Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Morgen, alles! Denna veckan prao:ar jag på fredagslistan, jag har inte varit med på ganska länge och när Martin undrade om jag kunde tänka mig att delta så tänkte jag direkt att det kanske kunde vara skoj. Och skoj blev det minsann!
Vi kastar oss in i Martins del av listan, jag har helt själv döpt denna inledande del till "FenderBenders" eftersom Martin kör ett fokus på just gitarrister och gitarrspelande som skulle få den allra nyktraste YNGWIE att hicka till. STEVE VAI, RANDY RHOADS och EDDIE VAN HALEN får alla visa vad de går för. En i sanning värdig inledning på vilken fredagslista som helst hittar vi dock i Yngwie Malmsteens Leviathan, det var så länge sedan jag hörde den att jag var tvungen att lyssna en extra gång. När han är bra är han jävligt bra. Fakta.
Min del kommer härnäst, det okristna namnet på denna avdelning fick bli "Drömmar" eftersom fokuset ligger på detsamma. KING DIAMOND inleder (och avslutar, typ) och vi blir understundom underhållna av ALICE COOPER, DIO, MAGNUM och SAVATAGE. Sist ylar vargen varpå vi raskt slussas över till Susannes del.
Jag fick klura lite på ett namn till denna del, och efter noga formulerande och ordvändande stod det klart att det som passar bäst på klabbet är "(O)väsen". Jag är rätt nöjd med den titeln själv och jag hoppas den faller alla i smaken. Gröt vore väl annars när vi blir överkörda av ANAAL NATRAKH, DYING FETUS (Sverigeaktuella i höst!) och min favorit i listan MARTRIDEN.
Dann, drüben. Vi står fortfarande upp efter 30 låtar vi både njutit och blivit mosade av. Nästa vecka har Martin säkert satt ihop ett sommarpotpurri på Gyllene Tider, Markoolio och Larz Kristerz. Jag önskar er mycket nöje.
Faceplant Metalfest i Malmö ställs in. Mycket, mycket tråkigt i sanning. Line-upen såg oförskämt bra ut för att vara det första året för festivalen. Jag hoppas starkt att gänget bakom försöker igen. Nedan har ni the full statement så att säga.
/Martin
Fellow metalheads,
It is with very heavy hearts that we announce that Faceplant Metalfest 2012 unfortunately has to be cancelled.
We have had a massive and fantastic response these last few months, both from you – our awesome fans and collaborators – as well as from the Swedish press, which has regularly posted updates on the festival. But, unfortunately, a festival cannot be run on enthusiasm a...lone. Despite us having sold as many tickets as we have, we are still so far from break-even that we have had to pull the plug now, 4 weeks before the event.
Right now we have reached a crisis-point as we have a number of bills that need to be paid right away for this festival to be able to happen – and those funds have unfortunately not been accumulated yet. We know that SO many of you have been very excited for this festival – and believe us, WE WERE TOO. Everyone we spoke to told us that this was a great initiative with great prospects, so we had our hopes high and expected a killer festival. But unless someone with a lot of money believes in this project so much that they want to help us fund it before the end of June – this is where it ends.
To all of you who already have bought tickets: every cent that we have left will be distributed evenly among you. This will not be the full ticket price unfortunately, due to the bills that we have had these last few months – but it will be all that we have, as a token of goodwill. Without you, we never would have had these ambitions in the first place. If we do arrange another smaller event in the near future (such as the after-party that we did for Rockmässan last year which was sold-out before the doors opened) we promise that all of you will be on our guest-list. Thank you for believing in our idea.
We have worked our asses off for a whole year, trying to make this dream a reality. But without enough ticket-sales, no event is possible. We have done everything possible within our reach to try and make this festival happen, but this is now out of our control.
Making this decision today was without a doubt the most difficult part of this journey, we hope that you understand this. Any questions you have can be sent to our chairman, Jacob (jacob@faceplantmetalfest.com) who will do his best to answer them.
...tycker jag. Earache ger oss i samband med labelns 25-års jubileum en skiva som tog betydligt kortare tid att lyssna igenom än att skriva detta inlägg. Och då skriver jag ändå rätt snabbt.
En brutal grindmacka till skiva som klockar in på 1,27 minuter genom vilken jag fick kännedom kring av Mattias Kling. Tack för det!
Och tretton låtar hinns med på den tiden. Det ni - det är världsrekord.
01. Napalm Death - You Suffer (00:04) 02. Napalm Death - Dead (00:05) 03. Napalm Death - Your Achievement (00:06) 04. Wormrot - False Grind Sodomy (00:04) 05. Wormrot - You Suffer But Why Is It My Problem (00:04) 06. Brutal Truth - Collateral Damage (00:04) 07. A.C. - Howard Wulkan's Bald (00:09) 08. Lawnmower Deth - Be Scene Not Heard (00:07) 09. Painkiller - Trailmarker (00:08) 10. Brutal Truth - Blockhead (00:07) 11. Morbid Angel - Bil Ur-Sag #2 Lava (00:06) 12. A.C. - Windchimes Are Gay (00:10) 13. Insect Warfare - Street Sweeper (00:13)
Releasen av en av årets mest emotsedda plattor, TESTAMENTs "Dark Roots Of Earth" närmar sig. Och när man hör första sången True American Hate från skivan så kan man inte låta bli att tagga till ännu mer, från redan absurda nivåer.
Det låter ruggigt bra - produktionen är suverän, riffen och solona klockrena, Chuck sjunger fruktansvärt bra, och Gene Hoglan är...Gene Hoglan och därmed per definition asbra.
För mer info - och själva låten såklart - kollar ni här.
Förr samlade jag på skivors olika pressningar helt urskiljningslöst. Det var någon slags sport att ha fyrtiosju olika KISS "Hotter Than Hell" alldeles oavsett värde eller ovanlighet. Idag har jag rensat ut denna samling ganska ordentligt, jag samlar fortfarande skivor och lägger nog mer pengar per år än jag gjorde förr fast för betydligt färre skivor. The chase is better than the catch, som MOTORHEAD sjöng.
Något jag verkligen samlar på idag är skivor med alternativa eller udda omslag. Det kan vara allt ifrån QUEENSRYCHEs "Rage for order" med blå ring istället för svart till DEEP PURPLEs "Made in Japan" med helt annorlunda omslag. KISSvärlden är ordentligt bevandrad i dylika härligheter och även om vissa av dem är ganska lätta att få tag i så är exempelvis den turkiska "The Elder" inte bara underbart vacker utan även dyr som saffran.
Jag har inte lyckats lägga vantarna på en sådan så om någon presumtiv säljare önskar dryga ut semesterkassan är det bara att höra av sig.
En annan som står riktigt högt på min lista är den helt fantastiska originalutgåvan av KING DIAMONDs "Conspiracy". Omslaget nedan godkändes inte av King så upplagan förstördes, man sparade dock en handfull som gavs till bandet som delade ut den till några få lyckliga. Just den utgåvan är helt omöjlig att hitta, men ett asiatiskt land (som inte är Korea - kollade nyss) lyckades faktiskt med konststycket att prångla ut just sin utgåva med samma omslag. Den skivan brukar också gå för några tusenlappar vilket den såklart är värd om man överhuvudtaget ser den någonstans.
