Svartare än lila

Oktober blir en fin månad. Två nya fast gamla släpp kommer att förgylla hösten långt in i juletid, och kanske längre än så. Först ut är den klassiska Deep Purple - Come Taste The Band. Jag gör ingen hemlighet av att just Purples sista sättning innan splittringen 1976 är min favoritsättning. Detta sagt utan att förringa eller nedgöra det faktum att det var de tidigare sättningarna, med emfas på mark II (1969-1973), som skapade namnet och varumärket Deep Purple. Problemen med mark IV (Paice, Lord, Coverdale, Hughes, Bolin) var gigantiska men samtidigt måste man ha i åtanke att när de var bra så var de fanimej fenomenala. Deras enda studiosläpp, Come Taste The Band, har äntligen fått sig en rejäl uppfräschning och man har dessutom lyckats hitta lite outgivet material vilket får mig att salivera in absurdum bara jag tänker på det. Oktober 24 enligt Darker Than Blue-sidan. Glöm aldrig det.

Nästa släpp, och då hoppar vi endast en dag fram, var synnerligen oväntat och ingen i hårdroksvärlden trodde det var sant. Black Sabbaths två fina 80-talare blir återutgivna, Seventh Star och The Eternal Idol. Inget märkvärdigt med det, men Idol har en bonusdisk som heter duga. Skivan har som bekant Tony Martin på sång, men den spelades först in med Ray Gillen (ersättaren på turnén 1986 när Glenn Hughes "blev sjuk..."). Denna har cirkulerat i bootlegform i många år, med mer eller mindre ok kvalitet, men nu har alltså herr Iommi själv godkänt ett officiellt släpp av denna första inspelning av skivan. Gillar man bara Sabbath med Ozzy så bör man hålla sig undan, gillar man Black Sabbaths alla sättningar och år så blir det fyrtiosex julaftnar samtidigt när denna släpps och jag lovar att inte en enda av mina grannar kommer att kunna undvika ta del av detta faktum. Oktober 25 skriver vi i almanackan.

Deep Purple: Gettin´ tighter (studioversion)
Deep Purple: You keep on moving (live Tokyo 1975)
Black Sabbath: Eternal idol (Ray Gillen demo-version)
Black Sabbath: Eternal idol (Tony Martin)

/Alex

Fredagslistan

Jösses vilka långa listor det blir när vi nu är två som sysselsätter oss med bloggen - denna veckas fredagslista är från början till slut 9 timmar lång - och den spretar åt alla möjliga håll. Alex har lånat öronen åt ett av sina favoritband KISS i form av Paul Stanleys och Peter Criss soloplattor från det sena 70-talet - för egen del har det blivit en hel del OPETH av förklarliga själ. Men den skiva som i stort sätt ägt mina öron från kvällen igår och förmiddagen idag är fantastiska KVELERTAKs debutalster. Gosse så glad jag blir av den plattan!

Sen finns det ju såklart en hel del annan musikalisk mumma att ta del av - SUFFOCATIONs rejäla livealster, SHADOW GALLERY och såklart lite IRON MAIDEN.

Trevlig helg!

Fredagslistan

Never turn your back...

1998 var sannerligen ett nådens år. Halford hade lämnat Judas Priest sedan länge, men revitaliserade och hungriga återvände de 1998 med en av sina starkaste plattor någonsin och en av metalvärldens allra bästa sångare genom tiderna: Tim ´Ripper´ Owens. Utan att bli långrandig så kommer hans röst att leva kvar långt efter att han själv är borta, jag bara önskar att han fortsätter släppa lite ny och egen musik iställer för att köra runt med en massa covers vilket tyvärr var fallet i Göteborg förra veckan.

Any which way, skruva upp ljudet och SKRIK med:
Judas Priest: Bullet train
Judas Priest: Cathedral spires
Beyond Fear: Scream machine
Tim´Ripper´Owens: Starting over
Judas Priest: A touch of evil (live 2002, skriket vid 4:40.......RYYYYYYYYYS)

/Alex

OPETH FTW!

OPETH visar igen upp hur man bygger ett skåp så monumentalt i proportioner att inget annat band kommer i närheten med DVD:n/CD:n som förevigar bandets konsert på Royal Albert Hall där bandet förutom en hel massa mumma från katalogen framför hela "Blackwater Park". Bra? Seriöst, om ni ställer er den frågan är ni ju inte riktigt kloka ;-)

I väntan på att DVD:n dimper ner på hallgolvet kan man avnjuta hela anrättningen audiellt här.

