråga om bra band och rolig vistelse i Gävle, men detta kommer bli episkt.

/Martin

Tit and tat, fiskar och kameler

Bloggandet har varit lite lågfrekvent as of late. Mycket i huvudet och mycket utanför har förhindrat eller åtminstone inte gjort mig inspirerad nog att skriva något. Nåväl, några säckar har nu knutits ihop och även om några andra har öppnats på vid gavel så börjar jag skönja några olika avslut.

En sak jag jobbat lite väl intensivt med är att datumbestämma en gammal super8film med KISS från Asylumturnén. Den hade inget ljud och för att lyckas med detta var det nödvändigt att lära sig vilka olika kostymer bandet hade i början av turnén. Speciellt i fallet Gene Simmons var detta ingen vidare rolig kunskap att förvärva, mannen såg ju ut som en gammal tant varje kväll... Hu. I vilket fall, allting löste sig och filmen har nu inte bara blivit datumbestämd utan även fått ljud översynkat från exakt rätt konsert. Resultatet ser ni nedan, det är min vän i USA som gjort ett hästjobb.

Förra veckan hade jag en riktig Pippi Långstrump-konversation med mig själv där jag till slut övertalade mig själv om att sticka över några timmar till London i maj och se FISH. Onkel spelar på O2 Academy i stadsdelen Islington och det borde bli en synnerligen trevlig upplevelse. Han har inte bara lovat spela material från den nya hittills osläppta skivan "Feast of consequences" utan ämnar även köra Script for a jesters tear. Denna hans och MARILLIONs första skivsläpp fyllde som bekant 30 år häromdagen och han blev helt överväldigad över alla som skrev till honom när han lade ut en grej på facebook om den. Med tanke på att jag fick höra Marillion köra den för några veckor sedan så ser jag självfallet oerhört mycket fram emot att höra textförfattaren själv ge oss sin egen version, även om rösten han besitter idag inte är mer än en skugga av hans forna jag så är han en estradör, en textleverantör av rang på ett sätt som få andra når upp till. Således borde det bli en mysig afton i den brittiska hufvudstaden.

Och precis när jag övertalat mig själv om att resa och dessutom hunnit köpa biljett så nåddes jag av glädjebeskedet att Andrew Latimer i CAMEL nu mår förhållandevis bra efter många års sjukdom, och att han dessutom vill spela live igen. Camel är ett sånt där band som jag inte ens hade på önskelistan eftersom jag visste att de aldrig skulle spela live fler gånger. Nu har jag plötsligt en biljett på rad 2 på snofsiga Barbican Centre i London där de ska framträda i oktober. Nyp mig och kalla mig för Helmut. Det känns så otroligt overkligt att jag ska få se Camel, dessutom ämnar de köra min favoritskiva "The Snow Goose" rakt av. You could have knocked me over with the weather.

Det är alltså sånt jag pysslat med när ni stillsamt undrat vad jag gjort. Tittat på tysta filmer med en ful farbror, övertalat mig själv att resa till England och ätit en hel del chokladkaniner.

Det sistnämnda fortsätter jag med veckan ut. Lite korsfästning, lite död, lite återuppståndelse - allt blir festligt och skoj när det serveras choklad till.

FY FAN NÄR JAG FÅR HÖRA DETTA LIVE:

/Alex

Veckans Youtubeklipp: BEYOND CREATION

Kanadabördiga BEYOND CREATION tillhör den skara band som jag verkligen skulle vilja se live. 2011 släpptes deras magiskt förträffliga debutalbum "The Aura". Jag recenserade skivan i början av 2012. Plattan har inte varit lätt att få tag på då den släpptes på en liten label, PRC Music.

För några veckor sedan meddelade dock franska SEASON OF MIST, hemvist för bland andra BENIGHTED, NECROPHOBIC och FUNERAL MIST att de hade kontrakterat bandet och planerar att re-releasa "The Aura". Mycket glädjande, för detta band förtjänar verkligen uppmärksamheten.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 12 - Martin är inte helt nöjd, men när han är det är han verkligt nöjd.

Fredag igen och förutom att vi kan glädjas för att EM-kvalet drar igång igen ikväll med match mot Irland, så kan vi förenas i yster ringdans över att Susanne nu är tillbaka som medskapare av fredagslistan. Det ni, det är min själ inte så dumt.