Jag vet flera skivor med alternativa omslag som är mer eller mindre svåra men vill gärna lära mig ännu mer. Således: om någon läsare sitter på kunskap och eller bilder så är det bara att dela med sig. Tills dess njuter jag av en av ovanligheterna som jag faktiskt lyckats få tag i, Kiss "Rock and roll over" i argentinsk andrautgåva (förstautgåvan hade det vanliga omslaget).
Så hade äntligen IRON MAIDEN premiär i USA i fredags. Vi kan väl efter en helgs funderande summera spektaklet såsom följer (och nu blir det SPOILERS för den som inte vill veta något om showen):
1. Ingen Infinite dreams. Detta är oförklarligt men samtidigt ekonomiskt fördelaktigt eftersom jag lovat mig själv att se minst fem spelningar om den låten någonsin spelades igen.
2. Scenen är tveklöst den snyggaste de haft sedan...hmm...Death On The Road 2003 tror jag. Tyvärr blev det inga isberg som 1988, men de två Seventh Son-Eddiesarna och de snygga backdropsen gör det ändå klart mycket roligare än exempelvis skitscenen de hade på Final Frontier. Dessutom får vi en tredje Eddie vilket är en nyhet, jag kan inte erinra mig någon annan turné med så många latexdockor. Bonus!
3. Låtlistan är, fadäsen ovan till trots, helt fucking jävla unbelieveable. Öppningen med Moonchild, det faktum att en "klassiker" ÄNTLIGEN lagts i malpåse (Hallowed be thy name), Phantom of the opera, Aces high (som EXTRANUMMER), Afraid to shoot strangers (första gången sedan 1998!) och det förvisso självklara storeposet Seventh son of a seventh son gör att jag kommer att springa runt fnissandes i cirklar under stora delar av spelningen/arna. En låtlista som denna tar fjolårets Final Frontierlista med det "fiiiina" introt Satellite 15, lägger den i en gymnastikpåse, stampar på den, kallar den för tant Hägglund och kastar upp den i närmsta träd. När Maiden gör rätt gör de RÄTT.
Nu väntar jag ystert på en dvd från turnén. Och, självfallet, europadatum. Måtte det bli till våren, inomhus och inga jävla Ullevispelningar i dagsljus. Denna showen behöver verkligen mörkret. Jag har redan bestämt mig för att se tre konserter, och ju närmare de ligger rent geografiskt desto större blir såklart chansen att jag kan se ännu fler. Även om Infinite dreams nu inte är med.
Till sist: Det dök upp ett klipp på nya KISS-singeln. Det är roligt att bandet alltid smädar sitt 80-tal och inför nya skivan vill hävda att det är "Destroyer" och "Revenge" de försöker efterlikna när de sedan släpper en singel som åtminstone hittills låter som vilken hygglig bortglömd 80-talsdänga som helst. Förstå mig rätt - jag gillar det. Men det låter varken 70-tal eller 90-tal. Synd bara att Paul pressar rösten till bristningsgränsen, jag har redan lovat mig själv att inte se detta live. Det kan omöjligen bli bra om de nya låtarna låter lika sprickande.
/Alex (som i den andra kanalen äntligen fått rätt på stad/arena igen och lagt upp bilder från årets Sweden Rock).
Helsingborg - Sundets Pärla. En stad med minst sagt stort självförtroende - ofta helt obefogat, i vissa noterbara fall synnerligen befogat. Jag hade en tanke att kanske köra ett skånskt tema på fredagslistan denna midsommarafton (ska bli hur intressant som helst att se besöksstatistiken kan jag säga!) och drog igång projektet. Bara för att upptäcka att många av de banden jag valde de facto kommer från Helsingborg (med omnejd). Så då fick det bli det temat istället.
Var Susanne håller hus? Hon har, synnerligen välförtjänt kan tilläggas, gått på sin semester i torsdags och njuter i fulla drag (emellanåt i alla fall) av lite ledighet. Hon hade dock den goda smaken att mejla en lista till nästa vecka .
Undrar ni hur biblioteket ser ut? Tänkte väl det.
Inte det vackraste huset i bibliotekssverige, men vi kan i alla fall skryta med en av de finaste samlingarna av hårdrock/metalskivor i landet ;)
Så - nu till listan. Vi öppnar starkt med ett verklig gosigt gäng - DARKANE. Det finns en koppling mellan bandet och biblioteket. Kan ni gissa vilken så får ni en guldstjärna. Och Christofer, du får inte svara :)
Från i mina ögon en av bandets bästa skivor - "Demonic Art" har jag tagit The Killing Of I. Fint bett i riffen, och ett trumlir från Peter Wildoer som imponerar. Det gör han iofs för det mesta. Gå gärna in och kolla bandets sida då det finns en del videor från inspelningen av skivan där. Jag hade i princip kunnat ta vilken låt som helst från skivan då den verkligen ligger på en fin och jämn nivå.
Mjukare tongångar bjuder CLOUDSCAPE på. Jag har alltid njutit av bandet live - det rör sig om verkligt skickliga musiker. Att sångaren Michael Andersson har en väldigt njutbar pipa skadar sannerligen inte alls. Pondus i både mellanregistret och det högre - det kan ni höra i Darkest Legacy från "Global Drama" som kom 2008. En ny platta, "New Era" ska komma i juli i år.
CHINE är ett gäng trevliga prickar. Medlemmarna har huserat i flera band i Helsingborg. De har snickrat ihop en synnerligen bra skiva i senaste "Betray Your Own Kind". Speciellt om man jämför med förstlingsverket "Repulsive Sonatas" så blir det tydligt att detta har höjts: Låtarna, spelet (speciellt imponeras jag av trummisen Jespers lir. Han har övat sig sönder och samman till inspelningen har jag fått veta), och produktionen. The Godfucked ger er ett betongtungt exempel på detta.
Kärt återseende i SOILWORK som vid tiden för "The Chainheart Machine" beboddes av fler nordvästskåningar än dagens sättning. Jag gillar verkligen den skivan något otroligt mycket och den är gravt representerad i antalet lyssningar i jämförelse med bandets andra alster. Possessing The Angels är låtvalet.
Stort hopp i fråga om stygghet till SINS IN VAIN. Fredrik Andersson, sångare i CHINE lirade bas i detta gäng som inte finns mer. Man hann med att ge ut skivan "Enemy Within" som Susanne gjorde omslaget till. Linnea Renholm-Perssons stämma njuter jag gärna av. Att hon också är en sällsynt sympatisk människa gör inte heller ont. Remission var lite av bandets signaturlåt - men skivan är väl värd att kolla in.
Christofer Malmström - mannen med den snabbaste högerhanden i samband med gitarrspel enligt polarna Henke och Adam - lirar inte bara i DARKANE. Han gav under namnet NON-HUMAN LEVEL 2006 ut en skiva som gör skäl för namnet på projektet. För här liras det nåt så ini helvete. Christofer hade tydligen gått batshit crazy med trumprogrammeringen till Ryan van Poederooyen att han undrade om trummisen skulle kunna sätta grejerna. Det gjorde han. DARKANEs trummis Peter Wildoer står för de vokala insatserna. Bara en sån sak.
HUMANITY'S LAST BREATH - det är tungt det. Och det bjuds också på en viss grad av härlig meckighet som gör att nackmusklerna går igång på ett ljuvligt sätt. Från "Structures Collapse" har jag valt The Aftermath. Jag har sett bandet en gång på Helsingborgsfestivalen - minnet sviker mig vilket år - men ljudet var inte det bästa och gjorde inte bandets förträfflighet rättvisa alls.
