Nytt på KB

KulturBolaget fortsätter att ta in bra tunga band - fucking Vader brassar loss sin obändigt obarmhärtiga dödsmetall den 29/10.

Nya plattor

Hösten sveper in över oss med en inte speciellt efterlängtad kyla. Desto bättre att jag äntligen fått ändan ur vagnen och handlat loss lite tung lyssning till biblioteket.

En ganska märklig platta är NEVERMOREs "The Politics Of Ecstasy" som är en blandning av fruktansvärt tung och brutalt köttig metal och vansinnigt proffsig ren skönsång. Det blir en krock som inte är helt bekväm att utstå de första genomlyssningarna, men sedan har det i alla fall gått bättre för mig. Kan mycket väl tänka mig att detta är en platta man antingen verkligen gillar eller hatar.

CYNIC är snäppet svårare lyssning - men gosse så belönande! Bandets förstlingsverk "Focus" kom 1993 - uppföljaren ska komma i år! En ohelig allians som är lika genial som stötande mellan tung döds och fusionjazz har gett denna nyligen återförenade grupp kultstatus med rätta. Jag stiftade bekantskap med bandet under deras magiska konsert på Wacken i somras och "Focus" hamnade omedelbart på min inköpslista till bibblan.

Omslaget säger egentligen ganska mycket - symfonisk metal när den är som bäst. Recenserade EDENBRIDGEs "My Earthdream" för Werock och ta mig fan om jag inte återkommer till den med förfärande täthet. Svulstig, välkomponerad, välexekverad symfonisk metal som i alla fall på denna plattan lätt ger NIGHTWISH a run for the money.

Tvärt hopp till legendariska EMPEROR och deras klassiska platta "In The Nightside Eclipse". Vansinnigt bra och nyskapande enligt ganska många kännare av genren gör att det vore en skjutning i foten att inte ha denna platta i bibliotekets bestånd.

Episk black metal bjuds på KEEP OF KALESSINs "Kolossus". En recension finns för övrigt här. Svårgreppbar platta med en mängd olika referenspunkter - blastbeats i mängd men bitvis väldigt luftig metal med halvakustiska gitarrer. En platta för många olika sinnestämningar.

Ibland blir man glad, som när man får presenter från kollegor uppåt landet, och i synnerhet när det rör sig om galen black metal från, var annars, Norge. TREMOR lassar rejält med ondska på denna femlåtars-EP som bär tydliga tecken från den norska scenen.

Jag har en smula självsvådligt utnämnt OPETH till Sveriges bästa band. Lyssna på "Blackwater Park" så förstår ni att jag har grund för påståendet. Herrejävlar vilka låtar! Mikael Åkerfeldt har fått till allt på denna skiva som är i det närmaste episk i sin perfektion - svindlande vacker, hård, banbrytande - allt det som OPETH har gjort till sitt signum finns med i drivor på denna fantastiska platta.

Plattorna kommer att finnas tillgängliga för lån på Helsingborg Stadsbibliotek från nästa tisdag.

Death Magnetic - The Verdict

Har tillbringat helgen i sällskap med METALLICAS nionde studioalbum "Death Magnetic" dånandes i högtalarna.

Som jag skrev i förra inlägget om denna platta har jag ett långt förhållande med METALLICA vilket har gjort att jag har sett fram emot detta släpp med viss bävan. Efter ca 10 genomlyssningar känns det som om jag kan slappna av - "Death Magnetic" är bandets bästa släpp post-"The Black Album".

Många vill att bandet ska visa upp samma storhet som på exempelvis klassiska "Master Of Puppets" - men helt ärligt hur befängt är inte det? Ett band har tur om de lyckas pricka in en sådan platta överhuvudtaget. För egen del tycker jag att man vinner på att inte ställa upp sådana måttstockar överhuvudtaget, för annars kommer man alltid att bli besviken på varje platta bandet släpper, vilket vissa verkar ha bestämt sig för i vilket fall - redan utan att ha hört en låt.

I samtliga recensioner och intervjuer jag läst med bandet inför släppet av "Death Magnetic" har förra plattan "St. Anger" tagits upp, mycket beroende på dess katastrofala produktion, Hetfields kassa sånginsats, och den totala bristen på solon från Hammett. Alla dessa "fel" är åtgärdade: Proddningen är bättre men inte lika fet som på vissa andra plattor bandet har släppt, Hammett solar på så att banden ryker - och Hetfield: han sjunger bra som fan! Det är en ren njutning att höra hans stämma i varje låt. Låtarna håller också mycket högre klass än på länge. Vissa partier låter som tagna från bandets så hyllade 80-tal - det matas tvåtakt uppblandat med betongtunga partier. Den enda låt jag egentligen har något emot är "Unforgiven III" - där det enda som sätter sig är faktumet att bandet använder sig av piano i introt.

