Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Ni vet kanske att jag inte är någon större fan av den så kallade rotrocken som har manifesterats tydligast av ett band som GRAVEYARD. Funkar inte för mig. Därför är det lite kul att jag faller hårt som satan för ett band som SAHG. Jag köpte på vinst och förlust en skiva av bandet på den lokala skivhandelns rea - 29 spänn som hittat. Jo, tack! Skivan, fullt lämpligt betitlad "II" i sann Zeppelinanda, var så brutalt bra att det inte gick att förneka - SAHG är ett band som kommer ljuda hemmavid med stor frekvens.
Det rent diaboliska svänget som detta ultragäng är kapabla till i verklig BLACK SABBATH-anda är inget annat än knäckande. Lyssna och döm själva.
Det var den underligaste av rockklubbar jag sett. Ner för en snäv trappa, in genom ett pannrum och över en tröskel. Demonens Port i Köpenhamn. Nåväl, bara man kom in så var det ett ganska trevligt ställe, den tjocka cigarettröken till trots. Och kvällen skulle ju bjuda på världspremiär: Michael Denner ringde upp några polare och ville spela lite 70talsrock, polarna sade ja och vips så fanns ett band som kallar sig DENNERS TRICK BAG.
Scenen var liten, ljudet var underligt (mest beroende på att vi fick scenljudet som utljud) men spelglädjen och spelkvalitén var det inget fel på. Under 90 minuter serverades vi högoktanig riffbaserad 70talsrock courtesy of bland andra CHEAP TRICK, MONTROSE, JERICHO JONES och TEMPEST. Just Tempests Up and on var kvällens höjdpunkt med smäktande solo från både Denner och Peter Hansen.
Det var lite som att kastas tillbaka till 90talet då jag frekventerade dylika klubbar för att se allehanda obskyra band som man knappt visste fanns. Sena nätter i underliga lokaler i både Sverige och Danmark gav mig chansen att se många småband som numera kastats till vargarna, och även om jag idag är nöjd med att ha betydligt högre krav och önskemål vad gäller sovplats/resmöjligheter och annat kring konserter så var det väldigt roligt att för en kväll återuppleva tonåren.
En av kvällens finaste stunder var när de körde ZOSER MEZs Wasteland, jag fick aldrig se Zoser Mez när det begav sig så detta var en högtidsstund. Klippet nedan gör inte riktigt kvällen rättvisa men man får en fin bild av hur litet det var. Enjoy!
Imorgon är det fyrtio år sedan KISS gjorde sin första spelning någonsin. Detta jubileum till ära har jag kokat ihop en slags hyllningshistoria, kanske till större glädje för mig än för någon annan. I vilket fall finner ni historian i den andra kanalen. Do what you want with it.
Som ni förstår av titeln på dagens lista så fick förra veckans lista med gästskribent Fredrik Andersson från CHINE ganska många läsare - jag tror att det kan vara lite av en topp faktiskt. 88 stycken i skrivande stund har varit inne och läst inlägget. Fint det, och vi kan utlova en del kul grejer i framtiden också. Jag ser mycket fram emot de kommande gästinläggen kan jag säga. Hehe.
Svaret på frågan i titeln får nog ändå bli att för min del studsade jag vidare med en blandning av gamla stalltips, plus en del annat som jag börjat lyssna på under den senaste tiden. Susanne studsar tillbaka med death metal i stor utsträckning. Finns ju sämre sätt att studsa tillbaka på inte sant?
Jag inleder med en låt från "Piece Of Mind" av IRON MAIDEN. Nickos första platta. Då fattar ni att låtvalet blir ganska självklart i Where Eagles Dare eftersom den har ett fint trumintro. Själva låten är ju också av den digniteten att man lite lätt uppskattande vill stampa takten med foten medan man lyssnar på låten.
