Yes!

Ibland går ledsamhet över fort - den dysterhet som jag kände när Slayer ställde in sitt gig på Roskildefestivaln har totalt vaporiserats efter det att festivalens hela program blev offentligt igår.

Att jag redan gått upp i brygga över att mäktiga Mastodon kommer till festivalen har regelbundna läsare av bloggen nog inte undgått - och nog för att man blir glad när man varje dag under en hel månad går in och önskar ett speciellt band och festivalen tar dit det. Överdrivet? Det är fucking Mastodon.

Men glädjen blev desto större när festivalen tar dit både In Flames och Machine Head. Personligen var det längesen jag såg ett så taggat och proffsigt band som In Flames, och med det flyt som bandet har nu kan det nog bli en bra konsert. Och Machine Head som golvade mig med Burn my eyes och årets The Blackening och som krossar det mesta i min stereo just nu, det kan ju inte bli dåligt.

Lite dyster

Jaha - Slayer ställer in sitt framträdande på Roskildefestivalen utan några förklaringar. Tecken på att grabbarna börjar bli bekväma? Med tanke på att gruppen har ställt in i det närmaste ingenting under sin karriär är det ju en smula oroväckande att de inte ger någon förklaring.

Visst jag har sett Slayer innan, men senaste giget på Unholy Alliance Chapter II i Malmö gav intrycket att bandet fortfarande har mycket att ge, något jag tycker att gruppen bevisade med senaste släppet Christ Illusion.

Men vad göra - förutom att hoppas att Roskildefestivalen hittar nåt annat tungt band att ersätta Slayer med - optimalt hade varit Testament som numera inkluderar en überskinnpiskare i Nick Barker.

Lite nya skivor

Det är gött att ha en bra skivaffär i stan, något som jag gjorde nytta av idag och gjorde några inköp till biblioteket.

Bleeding Trough är inget band jag lyssnat på tidigare, men när skivan startar med ett ljudklipp från The Boondock Saints vet man att det inte kan gå helt åt helvete. Mycket tvåtakt, muskler och rejält med tatueringar.

Kolla om skivan finns inne gör man här.



Om man tävlade i absurt långa bandnamn skulle One Man Army and the Undead Quartet nog ligga bra till. Tack och lov har bandet så mycket mer än bara ett namn att komma med - bra attack plus att ack så trevligt en cover på Alice Cooper's "He's back (the man behind the mask)"

Kolla om skivan finns inne gör man här.

Lyckorus på Mejeriet

Svettigt var bara förnamnet; fullsatt röj skulle kunna vara efternamnet när In Flames totalt dominerade lundapubliken within an inch of its life.

Att jag hade milt sagt högt uppskruvade förväntningar på In Flames framträdande, efter de närmast lyriska recensionerna i pressen, hade varit en underdrift. En kompis lade fram en stilla undran om hur jag skulle reagera om konserten inte blev så fantastisk som jag förväntade mig - glädjande nog levererade bandet en precis lika överjävligt bra konsert som jag hade förväntat mig. Kön ringlade sig lång utanför Mejeriet, men det gick förvånansvärt snabbt att komma in.

Förra gången jag betittade bandet var på Unholy Alliance Chapter II i en svintråkig maskinhall på Malmömässan. Då var bandets framträdadande det enda som kunde matcha Slayers set. Desto roligare att se bandet på Mejeriet och i kapacitet som headlinare. Förbandet Avatar gör en helt ok jobb med att värma upp publiken - gruppen vet att de är där som just förband och gör det mesta av sitt set. Riktigt impad blir jag av trummisens kommando över sina bastrummor.

Fast när In Flames går på vid 21-tiden lyfter nästan taket - det är rent lyckorus från början och jag undrar om bandet kan göra en dålig spelning, för här stämmer allt - ljudet, ljuset, publikkontakten - och moshpiten låter inte vänta på sig. Fast det är inte detta som berör mest - det är låtarna. In Flames har i mina ögon en helvetes bra låtkatalog att välja och vraka i - vilket bandet också gör; "Crawl through knives", "Come Clarity", "The quiet place", "A touch of red", "Only for the weak", "Graveland", "Behind Space", "Take this life", "My sweet shadow", "Egonomic", "Dark Signs" ja ni fattar att det rör sig om en kavalkad av högkvalitativ metal som bandet släpper lös på den exstatiska lundapubliken.

Bandet körde på i 1.45 men hade med lätthet kunnat spela i det dubbla kändes det som och jag

vandrar glad och nöjd hemåt i lundanatten.

Andra bloggar om In Flames