Riktigt grottmörk death metal lirar 9th PLAGUE - du glade vilken dyster snabbhet. Har man en låt som heter The Shrine Of Satan kan man räkna med att det är den jag väljer till fredagslistan. Första gången jag har hört bandet faktiskt. Bandet lade enligt Metal Archives ner 2008 efter att ha släppt tre demos, en split med MUTILATION och en fullängdare "Apocatastasis Reversed".
HEARTS ALIVE är ett bra hardcoregäng som på senare tid har glidit över mer och mer till att lira metal. Blastbeats och andra skojigheter står brevid tunga breakdowns. I Will Be Proven Right från "He Who Has The Gold Makes All The Rules" visar verkligen på detta.
Vi avslutar med FAITHFUL DARKNESS. Jag gillade bandets debut "In Shadows Lies Utopia" - den finns inte kvar på Spotify. Det gör inget när pre-produktionen till Hate Injection gör det. Jag blir oerhört spänd på att höra mer! Att dessutom veta att Erik Nilsson är tillbaka bakom micken gör mig bara ännu mer peppad. Snacka om uppköp från Richard Sjunnesson - det säger jag bara.
Det var allt för den här gången - trevlig midsommar!
Det här är lite lattjo - Andreas Johansson, basist i förträffliga lundabanden HAVOK och DERANGED har gått och köttat ihop en mäktig masteruppsats om hur bibliotek jobbar medelst bloggar och då i synnerhet musikbloggar. I uppsatsen betitlad "Musikbibliotek 2.0: Förmedling av institutionen och individen på folkbibliotekens musikbloggar" är just denna blogg satt under lupp.
Sugen på att läsa? Då hittas hela uppsatsen i pdf-version här.
/Martin
P.S För er som undrar - det kommer såklart en fredagslista imorgon!
Det är väldigt lätt att vara en lycklig Metallbobognuttkarie närIRON MAIDEN har turnépremiär på vad som mycket väl kan bli det absolut bästa de gjort.
Det är däremot svårare att vara glad åt att ens gamla favoritband nu upphört existera. I och med Geoff Tate´s sparkande så får QUEENSRYCHE kalla sig för Queensryche hur mycket de vill. Jag kommer inte att kalla dem för det. Jag önskar alla inblandade allt gott, men det var svårt nog att acceptera att nyckelpersonen DeGarmo försvann för 15 år sedan, när så Tate också är borta (alldeles oavsett att han sjunger som en röv och beter sig likaledes) så är bandet, i mina ögon, dött. Jag minns Johans, Martins och min oförblommerade glädje när vi åkte in till Köpenhamn 1995 och fick se något alldeles fullkomligt underbart. Vi behåller den känslan, eller hur?
Min kärlek till NASUM är tämligen väldokumenterad vid det här laget (hoppas jag). Oron över att missa bandet på dess avslutningsturné är fortfarande påtaglig faktiskt.
Därför är det kul att franska Hellfest hade den goda smaken att banda bandets gig och lägga ut på nätet. Och det är ju prick så bra som jag trodde att det skulle vara. Gosse vad NASUM visar att de är virket till det så kallade skåpet. Och Keijo Niinimaa (ROTTEN SOUND) - vilken hjälte det rör sig om. Jag tycker att NASUM gjorde helt rätt i att välja den karge finnen till att sköta de vokala plikterna.
Är ni sugna på att beskåda hur konserten var så kollar ni nedan. Ni kommer inte att ångra er. Eller kanske lite om ni inte gillar grindcore ;)
Det finns en hel del ny läsning att ta del av på WeRock.se.
Janne Sandstén har satt tänderna i DVD:n om DANKO JONES som enligt utsago innehåller en riktigt trevlig dokumentär om bandet och såklart en fruktansvärd mängd musik från detta verkligen hårt jobbande band.
Ständigt aktuella, oavsett om det gäller musiken eller interna bråk, BLACK SABBATH. Nu har det kommit en nyligen översatt biografi på Kalla Kulor om Tony Iommi som Robert Gustafsson har plöjt igenom.
Och så ett långt, härligt reportage från BiblioteKarin från vad som verkligen verkar ha varit en kanonfestival - Metaltown.
Morgen, alles. Först lite samhällsinformation. Jag har under en längre tid känt mig lite kvävd av att bara skriva om metal eftersom hårdrock idag endast utgör ungefär en fjärdedel av allt jag lyssnar på, samlar på och intressererar mig för. Därför har jag bestämt mig för att sparka igång bloggfunktionen på min setlistesida också, så att jag som idag när jag alldeles fullkomligt snöat in på ARBETE & FRITID (bandet, inte sysselsättningarna) även har en outlet för att skriva om sånt. Kanske vill någon läsa. Kanske inte. Vem är jag att döma?
I vilket fall - ni som frekventerar denna blogg och gillar mitt flamsande kan även piska in http://www.livinginthepast.se bland bokmärkena. Det kommer att bli massor av fina historier där också, ni kommer att lära er jättemycket. Dessutom (och det här är nog det ALLRA bästa ändå) så får jag tillfälle att i sann DDR-Sverige-anda säga meningar som "i den ANDRA kanalen sänder vi nu ett inlägg om BO KASPERS ORKESTER och deras inverkan på finniga ungdomar på glid. Här i ettan blir det som vanligt lite WASP och DEEP PURPLE". Jag längtar redan.
Nåväl, onto dagens agenda. Beskrivningen blir kort men innehållet desto roligare. Det finns en sida som heter ioffer som säljer en oändlig mängd skit, men även lite bra grejer. Dessutom säljer folk där bootlegs. I MASSOR. Det bästa med sidan är att den översätter till Dig, så att Du förstår vad det är Du ska köpa. Därför, om Du vill se en konsertfilm med Alice Cooper från Stockholm 1988 så blir Du väl OERHÖRT sugen av att köpa efter att ha läst nedanstående text?
"Den Alice cooperen bor i köttlönelyften
Ditt näve och skrän turnerar 1988
... Detta som listar, innehåller Dvd ett videopn objekt, som du ser det på pic-brölet. Detta speciala materiellt innehåller Kvalitets- kan du känselförnimmelsen det, är ett utmärkt avtal av retro materiell tappningvideo. inhandla detta för att se den Alice cooperen att utföra direkt på Lönelyften ditt näve och skrän Tour arrangerar. - Stort dvdfall och märkt disk också här, Och den en gång älskade Alice Coopermusiken. Vi har faktiskt några av de sällsynta video lämnade så oss avgjorde att göra det a SPECIALT AVTAL för de som intresseras för att få baksida till förflutna till och med de bearbetar med maskin kommer med tid video och tillbaka 80-tal! - Och naturligtvis FRI SÄNDNINGS för alla över hela världen! KÖP 4 OCH FÅR det 5TH FRITT!
Setlisten: Tonårs- Frankenstein Ingen mer Herr Nice grabb Miljarddollaren behandla som ett barn Är den som är min, förkroppsligar En arton Gå till helvetet Prince av mörker Kotlettkotlettkotlett Gail Ro på vit snör åt Endast kvinnor blöder Jäkel mat Den svart änkan Dead behandla som ett barn Mördare Skola ut Frihet Under mitt rullar
Information: Sammanlagda rinnande Time: APROX.93 noterar Granska Hoat på hälen av Alices återkomst går han igen en mer heavy metalbana med ”lönelyft ditt näve och skrän” men med a stort avtal mer framgång som ses därefter på ”Constrictor”. Fördriva något liknande av ”frihet” och ”låsa mig upp” är nätt oväsentligt, från 'Prince Av mörker onwards finns det en markerad förbättring som Alice och Kane Roberts skapar en musikalisk splatterfilm till storen verkställer ställa ut precis vad kombinationen var kapabel av på dess bäst. Täcka detta är all nätt goda, när du får förgånget det fasliga album stoppa men lite kunde ha förberett någon för skulle vad händ därefter…,"
Bara för den som inte är helt bevandrar i Alicefloran: Turnén hetter "Raise your fist and yell (ditt näve och skrän) och låten Kotlettkotlettkotlett heter egentligen Chop Chop Chop och syftar till något helt annat.