Ytterligare lite god gammal thrash i form av MEGADETH och In My Darkest Hour. Jag kände helt plötsligt för att ta till det gamla knepet med att köra en lite lugnare låt som nummer två. Och det finns ju sämre val än denna låt som är så ursinnigt bra och ja, mäktig att det är svårt att inte uppskatta den.
Sen kör vi på med isländska BENEATH. Jag har ju kört det bandet tidigare. Nu har "Enslaved By Fear" fått sig än fler lyssningar än innan. Och det är en väldigt bra skiva. Bloodlust - kanske inte det mest originella låtnamnet, men leveransen gott folk är ju av sådan rang att ni bör imponeras.
Colossus. "The Weight Of Oceans". IN MOURNING. Dyrka.
Sen jävlar ska jag ta i. Ni vet, även ifall det i vissa fall (eller ja, rätt många egentligen om man betänker hur många fans SABATON har) att det enda powermetalbandet som är nåt att ha är HELLOWEEN som de lät när Kiske var med. Ja, innan de blev skit. Nu måste jag revidera detta och utöka listan med ALPHA TIGER. De kommer från Tyskland och de låter nästan exakt som HELLOWEEN i sin glans dagar. Släng in lite tunga IRON MAIDEN-vibbar och ni får en mycket nöjd metallbibliotekarie. Det är totalt ooriginellt, men låtarna, leveransen och den rena oförfalskade spelglädjen vinner över mig totalt. Party!
Sen får det räcka med tjo och tjim. HORIZON ABLAZE är ett norskt deathmetalband från Kristianssand. Jag tycker att de är en trevlig ny bekantskap. De har bara släppt en fullängdare hittills i 2011 års "Spawn" från vilken jag har hämtat Throne Of Trepidation.
ROTTEN SOUND. Ni vet ju att det är ett av mina favoritband och numera ligger även senaste EP:n på Spotify "Species At War". Från den får ni favoriten Salvation.
Nytt gäng för mig: NAGLFAR. Jag har lyssnat rätt mycket på dem den senaste tiden. Lite roligt att de då har en låt som heter Bring Out Your Dead. Nån mer än jag som kommer att tänka på Monty Pythons film "Holy Grail"? Hoppas det, även ifall jag starkt misstänker att bandet har andra motiv till låttiteln, haha!
MORS PRINCIPIUM EST är ett finskt kvalitetsband inom den melodiska dödsmetallen. De har en grotesk verkshöjd upptäckte jag då snart sagt varje skiva bandet gjort håller väldigt hög klass. Jag lyssnar just nu mycket på "The Unborn" som innehåller en hel del bra låtar. Altered States Of Consciousness är synnerligen njutbar.
TREPALIUMs Sick Boogie Murder avslutar min del av listan. Bara för att den är så sjukt svängig. Och bra.
Pausfilm
Så där, välkomna tillbaka.
Susanne inleder med skönt slirigt matiga AFGRUND och He Who Plants Sorrow. En sorts försök på agrar depression kanske? Kort, koncis, bra är tre nyckelord. Jag gillar speciellt breaket till det ösiga partiet.
Sen ska vi utveckla oss om virveltrumljud. Det finns ju en del rent mysko ljud på skiva när det gäller virveltrummor. "St Anger" vet jag att många tänker på, valfritt hårdrocksband på 80-talet, MUMAKIL på "Behold The Failure". Och så har vi PLAGUE WIDOW. Som har ett minst sagt kompressordrivet ljud. Och det funkar alldeles utmärkt. Jag finner det till och med intressant och vill kolla upp mer musik av bandet när jag lyssnar på Mabus Incarnate. Det är mörkt, det är galet. Det är death metal när den är riktigt bra.
Och det bara fortsätter ju: FLESHROT. Tjoho alltså! Gött rens, bra sång och attityd. Fy fan, det är bra.Purging Impurity.