/Martin

Mer MAIDEN

Surfade in på lokaltidningens sida och upptäckte att IRON MAIDEN verkar inte få nog av att besöka Skandinavien på somrarna. Och varför skulle de ha det, när bandets skivor säljer som smör och deras konserter blir utsålda i rödaste rappet?

Datumen som gäller är

Jul. 01 - Gothenburg, SWE @ Ullevi Stadium
Jul. 06 - Oslo, NOR @ Telenor
Jul. 08 - Helsinki, FIN @ Olympic Stadium
Jun. 30 - Jul. 3 - Roskilde DEN @ Roskilde Festival

Personligen är jag bra sugen på att åka på konserten i Göteborg, då jag missade bandets konsert på Sonisphere i somras, och det har liksom blivit lite av en tradition att åtminstone försöka se bandet som har betytt och fortfarande betyder en hel del åtminstone en gång om året. Återstår att se om bandet kör sitt "vanliga" nostalgirace som de brukar på somrarna eller kör hela senaste plattan "The Final Frontier" rakt av.

Vill man ha en spellista med en hel massa MAIDEN kan man kolla här. Skänk gärna ett öra åt bespottade "No Prayer For The Dying" som inte är fullt så dålig som den har utgetts för att vara.

/Martin

Teatrar och symfoniker

Att Mike Portnoy skulle lämna Dream Theater höll jag tidigare för ungefär lika sannolikt som att påven skulle konvertera till Buddhismen, så när nyheten droppade ner för någon vecka sedan blev jag genuint ledsen. Få band har påverkat mig mer i utökandet av mitt musikaliska spektra, jag har dem och en f.d. skivmånglare på södergatan att tacka för att jag idag lyssnar på i princip allt. Jag hoppas (och tror, om jag skall vara ärlig) att det är samma sorts break Mike behöver som Bruce Dickinson en gång behövde från Maiden, vilket mynnar ut i förhoppningen att vi ungefär år 2015 sitter med biljetten i hand till "An Evening With Dream Theater" när bandet firar 30 år och Mike återvänt. Tills dess: Another day

I nästa andetag så kommer det rykte efter rykte om att Symphony X ÄNTLIGEN är på g med en ny skiva... Senaste alstret Paradise Lost (2007) var fenomenalt, precis som allt annat bandet rört vid, och jag hoppas att tiden som gått sedan dess frammanat en ny skaparkraft hos bandet. Jag minns fortfarande första gången jag hörde fantastiska The Accolade från skivan Divine Wings Of Tragedy, den satte ett spår som fortfarande inte suddats ut - jag får fortfarande rysningar över hela kroppen av både låten och skivan.

På Sweden Rock Festival 2001 stod jag och en bekant tillsammans och bevittnade deras första spelning i Sverige någonsin. Det finns en konsertupptagning gjord av giget där han hörs tydligt under introt när han säger att "Detta är festivalens höjdpunkt". Han hade sannerligen rätt.

Till sist: en underskattad klassiker som känns riktigt rätt i höstrusket idag.

Judas Priest - Out in the cold

/Alex

Fredagslistan

Gott folk! Det är fredag och därmed dags för ytterligare en fredagslista. Måste säga att det är väldigt mycket större variation i listorna sedan Alexander hoppade på bloggvagnen - idag samsas band som NASUM, DEATH ANGEL med KISS och VOLBEAT.

VOLBEAT låter precis som de brukar på senaste plattan "Beyond Hell/Above Heaven" och gillar man bandet sedan innan är det väl gott så - själv har jag tröttnat på bandet, men en lyssning är de flesta plattor värda i alla fall.

Mer fest i öronen blir det för min del när jag får njuta av thrash så som den presenteras av DEATH ANGEL. "Relentless Retribution" är, om jag ska gå på mina intryck från de första lyssningarna, en bra platta.

Så, nog snackat - listan hittar ni här.

Vrede

Vissa dagar känner man ju lite ilska över att behöva vara i kontakt med andra människor - en tidig, mörk morgon samt ett regn från helvetet gjorde inte direkt min morgon bättre. Därför slog jag mig ilsken i hågen (efter att ha försökt, helt fåfängt, hela dagen att lugna ner mig) ner för att försöka kanalisera detta känslostadium in i en spellista - blev genast argare när jag insåg att det visserligen finns en hel del band som har skrivit låtar som handlar om hat - men de föll ju som döda sillar till marken. Då kom jag på det - NASUM.