Susanne inleder med tre norska akter - VREID (ett av BiblioteKarins favoritband för övrigt). Jag får säga att jag blev förvånad - jag hade väntat mig ett satans härj. Framför allt då bandets namn betyder vrede. Men, ack vad jag bedrog mig. Snarare är det lite lagom ilsken musik som strömmar ur lurarna. Alls inte oäven.

Sen jävlar blir det så magiskt episkt med IN VAIN och deras "Aenigma". Detta gillar jag riktigt ordentligt kan jag säga! En synnerligen trevlig blandning mellan det mäktigt orkestrala och det riviga. Jag uppskattar i synnerhet bruket av symfoniorkester.

Sen kommer det hela fem låtar som jag med viss underdrift kan säga inte är min kopp te. Men skit i det, gillar ni det, så gillar ni det. Nu till några omdömen:  CREST OF DARKNESS med den föga originellt döpta låten Welcome To My Funeral, såsar på i mediokritetens tecken, DEVOURMENT - ett band som jag rimligtvis borde gilla - tråkar ut mig fullständigt med Fifty Ton Warmachine. DENOUNCEMENT PYRE fyller ingen nämnvärd funktion heller dessvärre, ROTTING CHRIST med skivan vars namn är på grekiska är rent av dålig. Jag har alltid haft svårt för det bandet. THE FALL OF EVERY SEASON kommer ni älska om ni gillar långa låtar i midtempo. Jag gör det inte. Usch, jag är riktigt negativ känner jag.

OMNIUM GATHERUM vet ni ju att jag gillar. Från "Beyond" har Susanne valt Formidable - en vacker och likt många av bandets låtar, härligt melankolisk låt. Slingorna bölas fram från gitarristerna Markus Vanhala och Joonas Koto på ett synnerligen förtjänstfullt vis.

 Vi återvänder till det episka och THYRFING. Jag har lyssnat mycket lite på bandet. Med mycket lite menar jag att jag har lyssnat på den låt Susanne har valt - Mot Helgrind som jag väl får anta inte syftar till någon pub i Hardangervidda utan något helt annat. Det är överlastat utav bara helvete, men funkar trots detta ganska ok.

Som avslutning dänger MOURNING BELOVETH oss i skallen med en episkt usel låt som är lika lång som den är förfärlig - Dead Channel. Fy satan säger jag bara.

- Pausfilm - 

Så, vi fortsätter med psykbrytsvarning och DILLINGER ESCAPE PLANs nya låt Prancer. Gillar man, som jag, bandet så kommer man tycka att det är bra. Det låter nämligen precis som det brukar.

Sen kommer det ett härligt sjok gammelmetall - ENTOMBED, SLAYER, och IRON MAIDEN visar hur det går till när man etablerar legendstatus med låtar som Like This With The Devil, Silent Scream och The Prisoner. Jag vet inte om ni tänkt på hur fantastiska dessa låtar är. Om inte är det hög tid att inse nu att Silent Scream kan vara en av de bästa låtarna SLAYER skrivit.

Vi lugnar ner oss lite grann med GHOST BRIGADE som släpper på det näst tyngsta groovet på listan denna vecka. Traces Of Liberty är en sån där skönt hemsökande låt som är tagen från bandets "Until Fear No Longer Defines Us".

KLONEs senaste skiva "The Dreamer's Hideaway" tyckte jag sådär om. "Black Days" däremot är en riktigt bra skiva med starka låtar och en skönt ångestdriven sånginsats från Yann Ligner.

Ett skuvat trelåtarssjok - det blir mycket sånt idag märker jag - där något udda THE MARS VOLTA inleder. Jag lyssnade nästan sönder "Deloused In The Comatorium" när den kom. Faktum är att jag lånade den på mitt lokala bibliotek och såklart är detta evigt tacksam för detta haha! Det är ju inte det hårdaste som finns, men jävlar i det om det inte är bra för det. FAITH NO MORE var såklart så mycket mer är Epic. Skivan efter "The Real Thing" som "hiten" låg på exempelvis. "'Angel Dust" är vansinnigt bra. Jag valde Land Of Sunshine men skulle i princip ha kunnat välja vilken låt som helst från skivan. RAGE AGAINST THE MACHINE är ett band som jag mer än gärna skulle ha sett när bandet hade sin heyday. Gosse vad bra de var. Nu får jag nöja mig med att kolla på utmärkta DVD:n "Live At The Grand Olympic" eller lyssna på ljudupptagningen från samma gig. Kanske lite tråkigt låtval i Bulls On Parade men den är ju så groteskt bra att jag inte kan låta bli.