Alliteration. Känner ni till det? Det gör INCANTATION. Låten: Invoked Infinity. Skivan: "Vanquish In Vengeance". Och det funkar ju. Värre är det med allitereringar som exempelvis Edible Enema (sant exempel faktiskt) och trötta "Darkness Descends" (också sant exempel). Men åter till INCANTATION - låten har en fint köttig proddning som jag gillar. Bisvärmsriffen sitter som en popnit kan jag säga, och det slits och bänds på rätt sätt. Inte alls dumt.
Sen kommer två låtar som innehåller element som jag uppskattar mycket, men som liksom inte räcker till hela vägen. Five Nails Through The Head av DILUVIAN är svinbra fram till ca 2:50. Då kommer tretakten. Och jag gillar verkligen inte tretakt.OUROBOUS Animal, Man...Machine är alltför skitnödig för min smak. Jag övertygas inte.
Bättre då med att Susanne återvänder till rensspåret med INCINERATE och Depravity samt avslutar megastarkt med NAGLFAR, INSOMNIUM och PARADISE LOST. Rens, vemod, total misär - en sonisk treenighet kanske? Bra är det i vilket fall.
Vi fortsätter med nördspåret och det progressiva. Nedan har ni två av musiksveriges skickligaste musiker - Thordendal från MESHUGGAH och Morgan Ågren, främst känd från fusionsammanhang och sitt sjukligt svåra och totalt missriktade så kallade pedagogiska program Trum (som sändes på Utbildningsradion för många år sedan).
När dessa två vildhjärnor drar igång så är det svårt att inte hålla sig för skratt - inte bara för att musiken är så groteskt svår, svårspelad och malande att det kräver en hel massa koncentration från oss som lyssnare - utan också för att herrarna verkligen har så fruktansvärt kul när de spelar tillsammans. Döm själva - för egen del tycker jag att detta är sinnebilden av två musikaliska nördars spelglädje.
Kära läsare. Vi har funderat lite på hur vi skulle kunna utveckla fredagslistorna litegrann. Vi gillar grejen, ni verkar också göra det, men det känns som om det går att göra mer av listan än vad vi gör nu. Efter lite funderande kom vi på det. Hur skulle det vara om vi bjöd in lite gött folk vi känner från olika sammanhang och låter dem göra listan? Vi gillade idén - och idag är det alltså dags för premiär. Det känns extra bra att det är Fredrik Andersson, gastare i ypperliga CHINE som inleder. Inte bara för att han är en sådan extrem guldkille som det aldrig blir trist att snacka och umgås med utan även för att han är bra på att skriva. Har ni inte kollat in Fredriks band så bör ni göra det. Det är musik man blir glad av. Nog snackat - nu lämnar vi ordet till Fredrik.
Det är säkert fler än jag som kan hålla med om att musik är
en viktig del av livet. Många skulle nog säga att musiken är en del av deras
identitet. För mig har musiken varit en drivkraft vare sig det har varit i
replokal, på scen, hemma i stereon eller på konsert. Veckans fredagslista
komprimerar mina snart 26 år till 15 låtar av band som betytt/betyder mycket
för mig.
Mina första starka musikminnen som jag har till de hårdare
genrerna är till Guns 'N' Roses och Nirvana. Detta var på det glada 90-talet då Spotify inte fanns och man endast ägde de skivor man tjatat sig till av morsan
när Åhléns besöktes. Skivorna jag lyckades snylta till mig var förstås ”Use
Your Illusion 1&2” och ”Nevermind”. Även om jag inte lyssnat på dessa
skivor på flera år så skulle de spelas så hade jag kunnat nynna med i varenda
låt, refräng o gitarrsolo.
Några år senare var det farsans tur att leda en vidare in på
hårdrockstigen. Som tur behövde man inte gå så långt utan det räckte med en
våning ner, från pojkrummet och till farsans vinylsamling. Där introducerades
alla de stora hårdrocksbanden från 70-talet. Men särskillt ett band kom till
att betyda mycket under ett par år i tonåren. Många med mig anser att dessa är
det första hårdrocksbandet. Jag talar såklart om Black Sabbath. Skivorna med
Ozzy har varit viktiga för mig.