Ohoy seglarvänner! Såsom nyligen hemkommen från den stora staden i väst
och tillika Metaltown kändes det dags för en lägesrapport. På det stora hela har det varit en fantastisk festival med musikaliska
höjdpunkter, trevligt umgänge, nya bekantskaper och, som sig bör, en
eller annan festival-öl. Arrangemanget som gick av stapeln på Hisingens galopp var bra,
genomförandet likaså. För min del var det första festivalen utanför
frihamnens invanda plätt men enligt andra var kvalitetsskillnaden från
förra året ganska stor. Tätare busstrafik till och från området
underlättade och bättre placering av scenerna gjorde framkomligheten
större. En summering:
Kortast: Köerna, konstigt nog. Varken bankomatkön, toakön eller mat- och
ölkön var särskilt frustrerande att stå i. Bitvis inga köer alls
faktiskt, trots mängden människor. Undantag för bussköerna vid vissa
tidpunkter.
Mest omväxlande: Vädret: sol, molnigt, regn, sol, regn, sol, molnigt,
etc. Överlag finfint, regnponchon åkte fram vid exakt ett tillfälle.
Snyggast timing: Att DEVILDRIVER hade den goda smaken att spara
favolåtarna "Not all who wanders are lost" och "Clouds over California" till
absolut sist, då undertecknad anlände till festivalområdet.
Bästa röj: NASUM, grindens kungar. Totalrens i världsklass! Om ni har
möjlighet att se dem nu på avskedsturnén så gör det. För allt smör i
Småland, gör det.
Bästa mellansnack: SECTU och VILDHJARTA bjöd på top notch bister norrländsk humor. Hatten av för det.
Bästa dödsmetall: SECTU, LAMB OF GOD och GOJIRA. Strålande tajta liveprestationer av alla tre. Stort engagemang och bra ljud.
Bästa svartmetall: SKELETONWITCH och AURA NOIR. Kyligt!
Sämsta ljud: Close-up-scenen under ungefär halva fredagen. Tänk
konservburk. Skramligt och platt, mycket diskant och lite (ingen?) bas.
Det ordnade dock upp sig under aftonen. På lördagen: MAYHEM.
Sämst engagemang:
MAYHEM. Herregudars vilken
loj attityd gentemot publiken. Jättetrist, vi gick efter två låtar. Jag
har sett MAYHEM en gång tidigare och det var samma visa då: ruttet ljud
och ytterst dålig närvaro på scenen. Enda pluspoänget stod rökmaskinen
för.
Helgens "ännu en dag på jobbet"-prestationer:
MACHINE HEAD och SLAYER. Dock väldigt kul att se dessa båda live för mig som inte gjort det tidigare. Även OPETH kvalar in här.
Plötslig melodifestivalkänsla: DARK TRANQUILITYs gröna lasershow. Missförstå
mig rätt, det var påkostat och tjusigt men kändes lite som att befinna
sig i en... ja, storsatsning av SVT?
Skönast gubbsväng: YEAR OF THE GOAT. Lite satan á la skönt 70-talsgung.
Störst pondus: Tom Arayas varggrin under "South of heaven". Gammal är fortfarande äldst.
Helgens bästa gothare: MARILYN MANSON klippte till och gjorde tidernas gig. Har inte sett karln i sån högform sedan 90-talet.
Flitigaste rökmaskinsanvändare: Oavgjort mellan MAYHEM och UNPURE. In i dimman var bara förnamnet.
Mest överskattade: SABATON. Inte min kopp med te före giget. Inte heller efter.
Mest crazy: SKITARG. Tänk er bandet The Kristet Utseende iförda clownig
corpsepaint och teaterblod, hoppsa-skuttandes till ömsom dödsmetall och
ömsom barnvisemelodier så har ni ett hum. Lägg därtill allsköns spexiga
upptåg på scen såsom vaxning av bandmedlemmarnas rumpor och liknande.
Mer kul än bra. Och inte kul så värst länge heller faktiskt.
Grövst vokabulär: JASON ROUSE. Kanadensiske stand-up-komikern utan
gränser what so ever firade 16års-jubileum på Metaltown med att skämta
om det mesta som andra komiker inte ens skulle ta i med tång. Grovt,
pubertalt och väldigt kul. Och inget för lättstötta.
Bästa bandtröjefyndet: En ANAAL NATHRAKH-tröja av modell röd med Eschaton-tryck som numera bor i min garderob. Nöjd!
Helgens I-landsproblem: Svårt att hinna se alla bra band med så begåvade bokningar. En hel del svidande bandkrockar men det
känns verkligen som ett lyxproblem. Hurra för bandbokarna som lyckades
ro detta segertåg i land.
Detta om detta. Nästa anhalt i festivalsommaren för min del blir
Faceplant i Malmö. (Lagom avundsjuk på er som får uppleva Getaway
dock.) Med förhoppningar om en trivsam festivalsommar till alla
församlade.
Idag ska vi prata matighet. Listan denna vecka är låtmässigt inte längre än vad den brukar vara, 20 låtar, men bjuder på 120 minuters musik. Ni vet vad detta betyder: band som gillar att skriva långa låtar är starkt representerade.
Att skriva långa låtar bör inte vara ett självändamål - och det är det inte för de banden på listan misstänker jag då musiken är synnerligen vältalig och fylld till brädden med kvalitet.
Susanne börjar dock sin del med en slagkraftig dänga i form av BLOODBATH - Blasting The Virginborn från kvalitetsmässigt magiska "Unblessing The Purity". Den låten har ett sånt sjukt härligt gung att det är svårt att inte le lika massivt som blastbeatsen i låten.
Vi matar vidare med COLDWORKER. Jo, Anders från NASUMs "nya" band. "The Doomsayer's Call" heter skivan - låten The Glass Envelope. Ganska trevlig låt, även om den - såklart - inte spelar i samma liga kvalitetsmässigt som NASUM.
DAATH. Här blir det betydligt trallvänligare. Nästan lite easy listening ;) Betydligt mer melodier i vilket fall.
Kyliga NEURAXIS bjuder på en sonisk miljö stavad triggade baskaggar. Jag gillar det. Kanske mycket beroende på att det oftast går undan i Of Divinity utan att det för den sakens skull saknas melodiska inslag. Den kyliga atmosfären går igen i nästa låt Victory Through Intolerance. Bandet heter KOMMANDANT, kommer från Chicago och är skitskraja för att bli utsatta för gasattacker. Alternativt släpper samtliga i bandet sura fisar nästan jämt. I varje fall är det ett ivrigt nyttjande av gasmasker på scen för detta gäng.
Skönt då att hoppa vidare till DARK FUNERAL och The Arrival Of Satan's Empire. Kvalitet det är prick vad man får av detta gäng. Inga krusiduller. Och det är skönt.