Nu kommer vi till den svängigaste och fetaste låten på listan om ni frågar mig. Susanne kommer ha min eviga tacksamhet för att hon tog med en låt av IN VAIN. Jag snöade in rätt hårt på det bandet. Jag minns att det var samma sak med NE OBLIVISCARIS. Så tack Susanne :) Times Of Yore fångar mig från den omedelbara starten med sin elegans och sitt sväng. Den släpper inte taget på de 7 minuter och 22 sekunder som den varar. Magiskt bra.

Så, det var fredagslistan vecka 12 2013. Enjoy!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 12: Martin är inte helt nöjd, men när han är det är han verkligt nöjd.

Veckans Youtubeklipp: Pat Boone tolkar Metallica

Jag vet inte hur många av er som känner till en lirare som heter Pat Boone?

På Wikipedia kan man läsa följande:

Charles Eugene "Pat" Boone (born June 1, 1934) is an American singer, actor, and writer. He was a successful pop singer in the United States during the 1950s and early 1960s. Among his hit songs were cover versions of black R&B artists' songs (when parts of the country were segregated). He sold over 45 million albums, had 38 Top 40 hits and appeared in more than 12 Hollywood movies. Boone's talent as a singer and actor, combined with his old-fashioned values, contributed to his popularity in the early rock and roll era.

1997 gjorde denne helyllekille en skiva som heter "In A Metal Mood: No more mr. Nice Guy" där han tolkar rock/metallåtar med hjälp av ett storband. Det är häftigt får jag säga, och jag lyssnade mycket på skivan när den kom ut, då jag verkligen gillar storbandsjazz. Så, där fick ni veta det också.

Skivan finns inte på Spotify, men däremot på Grooveshark, så blir ni sugna på att höra mer efter att ha lyssnat på nedanstående version av METALLICAs Enter Sandman så hittar ni skivan här.

/Martin

Nytt på WeRock - a. k. a. Pappaledighet my ass!

Kollega Robert "Chief Rebel Angel" Gustafsson lade en kommentar om det var detta jag menade med pappaledighet från redaktörsarbetet på WeRock när jag hade lagt upp recension nummer fyra (av Hypocrisys kommande "End Of Disclosure") på vår Wiki inom loppet av lika många dagar och dessutom meddelade att jag hade en intervju på gång med Peter Tägtgren. Nu är det en e-postintervju, så Peter gör det mesta av jobbet själv (för vilket jag är honom evigt tacksam f. ö) och ni får vänta med att läsa recensionen ett tag till.

Vad ni däremot kan läsa redan nu om ni känner för det är recensioner av undertecknad av CLUTCHs "Earth Rocker" ojämförligt den svängigaste skivan denna recensionsomgång. Gillar man bandet sedan innan kommer man inte gilla det mindre när man hör plattan. Svinbra!


Dessutom:  MISERY INDEXs "Live In Munich", som inte når hela vägen fram som liveplatta betraktad och OMNIUM GATHERUMs "Beyond" (ta fram näsdukarna, det är lika vemodigt som vanligt) samt BULLET FOR MY VALENTINEs "Temper Temper" som just Robert satt tänderna i.



/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 11: Gästlistare - Erik Decrustianizer Hall från CROWPATH/TELLUSIAN

Gott folk - dags för en ny gästlistare! Denna gång är det Erik Hall, trummis i avsomnade och i mina öron kriminellt gravt underskattade CROWPATH som står för listan. För er som inte har hört Eriks lir bakom trummorna i CROWPATH och i hans nya band TELLUSIAN så kommenderar jag er närmast att kolla in banden. Det är finfin musik som belönar lyssnaren rejält.

Nu till Eriks lista. Intressant nog kände jag inte igen ett enda av banden som Erik har med på listan, och det är ju alltid grymt att upptäcka nya akter, så tack för det Erik! Nog snackat från mig - nu lämnar jag ordet till Erik.