Under slutet av 90-talet och början av 00-talet var
nu-metalen stor. Det var den metalgenre som var inne då och matades på Ztv och
Mtv. Jag och mina hårdrocks-vänner lyssnade på detta. Säga vad man vill om Fred
Durst men jag tycker att Limp Bizkit är bra. De har en otroligt bra och svängig
rytmsektion. Ett band man heller inte får glömma bort när det gäller nu-metal
är Korn. Jag äger alla deras plattor från deras första självbetitlade till
”Take A Look In The Mirror” och jag tycker de fortfarande är lika bra. Förlåt
alla dödsmetallare, men sanningen är så ; )
På gymnasiet kom jag i kontakt med tuffare och snabbare
band. Dörrarna till den svenska metalscenen öppnade sig och jag kom i kontakt
med Soilwork, Darkane, Meshuggah och The Haunted. Dessa band har inte bara givit
mig underbara lyssningstunder utan även utvecklat mig i mitt egna musicerande.
Vilket jag tror hörs för er som känner till mitt band Chine.
I slutet av gymnasiet så skilde vi muskaliskt pojkarna från
männen. Jag tillhörde ju klart den senare kategorin och fortsatte att förkovra
mig i ännu hårdare musik. Detta började med att jag och en kompis hade roligt
åt textrader som ”I pissed in her maggot filled asshole” och ”She was so
beautiful I had to kill her”. Jag menar vem går inte runt och gnolar på sånt
här? : ) Jag pratar såklart om Cannibal Corpse. 2006 släppte de ”Kill” och den
plattan golvade mig totalt.Jag var nu
redo att ta till mig dödsmetall på riktigt. Andra band som var viktiga för mig
var Nile och Deicide.
Sist men absolut inte minsta fyndet bland de hårdare
genrerna är grindcore. För mig är det musik som är här och nu. För mig handlar
grindcore mer om uttrycket än att det ska vara musikalisk kärnfysik. En bra
grind låt ska sitta som en pungspark i skrevet. Två band som har gjort stort
inflyttande både genren och på mig är Napalm Death och Nasum. Nasums alla
skivor och Napalm Deaths skivor från 00-talet är bland de bästa denna genre har
presterat, tycker jag.
Detta är min historia och fredagslista. Take it or leave it!
En bonus när man är konsertsamlare är att det ibland singlar ner en liten liten yttepyttemumsbit från ingenstans. I ungefär hundra år (eller åtminstone 16) har vi levt i misär med ett liveklipp som borde sett bättre ut. När skräckrockgruppen WASP gjorde sin hårdaste platta någonsin, "Kill Fuck Die", så gav de sig även ut på sin hårdaste turné någonsin. Denna förevigades ytterst knapphändigt av en ointelligent samtid, och värst behandlad blev japansvängen. De körde fyra (?) spelningar i Japan i september 1997 och från dessa tämligen unika konserter finns det endast två låtar bevarade, troligtvis eftersom de sändes på television.
Unika konserter? Ja, i ett för honom ovanligt drag fick gamle svarten för sig att lägga in det japanska extraspåret från cd´n i setlistan varför den japanska publiken blev den hittills enda som fått höra Tokyo´s on fire live. Orättvist, sa Bull. Be that as it may and I doubt that it was, på tv sändes två låtar och dessa har sedan dess cirkulerat i en kvalitet som bara kort kan beskrivas som "förfärlig". Med tanke på att det finns hemvideofilmer från moster Junos permanentkaffe i Gislaved 1966 som ser bättre ut undrar man hur det egentligen stod till där borta hos teknologins framkantsland vad gäller videobandspelare, kopieringsmöjligheter och dylikt.