Sen kommer första långa låten - 7:33 varar DESTROYER 666s I Am The Wargod från "Phoenix Rising". Och den är episk. Och lite pretentiös. Och bra.
Raskt hopp till galet oprentiösa DEATH BREATH. Nicke Andersson latjar runt med polarna ungefär. Fast vi har ju slagit fast att även när Nicke bara fjantar sig så blir det bra. Titeln på låten säger en del om vilken nivå vi rör oss på - Giving Head To The Dead. Tjosan.
HORSEBACKs Mithras är, jag är ledsen Susanne, ett av de största sömnpillren jag hört på bra länge.
Å andra sidan hamrar den in vilken extrem verkshöjd Of The Leper Butterflies ligger på. NE OBLIVISCARIS heter bandet.
Kommer ni ihåg när jag hade lagt hela BARREN EARTHs "The Devil's Resolve" i min listdel vecka 11? Susanne kommenterade detta med att jag hade gått "fullständigt batshit crazy".
Well jag har gjort det igen, fast med en annan skiva. Och det är lite Susannes fel. Förra veckan hade hon en låt, Xenoflux, från "Portal Of I" av NE OBLIVISCARIS. Hon skrev också att man egentligen borde lyssna på hela skivan. Så det gjorde jag. Och jävlar vad jag trillade dit. Jag kan lugnt säga att allt, prick allt, jag lyssnat på den gångna veckan har bleknat i jämförelse. Det kan vara så att "Portal Of I" är den bästa skivan på hela året. Faktiskt.
Så, vad har då bleknat i jämförelse? I tur och ordning - Throne Of Ice av BEFORE THE DAWN, Hessian Peel, The Devil's Orchard och Master's Apprentices av OPETH. Det säger det mesta.
Aningens konstig uppdatering på WeRock denna veckan.
Jag hade pingat två nya recensioner att läggas upp imorgon - men det ville inte databasen som lade upp dem bums. Kollar ni på publiceringsdatumet står det dock 15/6. WeRock är alltså en site som kan warpa tiden ;).
Vilka skivor pratar jag då om?
BEFORE THE DAWNs "Rise Of The Phoenix" är den ena. Och det är en riktigt trevlig skiva kan jag säga - stenhård med oerhört melankoliska melodiska detaljer som sig bör när det gäller finska band.
Den andra är brutala WHITECHAPEL. Jag recenserade även föregångaren till den nya självbetitlade skivan och tyckte att den hade sina förtjänster. Musiken på senaste given har tagit flera kliv framåt - Bozeman på sång har hittat en jordplätt han gillar - för han står kvar och stampar allt vad han orkar på den genomgående.
Plus - en pekbok. Från synnerligen roliga förlaget Kalla Kulor. Samma förlag som Mattias Klings Europe-biografi kom ut på.
Boken, lämpligt betitlad "Pek-Heavy" är en bok som man enligt recencent BiblioteKarin, behöver ha en smula humor för att uppskatta.
Första gången jag hörde dem var i en vit Mitsubishi på väg hem från en vän. Ur en nästintill outhärdlig ljudvolym kunde jag urskilja röster som verkade tala till mig. Jag vågade knappt lyssna, som tolvåring är man inte vidare stöddig inför sådant man inte förstår. Under de kommande månaderna skulle dock rösterna bli allt tydligare. Jag förstod tidigt att jag stod vid någon form av vägskäl. Där och då valde jag fel väg, eller fel...fel är nog bara en illa genomtänkt efterkonstruktion eftersom alla vägar jag någonsin gått tagit mig till exakt den punkt befinner mig på idag och det är där jag vill vara. I vilket fall så valde jag en väg som kom att prägla mig under de kommande tolv åren eller så. Någonstans innerst inne visste jag hela tiden att det skulle komma en annan tid, att annat sätt att leva på. Jag visste bara inte när och hur. Rösterna var hela tiden med mig.
För ganska exakt tio år sedan trodde jag att jag inte behövde rösterna längre, eller att de inte behövde mig. De verkade ha tystnat. Under ett års tid levde jag i en slags behaglig dvala. När så saker och ting togs till sin spets ett år efter det så formligen exploderade rösterna inom mig igen och växte sig starkare och starkare. Det var första gången jag förstod att jag alltid hört dem, jag hade bara inte tillåtit mig att lyssna. Från den dagen lyssnar jag. Från den dagen lever jag.
När Han visade sig vara en helt vanlig människa som dessutom kunde bli sjuk brännmärkte jag mig själv. Först en gång. Sedan en till. Mitt hopp om att ännu en gång få stå i närheten av det perfekta, det ljusa, det klara var i det närmaste tillintetgjort.
Han skulle dock snart visa sig vara mer än en människa. Han skulle snart visa sig lyckas med något ingen annan gjort tidigare, vilket dessutom lämnade en hel läkarstab i förundran. När jag för första gången läste om händelserna och eftermälet blev jag tårögd, dels av den oförblommerade lyckan att han återvänt, dels av insikten att jag gör och har gjort rätt.
I början av 2012 stod det klart att våra vägar skulle korsas den nionde juni. Rösterna kallade klarare än någonsin.
Den nionde juni. En slump?
Eller, om man så vill 12.06.09.
18.
En slump?
Slumpen existerar inte. Det somliga kallar för slump eller tur bär jag alltid inom mig. Jag ser till att det händer. Jag litar eller tror inte på att någon annan ordnar det åt mig. Ibland tryter dock självförtroende och hoppet en aning och den rent (o)mänskliga sidan visar sig. Lyckligtvis är det inte så ofta längre.
I lördags stod vi symbios, Han och jag. Efterhand som tiden gick stod den alltmer stilla. Den står fortfarande stilla. I mitt huvud hörs rösterna som efter i lördags inte längre enbart talar till mig utan även med mig. Det var ett uppvaknande jag bevittnade i lördags. Inte bara Hans.
I eftermälet av mitt livs spelning tänkte jag dela med mig av tankarna och möjligen även bristen på dylika efter årets tillställning. Den intresserade kan således bänka sig med lite kaffe och möjligen en donut, för här kommer facit (jag var på plats hela lördagen och under fyra timmar på fredagen varför det naturligtvis blir dessa dagar jag avverkar).
Oh, and FYI: Allt jag talar om exkluderar KING DIAMOND av den enkla anledning att det inte var en spelning, det var ett livsverk. Det kommer en helt egen grej kring den föreställningen lite senare.
ÅRETS OVERKLIGASTE: ÄNGLAGÅRD. En underbar timme trots ösregnet och trots det faktum att den obegripligt placerade scenen led av att MICHAEL SCHENKER körde SCORPIONSlåtar på en annan scen. Som Anna i gruppen skrev till mig efter att ha sett min film: "Videon var intressant... alla lugna passager blev en Änglagård/Schenker-mix... ". Sista somrar var så magisk att jag stod som i koma. Eller trans. Eller vad som helst.
ÅRETS MEST MENINGSLÖSA: Norska RETURNs återkomst. Varför kom de tillbaka? Hade någon bett dem? Även om det på intet sätt lät dåligt eller så så var det kanske den absolut mest meningslösa spelning jag sett. När de körde hitten (and I use the term in its widest definition) Bye Bye Johnny så var det någon som klappade. Jag tror att han trodde det var Johnny B Goode.
ÅRETS ÖDMJUKASTE: ADRENALINE MOB. Superstjärnor, men av divalater märkte man ingenting. Efteråt när de signerade i tältet var de om möjligt ännu trevligare. Ett på alla sätt föredömligt band. Bra spelning dessutom, den tidiga timmen till trots.
ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE: FISH såklart. Få artister har varit önskade under lika lång tid som honom. Tyvärr fick han bara 75 minuter, men han fyllde dem med bravur. "I´m 54 and every year I get angrier" varpå han körde Vigil. Inte ett öga var torrt. När jag och Hinke träffade honom i publikhavet fick vi dessutom lova honom att Sverige ska krossa England i fotbollen. Undrar hur det blir med den saken.
ÅRETS KORTASTE: SLAUGHTER. De fick 90 minuter, de använde 64 av dem. Jag tycker det är alldeles för snålt av ett band som aldrig varit här. De första fem låtarna lät ok, speciellt Spend my life och Burnin´ bridges. Efter det lade Marks röst av, och det kanske är detta som är anledningen till att de bara kör en timme. Synd, men man var iallafall där och fick uppleva halva VINNIE VINCENT INVASION på en scen. Bara en sån sak.
ÅRETS STÖRSTA ÖVERRASKNING: Jag brydde mig egentligen inte nämnvärt att LYNYRD SKYNYRD skulle spela, de likt många andra gamla band kör på övertid. Därför blev jag överraskad själv när jag upptäckte att jag faktiskt tyckte det var ganska trevligt. Jag yppade något till Svärra om att de ju gott kunde köra Tuesday´s gone som jag tycker mycket om. Ett par låtar senare så gjorde de det. Jag blev glad.
ÅRETS SVÄRRA: När man känner folk som envetet spottar ur sig medvetna och omedvetna oneliners så är det en ynnest att få stå i skottgluggen ibland. Svärra är en sådan person, under vår 20 år långa bekantskap har det mellan oss varit högt, lågt och allt däremellan. Mest lågt. Lördagen var inget undantag, och när han dissade Peter Criss i KISS genom att hävda att Paul Rodgers, sångare i BAD COMPANY, är så jävla bra att HAN spelar trummor bättre än vad Criss ens SJUNGER - då fick jag andnöd. Lite internt kanske, men alla som begriper skämtet skrattar nog med mig.
ÅRETS SÄMSTA: Egentligen var det kanske inte skitdåligt, jag vet inte för jag bryr mig inte nämnvärt, men när AXEL RUDI PELL kör en massa skitcovers då kändes det verkligen som att det var en gubb-festival. Han har väl släppt en miljon skivor ungefär med egen musik, så varför spotta sina fans i ansiktet och köra andras låtar? Och dessutom lägga in ett trumsolo? På 75 minuter. Jag hade begärt pengarna tillbaka ur den fanklubben direkt kan jag säga.
ÅRETS VACKRASTE: Vigil med Fish och Bad Company med Bad Company. BC gjorde en fruktansvärt bra spelning och Fish var, well, Fish. Omöjligt att välja mellan dessa två. Tur jag slipper.
ÅRETS TRUMSOLO: Existerar inte. Precis som vanligt. Alla former av ensamsolo skulle vara belagda med dryga böter, speciellt på festivaler. Men visst - Tommy Lee i MOTLEY CRUE lyckades med konststycket att vara lite mer ointressant än de flesta andra eftersom hans solo inte innehöll något mer än än att han höll takten och åkte rutschkana eller nåt. En gång i tiden var han en oerhört bra trummis. Det känns som att det var länge sedan.
ÅRETS MEST MISSHANDLADE DJUR: Katten som någon stod och stampade på, mickade upp och kallade för sång courtesy of Vince Neil i Motley Crue. Han har aldrig kunnat sjunga, det är sant, men numera låter det så hiskeligt att jag hellre hade lyssnat på en fyra timmar lång upptagning av utblåsljudet från en Volta U7510 än en mixerbordsupptagning av hans "sång".
ÅRETS MISSRIKTADE INSATS: Jag gillar förvisso att Sweden Rock släppte på alla former av förbud mot kameror och dylikt, förhoppningsvis genererar det bra filmer från gigen. Den omedelbara konsekvensen var dock att pressfotografer, dessa miffon, nu stod i fotograven i tre låtar och fotade och sedan gick ut långt fram i publikhavet med sina monsterobjektiv och skulle fortsätta fota. Allvarligt talat - hur många bilder behöver du på [insert valfritt band]? Och varför tror du att jag är det minsta intresserad av att förminska min konsertupplevelse för att du vill att jag ska stå still så att du får tjugotusen bilder på [banddags igen]? Avskräde. Håll er borta.
ÅRETS TOPP 10-LÅTAR:
Bad Company - Bad Company
Bad Company - Seagull
Fish - Vigil
Fish - Fugazi
Adrenaline Mob - All on the line
Lynyrd Skynyrd - Tuesday´s gone
Änglagård - Jordrök
Änglagård - Sista somrar
Motley Crue - Piece of your action (även om de låter röv så var den kul att höra)
Slaughter - Burnin´ bridges
ÅRETS TOPP 3-SPELNINGAR:
1. Bad Company. Det var, helt enkelt, en jävligt bra spelning. Bra låtval, bandet maxade sina 90 minuter utan solon, mellansnack eller annat trams. Och Paul Rodgers sjöng röven av ALLA sångare som någonsin ställt sig på någon av Sweden Rocks scener.
2. Fish. Jag är hemligt förälskad i denna två meter långa skotte. Det var femtonde gången jag såg honom. Hoppas det snart är dags igen.
3. Änglagård. En nästan tjugo år lång väntan är över. Nu gäller det bara att lyckas fånga dem inne i ett konserthus istället, för säga vad man vill men jag tror att de låter ÄNNU bättre om man inte samtidigt hör Rock you like a hurricane i bakgrunden.
There you have it. Lika sant som enkelt. Lördagen i år var en jävligt bra dag i princip utan paus. Det tycker vi om. Det kommer som sagt en längre grej om King Diamond senare. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva.
Nu så, fredagslistedags! Med anledning av att både jag och Martin har haft en del att stå i på sistone så kör vi en otematisk (men icke desto mindre fantastisk för det) fredagslista dagen till ära. Ja det är inte så mycket att orda om, vi kör igång direkt med de tio första bidragen signerade undertecknad.
Kristen metal (!) som genre har jag aldrig haft mycket till övers för men låten Crucifix av DEMON HUNTER är såpass bra att till och med jag får kapitulera. Den sätter sig dessutom fast som en envis bit gaffatejp i innerörat med sin hockeyrefrängssvängighet och får därmed inleda listan, denna överraskningarnas fredag. DEADBORN fortsätter med den äran. De spelar teknisk döds som om det var nobodys buisness samt härstammar från Baden-Baden. Gott så.
ABORTED följer upp med en portion belgisk midtempo-döds och lite mordprat. Jag har ibland svårt för den här typen av elaka samplingar där någon random maniac berättar om död av det onda och bråda slaget som han eller hon har (eller för den delen inte har) medverkat till, men här funkar det. Dags sedan för dagens blastbeats-frenesi: HORNED ALMIGHTY visar var det danska black-skåpet ska stå i Blessing the World in Pestilence. Själv blir jag ju till mig bara av titeln. (Här intill ser vi gänget i full färd med att plocka osynliga äpplen.)