Välkomna till mitt fredagsmys. Eftersom jag är så pass gammal som jag är tänker tror ni kanske att det är dags för en nostalgisk resa tillbaka till det tidiga nittiotalet, men ack. Mitt musikförvärv gick på den tiden uteslutande via Ginza och Gunillas skivshop i Ystad vilket innebar att jag lyssnade på precis samma skivor som ni andra som var tonåringar då. 

Runt 15-årsåldern började vi även beställa en del via Burning Heart och Dolores. Vi hade tröttnat en aning på det gamla vanliga, nu fanns det ju en uppsjö av för oss okända band att välja bland. Eftersom vi aldrig kunde provlyssna plattorna inhandlades dessa enbart utifrån beskrivningen typ: Krossande hård HC från New York. Det gick vi ju igång på. 

Oftast var det ju bra plattor men jag minns ännu den avgrundsdjupa besvikelsen när man gick på en nit. 189:- för en halvtimmes skit sved rejält.

Trots att man redan vid första lyssningen insåg att det var uselt försökte man ändå...189 spänn, det måste ju vara bra. Hur hårt man än försökte så var det likväl skit. Dessa skivor var ju omöjliga att bli av med. På en liten ort gick det inte att byta med andra eftersom de enda som lyssnade på samma musik var ju ens kompisar och de insåg ju lika fullt som jag att det var skit. Skivbörsen ville ju inte ha det eftersom det för dem var obskyrt och därmed osäljbart. Tack nutiden för att jag slipper denna gruvliga besvikelse, är det kasst så är det ju bara att bläddra vidare. 

Det blev ju inte så lite nostalgiskt det här. Ja,ja. Nu till saken. Jag håller mig helt enkelt till vad jag har lyssnat på den senaste månaden, lite nytt, lite gammalt. Håll till godo.

ACXDC. "Second coming" (EP). Låt: Milk was a bad choice. Den amerikanska västkusten har ju en fin powerviolence tradition och dessa herrar förvaltar arvet väl.

MALIGNANCY. "Eugenics". Låt: Cataclysmic euphoria. Fint tekniskt dödsmangel från New Yorks finest.

PSUDOKU. "Space grind". Låt. BOOOooom. Parlamentarisk sodomi-mannen flummar loss 180 knyck.

NECROPHAGIA. "Holocaust de la morte". Låt: Blood freak. Skräck och död när det är som bäst.

CADAVER INC. "Dicipline". Låt. Primal. Gamla norrmän som spelar snabbt.

Maruta. In narcosis. Lår: The great delusion. Florida är mer än dödsmetall.

BLOOD DUSTER. "SVCK" (EP). låt: Knee deep pt. 4.

Fredagslistan 2013, vecka 11: Gästlistare - Erik Decrustianizer Hall från CROWPATH/TELLUSIAN

Tack för allt, Clive!

Jag tror att alla unga aspirerande hårdrocksmusiker som satt sig bakom ett trumset gjort det, eller åtminstone försökt. Rättat till stolen, justerat den ena hängpukan lite, pillat lite försiktigt på hi-haten utan att riktigt förstå hur den fungerar och sedan....

DOOM-TA DO-DO-TA DO-DO-TA DO-DO-DO-DO DODO

Det omisskännliga trumintrot till IRON MAIDENs The prisoner. Trummornas motsvarighet till gitarristens Stairway to heaven. I övrigt förvisso en bra låt, men just det där trumintrot tillhör ett av rockvärldens mest klassiska och att sätta Clive Burrs en-pedals-DODODODO-TA med samma finess, styrka och tightness var något vi alla en gång drömde om. Få av trummisarna i världen skulle och skall lyckas. Han var rätt ensam om att hitta det DÄR svänget just där.

Clive lämnade oss i tisdags och nyheten kablades ut igår. Anledningen den förbannade sjukdomen som tyvärr präglat hans liv i ganska många år. MS. Multipel Skleros säger vissa. Menhelvetesjävla Skit säger jag.

Clive lämnade Maiden 1982 efter skivan "Number of the beast" och den efterföljande turnén, men det fanns aldrig något ont blod mellan bandet och Clive. Chocken blev ganska stor för Maiden när det runt 2001 stod klart att Clive började bli allvarligt sjuk, och till skillnad från andra band som bara hatar och kastar skit på forna medlemmar så formade Maiden en plan till gagn för Clive. I mars 2002 stod jag och Robban på Brixton Academy i London tre kvällar i rad och såg Iron Maiden spela konserter gratis till förmån för honom. Alla arbetade gratis, ingen lokalhyra togs ut. I London känner, eller kände, alla Clive. Alla ville honom väl.