I tillstånd av ilska, upprördhet, eller bara ren apati har Örebros sorgligt insomnade grindmasters alltid haft en förmåga att faktiskt få mig att må riktigt bra. Sagt och gjort - "Shift" blästrar i detta nu trumhinnorna - och dra på trissor om det inte funkar igen. Inser igen varför jag utnämnde just denna platta som den absolut bästa svenska metalplatta genom tiderna i en lista på WeRock. Fy fan, det är så jävulusiskt bra - argt, tajt och bitvis så vansinnigt blästrande intensivt att man nästan börjar skutta i sin ergonomiskt (nåja, bättre än en huggkubbe är den i alla fall) stol.



Wrath är ju en ganska svängig låt - vill man höra det brutalkvalitativa rens NASUM var kapabla till rekommenderas denna länken.

Att riva ner murar...

Idag är en stor dag för musikvärlden. Efter 29 år så skall Pink Floyds epos The Wall luftas live igen. Roger Waters nämnde för några år sedan att möjligheten att genomföra detta ökat betänkligt sedan 1981, då produktionen var alltför gigantisk för att kunna harva runt i en "vanlig" turnésituation.

Några spridda recensioner från en dress rehearsal på Izod Center i Jersey för några dagar sedan vittnar om att detta kommer att bli en av de största musikaliska upplevelserna jag någonsin fått uppleva. Om exakt 20 dagar sitter jag på Madison Square Garden och bevittnar spektaklet, och det kan väl inte ha undgått någon att han även tar showen till Europa och Stockholm / Köpenhamn i maj?

Is there anybody out there?

/Alex

Mitten av månaden

Ni har väl inte missat att vi publicerar recensioner två gånger i månaden numera på WeRock - en runda den förste i varje månad och en runt mitten på månaden?

För egen del blev det denna runda en recension av brittiska TRIGGER THE BLOODSHED som har pressat ur sig en väldigt bra platta som är med i racet att hamna på min årsbästalista, och en recension om THE ABSENCE senaste släpp som inte imponerade lika stort.

Samtliga recensioner för september hittas här.

/Martin

Måndagsrys

Det blir mycket danskt denna måndagmorgon, men vi börjar med att svenska aor-duon HOUSTON äntligen fått ut sin debutplatta. Produktionen är tyvärr lite tam, och arrangemangen kunde slimmas lite, men låtarna och framförandet finns definitivt där! Jag ser redan fram emot en uppföljare (som jag verkligen hoppas får titeln HOUSTON II).

Mot grannarna då - att redan hyggliga PRETTY MAIDS släppt ny skiva brukar inte generera några större känslor hos mig, men efter över 25 år i branschen har de släppt sin tveklöst bästa platta tillika en av årets allra bästa. Pandemonium som kom för ett kort tag sedan är en stilstudie i riktigt bra hårdrock; titelspåret, One world one truth och den fenomenala Cielo drive är så bra att jag får näsblod.

En av Danmarks bäst bevarade hemligheter är ett band som kallade sig =Y=, de släppte en EP och en fullängdare i början av 90-talet. Plattorna är idag lika svåra som de är bra, och helgen har gått helt i dessa skivors tecken (förutom den obligatoriska Sabbath-på-söndagen där Vol. 4 drog det längsta strået igår). Det är sjukt svårt att hitta någon info om bandet på nätet för den som vill veta mer, men http://www.rockdoc.dk/ har samlat lite information iallafall.

Till sist - höstrusket har kommit och då kryper King Diamond och Mercyful Fate-känslorna fram likt onda andar i armhålan. Dagens obligatoriska lyssning blir därför följande två epos:

King Diamond: The Candle
Mercyful Fate: Doomed by the living dead (live 1983)

/Alex

Fredagslistan

Fredagen har återigen kommit - och det känns i ärlighetens namn inte helt fel just denna vecka.

Det har blivit en del lyssnande både för mig och Alex. Fick igår ett mejl om att senaste hypen inom den melodiska dödsen, DREAMSHADE, har signats av Spinefarm. Henrik har pratat en hel del om detta band, och bandets EP från 2008 uppsöktes raskt på Spotify. Plus att Alex har lyssnat en hel del på MERCYFUL FATE och KING DIAMOND i vanlig ordning gör att listan denna vecka är ganska varierad.