Nåväl. Nu skriver vi 2013 och i förrgår singlade det så ned en liten länk i ett facebookmeddelande. Följde man länken så hittade man guld i form av en fullt sebar version av dessa två tvsända låtar. Ljudet var osynkat dock, så the bootleg wizard fick göra lite Abra Kadabra Whiplashskada under några timmar för att fräsa till det hela lite. Resultatet blev så bra det kan bli, ett 8 minuter och 31 sekunder långt headbanginferno courtesy of WASP. Med Chris Holmes. När de var riktigt bra. ´Nuff said.
Detta tycker jag är lite fint faktiskt - ett gäng ungar som gör en fullt godkänd cover på DREAM THEATERs Pull Me Under från "Images And Words" på ett sätt som verkligen imponerar. Jag hade inte satt trumgrejerna när jag var i samma ålder som trummisen. Kanske nu med lite övning.
Videon visar dessutom att Mike Portnoy har ett alldeles onödigt stort trumset ;)
Trailern för NEAL MORSEs nya livedvd/cd kan beskådas nedan och är en sann fröjd för ögon och öron. Det känns fortfarande overkligt att bandet kommer till Malmö i februari. Med tanke på det fånigt låga priset blev det självfallet en VIPbiljett för mig, det var 13 år sedan jag träffade Neal sist så ett litet hej torde vara på sin plats. Jag hoppas att de kör World without end, det skulle fanimej räcka med det så behöver jag inte se mer detta året.
On a much sadder note så lämnade Claude Nobs oss i förrgår. Den 76-årige legenden som förevigats i DEEP PURPLEs Smoke on the water (Funky Claude) är inte bara ett namn i en låt utan en människa vars handlande och skapande kommer att leva kvar i musikvärlden för all framtid. Tack för allt Claude, hoppas du har det bra där du är.
Så gott folk - Fredagslistan återkommer med stoisk envishet från dignande julmatsbord och allmän försoffning med en fin liten kärvänlig lavett att väcka oss ur avslappningens abyssmala grepp.
Och då passar det ju alldeles ypperligt med att Susanne inleder med en dänga av RAGNAROK. Inte så speciellt namn - inte något märkvärdigt i musikalisk form heller för den delen men inte heller dåligt om ni frågar mig.
Då gillar jag mer isländska BENEATH och deras titellåt från förra årets "Enslaved By Fear". Alls ingen dum platta faktiskt. Teknisk döds. Trummorna låter aningens på fel sida av organiskt om ni frågar mig, men det är sannerligen inte fel på liret från Ragnar Sverrison.
Heter ditt band WEAPON då får du fan ta i för att övertyga mig om att din musik lever upp till bandnamnet. Och helt tokigt är det inte. Jag är fortfarande inte övertygad om att man bör ha hockeykörer i denna typ av musik.
Bättre då med lekamenfylld döds från DAEMONICUS. Nedstämt så att gomseglet får vind i...ja, seglet. Sen får jag tillstå att jag alltid kommer gilla band som kommer från Norrland av ren princip. Det känns mer äkta, haha!
Gaahl och King Ov Hells "nya" band GOD SEED följer. Nja. Njaeeeee. Nä. Det blir för skitnödigt för mig. Ni kommer inte undra vad låten heter i alla fall då det mässas lite fint om Alt Liv i inledningen.
Sen har vi en låt från en skiva som flera har gått bananas över, nämligen "The Threnody Of Triumph" av WITERFYLLETH. Ytterligare ett bandnamn som man inte bör säga på fyllan då det slutar på "th". Det låter helt ok, men rör inte vid några hjärtesträngar hos mig i alla fall.
Trygga fina GRAVE följer med i vanlig ordning habil death metal. Man vet vad man får när det gäller GRAVE: inga krusiduller, men låtskrivartalangen inom bandet ligger på en sådan nivå att det aldrig blir dåligt. Och det är i sig imponerande.
Sen kommer NAGLFAR. Och här händer det grejer. Fan, vilket fint driv det är i Come Perdition. Det är lite annat än Gaahls alibisjungande kan jag säga när Kristoffer Olivius drar igång raspbanden till stämband. Detta får jag kolla upp mer faktiskt.