Det slogs rekord i merchandiseförsäljning under dessa tre kvällar. Inte en pinal fanns kvar. Vi handlade och vi handlade mer. På tröjorna står det "I was there for Clive". Det var vi alla. Pengarna gick oavkortat till Clive, så gjorde även intäkterna på de för evenemanget släppta specialsinglarna.

Det var en fin gest från Maiden, men den stannade inte där. 2005 spelades en ny specialkonsert och Clive har under sina sista tio år aldrig saknat uppbackning från sitt forna band eller sina fans. I familjer tar man hand om varandra, som en sabeltandad tiger sade i en tecknad film.

Vi var många som hoppades att Clive skulle riva av en låt, kanske Run to the hills, de där kvällarna 2002. När han kom ut på scenen lite vacklande i slutet av varje spelning stod det klart redan då att det nog inte skulle gått att genomföra. Han kastade dock ut en massa trumpinnar. Han log. Bandet log. Vi log alla, för vi fick i alla fall se en av våra familjemedlemmar på scen med resten av familjen en gång till. 2005 var det lite värre ställt, jag var inte där men vill minnas att han kom ut i rullstol efteråt. Oavsett om just det faktumet stämmer eller ej så var sjukdomen likväl allestädes närvarande i hans liv.

När lågan så slocknade i tisdags kan jag bara hoppas att han in i det sista kände oss i hjärtat. Skivorna, turnéerna, galenskapen och glädjen. De där kvällarna 2002 och 2005. Gemenskapen. Jag hoppas att han hade det lugnt och att han stilla leende fick äntra en annan värld.

Jag saknar dig redan Clive. Jag lyckades aldrig få till The prisoner. Jag lovar att inte försöka mer. Den är bara din nu. Tack för allt.

/Alex

Om det inte hade varit för den låten...

Så har kroppen landat efter en helg i Holland. En tre dagar lång MARILLIONweekend i Port Zelande kan få den allra tuffaste av kinderäggsamlare att fullkomligt kapitulera och brista ut i glädjetårar. Detta året skulle vi dessutom bli serverade inte en, inte två utan TRE hela skivor rakt av; "Radiation" (1999) inledde fredagen medan fjolårets mästerverk "Sounds that can´t be made" skulle bli söndagens mumma. Lägg sedan till massor av andra låtar så bjöds vi på totalt 59 låtar (inklusive ett intro), eller strax under sju och en halv timme musik. Höjdpunkten visste jag dock från början skulle bli lördagens framförande av skivan "Brave" från 1994, ett mästerverk till skiva som andra band bara kan drömma om att komponera. Denna skulle framföras med en helt ny scen- och ljusproduktion och filmades för dvd/bluray och säkerligen stenkaka också. Kort sagt så var det självskrivet redan från början att lördagens episka första sjuttio minuter skulle för evigt tatueras in i det Bergdahlska minnet såsom den största begivenheten någonsin i sällskap med Marillion. Det var så självklart. Det skulle ha blivit så.

Om det hade inte varit för DEN låten.

Spola tillbaka bandet lite. Tidigt nittiotal. Kanske 1991. Jag minns inte exakt. Jag hade i det närmaste bosatt mig på Brommagatan hos två av mina bästa vänner. Redan när vi lärde känna varandra 1989 kändes det som att detta var vänskap för livet. I vilket fall, 1991 (kanske) spelade Jeanette upp ett band som hette Marillion för mig. Det var minsann ett bra band. Således blev jag lite härmapa och debutskivan beställdes på Ginza å mormors vägnar som skulle få ge mig den i julklapp. Skivan heter "Script for a jester´s tear" och är egentligen inte en skiva, den är en upplevelse. Efter den julaftonen blev mitt liv aldrig sig likt, jag upptäckte den progressiva delen av rocken över en natt och jag upptäckte till yttermera visso att texter faktiskt kunde vara både bra och framförallt personliga.
De sex låtarna som utgör den skivan innefattar hela mitt liv vid denna tidpunkt, från låtarna via melodierna genom texterna rakt in i mitt huvud. Textförfattaren tillika sångaren vid denna tid kallade sig FISH och är fortfarande en favoritartist i min värld även om han lämnade Marillion för 24 år sedan (något väldigt många människor fortfarande inte kan förlika sig med - GÅ VIDARE!) och hans texter blev allt i min värld. Speciellt titelspåret skulle få en oerhörd betydelse i mitt huvud.