Slängde in lite THE ABSENCE också, mycket beroende på att jag håller på att lyssna på bandets kommande giv "Enemy Unbound" för recensionsupplägg i helgen på WeRock.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan

Megadeth - Rust In Peace Live

Säga vad man vill om MEGADETH, men en platta har de spottat ur sig som är verkligt oantastlig. Jag pratar förstås om klassiska "Rust in Peace" som i år firar 20-års jubileum. Jösses vilka låtar! Jag kommer tydligt ihåg besvikelsen när jag glad i hågen kom hem från skivaffären och märkte hur expediten hade lagt fel skiva i fodralet - istället för Holy Wars...Punishment Due skvalade country ur högtalarna! Tanken svindlar om personen som glad i hågen kommit hem för lite hästridarmuzak istället fått MEGADETH.

I åminnelse av att skivan firar systemetålder har bandet gjort en liveskiva där de framför plattan i sin helhet - och att det är en fest för öronen behöver jag väl inte säga. Om man kan överse med Mustaines röst det vill säga. Kan man inte det så kommer man nog ha vissa problem, haha! Annars är ju MEGADETHs nuvarande sättning bland de starkaste gruppen har bestått av, så den rent instrumentala insatsen på plattan är verkligen bra. Förutom "Rust In Peace" i sin helhet får man ett knippe låtar från bandets övriga katalog.

Om plattan finns på Spotify? You bet.

/Martin

Måndagsmys

Helgen kom och gick, och hur startar man en ny vecka bättre än med lite ACCEPT? Det tog 14 år, men äntligen har vi fått en ny skiva signerad Hoffman/Baltes. Jag vet att Accept för många är synonymt med Udo Dirkschneider, men personligen har det alltid varit Wolf Hoffmanns riff och Peter Baltes tunga bas som stått för bandets sound. Nya sångaren Mark Tornillo gör dessutom en sånginsats som torde göra de flesta tämligen nöjda.

En liten överraskning för någon vecka sedan var (för mig) AVENGED SEVENFOLD som hanterade sin sorg efter trummisen Jimmy´s död med att spela in en av metalvärldens vackraste hyllningsplattor. Nightmare släpptes för en vecka sedan och går varmt i lurarna. Jag erkänner att det var det faktum att Dream Theater´s Mike Portnoy spelar trummor som fick mig att vilja höra skivan, det ser jag dock bara som en bonus nu eftersom skivan och bandet verkligen står väldigt bra på egna ben.

I helgen fick vi gamla rockrävar verkligen vårt lystmäte tillfredsställt då Jonas Hanssons Silver Mountain gjorde en snabbt inrepad återföreningsspelning på Pildammsteatern i Malmö. Konserten skulle vara 90 minuter enligt biljetten, men det blev inte mindre än 147! Några organisatoriska missar, en medlem blev sjuk under gigets gång(!) och två riktigt tråkiga covers som avslutning till trots, detta var en riktigt rolig spelning att ha sett. När dessutom de två originalmedlemmarna Ingmar och Morgan kom upp och körde den allra första singeln så kändes det både familjärt och fräckt. Att de sedan såg ut som en pensionerade syo-konsulenter lyfte faktiskt bara deras rockande till oanade höjder, ingen av dem stod stilla en sekund! Hoppas att fler läsare såg spelningen och tyckte det var bra!

Jag har inget Spotify-konto, så jag kan inte göra listor som Martin gör. Vad jag KAN göra är att dela med mig av det som ligger mig varmast om hjärtat för tillfället: Brian Robertson. Jag har nyligen fått ta del av några gamla inspelningar med dels Brian och ett Lizzycoverband från 1994, dels Brians egna band The Clan 1995. Jag såg båda banden på Rockbolaget respektive Ångfärjestationen i Helsingborg, och konserterna ligger HÖGT på min all time fav-list. Här har ni två klipp att bluesa igång veckan med, och glöm inte spela högt!

The Clan - Devil´s Road (Stockholm 1995)
Ain´t Lizzy feat. Robbo - Still in love with you (Hudiksvall 1994)

18 is 9.

/Alex

Förändringar

Jag kan idag med stor glädje meddela att Alexander Bergdahl är ny medarbetare på bloggen. Alex arbetar precis som jag på Helsingborgs Bibliotek - och jag kan utlova att han är minst, om inte mer, engagerad i sitt musiklyssnande som jag. Med detta kommer både bloggen och bibliotekets samlingar vad gäller metal/hårdrock få så mycket större bredd så Alex verkligen har koll på den mer melodiösa sidan av musiken vi alla gillar.

Vad är då Alex för en kille? Well, lite snack med Alex under sommaren ger vid handen att han är kille som har stor bredd i sitt lyssnande, men jag tror vi ska låta Alex stå för pennan en stund:

Vilken skiva lyssnade du på senast?