DRUDKH - ett namn som låter mer som ett läte man skulle kunna utstöta om man nån gång fick ett slag i magen. Musiken låter ungefär lika angenämt.
Susanne avslutar med ett band som inte är metal. I alla fall inte om vi ska tro Metal Archives som ju har stränga regler för vilka band som läggs in i databasen. TRAGEDY. Och skivan heter "Darker Days Ahead". Jo. Bandet borde ha tänkt efter både angående sitt namn och skivtiteln om ni frågar mig. Men det är ju bara jag, haha!
Usch vilken, för att tala skånska, traderöv jag var idag då. För inte har det varit bättre hos mig - en del gammal skåpmat som jag har återbesökt. De enda banden som jag inte har kört låtar med tidigare är SOPHICIDE ett band som Angry Metal Guy har skrivit en del om, och NOX VORAGO som vi ju återfinner på WeRock i olika sammanhang just nu. Annars har jag mest tänkt som en påse nötter och då blir ju musiken därefter. Så efter det att SOPHICIDE och NOX VORAGO har visat på flinka fingrar drar vi igång DEFEATED SANITY lite som en programförklaring faktiskt. Jag ser oerhört mycket fram emot bandets kommande skiva. Det är inte svårt att fatta varför när man hör Psalms Of The Moribund från skivan med samma namn. Jens Staschel som, ja sjunger kanske är fel uttryck men om vi säger manifesterar lite lätt ilska medelst vokala uttryck, på sagda skiva drar igång då blir jag faktiskt lite lugnare till sinne.
Sen lite HATE på det. Skönt med band som håller det enkelt med sitt namn. Inte som WE BUTTER THE BREAD WITH BUTTER som ju kan vara det sämsta bandnamnet i världshistorien. Jag tyckte att HATEs "Erebos" var en trevlig skiva. Det låter fortfarande fint om bandet.
Sen måste man ju denna vecka i synnerhet köra BEHEMOTH som en ren manifestation mot religiösa bakåtsträvare. Låttiteln är bra: No Sympathy For Fools. Nog sagt.
Sen lite faraomangel. Lashed To The Slavestick från "Annihilation Of The Wicked". NILE. Jajemensan.
Sen ska vi vräkas över av mäktigheten i FLESHGOD APOCALYPSE (namnet, namnet!) och The Deceit från "Agony". Fan vad bra det är.
Jag avslutar med tre låtar som stänger av hjärnverksamheten på ett sympatiskt sätt: WORMROTs All Go No Emo, PHOBIAs Infraction Of Pride och kanske världens mest underskattade band KARENSDAG (där har vi ju ett bandnamn) och deras Jävla Dret.
Nästa vecka då blir det jävlar i mig en helt annan grej på fredagslistan. Bara så ni vet. /Martin
Äntligen är SOREPTION på gång med nytt material. Efter finfina "Deterioration Of Minds" och bandets synnerligen njutbara gig på Getaway 2011 har jag längtat efter mer från denna orkester. Förväntningarna är högt ställda, och jag blir inte besviken på By Venom Entitled.
Nytt år, nya resor och nya jubileum. Det blir ett mastigt 2013 med konserter från den 25/1 och framåt, men också underligt nog det första året som KISS kommer till Skandinavien sedan 1988 som jag väljer att avstå att se dem. Vi gör alla våra val i livet och de ska kännas rätt för individen, och jag känner att när jag vet med mig själv att jag inte kan njuta är det bättre att avstå biljetten till någon som kan. Jag hoppas att alla får en superkonsert oavsett om de ser bandet på Sweden Rock, i Stockholm eller i Köpenhamn. Jag väljer att blicka bakåt istället, som vanligt, och om 22 dagar kommer ett jubileumsinlägg som jag filat på i en månad. Dock inte här, utan i den andra kanalen, men jag lovar att hålla alla uppdaterade.