Efter att Fish lämnade bandet och Steve Hogarth axlade manteln så har bandet fortsatt göra musik som andra band bara avundsjukt får läsa om i Sydöstran, och jag har fortsatt älska bandet från de första underbara åren via de lite svårare åren i slutet av 90talet och början av 00talet för att få se dem komma ut på andra sidan pånyttfödda med uteslutande briljanta skivsläpp sedan 2004. Det är en ren fröjd att vara Marillionfan idag, jag och Henke åker runt och njuter av konserter och turnéer både här och där. Så bra som de låter idag har de aldrig gjort vågar jag ödmjukt påstå efter att ha hört i runda slängar 800 konsertinspelningar från 1981-2013. Det är nästan otäckt att ett band bestående av old farts kan låta så in i helvete bra utan att skämmas.

Jag har dock grämt mig lite över att jag aldrig fick se den där turnén på första skivan 1983, det hade varit roligt att få uppleva den skivan och titelspåret live. Steve Hogarth har inte varit vansinnigt glad över att sjunga Fishtidens låtar genom åren, visst har vi serverats några hits och så men man har ibland tydligt märkt att han hellre överlåtit sången till publiken (som naturligtvis gärna fyllt i). I fredags fick vi några klassiker i slutet av setet bestående av Slainte mhath, Lavender och Heart of Lothian. Jag märkte omedelbart att han sjöng Slainte med en helt annan pregnans denna gång, han skålade dessutom för Fish mitt i låten vilket nästan fick tältet att lyfta! Efter den avslutande låten gick bandet av slutligen scenen och vi väntade snällt på extranumren.

Jag hade blivit förvarnad om en överraskning från en med insyn. Keyboardisten Mark Kelly hade twittrat något liknande. ALDRIG hade jag dock förväntat mig att DEN LÅTEN skulle bli det första extranumret.

Script for a jester´s tear.

Och vad bättre är - Steve sjöng den och agerade den som om den vore hans egen. Han hade LÄTT kunnat låta publiken sjunga, men icke. Versionen vi serverades i fredags är definitivt bland de bästa jag sett bandet prestera någonsin, Fisk eller icke Fisk. Jag stod som förstenad. Jag visste där och då upplevde jag det som framgent kommer att vara den absoluta enskilda låtpeaken på en konsert i mitt liv. Världens bästa band som spelar MIN låt i en perfekt version. Det kändes som att jag längtat i ett helt liv utan att tro eller vågas hoppas att det någonsin skulle ske.

"Can you still say you love me?", skrev Fish och sjöng Steve för mig.

"Mer än livet självt", skulle jag vilja säga.

/Alex

(Brave var också sjukt bra :) )

Veckans youtubeklipp: Alex Rüdinger och Iron Maiden i annorlunda skrud

Jag inser att jag slarvat med att lägga upp veckans youtubeklipp ett antal veckor. Det tar vi igen idag med ett antal klipp som i alla fall fick mig att dra på smilbanden.

Alex Rüdinger heter THE FACELESS nya batterist. Det första jag tänkte på när jag såg det första klippet (Xenocrist från "Planetary Duality". Geni.) var att han dels har ett trevligt, och mycket symmetriskt uppbyggt trumset.

Ja, så ska det gå till.

När jag kollade på det andra tänkte jag att här har vi en kille som har lite distans, och som har vett att inse att man kan göra om en ganska glöttig låt som VAN HALENs Ain't Talkin' 'Bout Love till något intressant och kul. Låt mig nu lägga in för min käre vän Anders skull att jag inte vänder mig mot VAN HALEN som band. Jag gillar bandet. Men just Ain't Talkin' 'Bout Love är inte det bästa gruppen gjort. Så.