Sedan lite tyngd i form av SECTU innan stonerpartiet signerat HIGH ON FIRE och ORANGE GOBLIN tar vid. De båda sistnämnda har blivit någon form av husgudar för min del de senaste veckorna, det ska villigt erkännas. Ingen vet riktigt varför eller varifrån det kom, kanske är det sommarens fel, kanske är det dags för mig att odla helskägg och bosätta mig i ett garage i Kalifornien, eller så är det bara riktigt trivsam musik det handlar om. Vi går vidare med en gammal goding från förr: NEUROSIS och Under the Surface från skivan "Times of Grace".
Så en helt ny bekantskap, NE OBLIVISCARIS (som för övrigt är Latin och betyder Lest we forget). Skivan "Portal of I" är en uppvisning i pampig progressiv metal som liksom nästlar sig in i sinnet och bygger ett litet bo där. Egentligen behöver man lyssna på hela skivan i ett svep, men det får ni göra på eget bevåg - här är i alla fall ett litet smakprov. Guldstjärna i himlen för ett mycket tjusigt skivomslag också. Avslutar de första tio gör IHSAHN och den symfoniskt svulstiga Misanthrope.
Martins del sparkas igång av MISERATION, inget att klaga på där. Det manglas på och growlas i ansenliga hastigheter helt enkelt. Trevligt. BARREN EARTH drar ned tempot med The Dead Exiles tjusiga melodislingor innan IN FLAMES tar vid. Det är göteborgsgängets Bullet Ride från "Clayman"-skivan som står på tapeten och i min bok betyder detta habil melodisk döds som inte gör något jättebestående intryck. Det är inte på något sätt dåligt, det mest bara är. KREATOR sedan, ett band jag inte har någon särskild relation till alls fastän de är thrashens tyska gudfäder. Det har helt enkelt inte blivit av. Your Heaven, My Hell tycker jag är okej, den vinner på några genomlyssningar.
Efter detta kommer en gammal klassiker av bandet man verkligen hade velat se live - DEATH. (Och det där var faktiskt en ofrivillig ordvits, tro det eller ej.) Martin har valt att damma av "Individual Thought Patterns"-plattan och till detta kan jag bara jubla och gratulera. WOE OF TYRANTS härnäst och segertåget fortsätter. Nästa band till rakning med det gedigna namnet IGNOMINIOUS INCARCERATION fick jag leta upp på Metal Archives för vidare utbildning om och kring. Visar sig att herrarna ifråga kommer från Storbritannien, har släppt en fullängdare och en ep samt bytt namn till THE SOULLESS. Jag vet inte vad jag tycker om namnbytet men musiken är väl godkänd i kategorin mangeldöds med melodiska partier.
SON OF AURELIUS bjuder sedan på en uppvisning i den mer tekniska dödsskalan innan FLESHGOD APOCALYPSE kastar loss. Dessa glada gossar har en förmåga att köra en musikalisk all in på allt hela tiden vilket ofta funkar men lätt blir överväldigande och i längden känns som lite för mycket av det goda. Som om ANAAL NATHRAKH och Robert Wells hade skaffat ett kärleks(?)barn. Det är liksom både bra och tvivelaktigt på samma gång. Ja, ni förstår. Skönt att få lugna ned sig lite efter detta crescendo med en gammal hederlig NILE-dänga från förr som också avslutar listan. Ha nu en förträfflig helg, själv ska jag räkna ned till nästa helgs festivalande i väst.
göra fredagen till den inläggstätaste dagen denna veckan och berätta att jag har satt ner nya skivor på avdelningen idag.
Utan gradering:
ASPHYX - "Deathhammer". Är precis vad titeln så nätt antyder en death metalplatta som levererar utan pardon. 90-talsproddningen gör att jag dyrkar än mer.
I, THE BREATHER - "Truth And Purpose". Metalcore. Är det bättre än AUGUST BURNS RED frågar sig den uppmärksamme bloggläsaren? Nej, det är det inte.
VILDHJARTA - "Måsstaden". Rejält meckigt, nedstämt av bara helvete. Magiskt bra i vissa stunder. Matigt, så det är tur att vi har 4 veckors lånetid på skivor nuförtiden, haha!
BORKNAGAR - "Urd". Henke gav den en 10:a. Jag ger den en stark 7:a.
Gemensamt för skivorna är att de inte finns på Spotify. Det ni.
Sommaren är på intågande, och med den alla festivaler! Ser man globalt på alla festivaler som finns för tuffare musik så är det inte speciellt svårt att konstatera att hårdrock/metal är en scen som mår oerhört bra. Kollar vi på Sverige så kan man enkelt konstatera att vi är en av världens högborgar vad gäller festivaler för folk som gillar att headbanga i grupp.
Därför har vi lagt upp fredagslistan denna vecka utefter premissen 20 låtar från artister som spelar på festivaler jag och Susanne tänker besöka i sommar. Och de är tre till antalet: Getaway som jag åker till för andra året i rad, Metaltown som Susanne åker till, och Faceplant Metalfest i Malmö. Nu kör vi.
Förra årets Getaway Rock Festival i Gävle gav verkligen mersmak för mig - det är en av anledningarna till att jag åker upp igen. En annan synnerligen tung anledning är bandet som öppnar veckans fredagslista - BEHEMOTH. När ett av mina absoluta favoritband lirar i Sverige så försöker jag verkligen se det. Giget på Full Of Hate i februari gör att jag inte ser fram mindre emot att se bandet. Från episka "Evangelia Heretika" har jag tagit Pan Santyros - en liten trallvänlig dänga.
AUGUST BURNS RED - ett av få metalcoreband jag anser vara värda uppmärksamhet. Jag gillar verkligen skivan "Constellations" och då i synnerhet låten Marianas Trench som bjuder både på vackert spel och råröj. Röj, det får man i stora lass när vi hoppar över pölen och tar med oss DYING FETUS tillbaka. NY-bandet har i stort sett bara ett läge - och det är att mecka till dåndönet något alldeles ljuvligt. Concieved Into Enslavement har samtliga dessa element: toklir på gitarrer, blastbeats, ultraguttural sång och tyngd att försätta berg med. Med en vettig ljudtekniker kommer bandets gig att ha pontential att bli klassiskt.
Trött på hypen kring GHOST? Jag var själv det innan jag såg bandet förra året på festivalen. Spelningen i Gasklockan var en verklig höjdpunkt för mig under GRF 2011. Det är därför kul att festivalen har bokat bandet igen. Jag hoppas på nytt material. Tills dess får vi hålla till godo med Stand By Him från "Opus Eponymous".
Groove i all ära - mot MESHUGGAHs maskinella driv står inte många pall. Bandets tajthet får andra band att tugga fradga av vanmakt och frustration. Och detta med rätta. Senaste skivan "Koloss" visar återigen att bandet är bland de bästa i världen på rytm och driv - The Demon's Name Is Surveillance är ett förödande exempel på det.
Jag blev fullständigt skogstokig av glädje när festivalen bokade OBITUARY. Jag återupptäckte bandet när vi hade 5-års jubileum på WeRock och vi lottade ut vinyler av "World Demise" och "Cause Of Death". Två plattor som är väl värda att kolla in, även i fall jag tagit titellåten från vad många (med mig) anser vara bandets bästa skiva "The End Complete" till veckans lista. Här har bandet fått till allt: låtarna är samtliga bra, och produktionen är fullständigt suverän. Klassiskt.