Annars börjar året väldigt bra som sagt, och ni återfinner mig på Demonens Port i Köpenhamn den 25/1 för att se det allra första giget med Michael Denners nya band DENNERS TRICK BAG. Efter det finns jag på KB i Malmö den 23/2 och formligen njuter av NEAL MORSE som denna gång har Mike Portnoy med sig på trummor. Och bara två veckor efter det ser jag MARILLION, underbara MARILLION, framföra hela "Brave" i Holland. Att säga att jag längtar är en grov underdrift.
Till sist, för den intresserade - eftersom "Crazy Nights" är en av Kiss bästa skivor tillika den jag personligen gillar mest så finns det numera en grupp för likasinnade på facebook. KISS Crazy Nights Appreciation Society heter den och alla som vill är inbjudna med ett förbehåll - inget smink, inga "Monster" eller annat, sådant finns det andra grupper och sidor för. Denna gruppen är uteslutande förbehållen fans av "Crazy Nights" och alla som har filmer, bilder och historier är välkomna att posta!
För fjärde året i rad kör vi en omröstning på WeRock om vilken skiva som var den bästa debuten från ett svenskt band. Och 2012 var ett starkt år minst sagt. I vanlig ordning har BiblioteKarin gjort ett fint jobb med att lägga upp artikeln som heter duga.
Och ta gärna tid på er - det finns recensioner att läsa, och en hel del musik att lyssna på då det är 10 plattor nominerade till titeln. Därför har vi satt en deadline på omröstningen till den 26/1.
Det blir, som ni kanske märker, ingen fredagslista denna veckan. Tre arbetsdagar med fler pass än en ordinarie arbetsvecka gör att varken jag eller Susanne mäktar med att göra lista. Men den kommer såklart tillbaka.
Istället skulle jag vilja tipsa er om ett "nytt" band - SONS OF AEON. Jag skiver " " eftersom bandet består av folk som har en del band på sina CVn som GHOST BRIGADE, SWALLOW THE SUN, ENDSTAND och CODE FOR SILENCE.
Den självbetitlade debuten kommer ut på Lifeforce Records nu i januari. Och den är verkligen inte dum alls kan jag säga.
Ta gärna en till på promovideon till Faceless och försök att inte stampa takten till den gungfest finnarna ställer till med. Jag klarade det alltså inte, haha!
Jomen tjena. Gissar att ni är ganska trötta på att läsa/höra om årsbästalistor vid det här laget. Men det skiter jag i för jag vill ju skriva om dels skribenternas personliga årsbästalistor som jag lade upp i mellandagarna på siten i hjärtat - WeRock, dels den aggregerade årsbästalistan. Notervärt faktum: inte en enda av skribenterna hade samma platta på plats nummer ett. Kommer ihåg något år då jag trodde att stora delar av kadern hade drabbats av mental härdsmälta och satt GRAVEYARDs förra platta högt upp. Jag pallar inte leta upp vad skivjäveln heter, den var - rätt gissat - inte ens nominerad till listan.
Notervärt faktum: ett förväntat sådant. Mats satte SABATONs "Carolus Rex" på plats ett.
Min egen lista:
10. ”Betray
Your Own Kind” – CHINE Helsingborgsbördiga
CHINE uppar anten maximalt på senaste släppet. Det är rätt mycket som är
förbättrat från debuten ”Repulsive Sonatas”: låtarnas verkshöjd är väsentligt
höjd, produktionen är fet och mäktig. Spelmässigt imponerar bandet storligen –
mest dock trummisen Jesper Sunnhagen som står för en oerhört imponerande insats
– och Fredrik Andersson gastar med en övertygelse som skiner igenom. Bäst i
Helsingborg just nu – inget snack.
9.