IRON MAIDEN. Jag lovar att ni inte hört bandet låta som nedanstående klipp. Killen som gjort denna episkt kärleksfulla och djupt berörande version av klassiska The Trooper heter Andy Rehfeldt. Jag tycker killen är geni.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 10 - ett sammelsurium

Godmorgon gott folk!

Fredagslistedags igen - denna gång med enbart undertecknad vid rodret. Det känns som det var en evighet sedan vi kunde bjuda på en samfälld fredagslista, men omständigheterna i detta fall är som de är - barn och sjukdomar kommer före att göra fredagslistor helt enkelt.

När jag började göra fredagslistor, första listan publicerades den 16 april 2010 och hade endast 6 låtar av band som DECAPITATED och BETWEEN THE BURIED AND ME, så var tanken inte att göra tematiska listor som vi numera är väldigt förtjusta i att göra utan bara fungera som en logg över vad jag och senare vi hade lyssnat på under veckan som gått. Ett tag spräckte vi alla vallar och lade upp hela album på listan vilket resulterade i fullständigt vanvettigt långa listor. Någon vi gjorde spände över 8 timmars musik.

Och listan denna vecka är faktiskt ett sammelsurium av dessa två angreppssätt - vad jag har lyssnat på under veckan, samt låtar av band som jag vill lyfta fram lite extra. Det är en ganska schizofren lista faktiskt.

Jag inleder lite nätt och fint (ingen sarkasm för en gång skull) med finska OMNIUM GATHERUM. Finnarna är ju mästare på melankoli och har en stor mängd band av fin kaliber som vet hur man får strängarna att böla fram vemod. Senaste given "Beyond" är musikaliskt en briljant och vacker giv. Jag sliter fortfarande lite med hur sången låter. Jag tror att det har att göra med produktionen faktiskt att jag inte köper Jukka Pelkonens sång rakt av. Får se om ni gillar låten New Dynamic. 

Fortsätter med Tongue av SOILWORK från senaste i mitt tycke oerhört bra skiva "The Living Infinite". Jag kan inte låta bli att citera blogg- och redaktörskollega Kim angående mitt omdöme om skivan: Och då är det bra, det kan jag garantera :-) Martin är inte den som hyllar melodisk death om det inte verkligen har något speciellt att komma med. Så nu vet ni det, haha!

SAHG - jag kan inte släppa bandet. Det är så bra. Jag har haft med bandets musik flertalet gånger, så jag ska inte skriva så mycket mer än att Hollow Mountain från "III" verkligen förtjänar era öron och uppmärksamhet.

Sen kommer finfina Revelations av IRON MAIDEN. Jag greps av en oerhörd lust att lyssna igenom "Piece Of Mind" när jag satt i soffan hemmavid i förra veckan. Sonen sov tryggt i min famn, mamma D sov också sött - helt enkelt ett guldläge att lyssna på musik. Och visst håller låten än?

Raskt hopp över till DEFEATED SANITY och Perspectives från "Passages Into Deformity". Fy fan vad bra det är! Det är gött att bara stänga av och gå in i ett rens såsom det tyskarna är mer än kapabla att kavla ut.

Kollega Robert Chief Rebel Angel Gustafsson skrev om tvekampen mellan WHITESNAKEs "1987" och VAN HALENs "1984". Kommentaren jag skrev på detta inlägg säger egentligen allt om varför Still Of The Night  är med på listan: Men tack utav helvete för att du skrev om dessa skivor ;-) jag har ju haft Still Of The Night på hjärnan under en längre tid, fått bort den, och så kommer du och poppar in den igen. Ah well :-)

HOUR OF PENANCE är ytterligare ett verkligt hårt gäng. Eller, ja, bandmedlemmarna kanske är hur trevliga som helst - musiken däremot är stentuff.I  Fall Of The Servants från "Sedition" demonstrerar bandet att de kan spela skiten ur sina instrument.

Ni har väl hört att VOMITORY ska lägga ner? Ett oerhört tråkigt besked då karlstadsbandet har levererat death metal med oerhört hög verkshöjd. "Carnage Euphoria" och The Ravenous Dead är ett smäckexempel på det faktumet. Släck ner, vrid upp - mosh!

Ett annat hårt gäng är AEON från Östersund. Jag har valt Liar In The Name Of God från "Path Of Fire" då jag tycker att gitarrsolot är så löjligt bra att jag smäller av varje gång jag hör det.