Många kommer nog fortsättningsvis att dömma ut METALLICA som ett band som har passerat sitt bäst före datum med cirka 20 år - för egen del tänker jag "Death Magnetic" stanna kvar ett bra tag i stereon.

Nytt på Werock

Ny månad innebär alltid nytt på "det andra stället" jag skriver på - Werock.

Denna månad bidrar jag endast med en recension (och därtill en fruktansvärt negativt sådan) av MISERY SIGNALS "Controller", men man kan även läsa en lång saftig artikel om händelser och skeenden runt mig på Wacken Open Air.

Det finns naturligtvis en hel massa annat på Werocks sida nerplitat av mina synnerligen kompetenta kollegor som man kan gotta sig åt - bland annat en lång intervju med SONIC SYNDICATE om man nu gillar det.

Ångestfylld förväntan

På fredag släpps METALLICAs "Death Magnetic" - en skiva som i vanlig ordning redan har sablats ner på Blabbermouth.

Att METALLICA är ett band som engagerar rätt många, antingen om det är för att spy ut långa tirader om att thrashtitanerna minsann var bättre förr, eller för att förbehållslöst hylla den storsäljande kvartetten - torde inte komma som en överraskning.

Jag har en lång historia med bandet från San Fransisco, som tog sin början med en genomlyssning av klassiska "Kill 'em All" hemma hos en kompis. Att man kunde spela så fort och hårt blev nästan för mycket för oss - ett tag trodde vi att skivan skulle spelas på 33 rpm, speeden var i våra öron alltför halsbrytande för att kunna exekveras av människor på 45 rpm *skratt*

Vattendelaren "Metallica" a.k.a "The Black Album" a.k.a "The Snake Album" en platta så mainstream att till och med klasskompisar som bara hade stirrat frågande när man nämnde låtar som "The Four Horsemen" kände nu till bandet - låt vara genom låtar som "The Unforgiven" och "Nothing Else Matters".

Det nästan helt dominerande intrycket av att surr som omger kommande plattan "Death Magnetic" är att det kan ju inte bli sämre än "St. Anger" en skiva som få verkar ha gillat. Och man vill ju, man hoppas så förtvivlat att bandet som betyder så mycket för så många kan resa sig på 9 och golva allt och alla. Vilket förmodligen inte kommer att hända, eftersom det inte går att tillfredsställa alla och förväntningarna är uppstaplade till gargantuanska proportioner.

På fredag får vi oavsett svaret...

At the Gates - Kross på KB

Att AT THE GATES är ute på en avslutningsturné kan inte många ha missat. Efter den rena uppvisningen på Wacken kunde jag inte annat än gå och se bandet när det lirade loss på KB i onsdags.

AT THE GATES suveräna tajthet motsägs av två av de kanske sämsta förband jag har sett - OBSCURITYs (vilket jag tror bandets namn är, de presenterar sig nämligen inte alls) konsert är så Spinal Tap att jag tycker synd om grabbarna i bandet. Bandet har lagt ett filter på sången vilket gör att sången låter som Linda Blair i Exorcisten - plus att sångaren har fått någon att med tusch rita uppochnervända kors i hela ansiktet på honom. Ljudet är skit och det låter otajt - samt Tyrant vars musik låter som Motorhead på budget.

Skillnaden är märkbar om jag säger så när Tompa Lindberg och de andra grabbarna stövlar upp på scen och öppnar med titelspåret från "Slaughter Of The Soul". Gosse vilket tryck! KB är vid det här laget sprängfyllt och värmen är synnerligen påtaglig. Att säga att AT THE GATES är efterlängtade hade varit ett understatement - spelningen förvandlar vuxna till leende femtonåringar som följer bandets minsta vink. Majoriteten av låtarna hämtas från briljanta "Slaughter Of The Soul", med vissa guldkorn som "Terminal Spirit Disease", "Kingdome Gone" "Windows" och "The Swarm" från bandets tidiga karriär.

Det är naturligtvis lätt att överdriva AT THE GATES återkomst till den svenska konsertscenen, men det känns som om denna avslutningsturné genomförs på fullständigt rätt sätt. Bandet vet hur man lirar tajt och med övertygelse och de har dessutom en vansinnigt bra låtkatalog att välja ur - låtarna från pre-Slaughter Of The Soul låter dessutom bättre än vad de gör på platta. Detta gör att konserten på KB blir en i det närmaste sakral upplevelse och ett värdigt farväl till ett av de viktigaste death metalbanden i världen.

At the Gates

Ta chansen att se klassiska At the Gates ikväll på KB i Malmö om du har chansen. Förbluffande nog finns det biljetter kvar, vilket jag skyller på den lata befolkningen i Malmö som tydligen gillar att stå extra länge i kö. Hur som helst - AtGs spelning på Wacken i somras gav så mycket mersmak att jag beslutade mig för att gå och se dem igen - för sedan kommer ju inte nån mer chans.