- Iron Maidens "X-factor", imorse. Jag tyckte verkligen illa om den när den kom men tiden har utvisat att det inte var skivan eller bandet jag ogillade utan situationen som Maiden hamnade i när Bruce lämnade dem och musikvärlden hade tagit en ny riktning. Idag tycker jag det är en oerhört stark skiva vars enda brister är den taffliga produktionen och att Blaze Bayley ibland försöker lite för mycket att sjunga som Bruce, något han inte har register till. Låtarna är dock starka, stundtals underbara, och hade Blaze bara fått sjunga ”som sig själv” så hade hans insats och skivan som helhet troligtvis rankats betydligt högre.

Om du skulle nämna fem omistliga plattor att ta med dig till en öde ö, vilka skulle de vara och varför?

Alice Cooper – "Welcome to my nightmare"
* En av de mest fulländade skivor världen sett. Perfekt produktion, uteslutande genialiska låtar och en skräckstämning som få eller inga lyckats uppnå innan eller efter. Trojkan Years ago/Steven/The awakening ger mig alltid rysningar.

KISS – Crazy Nights
*Av många bespottad, men av mig ansedd som en av bandets tre bästa (tillsammans med debuten och Unmasked) och tveklöst en av de skivor i hela samlingen jag lyssnar oftast på. Bruce Kulicks spelande, Paul Stanleys låtar och Eric Carr, denna fantom bland fantomer, definierar min åsikt om vad bra musik är.

Black Sabbath – Black Sabbath
*Fredagen den trettonde 1970 släpptes en av de starkaste debuterna världen skådat, och varenda millisekund är musikalisk perfektion. Behind the wall of sleep är favoriten på skivan, och liveversionen av samma låt (finns tyvärr bara dokumenterad i ett par versioner) är längre och alldeles….alldeles underbar….

Dream Theater – Metropolis p. II – Scenes from a memory
*Egentligen är det svårt att välja en DT-skiva, det är ett av favoritbanden och minst 4 skivor hade platsat här, men jag väljer den som nog ändå betyder allra allra mest för mig. Att jag dessutom fick se dem framföra hela alltet från början till slut år 2000 förstärkte bara kärleken. Av de tolv gånger jag sett dem var de nog bäst där (Eller 2004…..eller 2005….) Lite lite svag produktion men låtarna och framförandet väger upp detta.

Queensrÿche – Promised Land
*Bandets sista bra skiva blev även den bästa. Den svulstiga FM-produktionen från Empire försvann, kvar blev ett rått, naket och underbart QR som spottade ur sig de starkaste och mest introverta låtarna de gjort. Även om bandets alla skivor från debuten till och med denna är små mästerverk så är det Promised Land som drar den längsta åsnan i min bok. Lady Jane, Someone else? och I am I är så nära musikalisk eufori man kan komma.

Vilken var den första hårdrocksplattan du köpte för egna pengar?

- Den var klurig. Jag fick KISS Unmasked när jag var 4 år gammal, och Rock & Roll over något år efter. Men köpte…det BÖR ha varit en KISS-skiva, troligtvis Creatures of the night som jag köpte på kassett tillsammans med Peter Criss Let me rock you i början av 1983. Jag tror detta var den första egna ansatsen till skivsamlingen jag besitter idag. De beställdes för övrigt via Skivor & Band som ingick i Ellos-koncernen, om nu någon ville veta.

Alex är också en, för att uttrycka det milt, en engagerad konsertbesökare vilket man verkligen fattar om man kollar in denna sida.

Och eftersom det är fredag så är det ju dags för Fredagslistan! Flera av de plattor som Alex skriver om ovan är med, plus lite annat smått och gott som NECROPHAGIST och TRIGGER THE BLOODSHED.

Trevlig helg!

Nytt

Ny månad brukar ju innebära ett nytt gäng recensioner på WeRock - de är inte fullt så många som vi har vant läsarna vid under gångna månader - men är å andra sidan desto längre. Stor spridning som vanligt - allt från IRON MAIDENs till SONIC SYNDICATEs senaste släpp recenseras. Där har ni också spridningen vad gäller betygen som delas ut, fast "The Final Frontier" är inte skivan som får högst betyg denna runda.

Samtliga recensioner hittar ni här.

Sen kan jag berätta att det kommer att se lite annorlunda ut på bloggen framöver - tänker inte avslöja på vilket sätt, men jag är mycket spänd över de kommande månaderna!