Jag avslutar med WOE OF TYRANTs Behold, The Lion med en förhoppning att ni får en trevlig helg på alla möjliga vis.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 10 - ett sammelsurium

Hypocrisy åter med fet lavettskiva!

HYPOCRISY återvänder den 22 mars med kraft kan jag säga när "End Of Disclosure" släpps. Jag tyckte att förra skivan "A Taste Of Extreme Divinity" var bra, men nu känns bandets musik så mycket mer inspirerad. Peter Tägtgren verkar dessutom ha hittat nya vokala uttryck, bara en sån sak.

/Martin

Testament klara för Getaway

Återigen en kanonuppdatering från FKP Scorpio som förra året tog över Getaway - klassiska och ett av undertecknads favoritband, TESTAMENT, är bokade till sommarens festival. Även om senaste skivan, "Dark Roots Of Earth",  var en besvikelse så kan jag inte säga något annat än att bandet utgör ett gött kvalitetstillskott till festivalens lineup. För TESTAMENT har en magisk bakkatalog som gör att konserten nog kommer att bli fin i vilket fall.

/Martin

Senaste recensionerna på WeRock

Tjena!

Tillbaka efter två veckors pappaledighet då lille Leonard kom till oss en lördagskväll på Helsingborgs sjukhus känns det smått märkligt att jag hann skriva recensioner alls. Men det gjorde jag alltså. Det hann också BiblioteKarin som har skrivit om VREIDs "Welcome Farwell", en skiva som hon peppat lite lagom inför i all enkelhet.

Fredrik har nedsänkt öronen i SNAKESKIN ANGELS "Follow The Snake To The Core" och ENVINYAs "Inner Silence" där den senare får honom att omvärdera grundinställningen till symfoniska metalband med kvinnliga frontfigurer.

Robert köttar på med recensioner av tunga och än tyngre FAITH "Decades Of Dispair" och KONGHs "Sole Creation". 

För egen del så satte jag tänderna i två synnerligen efterlängtade album. Och väldigt olika minst sagt.

Tyskarna i DEFEATED SANITY spelar extremt brutal death metal med den äran. Jag uppskattar verkligen bandets diskografi mycket. Senaste släppet "Passages Into Deformity" är verkligen ingen svag skiva då den förutom det sedvanliga manglet bjuder på (dare I say it) utveckling. Just utveckling brukar inom extremmetallen ju ses som ett skällsord. Bandet lyckas klara balansgången alldeles utmärkt tycker jag. 

I andra änden av spektrat inom dödsmetallen huserar SOILWORK som med "The Living Infinite" har spänt bågen väldigt hårt. Och de lyckas svepa undan benen på mig i stort sett fullständigt med ett mäktigt dubbelalbum fyllt med så mycket kvalitetsmusik att jag häpnar.

Plus för att bägge skivorna har grymt snygga omslag.

/Martin

Fredagslistan 2013 vecka 9 eller Glöm Inte Tandborsten

Fredagen är här igen och eftersom Martin fortfarande pysslar med annat någon annanstans och Susanne brottas med döden i någon form av bacillrelaterad sjukdom så föll det på min lott att steppa upp och se till att traditionerna upprätthålles. Fredagslistan, således. Den uppmärksamme lyssnaren har tidigare fått tugga i sig allehanda spännande tema signerade tidigare nämnda kollegor, jag ville inte vara sämre varför jag redan tidigt i veckan satte på mig tänkarmössan. Valet föll tidigt på "Melankolisk Grindcore från Andorra".

Efter att ha botaniserat runt i Ginzas och Spotifys tämligen karga utbud i ämnet stod det klart att jag skulle få tänka om helt. Samtidigt blev jag sugen på en Calzone. Pizza. det finns massor av bra grejer som börjar på bokstaven P. Pizza. Pingviner. Plåster med Bamsemotiv. Det finns förvisso också Palsternackor, men inget kalas utan kras som det heter, jag hävdar detta faktum till trots att P är en alldeles förträfflig bokstav.

Således - listan idag består enkom av låtar som börjar på bokstaven P. Det är en halvbrokig blandning. Lite av varje, som de i köttbranschen säger. Ingen Ponny skadades dock vid tillverkandet av listan.

Trevlig helg gott folk!

/Alex

 

Fredagslistan 2013, vecka 9 - songs in the key of P