”RIITIIR” – ENSLAVED Norrbaggarna i
ENSLAVED har i årets album lyckats komponera ett album som inte bara har fått
mig att faktiskt bli genuint intresserad av bandets musik, utan också lyckats
smida ett mäktigt epos där spretiga delar vävs ihop till en stringent
högkvalitativ enhet. Oerhört imponerande.
8. ”Portal
Of I” – NE OBLIVISCARIS Att
just ”Portal Of I” ligger på plats 8 säger en del om vilket sjukt bra musikår
2012 har varit. Australiensarna levererar ett lika magiskt som mastodontliknande
album. Alla progdårar jag känner självantände spontant vid de första
lyssningarna – och det med rätta då det i alla fall inom denna nisch i
metalvärlden inte har kommit något bättre album i år, ja kanske på flera år om
jag tänker efter.
7. ”A Frail
Becoming” – DAYLIGHT DIES En
oerhört mörk och vacker platta. Precis när svärtan hotar att stänga ner
synsystemet har bandet dock den goda smaken att slänga in några ljusfragment för
att rädda oss undan undergången. Ingen skiva kommer i år närmre bedriften att
sätta toner och text till fullständig melankoli i min bok.
6. ”The
Devil’s Resolve” – BARREN EARTH Redan
när jag hörde skivan för första gången visste jag att den med stor sannolikhet
skulle knipa en plats på årsbästalistan. BARREN EARTH gör mig inte besviken då
man fortsätter vandra den utsökt melodiskt melankoliska väg man började vandra
redan på debuten. Det är oerhört vackert, skirt och imponerande.
5. ”The Weight Of Oceans” – IN MOURNING En
triumf till skiva. Det finns försvinnande få spår på ”The Weight Of Oceans” som
jag tycker inte håller absolut världsklass. Från inledande Colossus, som för
övrigt har årets bästa refräng, håller bandet mig intresserad, engagerad och i
långa stunder hänförd.
4. ”Reign
Supreme” – DYING FETUS Tajtheten är som
gaffatejp, öset påtagligt när DYING FETUS levererar sin bästa skiva till dags
datum. Jag är oerhört imponerad att bandet utan att kompromissa ett uns med
brutaliteten lyckats få till en så pass varierad skiva som ”Reign Supreme”
faktiskt är. När det går undan är det som att bli överkörd, men bandet har
utvecklat en fin egenskap i att koppla på ett sanslöst sväng bitvis. Titeln är,
fortfarande, helt befogad.
3. ”The Parallax II: Future Sequence – BETWEEN THE BURIED AND
ME Inga
höjda ögonbryn på detta misstänker jag. Jag har länge hållit BTBAM som ett
synnerligen intressant band som utmanar med sin musik å det grövsta. De gör mig
inte besviken med fortsättningen på ”The Parallax: The Hypersleep Dialogues” där
de har tagit i så att de nästan spricker. Det är med andra ord precis lika bra
och storslaget som vanligt.
2. ”Internal Affairs” – THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA Skulle
ni i början av 2012 sagt att jag på topp tre skulle ha en relativt sett mjuk
classic rockskiva när året skulle summeras skulle jag nog ha skrattat. Men det
är omöjligt att bortse från den otroliga förträffligheten som demonstreras i låt
efter låt på skivan. Svänget är så brutalt förföriskt, sången från Björn Strid
alltför imponerande och låtarna så geniala i all sin enkelhet att jag inte kan
göra något annat än att premiera skivan med en hög placering på
årsbästalistan.
1.
”Vanitas” – ANAAL NATHRAKH Ohotad
etta sedan första genomlyssningen. ANAAL NATHRAKH läxar upp så många band att
det är skrattretande. De gör det med en överlägsen förmåga att skriva låtar som
innefattar hänsynslös brutalitet parad med en paketering som gör musikens
innefattande våld oerhört lättillgängligt. Dave Hunt utmanar både sig själv och
oss som lyssnare med årets i särklass mest imponerande och oroande sånginsats.
När ANAAL NATHRAKH är så bra som på ”Vanitas” då är de oslagbara.