Jag vet - loggan är inte den snyggaste. Drar mer tankarna till breakdance än metal. Vad den helt färska Faceplant Metalfest i Malmö inte har misslyckats med är lineupen som ser så fruktansvärt stark ut att jag inte kan annat än imponeras. Vi öppnar med döds som är gjord 2011 - låter som 90-tal. Och ENTRAILS bildades faktiskt på 90-talet men splittrades 1994 innan de hann släppa material på skiva. 2008 återuppstod bandet igen. Och de gjorde det med den äran. Det är omöjligt att inte tokflina åt en låt som Unleashed Wrath från "The Tomb Awaits" om man som jag älskar old school döds.
Vi matar vidare med klassiska och förträffliga MARDUK. The Levelling Dust från "Rom 5:12" är om ni frågar mig en klockren låt.
Vi avlutar Faceplant-delen med lite melodisk döds. Festivalen har bokat en hel del såna band. IMPLODE är ett sådant. Failure är inte den mest originella låten jag hört - men det är ett skönt driv i den och finfint gitarr- och trumarbete i den. DARK TRANQUILLITY headlinar festivalen. Gott så - när bandet tillhör liveeliten i landet. Det är sällan helt bortkastat att se bandet om jag säger som så. Oftast är det fantastiskt. Som i Punish My Heaven från "The Gallery".
Metaltown har, de andra festivalerna får ursäkta, en fullständigt grym lineup. Jag är lite bitter över att jag inte kan åka, men gläder mig mycket å Susannes och alla andras som ska dit vägnar.
VADER öppnar med Return To The Morbid Reich från episka "Welcome To The Morbid Reich". Och vilken öppning! Jag gillar verkligen VADER och bandet har lyckats återvända efter sju sorger och åtta bedrövelser till storform. Polsk döds är för övrigt suverän.
DEVILDRIVER. Ett helt okej band i mina öron. Det brukar vara ett jävla levande på scen när Dez Farfara med mannar står på, och jag förstår varför festivalen har bokat bandet. Från "The Last Kind Words" har Susanne valt Not All Who Wander Are Lost.
DETHRONE - ett helt nytt band för mig. Och det låter sådär - produktionen gillar jag inte faktiskt. Undrar om bandet själva är det egentligen? Bandets köttiga döds hade mått bra av just detta, mer kött. För det är en helt okej låt som Susanne har valt i The Facebraker från "Dethrone 2011".
NASUM. Har ni inte kapitulerat där så är det nåt fel. Avslutningsturnén är igång. Och här är jag helt övertygad om att det inte kommer att bli nåt nu drar vi ut på det á la AT THE GATES. Därför ska ni ta chansen att se bandet på Metaltown. En annan anledning är att inget annat band kommer i närheten av bandets kvalitetsgrind. Utom möjligen ROTTEN SOUND. Scoop från "Helvete" borde övertyga er ytterligare.
LAMB OF GOD. Väldigt tajt och bra liveband. Senaste "Resolution" har en hel del fin musik. Ghost Walking exempelvis som har ett patenterat sväng och ett förträffligt driv. Kommer nog att bli en fin konsert.
Udda låtval från Susanne i frågan SLAYER. "Divine Intervention" är inte favoritplattan. Och jag gillar inte den plastiga produktionen heller. Sex. Murder. Art. hade med rätt rattning blivit så mycket bättre. För låten är det inget större fel på. Missade ni bandets gig på Big Four förra sommaren bör ni se bandet då Gary Holt fortfarande vikarierar för Jeff Hannemann. Och Holt har tänt en svetslåga i SLAYERs röv så att bandet lirar bättre än någonsin. Så nu vet ni det.
MACHINE HEAD är ytterligare ett fantastiskt band som festivalen har bokat. Clenching The Fists Of Dissent från überbra "The Blackening" är ett tydligt bevis på att Robb Flynn och medmusikanter är ett svinbra band som kan lira loss som bara fan.
Peter Tägtgren är när han drar igång dödsvalsen med HYPOCRISY fullständigt galet bra. Det har blivit en hel del rotation av senaste släppet "A Taste Of Extreme Divinity" hemmavid. Och den skivan har vuxit i takt med antalet lyssningar kan jag säga - Solar Empire, som är Susannes val var inte en av favoriterna under de första genomlyssningarna hos mig kan jag säga. Nu stampar jag glatt med, haha!
Vi hoppar vidare till IMMINENCE som jag gissar är ett band som är på uppåtgående. "Born Of Sirius" heter skivan som The Deciever är tagen ifrån. Det funkar för stunden i mina öron, men bestående intryck? Njae.
Ett band som bevisligen har åstadkommit intryck är avslutande artist på veckans lista - MASTODON. Fy satan vad bra de är. Fläsksvängiga Black Tongue från "The Hunter" är precis av digniteten gigantisk och en synnerligen värdig avslutning på veckans lista.
Även om temperaturen säger annat så är det de facto den förste juni idag. Och den förste i varje månad innebär ju att det har lagts upp nya recensioner på Werock.se. Den vetskapen värmde gott när jag cyklade till stationen i Lund vid 7-snåret imorse. Extra varm var tanken på att Fredrik Sandberg har orkat/hunnit skriva recensioner igen. För den mannen har sannerligen haft att göra på det jobb som drar in pengarna till det dagliga livet.
Vad Fredrik har skrivit om? Well, han börjar med att vara avundsjuk på Nicke Andersson och hans IMPERIAL STATE ELECTRIC som har släppt nytt material betitlat "Pop War" för att sedan inte imponeras av THE USED och deras "Vulnerable" där han dessutom lyckas få till en snygg litterär koppling till ett postmodernt mästerverk. Bara en sån sak!
Robert Gustafsson har gottat ner sig i BLACK BREATHs "Sentenced To Life". Det är en mycket bra skiva kan jag säga utan att överdriva alls. Under förutsättning att man gillar dödsmetall i den gamla 90-talsskolan. Gör man det kommer man gå i lika mycket spinn över denna skiva som över ENTRAILS "The Tomb Awaits".
Dessutom från Roberts tangentbord - HIGH ON FIREs "De Vermis Mysteriis" får sig en grundlig genomgång, och WINTER'S VERGEs "Beyond Vengeance" en något kortare.
Kitty Rossander, WeRocks senaste tillskott öser på med recension av THE GLORIA STORYs EP "Out Of The Shade" samt en tydligen magisk konsertupplevelse av samma band i Göteborg förra fredagen.
Från mig får ni recensioner av TESSERACTs "Perspectives", en EP som introducerar oss till nye sångaren Elliot Coleman. Den imponerar inte så där värst på mig faktiskt. Omslaget är dock grymt snyggt.
Imponerar gör dock de två andra skivorna jag recenserat - MARDUKs "Serpent Sermon" och THE AGONISTs "Prisoners".
Imorgon spelar gamle Oswald Brännborns i Malmö. Tänk om varje semester kunde börja med en OZZY-konsert. Då hade världen nog sett annorlunda ut. Åtminstone för min del.
Imorgon tar jag semester i en vecka, den vetgirige har redan kollat och jo - det är såklart Sweden Rock. Nu ska jag inte se hela festivalen men det finns annat i den veckan som pockar på min uppmärksamhet. Jag har dessutom lärt mig blogga från min telefon så om du sitter där och plötsligt undrar vilka låtar GIRLSCHOOL körde på Sweden Rock-lördagen så finns det numera en sportslig chans att du kan se det ganska omgående på min konsert- och låtlisteblogg. Därmed inte sagt att jag lägger ut just Girlschool - har rätt dålig koll på dem. Men kanske något annat. Eller inget.
Ses i mitten av juni igen, märkta av satans återkomst.
